Håkan Hagwall; Dagens namn – Ola Ullsten

–
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Ola Ullsten
Proportionellt sett är folkpartiledare ett
ganska vanligt yrke. Det torde mera bero på
att uppgiften är knäckande än att elen skulle
vara åtråvärd.
Detta hindrar dock inte att det är åtskilliga
som gärna velat ha posten. Till dessa lär
också Ola Ullsten ha hört. När Per Ahlmark
valdes till Gunnar Helens efterträdare, var
det en besvikelse för Ola Ullsten.
Nå, nu behövde han inte vänta så länge
innan det på partiplanet blev dags att upprepa vad som hänt i folkpartiets ungdomsförbund i början av sextitalet: att Ola Ullsten
fick efterträda den åtta år yngre Per Ahlmark som ordförande.
Ullstens väg till partiledarpost och statsministertaburett har många gånger beskrivits. Berättelsen handlar om den unge norrlänningen, som efter realexamen på diverse
omvägar till slut kom till socialhögskolan och
blev socionom. Den handlar om organisatören i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsorganisation, SSUH, som en gång
i en talarstol tillät sig att döma ut politiken
som ett smutsigt hantverk. (Ola Ullsten har
aldrig hörts återkomma med påståendet, vilket dock inte hindrar att han ändå någon
gång kan ha väckt liknande tankar hos människor).
När det väl såg ut som om Ullsten skulle
nödgas utöva socionomyrket blev han av en
gammal nykteristkompis (som i likhet med
Ullsten med tiden kommit att skaffa sig andra vanor) uppmanad att söka ett jobb som
politisk sekreterare i folkpartiets riksdagskansli. Ullsten fick jobbet av en slump.
Seclan var det dock klippt. Sedan dess har
Ullsten inte ägnat sig åt annat än politik.
1964 ville de unga liberalerna i Stockholm
göra honom till riksdagsman. Det motsatte
sig inte bara Bertil Ohlin utan även Erik
Huss, mannen som en gång skulle utses av
Ullsten till industriminister. Men ungdomarna gick inte att stoppa. Ullsten placerades före den frisinnade Folke Nihlfors,
som var ledningens man.
Och valet gick bra. Ullsten kom in. Sedan
dess har det av och till varit kärvt. En gång
åkte han ut på valnatten och kom in på poströsterna. 1973 var det ännu värre. Då åkte
han ur riksdagen riktigt ordentligt. Men socialdemokraterna och Olof Palme ville då –
när jämviktsriksdagen satte igång – vara
snälla mot folkpartiet, så de fixade något
tämligen enastående.
Åt en av de folkpartistiska stockbolmsriksclagsmännen, Olle Dahlen, ordnade man en
nyuppfunnen tjänst som ambassadör ”vid internationella organisationer” av typen Kyrkornas Världsråd o dyl. (Tjänsten lär inte
återbesättas vid Dahlens pensionering.) Därmed blev riksdagsplatsen åter ledig för Ullsten.
Socialdemokraterna hade nog en del förväntningar på Ullsten. Han har alltid ansetb
som stående till vänster i sitt parti. Han brukar också utmålas som ideologiskt tämligen
odogmatisk, själv brukar han kalla sig pragmatiker. Därför skulle han t ex från socialdemokratisk synpunkt vara lättare att samarbeta med än andra mera principfasta liberaler.
Nu skall detta inte överdrivas. Ullsten kan
vara mycket principfast. Han håller hårt på
det som kallas socialliberalismen, vilken enklast kan beskrivas som folkpartism.
Man minns tex att Ullsten 1974 skrevett
dundrande angrepp på Gösta Bohman och
moderaterna. Bohman hade vid ett antal tillfållen påpekat de starkt liberala dragen i
moderaternas politik. Detta retade naturligtvis folkpartiet och Ullsten fick göra angreppet.
Han bevisade på sitt speciella sätt att moderaterna inte var liberala alls. Bevisen utgjordes av varje tillfälle som folkpartiet och
moderaterna haft olika åsikter. Eftersom
folkpartiet definitionsmässigt alltid är socialliberalt i allt det tar sig för är den som inte
handlar som folkpartiet icke-liberal. På så
sätt kan det bli antiliberalt att motsätta sig
socialiseringar, planhushållning, regleringsvansinne, skattehöjningar och man vet icke
vad.
Men till slut blev det med Bohman Ullsten
kom att dela regeringsmakten, inte med Palme. Den regeringen sprack. Inte på motsättningar mellan moderaterna och folkpartiet
utan mellan centerpartiet och de övriga.
Många, många timmar har ägnats åt att
begrunda hur stor del av skulden för den
första trepartiregeringens fall som skall läggas på eventuella folkpartistiska planer. l
ljuset av den senare utvecklingen ligger misstankar nära till hands.
Faktum är dock att de moderater som satt
mest centralt under koalitionsregeringens
kris och den följande regeringsbildningen
länge hävdade att Ullsten var oskyldig.
Men slutresultatet var inte vackert. Efter
att tillsammans med Bohman ha uttalat att
den nya regeringen skulle stödja sig på den
förras regeringsdeklarationer, lovade Ull- 187
sten Olof Palme att inte göra ett sådant åberopande. Därmed utverkades Olof Palmes
och socialdemokraternas passiva välsignelse
av lilleputtregeringen.
u skulle det bli en fröjd att leva. Här
skulle regeras. Nu skulle det bli Folkpartiets
Sverige. Men inte gick det inte. Regeringsinnehav är inte detsamma som regeringsmakt.
Det blev den ena smällen efter den andra i
riksdagen.
När därtill regeringen lade sig till med en
personutnämningspolitik som nära nog på-
minde om socialdemokraternas enpartitänkande och när Ullsten började sväva på må-
let om fp-regeringens provisoriska karaktär
– kanske skulle han sitta kvar efter valet
1979 -ja, då kom väljarnas dom.
Och sedan kom partiapparatens.
Avsevärt försvagat gick folkpartiet in i den
nya trepartiregeringen, men typiskt nog
med överrepresentation i statsrådsposter
och departement.
Snart var det dags igen för nästa uppseendeväckande manöver, anslutningen till den
socialistiskt färgade ja-linjen inför folkomröstningen.
Det har gått som det gått i opinionsundersökningarna.
Folkpartiet är nu enligt SIFO mindre än
vänsterpartiet kommunisterna.
Och ändå, ändå, ändå, är det verkligen Ullstens fel?
Det är väl inte bara i framgångens stund en
ledare skall ha rätt att påpeka medarbetares
betydelse . . .