Gunnar Dahmén; Att ändra åsikt

GUNNAR DAHMEN:
Att ändra åsikt
När en politiker håller valtal, vill han
naturligtvis stödja sina trogna, men han
hoppas också övertyga anhängare av andra
partier så att de går över till honom. Han vill
att de skall ändra åsikt. Men varför skall det
då anses nästan skamligt att gå överfrån ett
parti till ett annat, att bli renegat, att bli
forrädare mot partiet? Teollic Gunnar
Dahmen analyserar åsiktslYytena, hur de kan
vara motiverade och hur de är beskaffade. De
är en mänsklig rättighet, menar han, men
man har anledning att ha mer eller mindre
respektför dem. Politiska lYyten skulle bli mer
respektabla, om politikerna själva mera
redovisadevilken ideologisk grund de harför
sina beslut.
·Att vända kappan efter vinden, att vara en
vindflöjel, att byta åsikt som man byter skjorta – i uttrycken ligger en anklagelse för
feghet, opportunism eller vanligt vankelmod. Att ändra åsikt är riskabelt om man är
ömtålig eller drar sig för att bryta med gamla vänner. När Winston Churchill 1904lämnade torypartiet och gick över till liberalerna, ropade tories ”råtta” efter honom.
I en underhusdebatt i brittiska parlamentet strax före jul 1979 haglade tillrop som
”politisk Judas”, ”förrädare” och ”renegat”
mot Reg Prentice, ledamot av den konservativa regeringen men några år tidigare ledamot av labourregeringen.
I totalitära stater vakas det noga över att
inga avvikelser sker från den rätta, fast utstakade kursen. Personer med sådana tendenser betraktas med större misstänksamhet
än direkta motståndare. Kapitalister är bättre umgänge än ”revisionister”. När Pragvåren 1968 slog ut, snabbkallades de övriga
kommuniststaternas representanter till ett
möte i Warszawa för att med gemensam aktion slå ned de farliga försöken att skapa
”socialism med mänskligt ansikte”.
Det skall väl inte förnekas att det finns skäl
att betrakta åsiktsbyte med sund skepsis.
Rädsla i förening med hopp om fördelar
kan komma många att bekänna nya ideal.
Personliga besvikelser, bitterhet eller sårad
fåfänga, spelar en roll hos svaga karaktärer.
Avhopparnas skara är blandad. Misstänksamheten talar också i uttryck som att ”ränderna går aldrig ur”. Det kan finnas grundade orsaker till en tids karantän innan man
sluter renegaten till sitt bröst. Det är inte lätt
ens bland de nya vännerna att bli helt fri
168
från stämpeln renegat, avfälling, överlö-
pare. Även ordet avhoppare är belastat.
Nu avser emellertid politisk propaganda
att vinna anhängare bland dem som har andra åsikter. Just dessa kan utgöra en stor tillgång, eftersom de kanske verkligen tänkt
igenom frågorna och fattar sitt beslut efter
moget övervägande. I det jämviktsläge som
råder både hos oss och på andra ställen är
deras röster ytterst värdefulla. I Storbritannien finns en grupp väljare som man brukar
kalla ”the floating vote” och som partiledningarna helt naturligt ägnar ett stort intresse, eftersom det är just dessa som kan få
pendeln att svänga. Skall man säga något
positivt om dessa väljare skulle det vara att
de utgör en nyttig sporre på partierna. Men
man måste väl också säga att det inte är
särskilt tilltalande att den politiska kursen
skall avgöras av en minoritet, som tydligen
lägger sin röst av rent egoistiska, kortsynta
skäl. De säljer sig åt den högstbjudande.
Hos oss i Sverige råder en stark partitrohet och det skall till synnerligen starka skäl
för att man skall byta parti. Att svika partiet,
är det värre än att svika sin övertygelse?
Somliga gör det säkert i hemlighet.
Åsiktsbytets problematik
Låt oss gå tillbaka till England för att lidelsefritt kunna betrakta åsiktsbytets problematik. Den engelske politikern John Strachey
gav ett exempel på en slingrande väg genom
olika partiers ideologier från en liberalkonservativ åskådning till i tu.r och ordning
fascistsympatier, kommunism, labour och
slutligen ett återvändande till där han började. I en anmälan av en biografi över hans
besynnerliga karriär skrev Ulf Brandeli au
John Strachey ”kan inte sägas vara någon
tilldragande personlighet; han kan ibland
visa prov på en nästan utmanande dubbeJ.
h~t. Man får ett intryck av ett experimenterande med sympatier, politiska likaväl som
mänskliga . . . en rastlös intellektuell som
ständigt ställer frågor”.
”En principlös galning” sade Benjamin
Disraeli om sin politiske motståndare WiJ.
liam Ewart Gladstone. Sant är att denne bör·
jade sin politiska karriär som de kodservativas stora löfte men blev de liberalas stora
namn och ledare. Men även bland libera·
lerna var man ibland osäker på var man
hade honom. Men Gladstones ståndpunkter
hade ingenting med principlöshet att göra,
utan tvärtom. Han hade en genomtänkt,
konsekvent åskådning som var religiöst motiverad och han betraktade partierna endast
som redskap för hans konsekventa prinå-
piella inställning.
Nyssnämnde Reg Prentice har skrivit om
sin egen övergång från labour till tories. De
principer, säger han, som en gång gjorde au
man valde parti kan mycket väl senare peka i
annan riktning. Labour har ändrat kurs i
riktning mot en korporativism som han ald·
rig omfattat. Han menar sig kunna fastställa
exakt datum för denna förändring. Den
ägde rum 1969 när Harold Wilsons regering
tvingades kapitulera för brittiska LO, då un·
der ledning av Callaghan. Prentice säger
också att partidisciplinen i dag är mycket
starkare än tidigare, fastän det borde varit
tvärtom. Det är inte bara Prentice som läm·
nat sitt parti och sin tidigare åskådning. Til(.
sammans med sju andra – bland dem Kingsley Amis och Lord Chalfont – utgav han för
ungefär ett år sedan en skrift ”Right Turn”.
Där redogjorde de för skälen för sina åsiktsbyten. Man skall kanske snarare säga, att i
vissa fall är det icke så mycket fråga om en
personlig ändrad inställning som snarare att
labourpartiet ändrat inställning och slagit in
pl vägar, som leder till andra mål än de man
lidigare såg framför sig.
lompromisserna
Nu skall man emellertid icke som åsiktsförändring betrakta viljan till praktisk kompromiss. Det är inte svek om man kompromissar
för att komma ur ett dödläge. Verkligheten
sätter en gräns för teorierna, de må peka åt
höger eller vänster. Sålunda måste till exempel även de mest ivriga anhängare av frihet
och valfrihet gå med på vissa inskränkningar
i friheten för att friheten överhuvud skall
k.unna bevaras. Ur extrem liberal synpunkt
forsvarar man ibland rena hållningslösheten .
med att eftergifterna är det pris vi måste
betala för friheten. Man kan med större rätt
säga att vi. måste avstå från vissa friheter i
frihetens intresse.
I Alvar Alsterdals bok om den svenska
arbetarrörelsens pionjär Axel Danielsson
kan vi läsa att denne lärde så mycket av
verkligheten att han inte tvekade att lämna
leorierna. Han räknar sig till och med kätterierna till heders. Att vidhålla en mening om
den är riktig är berömvärt, men om den inte
visar sig vara det bör man släppa den. ”Att
vara sina ungdomsideal trogen kan nog vara
m förträfflig egenskap många gånger men
lika ofta ett bevis på oförmåga att kunna
169
tillägna sig en ny ideströmning”. Han åberopar ett exempel på en partibroder som blev
sina ideal så trogen att han kom att framstå
som en reaktionär. ”jag tycker inte en hund
bär sig klokt åt, när han sätter sig och skäller
på månen och jag begriper icke heller förnuftet i ett dådlöst revolutionsgräl vars innersta karaktär är teoretikerns och vagabondens hat till det lilla besväret att lägga sin
röst i valurnan – när man har någon röst”.
Motiven måste vara det som avgör hur en
åsiktsändring skall bedömas. Har den skett
av rent sakliga skäl? Eller ligger där någonstans mer eller mindre medvetna personliga
skäl bakom den? Kanske rena självbevarelsedriften eller rädslan för att vara på den förlorande sidan? Principfasthet och lojalitet är
dygder värda att respektera, men principfasthet kan urarta till principrytteri, och
missriktad lojalitet är inte något att berömma sig av. Det svävar ingen hjältegloria över
den ståndaktige tennsoldaten. Vid partibyte
gäller också hur man prioriterar det egna
partiets ståndpunkter. Man får väga de konkreta ståndpunkterna mot den principiella
linjen och fråga sig hur stor vikt man får
lägga vid de punkter, där man inte anser sig
kunna följa partiets majoritet. Det är ofta en
fråga om proportioner.
Vad som hos oss ofta försvårar övergångar är att man i debatten icke utgår från
strävan att söka vinna anhängaren över på
sin sida utan snarare försöker att genom angrepp och förgrovad kritik tvinga in honom
i ett hörn där han av prestigeskäl inte vill ge
efter, även om hans rustning har stora
sprickor och känns tung att bära. Hur mycket av vår politiska debatt är inte ett ständigt
l
170
tillbakablickande för att hitta uttalanden
som kan belasta eller synas inkonsekventa?
Man är mera inriktad på att finna brister i
motståndarens argumenl än att framställa
sina egna.
Guden som svek
Vi har dock exempel på åsiktsförskjutningar
som visar att det kommer en gräns, där tvivel uppstår och man söker en ny väg eller i
varje fall vänder om på den man trampat.
”Guden som svek” – under den signalen
fick vi bevittna en rad intellektuella avfall
från barnatro på kommunismen: en Arthur
Koestler, en Stephen Spender och åtskilliga
andra kring trettiotalets marxism. u är tydIigen något liknande på gång bland Europas
intellektuella. Medan man tidigare betraktat
uppenbart olustiga företeelser inom Sovjet
som tillfalliga olycksfall i arbetet, börjar man
nu inse att förföljelserna, likriktningen, förtrycket är nödvändiga följder av själva systemet, ja, av själva den marxistiska åskådningen.
Opinionsmätare räknar med åsikters förekomst genom att räkna individer ochjämfö-
ra procenttalen. Men kanske skulle man
komma sanningen närmare om man räknade med att varje individ hade flera åsikter
– i olika skikt. Överst och utåt de man förväntades ha i sin omgivning, allmänt vedertagna eller självklara partisynpunkter. Under detta skikt ligger ett annat som kan träda
fram vid samtal på tu man hand eller i affekt
och ofta med tillägget ”men sånt får man ju
inte säga”. Allra nederst ligger ett skikt som
man behåller helt för sig själv. u inträffar
frågar sig vad som förmått så många att änd·
ra åsikt. Förklaringen är att de strängt taget
inte förändrat åsikt men väl låtit en åsikt
flytta upp ett steg – kanske därför att mau
upptäckt att man inte är ensam om den.
I trettiotalets Tyskland gjordes en film om
Horst Wessel, och de avslutande scenerna
illustrerade suggestivt hur en opinion kau
börja glida och gå över till ett jordskred. Vi
ser sorgetåget efter Horst Wessel och människorna som kantar gatorna. Några hälsar tå·
get med den knutna näven, andra med den
uppsträckta armen. Man börjar sjunga, och
det blir en sängarstrid mellan ”Internationalen” och ”Horst Wesselhymnen”. Under
hand växer Horst Wesselsängen i styrka och
överröstar Internationalen. Man ser ansik·
tena vända sig och den ena knutna handen
efter den andra lossnar och allt fler höjer
också armen till hitlerhälsningen till dess att
Horst Wesselsängen brusar från alla. Filmen
var skickligt gjord men illustrerade en åsikt·
förändring som inte är värd mycken respekt. Ingen ville vara på den förlorande
sidan, det var hela saken.
Den tendensen finns också i Sverige; vi är
inte bättre än andra. Inte heller är vi mycket
bundna vid de ideologier, som bör ligga under partiprogrammen men som politikerna
brukar hålla sig på respektfullt avstånd ifrån
då de fattar sina beslut. Det är inte omöjligt
att en större medvetenhet bland väljarna om
principer, och om åtgärder enligt fasta principer från ansvariga politikers sida, skulle
väcka mer levande politiskt intresse. Kanske
skulle röstsiffrorna då röra sig mer än nu
och folk börja ändra åsikter – men i vilken
ibland så starka åsiktsförskjutningar att man riktning får vi se.