Johan Myhrman; Engman och nationalekonomin
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
JOHAN MYHRMAN:
Engman och nationalekonomin
Hans Engman tycker uppenbarligen inte om
mina åsikter om orsakerna till att vi har inflation i världen. Det må vara hänt. Vad som
emellertid är viktigt att diskutera är sättet att
nå fram till dessa åsikter. Engman kallar mig
(Svensk Tidskrift 1980: 10) får ”en nationalekonomisk traditionalist” . Om man med detta
uttryckssätt avser någon som använder etablerad nationalekonomisk metodik känner jag mig
närmast hedrad av karakteristiken. Hans på-
stående att ”de stolta nationalekonomiska modellerna sedan länge inte kan användas får att
törklara skeendena i den ekonomiska verklighet
som omger oss” tyder närmast på en ganska
dålig beläsenhet inom senare nationalekonomisk forskning. Detta kan också exemplifieras
av hans uttalande att nationalekonomerna
’söker förklaringar till företeelser i verkligheten
i sina läroböcker och inte genom självständigt
tänkande”.
Inget kan vara mer vilseledande än denna
karakteristik. Våra läroböcker reflekterar vad
som för någon tid sedan var relativt allmänt
accepterad kunskap i ämnet tillrättalagd för
pedagogisk framställning. I ett ämne i relativt
snabb utveckling innbär detta tyvärr att läroböckerna ligger 5-10 år efter forskningsfronten. Ingen forskare skulle drömma om att ta
läroböckerna till utgångspunkt för sin forskning.
Det är inte heller så att man ” utgår” från
någon teori som har uppstått som ett ” hjärnspöke” hos en verklighetsfrämmande teoretiker. 1 ationalekonomen startar vanligen från
observerade problem i samhället. (Ofta är vi
kanske för problemorienterade.) Därefter formuleras en teori för att förklara fenomenet.
Denna teori utsätts sedan för ett empiriskt test,
dvs dess förklaringsvärde prövas mot vad vi
observerar i verkligheten. Förkastas inte teorin
far den stå kvar som acceptabel tills en bättre
teori kan ta dess plats. Detta är den enda kända
metodiken för vetenskapligt framåtskridande
och om Engman inte accepterar den utan anser
att hans egna insikter om hur det förhåller sig
med inflationens orsaker är tillräckliga finns
det inget att tillägga från min sida. Om han
däremot accepterar vår metodik är han mycket
välkommen att utveckla en explicit teori för hur
de ekonomiska samband ser ut som leder fram
till hans hypotes och att presentera de tester
som visar att hans hypoteser har förankring i
verkligheten. Innan detta är gjort får hans på-
ståenden förbli påståenden.
Låt mig emellertid också bemöta några andra uttalanden som jag reagerat mot. Engman
hävdar bl a att vi ” inte tagit hänsyn till den
internationalisering av västländernas ekonomier som på ett genomgripande sätt förändrat
grundvalarna för de nationella ekonomierna
under efterkrigstiden”. Jag vill här bara på-
minna om att ett stort forskningsprojekt under
åren 1974-76 genomfårdes på Institutet för
internationell ekonomi vid Stockholms universitet med titeln lnternationaliseringsprocessen.
Detta behandlar just frågan om nationalstatens
möjligheter i en värld med ökad internationalisering. Slutsatsen var att i åtskilliga avseenden
har vi blivit mer beroende av omvärlden, men i
andra avseenden, t ex via rörliga växelkurser,
har vissa länder kunnat minska detta beroende
t ex i fråga om skyddet mot import av internationell inflation. Västtyskland och Schweiz har
därvid lyckats hålla inflationstakten nere till
2-4% trots en genomsnittlig inflation för
OECD på lO% eller mer. Sedan 1974 har dessa två länder inte fått någon nämnvärt höjd
inflationstakt, tvärtemot vad Engman påstår,
och trots att även dessa länder har många multinationella företag och är djupt involverade i
Eurocurrency-verksamheten.
Detta för mig över till frågan om de multinationella företagen , MNF. Det är bra att Engman erkänner att dessa inte utgör den enda
orsaken till inflationen, men han hävdar att de
utgör en väsentlig orsak till inflationsökningen
under det senaste årtiondet. Vilken teori och
vilka empiriska test underbygger då denna
slutsats? Jag påpekade att variationer i inflationstakt inte rimligen kunde förklaras av va- 134
riationen i MNFs tillväxt. Engman synes nu
hävda att ”de multinationella har ansvar för en
huvuddel av inflationsökningen under det senaste årtiondet”.
Vilka bevis eller empiriska undersökningar
anförs får att stödja denna hypotes? Det enda
som tycks underbygga denna slutsats är att
inflationen ökade och MNF ökade! Men även
andra faktorer ökade under detta decennium.
Befolkningen ökade, rustningarna ökade, den
sociala oron ökade. Varfår är inte dessa faktorer lika rimliga förklaringsfaktorer? Det räcker
alltså inte med en enkel korrelation för att bevisa orsak-verkan!
När det gäller den av mig refererade McKinnon är det inte fråga om någon ”okänd uppsats” utan om en nyutkommen lärobok som
fått goda recensioner i internationella facktidskrifter. Det finns många andra referenser
att åberopa. I fråga om Engman är monetarist
eller inte har jag inte någon orubblig uppfattning. Jag tycker egentligen inte att sådana etiketter är särskilt meningsfulla, bl a därfår att
ordet monetarism i Sverige fårknippas med
Friedman och därmed blir värdeladdat genom
att det associeras med konservatism, stöd får
Chilejuntan etc. Om vi lämnar vårt snävt isolationistiska, anti-intellektuella debattklimat så
finns det ute i världen åtskilliga socialdemokrater som är monetarister i den meningen att de
anser monetära faktorer vara en avgörande faktor i inflationsfårklaringen. I denna mening Sl·
nes mig Engman vara monerarist eftersom han
hävdar att inflationen till stor del beror på
likviditetseffekter från eurodollarmarknaden.
Jag avsåg aldrig att fårklara honom som monetarist i de andra avseenden som han inkluderar
i ordet monetarism.
Låt oss försöka avsluta denna debatt på en
konstruktivt sätt. Det gäller då i fårsta hand an
inte kalla någon får monetarist utan ett kvali6·
cerande omdöme om vad man exakt avser med
denna beteckning. J ag anser att i stället för an
karakterisera tankegångar som monetaristiska
eller keynesianska bör man betona och kritis
granska och utvärdera de argument som anfOn
för den ena eller den andra slutsatsen om inflationens orsaker och om vilka slutsatser 011
därvid kan dras om olika ekonomisk-politiska
rekommendationer. I fråga om Sveriges inflationstakt är t ex problemet i hög grad relaterat
till växelkurspolitiken och till löntagarorgani·
sationernas beteende. Vad kan Engmans inställning vara i denna fråga?
JOHAN MYHRMAN:
Engman och nationalekonomin
Hans Engman tycker uppenbarligen inte om
mina åsikter om orsakerna till att vi har inflation i världen. Det må vara hänt. Vad som
emellertid är viktigt att diskutera är sättet att
nå fram till dessa åsikter. Engman kallar mig
(Svensk Tidskrift 1980: 10) får ”en nationalekonomisk traditionalist” . Om man med detta
uttryckssätt avser någon som använder etablerad nationalekonomisk metodik känner jag mig
närmast hedrad av karakteristiken. Hans på-
stående att ”de stolta nationalekonomiska modellerna sedan länge inte kan användas får att
törklara skeendena i den ekonomiska verklighet
som omger oss” tyder närmast på en ganska
dålig beläsenhet inom senare nationalekonomisk forskning. Detta kan också exemplifieras
av hans uttalande att nationalekonomerna
’söker förklaringar till företeelser i verkligheten
i sina läroböcker och inte genom självständigt
tänkande”.
Inget kan vara mer vilseledande än denna
karakteristik. Våra läroböcker reflekterar vad
som för någon tid sedan var relativt allmänt
accepterad kunskap i ämnet tillrättalagd för
pedagogisk framställning. I ett ämne i relativt
snabb utveckling innbär detta tyvärr att läroböckerna ligger 5-10 år efter forskningsfronten. Ingen forskare skulle drömma om att ta
läroböckerna till utgångspunkt för sin forskning.
Det är inte heller så att man ” utgår” från
någon teori som har uppstått som ett ” hjärnspöke” hos en verklighetsfrämmande teoretiker. 1 ationalekonomen startar vanligen från
observerade problem i samhället. (Ofta är vi
kanske för problemorienterade.) Därefter formuleras en teori för att förklara fenomenet.
Denna teori utsätts sedan för ett empiriskt test,
dvs dess förklaringsvärde prövas mot vad vi
observerar i verkligheten. Förkastas inte teorin
far den stå kvar som acceptabel tills en bättre
teori kan ta dess plats. Detta är den enda kända
metodiken för vetenskapligt framåtskridande
och om Engman inte accepterar den utan anser
att hans egna insikter om hur det förhåller sig
med inflationens orsaker är tillräckliga finns
det inget att tillägga från min sida. Om han
däremot accepterar vår metodik är han mycket
välkommen att utveckla en explicit teori för hur
de ekonomiska samband ser ut som leder fram
till hans hypotes och att presentera de tester
som visar att hans hypoteser har förankring i
verkligheten. Innan detta är gjort får hans på-
ståenden förbli påståenden.
Låt mig emellertid också bemöta några andra uttalanden som jag reagerat mot. Engman
hävdar bl a att vi ” inte tagit hänsyn till den
internationalisering av västländernas ekonomier som på ett genomgripande sätt förändrat
grundvalarna för de nationella ekonomierna
under efterkrigstiden”. Jag vill här bara på-
minna om att ett stort forskningsprojekt under
åren 1974-76 genomfårdes på Institutet för
internationell ekonomi vid Stockholms universitet med titeln lnternationaliseringsprocessen.
Detta behandlar just frågan om nationalstatens
möjligheter i en värld med ökad internationalisering. Slutsatsen var att i åtskilliga avseenden
har vi blivit mer beroende av omvärlden, men i
andra avseenden, t ex via rörliga växelkurser,
har vissa länder kunnat minska detta beroende
t ex i fråga om skyddet mot import av internationell inflation. Västtyskland och Schweiz har
därvid lyckats hålla inflationstakten nere till
2-4% trots en genomsnittlig inflation för
OECD på lO% eller mer. Sedan 1974 har dessa två länder inte fått någon nämnvärt höjd
inflationstakt, tvärtemot vad Engman påstår,
och trots att även dessa länder har många multinationella företag och är djupt involverade i
Eurocurrency-verksamheten.
Detta för mig över till frågan om de multinationella företagen , MNF. Det är bra att Engman erkänner att dessa inte utgör den enda
orsaken till inflationen, men han hävdar att de
utgör en väsentlig orsak till inflationsökningen
under det senaste årtiondet. Vilken teori och
vilka empiriska test underbygger då denna
slutsats? Jag påpekade att variationer i inflationstakt inte rimligen kunde förklaras av va- 134
riationen i MNFs tillväxt. Engman synes nu
hävda att ”de multinationella har ansvar för en
huvuddel av inflationsökningen under det senaste årtiondet”.
Vilka bevis eller empiriska undersökningar
anförs får att stödja denna hypotes? Det enda
som tycks underbygga denna slutsats är att
inflationen ökade och MNF ökade! Men även
andra faktorer ökade under detta decennium.
Befolkningen ökade, rustningarna ökade, den
sociala oron ökade. Varfår är inte dessa faktorer lika rimliga förklaringsfaktorer? Det räcker
alltså inte med en enkel korrelation för att bevisa orsak-verkan!
När det gäller den av mig refererade McKinnon är det inte fråga om någon ”okänd uppsats” utan om en nyutkommen lärobok som
fått goda recensioner i internationella facktidskrifter. Det finns många andra referenser
att åberopa. I fråga om Engman är monetarist
eller inte har jag inte någon orubblig uppfattning. Jag tycker egentligen inte att sådana etiketter är särskilt meningsfulla, bl a därfår att
ordet monetarism i Sverige fårknippas med
Friedman och därmed blir värdeladdat genom
att det associeras med konservatism, stöd får
Chilejuntan etc. Om vi lämnar vårt snävt isolationistiska, anti-intellektuella debattklimat så
finns det ute i världen åtskilliga socialdemokrater som är monetarister i den meningen att de
anser monetära faktorer vara en avgörande faktor i inflationsfårklaringen. I denna mening Sl·
nes mig Engman vara monerarist eftersom han
hävdar att inflationen till stor del beror på
likviditetseffekter från eurodollarmarknaden.
Jag avsåg aldrig att fårklara honom som monetarist i de andra avseenden som han inkluderar
i ordet monetarism.
Låt oss försöka avsluta denna debatt på en
konstruktivt sätt. Det gäller då i fårsta hand an
inte kalla någon får monetarist utan ett kvali6·
cerande omdöme om vad man exakt avser med
denna beteckning. J ag anser att i stället för an
karakterisera tankegångar som monetaristiska
eller keynesianska bör man betona och kritis
granska och utvärdera de argument som anfOn
för den ena eller den andra slutsatsen om inflationens orsaker och om vilka slutsatser 011
därvid kan dras om olika ekonomisk-politiska
rekommendationer. I fråga om Sveriges inflationstakt är t ex problemet i hög grad relaterat
till växelkurspolitiken och till löntagarorgani·
sationernas beteende. Vad kan Engmans inställning vara i denna fråga?