Lillemor Lindberg; Problemen på högstadiet
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LILLEMOR LINDBERG:
Problemen på högstadiet
Oron på skolornas högstadium ökarför varje
år. Orsakerna är bla elevernas dåliga
forkunskaper och den ökade otryggheten i
familjelivet. Vi har snartförstört en hel
generation ungdomar, menar pol mag
Lillemor Lindberg. Det är nödvändigt att
forbättra skolan nu och i riksdagen måste
man enas härom över partigränserna.
Att vara lärare på grundskolans högstadium, d v s i klasserna 7- 9, innebär i många
fall att man vet när arbetsdagen börjar, att
man kommer att trakasseras i vissa klasser
och att det blir omöjligt att bedriva någon
form av undervisning under en del av dagens lektioner.
Att vara elev på högstadiet innebär i
många fall att man i hela tre läsår vet att en
del av dagens lektioner kommer att sluta
med bråk, att någon eller några av eleverna i
klassen kommer att provocera lärarna, att
många lektioner blir förstörda och att det
blir näst intill omöjligt att ta igen vad man
förlorat under dessa lektioner.
Så upplevs situationen dagligen av många
lärare och många elever i vanliga skolor med
utmärkta lärare. Arbetsmiljön är inte heller
speciellt stimulerande. Vandaliseringen i
skolorna är omfattande. Den uppgick i
Stockholm till drygt 30 miljoner kronor år
1978. Korridorväggar klottras ner och dörrar till elevskåpen sparkas in. Elever stjäler
böcker för varandra och många elever saknar därför böcker stora delar av läsåret.
Av ekonomiska skäl skall en mellanstadierespektive högstadieklass bestå av 30 elever.
Att många av problemen skulle vara mindre
allvarliga om antalet elever i klassen vore
lägre tillbakavisas alltid. Att det är lättare att
undervisa i mindre klasser är med all säkerhet en sanning fastän den stoppas av ekonomiska skäl. Att det sedan behövs insatser av
s k elevvårdande natur – omplacering av
elever, extra lärarresurser (fd klinikundervisning), anpassad studiegång etc – räknas
tydligen inte in när man gör upp de ekonomiska kalkylerna. Framför allt räknar man
172
inte med att man förstör tre år av skolgången inte bara för de bråkiga eleverna utan
även för deras klasskamrater.
Just nu upplever vi den s k 16-årspuckeln
på högstadiet med de stora årskullarna
födda kring 1964. När dessa lämnat grundskolan skulle man kunna reducera elevantalet till 25 i varje klass genom att behålla det
nuvarande antalet lärare.
Man kan naturligtvis inte förvänta sig att
ungdomar, som gått igenom ett högstadium
som är så beskaffat plötsligt skall bli pigga,
vetgiriga och initiativrika bara de kommer in
på gymnasiet. Då skall de leva upp till de
gamla slagorden om Sveriges ungdom, dess
hopp och framtid. Frågan är hur många av
dem som någonsin kommer att ha förutsättningar och orka fortsätta vid högskolan.
Avbrottsfrekvensen vid övergången från
högstadium till gymnasium är nu så hög att
t ex Stockholms Skolförvaltning känt sig föranlåten att utarbeta ett särskilt kompendium
för att göra den lättare för eleverna. Avbrotten säges bero på svaga förkunskaper, bristande arbetsrutin och låg motivation. Många
elever upplever skolan som en plats där man
förvarar ungdomar som man inte vet var
man skall göra av. De tycker helt enkelt inte
att det är lönt att lära sig något då de anser
att de ändå inte kommer att behövas. Det är
dessa ungdomar som sedan får svårt att få
några arbeten.
Den totala håglösheten och slappheten
hos många ungdomar är skrämmande.
nebar bl a nedskärning av antalet veckotimmar i grundläggande läroämnen. Kunskaperna har därför blivit sämre och mer sporadiska. Det är svårt att fatta sammanhangen
när man saknar grundläggande kunskaper
t ex i geografi och historia. Naturligtvis skaU
man inte längre begära att eleverna skall
kunna rabbla upp den svenska regentläng·
den med årtal, men det var bekvämt att kunna den. Då kunde man automatiskt koppla
samman andra kunskaper med den. Man
visste att det måste ha varit på 1500-talet
eftersom Gustav Wasa regerade då ellh på
1700-talet för då levde Gustav III.
På mellanstadiet har eleverna läst en
blandning av s k orienteringsämnen. Detta
är fängslande och lättsmält. Tyvärr blir just
blandningen upphov till att man har svårt
att hålla isär momenten i undervisningen,
att få någon ordentlig kronologisk ordning i
kunskaperna och att skapa en viss bas av
kunskaper i respektive ämne.
Geografikunskaperna blir därför ofullständiga. Detta gäller t o m i fråga om Sverige, då man inte längre skall lära sig mer än
sin egen hembygd och ett annat valfritt landskap. Eleverna delas upp i grupper och varje
grupp får sedan redogöra för klassen för
”sitt” landskap. Det är utmärkt med grupparbete, men den här metoden gör att geografikunskaperna blir bristfälliga.
En liknande situation gäller i fråga om
grammatikkunskaperna. Det är svårt att lära
sig ett främmande språk i årskurs sju, då
man inte vet vad subjekt och predikat är.
Många mellanstadielärare lägger ned stort
Undermåliga kunskaper arbete på att lära eleverna grammatik, men
Reformerna av grundskolan på 60-talet in- det finns ingen separat lärobok för detta.
Eleverna får i bästa fall göra sin egen grammatik.
De socialdemokratiska skolreformerna
Den ideologiska bakgrunden till de socialdemokratiska skolreformerna var jämlikhetssträvandena. En del härav var strävan att
utjämna skillnaderna i teoretiska förkunskaper mellan dem som valde praktiska och
dem som valde teoretiska yrken. En annan
del var att skolan skulle erbjuda en sådan
undervisning att skillnaderna i föräldrarnas
förutsättningar att hjälpa till med läxläsning
och på så sätt stötta sina barn skulle elimineras. Alla elever skulle få samma chans att
hävda sig i skolan.
Reformatorerna strävade efter att höja
standarden för de sämst lottade i skolan,
men resultatet har blivit en jämlikhet nedåt.
Hela standarden har sjunkit och bristen på
jämlikhet har ökat. Om man inte kan lära sig
något på lektionerna på grund av oron i
klassen kan de som har råd – och förstår
betydelsen av att satsa på sina barn i stället
för på sig själva – sända barnen på språkkurser utomlands. Naturligtvis är det de
högutbildade föräldrarna som inser att man
skall göra så innan det är för sent.
På samma sätt förhåller det sig i fråga om
kunskaperna t ex i geografi och historia. De
föräldrar som ägnar sig åt sina barn far land
och rike runt och visar dem Sverige och täpper härigenom igen de luckor som finns i
barnens geografikunskaper. När barnen är
små läser de nordiska och grekiska gudasagor och historiska barnböcker högt för dem.
När väl intresset är väckt fortsätter barnen
173
ofta att själv läsa liknande böcker när de blir
större.
Alla är numera överens om att skolan måste bli bättre. Förslagen till lösningar på problemen är dock mycket olika. Socialdemokraterna vill införa en ny typ av lärare. De
skall undervisa i flera ämnen än hittills och
därför kunna lära känna eleverna bättre och
få större möjligheter att lösa deras sociala
problem. Det är vad LUT
lärarutbildningsutredningen förordar.
Förslaget har mottagits med mycket blandade känslor. Detta är inte förvånande då
det innebär att t ex en historielärare endast
skall ha läst 3/4 termin historia själv vid högskolan och således kommer att ha bristfälliga
kunskaper i det ämne han skall undervisa i.
Lärarutbildningen måste läggas upp så att
lärarna har något att ge eleverna. Om de blir
intresserade av ämnet får lärarna givetvis
större förutsättningar att upprätthålla ordningen.
Familjen och barnen
Den revolution i fråga om familjens ställning
som ägt rum de senaste årtiondena i Sverige
börjar bära frukt. Det verkar numera som
om varje årgång elever som kommer upp på
högstadiet vore oroligare än den föregående. En bidragande orsak torde vara att barnen från tidig ålder ofta upplever sina föräldrar som några som aldrig har tid med
dem.
Så länge vi inte gör det ekonomiskt möjligt
för småbarnsföräldrarna att välja vem som
skall ta hand om barnen de första åren, kommer vi att få många barn som redan i späd
174
ålder blivit så stressade att de helt enkelt inte
kan sitta stilla och tysta och ägna sig åt en
uppgift. Vi är på väg att få en hel generation
som inte kan lyssna och koncentrera sig. Vid
övergången till högstadiet märks detta mest.
Samtidigt upplever ungdomarna chocken av
för dåliga förkunskaper.
Då man avskaffade de gamla yrkesskolorna och införde det sammanhållna högstadiet upphörde man att ta hand om de ungdomar som saknar begåvning för teoretiska
studier. De senaste åren har man infört s k
anpassad studiegång, vilken ingår i SIA-skolan. Detta innebär att en elev som inte kan
följa undervisningen får teoretisk undervisning en dag i veckan och praktik på en arbetsplats fyra dagar. De erfarenheter man
har i Stockholm av detta system är mycket
positiva. Läsåret 1979/80 gick 162 pojkar
och 129 flickor i anpassad studiegång. Av
dessa fick 142 arbete och 119 fortsatte på
gymnasiet. Det eleverna saknar i teoretiska
kunskaper kan de taga igen när de mognat
t ex på en folkhögskola.
Värre är det för de elever som blir kvar i
klassen men saknar motivation för studierna. När de gått ut nian har de som regel
ingen möjlighet att få något arbete. Förlänger de skolgången med gymnasiestudier
är situationen i stort sett densamma. Svårigheterna för dem att få ett arbete är oerhörda. De som av olika skäl – kanske läs- och
skrivsvårigheter – inte har så höga betyg
har helt enkelt aldrig någon riktig chans att
komma någon vart. Det är detta som är så
skrämmande. Hela vårt skolsystem har genom betoningen på teoretiska studier blivit
så litet anpassat till verkligheten.
Situationen är lika allvarlig för dem som
medvetet misskött sig i skolan. Genom riksdagsbeslut 1976 har skolan dock ansvar för
eleverna två år efter det att de fyllt 16 år.
Stora insatser görs för att de skall få arbete
eller vidare utbildning.
Önskvärda reformer
Om vi skall få bukt med den ökade oron på
högstadiet måste vi vidtaga vissa åtgärder.
Inom skolan vet man att det behövs en hel
del reformer. Det viktigaste är att förstärka
de grundläggande kunskaperna och minska
elevantalet på mellan- och högstadiet till 25
– d v s samma som på lågstadiet – i stället
för nuvarande 30. Kunde varje högstadieklass dessutom få ett eget klassrum vore
mycket vunnet.
Man bör också försöka skapa en stadig kår
av vikarier, så att samma lärare återkommer
då den ordinarie läraren är sjuk eller tjänst·
ledig. Vidare vore det utmärkt om en kompetent lärare efter den ordinarie skoldagen
skulle kunna hjälpa dem som så behöver
med läxorna. Detta är inte någon form av
kvarsittning utan en fråga om att alla elever
skall få samma möjlighet att lära sig något
oberoende av föräldrarnas utbildningsnivå.
I en del skolor har man ett väl fungerande
system med äldre elever som är faddrar tiD
de yngre. Detta motverkar givetvis att barn
mobbas och ökar tryggheten för de yngre
eleverna. Systemet borde därför tillämpas
mera generellt.
Möjligheter till förbättringar
Det tycks som om det nu gått så långt att det
bör finnas reella möjligheter att få igenom
vissa förbättringar. De politiska partierna synes vara relativt överens om allvaret i den
nuvarande situationen. I valrörelsen 1979
satte t ex Metallarbetarförbundet upp affischer med krav på en bättre skola, ett krav
som Moderata samlingspartiet länge varit så
gott som ensamt om att framföra. En önskedröm vore att man skulle kunna kasta bort
alla partipolitiska hänsyn och koncentrera
sig på att gemensamt göra förbättringar av
den svenska skolan innan det är för sent.
Raset utför går snabbare och snabbare och
det är hög tid att något göres.
Kravet på mindre klasser har länge framförts av föräldrarna och det tas också upp i
l..ärartidningen, som är organ för Sveriges
l..ärarförbund.
Vikariefrågan är en av grundfrågorna. En
klass tål helt enkelt inte hur många lärarbyten som helst. I vissa rektorsområden i
Stockholm finns det endast en behörig lärare på lågstadiet. Resten av lärarna utgöres av
vikarier utan fullständig utbildning. I
många av dessa klasser är hälften av eleverna invandrare. Problemet med vikarier gäller dock inte- bara storstädernas ytterområ-
den. I Stockholms innerstad finns exempel
på klasser som haft elva vikarier i en av lågstadiets årskurser. Det säger sig själv att en
sådan klass mycket lätt blir ”skolans värsta
klass”.
Den nya läroplanen
Regeringen har i vår fastställt nya mål och
riktlinjer för grundskolan. Dessa skall tillämpas from hösten 1980 medan den nya läroplanen i sin helhet kommer att gälla från
175
läsåret 1982/83. Skolans mål säges vara utbildningens likvärdighet, kunskaper och färdigheter, fostran och utveckling. Elever och
lärare skall gemensamt planera undervisningen, val av läromedel och skoldagens utformning. Eleverna skall på detta sätt lära
sig ta ansvar, men rättigheterna är förenade
med skyldigheter och krav skall ställas på
eleverna.
Det betonas vidare att barn är olika då de
kommer till skolan och de bör lämna skolan
med bibehållen individualitet och särprägel
och med uppövad förmåga att respektera
individualiteten hos andra människor.
l den nu gällande läroplanen från 1969
finns begreppet fostran inte med, men Utbildningsdepartementet har nu återinfört
det. Man framhåller att skolan kompletterar
hemmets påverkan och fostran. Huvudansvaret vilar dock alltid på hemmet. De senaste åren har man haft intrycket att många
föräldrar helt överlämnat åt skolan att fostra
barnen och inte längre känt något ansvar för
dem. Nu heter det att skolan har rätt att
förvänta att föräldrarna stöder dess arbete,
liksom de vuxna i skolan skall stödja föräldrarna i deras uppgift att fostra. Skolan skall
utveckla sådana egenskaper hos eleverna
som kan bära upp och förstärka principerna
om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan människorna. Att väcka respekt för sanning och rätt, för människans
egenvärde, för människolivets okränkbarhet
och därmed för rätten till personlig integritet är en huvuduppgift för skolan.
När den nya läroplanen träder i kraft
kommer alla elever i grundskolan oavsett val
av kurser och ämnen att få samma möjlighe- 176
ter att fortsätta studera i gymnasieskolan.
Bristen på grundkunskaper är en av de
starkaste utslagningsfaktorerna. Därför betonas vikten av att eleverna lär sig basfärdigheter och att hemuppgifter utgör en del av
skolans arbetssätt. Eleverna skall lära sig att
ta ansvar för en uppgift. Det är en väsentlig
del av den karaktärsdaning som skolan skall
ge. Om elever av olika skäl inte kan utföra
hemuppgifterna bör det ingå som en naturlig del i skolans planering att i olika former
hjälpa dem att fullgöra uppgifterna i skolan.
Här återkommer alltså möjligheten för eleverna att få hjälp av lärare med hemuppgif·
ter.
Ungdomen är alldeles för värdefull för att
vi skall fortsätta att ge skolans elever en dålig
start. Låt oss hoppas att den nya läroplanen
kan medföra en positivare upplevelse av skolan.
Pärmarför årgång 1979
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 25: – på postgiro 7 27 44-6.
i,
Problemen på högstadiet
Oron på skolornas högstadium ökarför varje
år. Orsakerna är bla elevernas dåliga
forkunskaper och den ökade otryggheten i
familjelivet. Vi har snartförstört en hel
generation ungdomar, menar pol mag
Lillemor Lindberg. Det är nödvändigt att
forbättra skolan nu och i riksdagen måste
man enas härom över partigränserna.
Att vara lärare på grundskolans högstadium, d v s i klasserna 7- 9, innebär i många
fall att man vet när arbetsdagen börjar, att
man kommer att trakasseras i vissa klasser
och att det blir omöjligt att bedriva någon
form av undervisning under en del av dagens lektioner.
Att vara elev på högstadiet innebär i
många fall att man i hela tre läsår vet att en
del av dagens lektioner kommer att sluta
med bråk, att någon eller några av eleverna i
klassen kommer att provocera lärarna, att
många lektioner blir förstörda och att det
blir näst intill omöjligt att ta igen vad man
förlorat under dessa lektioner.
Så upplevs situationen dagligen av många
lärare och många elever i vanliga skolor med
utmärkta lärare. Arbetsmiljön är inte heller
speciellt stimulerande. Vandaliseringen i
skolorna är omfattande. Den uppgick i
Stockholm till drygt 30 miljoner kronor år
1978. Korridorväggar klottras ner och dörrar till elevskåpen sparkas in. Elever stjäler
böcker för varandra och många elever saknar därför böcker stora delar av läsåret.
Av ekonomiska skäl skall en mellanstadierespektive högstadieklass bestå av 30 elever.
Att många av problemen skulle vara mindre
allvarliga om antalet elever i klassen vore
lägre tillbakavisas alltid. Att det är lättare att
undervisa i mindre klasser är med all säkerhet en sanning fastän den stoppas av ekonomiska skäl. Att det sedan behövs insatser av
s k elevvårdande natur – omplacering av
elever, extra lärarresurser (fd klinikundervisning), anpassad studiegång etc – räknas
tydligen inte in när man gör upp de ekonomiska kalkylerna. Framför allt räknar man
172
inte med att man förstör tre år av skolgången inte bara för de bråkiga eleverna utan
även för deras klasskamrater.
Just nu upplever vi den s k 16-årspuckeln
på högstadiet med de stora årskullarna
födda kring 1964. När dessa lämnat grundskolan skulle man kunna reducera elevantalet till 25 i varje klass genom att behålla det
nuvarande antalet lärare.
Man kan naturligtvis inte förvänta sig att
ungdomar, som gått igenom ett högstadium
som är så beskaffat plötsligt skall bli pigga,
vetgiriga och initiativrika bara de kommer in
på gymnasiet. Då skall de leva upp till de
gamla slagorden om Sveriges ungdom, dess
hopp och framtid. Frågan är hur många av
dem som någonsin kommer att ha förutsättningar och orka fortsätta vid högskolan.
Avbrottsfrekvensen vid övergången från
högstadium till gymnasium är nu så hög att
t ex Stockholms Skolförvaltning känt sig föranlåten att utarbeta ett särskilt kompendium
för att göra den lättare för eleverna. Avbrotten säges bero på svaga förkunskaper, bristande arbetsrutin och låg motivation. Många
elever upplever skolan som en plats där man
förvarar ungdomar som man inte vet var
man skall göra av. De tycker helt enkelt inte
att det är lönt att lära sig något då de anser
att de ändå inte kommer att behövas. Det är
dessa ungdomar som sedan får svårt att få
några arbeten.
Den totala håglösheten och slappheten
hos många ungdomar är skrämmande.
nebar bl a nedskärning av antalet veckotimmar i grundläggande läroämnen. Kunskaperna har därför blivit sämre och mer sporadiska. Det är svårt att fatta sammanhangen
när man saknar grundläggande kunskaper
t ex i geografi och historia. Naturligtvis skaU
man inte längre begära att eleverna skall
kunna rabbla upp den svenska regentläng·
den med årtal, men det var bekvämt att kunna den. Då kunde man automatiskt koppla
samman andra kunskaper med den. Man
visste att det måste ha varit på 1500-talet
eftersom Gustav Wasa regerade då ellh på
1700-talet för då levde Gustav III.
På mellanstadiet har eleverna läst en
blandning av s k orienteringsämnen. Detta
är fängslande och lättsmält. Tyvärr blir just
blandningen upphov till att man har svårt
att hålla isär momenten i undervisningen,
att få någon ordentlig kronologisk ordning i
kunskaperna och att skapa en viss bas av
kunskaper i respektive ämne.
Geografikunskaperna blir därför ofullständiga. Detta gäller t o m i fråga om Sverige, då man inte längre skall lära sig mer än
sin egen hembygd och ett annat valfritt landskap. Eleverna delas upp i grupper och varje
grupp får sedan redogöra för klassen för
”sitt” landskap. Det är utmärkt med grupparbete, men den här metoden gör att geografikunskaperna blir bristfälliga.
En liknande situation gäller i fråga om
grammatikkunskaperna. Det är svårt att lära
sig ett främmande språk i årskurs sju, då
man inte vet vad subjekt och predikat är.
Många mellanstadielärare lägger ned stort
Undermåliga kunskaper arbete på att lära eleverna grammatik, men
Reformerna av grundskolan på 60-talet in- det finns ingen separat lärobok för detta.
Eleverna får i bästa fall göra sin egen grammatik.
De socialdemokratiska skolreformerna
Den ideologiska bakgrunden till de socialdemokratiska skolreformerna var jämlikhetssträvandena. En del härav var strävan att
utjämna skillnaderna i teoretiska förkunskaper mellan dem som valde praktiska och
dem som valde teoretiska yrken. En annan
del var att skolan skulle erbjuda en sådan
undervisning att skillnaderna i föräldrarnas
förutsättningar att hjälpa till med läxläsning
och på så sätt stötta sina barn skulle elimineras. Alla elever skulle få samma chans att
hävda sig i skolan.
Reformatorerna strävade efter att höja
standarden för de sämst lottade i skolan,
men resultatet har blivit en jämlikhet nedåt.
Hela standarden har sjunkit och bristen på
jämlikhet har ökat. Om man inte kan lära sig
något på lektionerna på grund av oron i
klassen kan de som har råd – och förstår
betydelsen av att satsa på sina barn i stället
för på sig själva – sända barnen på språkkurser utomlands. Naturligtvis är det de
högutbildade föräldrarna som inser att man
skall göra så innan det är för sent.
På samma sätt förhåller det sig i fråga om
kunskaperna t ex i geografi och historia. De
föräldrar som ägnar sig åt sina barn far land
och rike runt och visar dem Sverige och täpper härigenom igen de luckor som finns i
barnens geografikunskaper. När barnen är
små läser de nordiska och grekiska gudasagor och historiska barnböcker högt för dem.
När väl intresset är väckt fortsätter barnen
173
ofta att själv läsa liknande böcker när de blir
större.
Alla är numera överens om att skolan måste bli bättre. Förslagen till lösningar på problemen är dock mycket olika. Socialdemokraterna vill införa en ny typ av lärare. De
skall undervisa i flera ämnen än hittills och
därför kunna lära känna eleverna bättre och
få större möjligheter att lösa deras sociala
problem. Det är vad LUT
lärarutbildningsutredningen förordar.
Förslaget har mottagits med mycket blandade känslor. Detta är inte förvånande då
det innebär att t ex en historielärare endast
skall ha läst 3/4 termin historia själv vid högskolan och således kommer att ha bristfälliga
kunskaper i det ämne han skall undervisa i.
Lärarutbildningen måste läggas upp så att
lärarna har något att ge eleverna. Om de blir
intresserade av ämnet får lärarna givetvis
större förutsättningar att upprätthålla ordningen.
Familjen och barnen
Den revolution i fråga om familjens ställning
som ägt rum de senaste årtiondena i Sverige
börjar bära frukt. Det verkar numera som
om varje årgång elever som kommer upp på
högstadiet vore oroligare än den föregående. En bidragande orsak torde vara att barnen från tidig ålder ofta upplever sina föräldrar som några som aldrig har tid med
dem.
Så länge vi inte gör det ekonomiskt möjligt
för småbarnsföräldrarna att välja vem som
skall ta hand om barnen de första åren, kommer vi att få många barn som redan i späd
174
ålder blivit så stressade att de helt enkelt inte
kan sitta stilla och tysta och ägna sig åt en
uppgift. Vi är på väg att få en hel generation
som inte kan lyssna och koncentrera sig. Vid
övergången till högstadiet märks detta mest.
Samtidigt upplever ungdomarna chocken av
för dåliga förkunskaper.
Då man avskaffade de gamla yrkesskolorna och införde det sammanhållna högstadiet upphörde man att ta hand om de ungdomar som saknar begåvning för teoretiska
studier. De senaste åren har man infört s k
anpassad studiegång, vilken ingår i SIA-skolan. Detta innebär att en elev som inte kan
följa undervisningen får teoretisk undervisning en dag i veckan och praktik på en arbetsplats fyra dagar. De erfarenheter man
har i Stockholm av detta system är mycket
positiva. Läsåret 1979/80 gick 162 pojkar
och 129 flickor i anpassad studiegång. Av
dessa fick 142 arbete och 119 fortsatte på
gymnasiet. Det eleverna saknar i teoretiska
kunskaper kan de taga igen när de mognat
t ex på en folkhögskola.
Värre är det för de elever som blir kvar i
klassen men saknar motivation för studierna. När de gått ut nian har de som regel
ingen möjlighet att få något arbete. Förlänger de skolgången med gymnasiestudier
är situationen i stort sett densamma. Svårigheterna för dem att få ett arbete är oerhörda. De som av olika skäl – kanske läs- och
skrivsvårigheter – inte har så höga betyg
har helt enkelt aldrig någon riktig chans att
komma någon vart. Det är detta som är så
skrämmande. Hela vårt skolsystem har genom betoningen på teoretiska studier blivit
så litet anpassat till verkligheten.
Situationen är lika allvarlig för dem som
medvetet misskött sig i skolan. Genom riksdagsbeslut 1976 har skolan dock ansvar för
eleverna två år efter det att de fyllt 16 år.
Stora insatser görs för att de skall få arbete
eller vidare utbildning.
Önskvärda reformer
Om vi skall få bukt med den ökade oron på
högstadiet måste vi vidtaga vissa åtgärder.
Inom skolan vet man att det behövs en hel
del reformer. Det viktigaste är att förstärka
de grundläggande kunskaperna och minska
elevantalet på mellan- och högstadiet till 25
– d v s samma som på lågstadiet – i stället
för nuvarande 30. Kunde varje högstadieklass dessutom få ett eget klassrum vore
mycket vunnet.
Man bör också försöka skapa en stadig kår
av vikarier, så att samma lärare återkommer
då den ordinarie läraren är sjuk eller tjänst·
ledig. Vidare vore det utmärkt om en kompetent lärare efter den ordinarie skoldagen
skulle kunna hjälpa dem som så behöver
med läxorna. Detta är inte någon form av
kvarsittning utan en fråga om att alla elever
skall få samma möjlighet att lära sig något
oberoende av föräldrarnas utbildningsnivå.
I en del skolor har man ett väl fungerande
system med äldre elever som är faddrar tiD
de yngre. Detta motverkar givetvis att barn
mobbas och ökar tryggheten för de yngre
eleverna. Systemet borde därför tillämpas
mera generellt.
Möjligheter till förbättringar
Det tycks som om det nu gått så långt att det
bör finnas reella möjligheter att få igenom
vissa förbättringar. De politiska partierna synes vara relativt överens om allvaret i den
nuvarande situationen. I valrörelsen 1979
satte t ex Metallarbetarförbundet upp affischer med krav på en bättre skola, ett krav
som Moderata samlingspartiet länge varit så
gott som ensamt om att framföra. En önskedröm vore att man skulle kunna kasta bort
alla partipolitiska hänsyn och koncentrera
sig på att gemensamt göra förbättringar av
den svenska skolan innan det är för sent.
Raset utför går snabbare och snabbare och
det är hög tid att något göres.
Kravet på mindre klasser har länge framförts av föräldrarna och det tas också upp i
l..ärartidningen, som är organ för Sveriges
l..ärarförbund.
Vikariefrågan är en av grundfrågorna. En
klass tål helt enkelt inte hur många lärarbyten som helst. I vissa rektorsområden i
Stockholm finns det endast en behörig lärare på lågstadiet. Resten av lärarna utgöres av
vikarier utan fullständig utbildning. I
många av dessa klasser är hälften av eleverna invandrare. Problemet med vikarier gäller dock inte- bara storstädernas ytterområ-
den. I Stockholms innerstad finns exempel
på klasser som haft elva vikarier i en av lågstadiets årskurser. Det säger sig själv att en
sådan klass mycket lätt blir ”skolans värsta
klass”.
Den nya läroplanen
Regeringen har i vår fastställt nya mål och
riktlinjer för grundskolan. Dessa skall tillämpas from hösten 1980 medan den nya läroplanen i sin helhet kommer att gälla från
175
läsåret 1982/83. Skolans mål säges vara utbildningens likvärdighet, kunskaper och färdigheter, fostran och utveckling. Elever och
lärare skall gemensamt planera undervisningen, val av läromedel och skoldagens utformning. Eleverna skall på detta sätt lära
sig ta ansvar, men rättigheterna är förenade
med skyldigheter och krav skall ställas på
eleverna.
Det betonas vidare att barn är olika då de
kommer till skolan och de bör lämna skolan
med bibehållen individualitet och särprägel
och med uppövad förmåga att respektera
individualiteten hos andra människor.
l den nu gällande läroplanen från 1969
finns begreppet fostran inte med, men Utbildningsdepartementet har nu återinfört
det. Man framhåller att skolan kompletterar
hemmets påverkan och fostran. Huvudansvaret vilar dock alltid på hemmet. De senaste åren har man haft intrycket att många
föräldrar helt överlämnat åt skolan att fostra
barnen och inte längre känt något ansvar för
dem. Nu heter det att skolan har rätt att
förvänta att föräldrarna stöder dess arbete,
liksom de vuxna i skolan skall stödja föräldrarna i deras uppgift att fostra. Skolan skall
utveckla sådana egenskaper hos eleverna
som kan bära upp och förstärka principerna
om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan människorna. Att väcka respekt för sanning och rätt, för människans
egenvärde, för människolivets okränkbarhet
och därmed för rätten till personlig integritet är en huvuduppgift för skolan.
När den nya läroplanen träder i kraft
kommer alla elever i grundskolan oavsett val
av kurser och ämnen att få samma möjlighe- 176
ter att fortsätta studera i gymnasieskolan.
Bristen på grundkunskaper är en av de
starkaste utslagningsfaktorerna. Därför betonas vikten av att eleverna lär sig basfärdigheter och att hemuppgifter utgör en del av
skolans arbetssätt. Eleverna skall lära sig att
ta ansvar för en uppgift. Det är en väsentlig
del av den karaktärsdaning som skolan skall
ge. Om elever av olika skäl inte kan utföra
hemuppgifterna bör det ingå som en naturlig del i skolans planering att i olika former
hjälpa dem att fullgöra uppgifterna i skolan.
Här återkommer alltså möjligheten för eleverna att få hjälp av lärare med hemuppgif·
ter.
Ungdomen är alldeles för värdefull för att
vi skall fortsätta att ge skolans elever en dålig
start. Låt oss hoppas att den nya läroplanen
kan medföra en positivare upplevelse av skolan.
Pärmarför årgång 1979
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 25: – på postgiro 7 27 44-6.
i,