Dagens frågor; Illusionernas värld
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Illusionernas värld
I mitten av april meddelade utrikesminister
Ullsten att han inbjudit till en europeisk nedrustningskonferens i Stockholm. Det pågår en
enorm upprustning i Europa, sade han. Denna
” har inte tillkommit for Europas skull. Relationerna mellan de europeiska staterna har knappast n”ågonsin varit så avspända som de är i
dag. Upprustningen är i stället en foljd av att
stormakterna kan tänka sig Europa som ett
slagfält. Det finns anledning for de europeiska
staterna att reagera mot detta.”
Man fOrutsätter att en svensk utrikesminister
kan mer geografi än de nuvarande eleverna i
grundskolan. Något konfunderad frågar man
alltså vad Ola Ullsten menar med Europa. Är
relationerna mellan Jugoslavien och Bulgarien
mer avspända än någonsin? Vilka är Albaniens
relationer till vilket som helst av Balkanländerna? Eller hör Balkan inte till Europa?
Längre norrut: Är relationerna mellan Tjeckoslovakien och Västtyskland särskilt goda? Står
Berlinmuren på plats som uttryck for avspänning? Eller, längst norrut, i vilken riktning har
fOrhållandet mellan Sovjetunionen och Norge
utvecklats under senare år? Kommer slutligen
Finland att tacka ja till en inbjudan, då Sovjetunionen som stormakt inte får vara med?
Förhoppningsvis kommer Ola Ullsten att
klarlägga vad han menar innan konferensen
samlas, så att den inte bara blir ett av skattemedel betalt fiasko. Han vet tex att FN under
åratal diskuterat nedrustning i Geneve, med
intensivt deltagande av Sverige. Resultaten har
blivit lika med noll, och en konferens i Stockholm lär inte fora längre. Samtidigt har Olof
Palme blivit ledare for en socialdemokratisk
konferens eller utredning med samma syften i
Wien. Utrikesministern får väl fOrsöka samordna sin egen konferens med denna, eftersom det
omöjligt kan vara så att tanken på Ullstenkonferensen bara uppstått for all ordna en motkonferens mot Olof Palmes.
För nu fem år sedan samlades det stora mötr
i Helsingfors, som gällde säkerheten i Europa.
Det ansågs också ha gett bidrag till avspänningen, och i viss utsträckning var detta rikti~t.
Sovjetunionen fick sina erövrade gränser i väster erkända och därmed var en anledning till
konflikter eliminerad. I övrigt gav mötet vissa
forhoppningar, som snart skulle bli grusade.
och dess fortsättning i Belgrad höll på att gå
helt sönder. I höst är ytterligare en fortsättnin~
planerad till Madrid, men i skrivande stund 1et
ingen om den kommer till stånd. Relationerna
mellan staterna i Europa är faktiskt inte ”mer
avspända än knappast någonsin”. Detta är den
hårda verkligheten, utrikesminister Ullsten får
säga vad han vill.
Det är en illusion att t ex tro att vad som
hänt i Afghanistan inte satt spår i alla stater.
inte bara i Europa utan t o m i tredje världen.
där man haft erfarenhet av och har att handskas med utrikespolitiska problem, något som
Sverige inte på länge behövt göra. Visserligen
talas det inte lika mycket om Afghanistan nu
som när den ryska inmarschen började, men
detta beror till väsentlig del på av ryssarna
skickligt organiserad nyhetstorka. Själva faktum, att Sovjetunionen med militära medel
erövrat och lagt under sig ett grannland, är inte
bortglömt. I verkligheten har fruktan for att
detta skall kunna hända igen, och även på några håll i Europa, fOrstärkts och gjort det politiska och därmed det militära läget långt mer
instabilt än det på flera år varit.
Hur läget är for Sverige har Bengt Lind analyserat i en Brännpunktsartikel i SvD den 13
april. Till denna kan kanske tilläggas, att ett
studium av en annan artikel (SvD Il april) av
riksdagsledamoten Matts Hellström (s) är värt
några minuter. Hellström hör inte till socialdemokratiens större tänkare. Här lyckas han med
konststycket att så fullständigt oberoende av
vad som pågår utanfor oss tala om nedrustning
och avspänning, att en läsare frågar sig om
denne riksdagsman aldrig läser ens tidningarna. Skilln.aderna mellan verklighetens och illusionernas värld kan knappast illustreras tydligare än i hans artikel.
Vänsterpressnyheter
De sista månaderna har givit oss åtminstone
två stora nyheter i fråga om inflytandet i svensk
press. Först kom den sensationella uppgiften,
att Aftonbladet fOrvärvat sammanlagt 21 000
aktier i Dagens Nyheter AB. DN själv upplyste
i sammanhanget, att detta motsvarade 5,9%
av röststyrkan men sökte lugna opinionen genom att påpeka, att Bonniers dock hade 60 000
aktier, alltså en betryggande majoritet. I mitten av april kom nyheten, att ett dotterbolag till
A-pressen i september 1981 skall starta en ny
tidning i Stockholm. Den skall utkomma som
morgontidning fem dagar i veckan – måndag-fredag. Upplagan är beräknad till minst
35 000 exemplar- då skulle tidningen gå ihop.
Den forsta reflexionen i anledning av detta är
naturligtvis, att man på s-håll verkligen har
god tillgång på kapital, när det gäller att stärka
inflytandet över massmedia – att samtidigt bli
stor delägare i DN och starta en morgontidning
i Stockholm, det är verkligen inte illa.
Därnäst undrar givetvis den nyfikne, vad
195
som är huvudsyftet med aktieköpet i DN. Här
har skribenterna i pressen varit kollegialt diskreta. Under diskussionen bland initierade har
en och annan velat formoda, att det skulle vara
fråga om ren penningplacering, låt vara en originell sådan. Flertalet bedömare tycks däremot
mena, att avsikten är att vinna en sorts politiskt-ekonomiskt fotfäste i landets största morgontidning. Även en minoritet kan – säger
man – utöva ett visst tryck på den redaktionella utformningen, särskilt om den skrivande personalen redan från början är så klart vänsterorienterad som DN:s medarbetarstab i allmänhet är. Detta gäller både ledarskribenterna och
bidragsgivare av typen Wilhelm Agrell, Maria
Bergom-Larssonoch Maj Wechselman.
Det saknas emellertid inte iakttagare, som
menar att aktieköpet i D skulle vara ett forsta
steg till övertagande av ett majoritetsintresse i
tidningen. Man vet, att stora delar av Bonniergruppen är måttligt fortjust över att ha en sorts
ansvar for en tidning vilken blivit väsentligt
rödare än ägarna velat. Det var under den
Lagercrantzka epoken som Bonniers kom att
släppa taget över redaktionsledningen, och nu
står man där – utan att kunna göra något åt
saken – med en tidning långt mer vänster än
man någonsin drömt om att den skulle bli.
Det skall emellertid medgivas, att projektet
om en ny morgontidning i Stockholm i viss
mån talar mot iden att det skulle röra sig om
forberedelse till ett maktövertagande i DN.
Inte ens ett så stort kapitalcentrum som LO
och SAP har obegränsat med pengar. Är vederbörande verkligen så rika och så foretagsamma,
att de vågar samtidigt satsa på D och en ny
morgontidning i Stockholm? Vad beträffar DN
kan det väl dessutom antagas, att dess över- 196
gång till (s) skulle göra tidningen till en sämre
affår: en del av näringslivets annonsörer (liksom mågna prenumeranter) skulle förmodligen
draga sig tillbaka, om tidningen bleve klart s·
märkt.
En sak är emellertid klar. Båda nyheterna
utgör en maning till det borgerliga Sverige att
vårda sig om sina massmediaintressen. TVradio är redan – trots alla pretentioner på
objektivitet – markerat skär i sin kultur· och
nyhetsförmedling. Skall nu dagspressen i
Stockholm få ett ännu större vänsterinslag än
som redan finns? Det är nyheter som stämmer
till eftertanke.
En kristen revolution
Förra året kunde i vensk Tidskrift återfinnas
två Dagens frågor, den ena under rubriken
” Vår kyrka och öststaterna”, den andra kallad
” Kyrkornas världsråd”. I den förra påpekades
ett egendomligt beroende av en och samma
förlaga, vilken två medarbetare i Svenska kyr·
kans tidskrift Vår kyrka måste ha använt då de
berömde öststatskyrkors fredsintresse samti·
digt som de svepande misstänkliggjorde kyrkor
i västländerna för bristande sådant intresse. l
det senare av de två ledarsticken citerades den
ingående bevisning för det marxistiska infly·
tandet inom Kyrkornas världsråd i Geneve
(KVR), som lagts fram av dr Edward orman
i Cambridge i några uppmärksammade radioföreläsningar.
Inläggen i Svensk Tidskrift väckte ett visst
uppseende åtminstone i Uppsala, där ett antal kyrkliga institutioner finns samlade i ärkebiskopens närhet. Vill man där tränga vidare i frågorna ges goda möjligheter genom
en liten bok av Bernhard Smith, ”Lögnens
evangelium. Kyrkornas världsråd och politi·
ken” (Bokförlaget Pro Veritate, pris 26 kr.
Förord av biskop emeritus Sven DaneU.
Översättare och utgivare står ej angivna, vilket
är beklagligt, och författarens bakgrund borde
också ha presenterats.)
Redan av bokens titel framgår att förfat·
taren är starkt kritisk mot KVR. Särskilt an·
griper han generalsekreteraren dr Potter,
vilket han inte är ensam om. Potter är född
västindier och har gjort sina universitetsstu·
dier i London och sedan prästvigts. England
angriper han strängt för dess vita rasism –
om den svarta rasismens utbredning talar
han aldrig. Det är han som tagit initiativet till
att KVR stött Black Power i USA och dess
terroristiska och nihilistiska avläggare i Eng·
land, ett egendomligt sätt att använda insamlingsmedel för kristen verksamhet. Men på
samma sätt har KVR understött marxistiska
terrororganisationer i Afrika, vilket de som
ger kollekt i svenska kyrkor vet allt för litet
om.
Så långt kan författaren kontrolleras, och
han har obetingat rätt. I andra kapitel ver·
kar han övertygande, men man skulle önska
flera källhänvisningar än han presterat. Ett
fall, som sammanfattas i boken, ger dock
stöd för hans kritik, och stödet kommer från
svenskt håll.
KVR går särdeles mjukt fram när det gäl·
ler öststaterna i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet. Nu vet vi, att förföljelser av
kristna förekommer i Ryssland. Från Baltikum har mängder av exempel samlats. Baptistförföljelser är bekanta. Utom kristna förföljs också judar och muslimer fcir sina religioners skull. KYR tiger stilla. Men en gång,
1973, frågade en av de svenska delegaterna i
K\’R:s centralkommitte, om inte Sovjetunionens undertryckande av den mänskliga
rättigheten till fri religionsutövning borde
nämnas i en resolution. Kommunistländernas representanter förnekade att något så-
dant undertryckande fcirekom. Missionsfcirbundaren rektor Olle Engström fi ck stöd av
2 röstande i denna församling av 120 kristna
personer.
Naturligtvis är det förnedrande att svenska kyrkan står kvar i, och med sitt namn
garanterar KVR, sådan som dess verksamhet är. Men om skäl finns – och några så-
dana borde ju finnas – för att svenska kyrkan stannar kvar, kunde kanske några svenska delegater letas upp som, sedan de studerat fakta, är villiga att leda en liten revolution inom KVR:s ledning. Det skulle väcka
uppmärksamhet, och KVR skulle bli ett
stöd, inte som nu för marxister utan för
kristna.
Politikerföraktet
Ett visst fcirakt fcir eller åtminstone en v1ss
skepsis mot politiker är en fcireteelse, som kan
iakttagas på sina håll i vårt land . Den är inte
särskilt gammal – att vara riksdagsman eller
stadsfullmäktig ansågs ännu fcir 50 år sedan
allmänt som ganska fint i Sverige. Hur har ett
”politikerfcirakt” uppkommit och vad innebär
denna misstro mot politikerna – det är frågor,
som kunde vara värda en undersökning av våra
ständigt forskningsberedda sociologer. I brist
197
på sådan forskning kan det vara tillåtet att
fr~mfcira några gissningar.
Först är det anledning slå fast, att politikerforaklet börjat göra sig gällande fcirst då arbetet med politik i stor utsträckning blivit ett
heltidsjobb. Vad angår riksdagen är den icke
avlägsna tid, då riksdagen började sammanträ-
da även till höstsessioner och ledamöterna fciljaktligen blev ur stånd att ens under andra halvåret ägna sig åt sitt vanliga yrke, ett avgörande
moment. Övergången till ständiga höstsessioner stöddes kraftigt av socialdemokraterna
– fcir flertalet av deras folkrepresentanter framstod tillvaron i riksdagen som mycket angenä-
mare (och lönsammare) än det vanliga jobbet,
och en utsträckning av riksdagsexistensen att
även omfatta hösten fciljaktligen som välkommen. l sammanhanget kan tilläggas, att den
offentliga verksamhetens och det politiska arbetets utvidgning till att omfatta praktiskt taget
allt mellan himmel och jord – samt politikernas härav fciljande önskan att åtminstone forsöka behärska de mest skilda områden – säkert
är en viktig faktor vid uppkomsten av politikerfcirakt.
En näraliggande omständighet bör också
framhållas: På 60- och 70-talet har det blivit
vanligt – något som fcirut i Sverige var exceptionellt – nämligen att unga människor kastar
sig in i politiken och uppnår ledande poster där
utan att ha lärt eller utövat något egentligt yrke
(mer än t ex partijobb eller journalistik på deltid). Man har ingen anledning bestrida t ex
herrar Ahlmarks, Palmes och Ullstens intelligens, men fcir s k vanligt folk, särskilt äldre
människor, ter det sig besynnerligt att plötsligt
se politiska klättrare utan erfarenhet av något
” hederligt yrke” nå rikets högsta poster eller
198
åtminstone bli ständigt citerade opinionsledare.
Det finns naturligtvis ytterligare omständigheter, som kan fostra ett ”politikerförakt”.
Många kritiker vill säkert här framhålla en
långt driven benägenhet hos politikerna att
taga taktiska hänsyn, att relativt oberoende av
sakliga faktorer lämpa sin ståndpunkt efter
opinionsströmningar av olika slag. Man skall
dock inte överdriva betydelsen för genomsnittsväljaren av denna benägenhet hos politikerna
– den är oundviklig i ett demokratiskt styrelsesätt och fanns säkert också för 50 år sedan
(utan att man då hörde talas om något politikerförakt).
Vad orsakerna än må vara till politikerföraktet är det – ej minst på borgerligt håll – all
anledning att tänka över politikens arbetsvillkor och fråga sig, om det verkligen finns grund
för en sådan skepsis. Skall borgerligheten kunna hävda sig mot ett välorganiserat socialistiskt
(och kommunistiskt!) organisationsväsen är
det nödvändigt att få verkligt duktigt folk att
fylla viktiga roller – på riksplanet och på kommunplanet. Det är notoriskt mycket svårare än
förr- då riksdagen pågick blottjanuari-maj –
att få duktiga yrkesmän (i näringslivet såväl
som i allmän tjänst) att åtaga sig riksdagsledamotskap. Motsvarigheter till – för att ta exempel från handel och industri – Harald Nordenson, Gerard de Geer och Ernst Wehue går det
numera ytterst sällan att värva till riksdagen.
Även bland de offentligt anställda, vilka formellt lätt kan få uänstledighet för riksdagsuppdrag, är det ofta svårt att för riksdagen (eller
större kommunala uppdrag) engagera lämpliga
partivänner. För att den borgerliga saken med
kraft skall hävdas blir det då nödvändigt att
lita till entusiastiska yngre krafter, även sådana
som ej hunnit med något vanligt yrke men är
beredda att ”på direkten” bli yrkespolitiker. Så
vitt man kan se har dessa – i allmänhet helt
unga – människor gjort en bra insats och man
skall vara tacksam för att de finns.
Avslutningsvis må ytterligare en sak framhållas. En stor del av politikerföraktets talesmän – ej minst på den borgerliga sidan – är
folk, som inte gör ett skapande grand till stöd
för sin politiska riktning (annat än att rösta
vart tredje år). Dessa människor har naturligtvis ändå rätt att kritisera ”yrkespolitikerna”,
men den andliga lätUa (eller försiktiga opportunism), som alltför ofta ligger bakom deras
kritiska hållning, förtar deras kritik det mesta
av dess tyngd. I det hela har vi på den borgerliga sidan all anledning att vara tacksamma mot
våra politiker. Visst är det önskvärt att få in
flera människor med tung yrkeserfarenhet i
riksdagen – lantbrukare och företagare, lärare
och uänstemän, läkare och jurister – men
praktiskt sett blir det oundvikligt att också engagera helt unga partikrafter. Utan dem skulle
Gösta Bohman, Lennart Blom och andra få det
svårt att göra sitt jobb.
Ny högerledare i Norge
Det norska H0yre valde ny partiledare på det
senaste partimötet. Den ansedde Erling Norvik
hade meddelat, att han inte önskade bära arbetsbördan längre och hade tagit ett lugnare
jobb som redaktör i en tidning i sin hemtrakt
Finnmark. Under hans ledning hade Heyre betydliga framgångar och ligger nu på knappa
30 % i opinionsmätningarna. Många beklagade Norviks beslut.
Den nye partiledaren är Jo Benkow, stortingsman sedan många år. Till att börja med
hade han motkandidater, men de drog sig efter
hand tillbaka. Detta vittnar om att Benkow
inte var en självklar kandidat. Han kritiseras
fOr att vara alltför pragmatisk och fårglös. Särskilt de mer ideologiskt orienterade inom
H0yre hade svårt att godtaga honom utan vidare.
Valet blev dramatiskt genom att abortfrågan
kom att spela en central roll just på detta partimöte. In.om den norska borgerliga treparti-koalitionen, som är beredd att bilda regering efter
en valseger, finns en central punkt, som går ut
på att den nuvarande lagen om rätt att själv
bestämma om abort skall ändras så att fostret
ffir rättsligt skydd. Inom H0yre finns ett växande motstånd mot denna punkt i den gemensamma deklarationen, och på landsmötet var
det en klar majoritet för självbestämmanderätten om abort. Benkow, som inte hade klart
uttalat sin ståndpunkt, slöt sig nu till denna
mening och därmed var det bäddat för motstånd mot honom.
Partiet kom fram till lösning, som vann allmän anslutning, nämligen att avstå från att ha
någon mening i abortfrågan. Den blev förklarad vara en samvetsfråga, som var och en fick
göra upp om med sig själv. Och väljarna fick
avgöra om de skulle rösta på sina kandidater
alltefter respektive persons kända ståndpunkt.
Detta uppgivande av en gammal bastion
inom H0yre togs mycket onådigt upp av de två
andra inom den borgerliga koalitionen, Senterpariet och Kristetig folkeparti. Det påstods till
och med att nu var ett regeringssamarbete
omöjliggjort.
Förändringen i Heyres principiella hållning
199
till abort sammanföll alltså med valet av ny
ledare. Det ligger kanske något symboliskt i
detta. Benkow representerar den liberala traditionen inom Heyre till skillnad från den idekonservativa. Partiet har alltid levat i spänning
mellan dessa två tendenser. Somliga fruktar att
det kommer att leda till övergångar till Kristelig folkeparti, men i koalitionssammanhang betyder det ganska Iitet.
Benkow själv tar saken med största ro. Ett
parti med en anslutning av 30% av väljarna
måste med nödvändighet reflektera den allmänna folkmeningen och det uänar ingenting
till att slåss mot åsikter, som har majoritet
bland folket.
TCO framhärdar
En arbetsgrupp inom TCO, med förbundsdirektören Karl Erik Nilsson i spetsen, har nyligen framlagt en ny rapport i fondfrågan. Föga
överraskande dömer gruppen ut alla andra metoder för ökad kapitalbildning än kollektiva
fonder. Detta gör man trots att det inte är
kapital utan lönsamhet som är hindret för en
ökning av investeringarna.
Det sägs rent ut i rapporten att man inom
TCO strävar efter mer facklig makt över företagsledningsfrågorna än vad reformer inom arbetsrätten (MBL) kan ge. På slutet kommer
TCO-gruppen fram till att löntagarkapitalet
skall kunna utnytuas för en successiv förändring i riktning mot en rimlig balans mellan
enskilt ägande och olika former av kollektivt
ägande.
Vi blev nyfikna och ringde upp Karl Erik
Nilsson och frågade honom vad man inom
TCO menar med ”en rimlig balans mellan enl
l
l
200
skilt ägande och olika former av kollektivt
ägande”. Där ligger ju knäckfrågan om det
skall vara facket som äger och styr företagen.
De svar vi fick från Karl Erik Nilsson var att
”det kan man inte svara på”, ”vad som är rätt
och orätt det får man väl för f-n förhandla om”,
”det hade varit oklokt att ange att vi skall ha
just dessa proportioner, hur hade vi kunnat
försvara det?”
– Vi har inte velat spika fast flaggan i masttoppen, sade Karl Erik Nilsson också. Det är
synd. Man skulle kunna säga att om TCO förut
seglade under falsk neutralitetsflagg för att döl·
ja sina långtgående socialistiska ambitioner, så
har den förändringen nu skett, att TCO inte
seglar under någon flagga alls. Frågan är om
det skall anses som en förbättring eller som en
försämring.
TCO:s medlemmar har all anledning att se
upp med vad det vänsterdominerade TCO.
kansliet sysslar med i fondfrågan. TCO-led·
ningens försök att mot medlemmarnas vilja
vara med om att införa fondsocialism bör med·
lemmarna inte längre tolerera.
Illusionernas värld
I mitten av april meddelade utrikesminister
Ullsten att han inbjudit till en europeisk nedrustningskonferens i Stockholm. Det pågår en
enorm upprustning i Europa, sade han. Denna
” har inte tillkommit for Europas skull. Relationerna mellan de europeiska staterna har knappast n”ågonsin varit så avspända som de är i
dag. Upprustningen är i stället en foljd av att
stormakterna kan tänka sig Europa som ett
slagfält. Det finns anledning for de europeiska
staterna att reagera mot detta.”
Man fOrutsätter att en svensk utrikesminister
kan mer geografi än de nuvarande eleverna i
grundskolan. Något konfunderad frågar man
alltså vad Ola Ullsten menar med Europa. Är
relationerna mellan Jugoslavien och Bulgarien
mer avspända än någonsin? Vilka är Albaniens
relationer till vilket som helst av Balkanländerna? Eller hör Balkan inte till Europa?
Längre norrut: Är relationerna mellan Tjeckoslovakien och Västtyskland särskilt goda? Står
Berlinmuren på plats som uttryck for avspänning? Eller, längst norrut, i vilken riktning har
fOrhållandet mellan Sovjetunionen och Norge
utvecklats under senare år? Kommer slutligen
Finland att tacka ja till en inbjudan, då Sovjetunionen som stormakt inte får vara med?
Förhoppningsvis kommer Ola Ullsten att
klarlägga vad han menar innan konferensen
samlas, så att den inte bara blir ett av skattemedel betalt fiasko. Han vet tex att FN under
åratal diskuterat nedrustning i Geneve, med
intensivt deltagande av Sverige. Resultaten har
blivit lika med noll, och en konferens i Stockholm lär inte fora längre. Samtidigt har Olof
Palme blivit ledare for en socialdemokratisk
konferens eller utredning med samma syften i
Wien. Utrikesministern får väl fOrsöka samordna sin egen konferens med denna, eftersom det
omöjligt kan vara så att tanken på Ullstenkonferensen bara uppstått for all ordna en motkonferens mot Olof Palmes.
För nu fem år sedan samlades det stora mötr
i Helsingfors, som gällde säkerheten i Europa.
Det ansågs också ha gett bidrag till avspänningen, och i viss utsträckning var detta rikti~t.
Sovjetunionen fick sina erövrade gränser i väster erkända och därmed var en anledning till
konflikter eliminerad. I övrigt gav mötet vissa
forhoppningar, som snart skulle bli grusade.
och dess fortsättning i Belgrad höll på att gå
helt sönder. I höst är ytterligare en fortsättnin~
planerad till Madrid, men i skrivande stund 1et
ingen om den kommer till stånd. Relationerna
mellan staterna i Europa är faktiskt inte ”mer
avspända än knappast någonsin”. Detta är den
hårda verkligheten, utrikesminister Ullsten får
säga vad han vill.
Det är en illusion att t ex tro att vad som
hänt i Afghanistan inte satt spår i alla stater.
inte bara i Europa utan t o m i tredje världen.
där man haft erfarenhet av och har att handskas med utrikespolitiska problem, något som
Sverige inte på länge behövt göra. Visserligen
talas det inte lika mycket om Afghanistan nu
som när den ryska inmarschen började, men
detta beror till väsentlig del på av ryssarna
skickligt organiserad nyhetstorka. Själva faktum, att Sovjetunionen med militära medel
erövrat och lagt under sig ett grannland, är inte
bortglömt. I verkligheten har fruktan for att
detta skall kunna hända igen, och även på några håll i Europa, fOrstärkts och gjort det politiska och därmed det militära läget långt mer
instabilt än det på flera år varit.
Hur läget är for Sverige har Bengt Lind analyserat i en Brännpunktsartikel i SvD den 13
april. Till denna kan kanske tilläggas, att ett
studium av en annan artikel (SvD Il april) av
riksdagsledamoten Matts Hellström (s) är värt
några minuter. Hellström hör inte till socialdemokratiens större tänkare. Här lyckas han med
konststycket att så fullständigt oberoende av
vad som pågår utanfor oss tala om nedrustning
och avspänning, att en läsare frågar sig om
denne riksdagsman aldrig läser ens tidningarna. Skilln.aderna mellan verklighetens och illusionernas värld kan knappast illustreras tydligare än i hans artikel.
Vänsterpressnyheter
De sista månaderna har givit oss åtminstone
två stora nyheter i fråga om inflytandet i svensk
press. Först kom den sensationella uppgiften,
att Aftonbladet fOrvärvat sammanlagt 21 000
aktier i Dagens Nyheter AB. DN själv upplyste
i sammanhanget, att detta motsvarade 5,9%
av röststyrkan men sökte lugna opinionen genom att påpeka, att Bonniers dock hade 60 000
aktier, alltså en betryggande majoritet. I mitten av april kom nyheten, att ett dotterbolag till
A-pressen i september 1981 skall starta en ny
tidning i Stockholm. Den skall utkomma som
morgontidning fem dagar i veckan – måndag-fredag. Upplagan är beräknad till minst
35 000 exemplar- då skulle tidningen gå ihop.
Den forsta reflexionen i anledning av detta är
naturligtvis, att man på s-håll verkligen har
god tillgång på kapital, när det gäller att stärka
inflytandet över massmedia – att samtidigt bli
stor delägare i DN och starta en morgontidning
i Stockholm, det är verkligen inte illa.
Därnäst undrar givetvis den nyfikne, vad
195
som är huvudsyftet med aktieköpet i DN. Här
har skribenterna i pressen varit kollegialt diskreta. Under diskussionen bland initierade har
en och annan velat formoda, att det skulle vara
fråga om ren penningplacering, låt vara en originell sådan. Flertalet bedömare tycks däremot
mena, att avsikten är att vinna en sorts politiskt-ekonomiskt fotfäste i landets största morgontidning. Även en minoritet kan – säger
man – utöva ett visst tryck på den redaktionella utformningen, särskilt om den skrivande personalen redan från början är så klart vänsterorienterad som DN:s medarbetarstab i allmänhet är. Detta gäller både ledarskribenterna och
bidragsgivare av typen Wilhelm Agrell, Maria
Bergom-Larssonoch Maj Wechselman.
Det saknas emellertid inte iakttagare, som
menar att aktieköpet i D skulle vara ett forsta
steg till övertagande av ett majoritetsintresse i
tidningen. Man vet, att stora delar av Bonniergruppen är måttligt fortjust över att ha en sorts
ansvar for en tidning vilken blivit väsentligt
rödare än ägarna velat. Det var under den
Lagercrantzka epoken som Bonniers kom att
släppa taget över redaktionsledningen, och nu
står man där – utan att kunna göra något åt
saken – med en tidning långt mer vänster än
man någonsin drömt om att den skulle bli.
Det skall emellertid medgivas, att projektet
om en ny morgontidning i Stockholm i viss
mån talar mot iden att det skulle röra sig om
forberedelse till ett maktövertagande i DN.
Inte ens ett så stort kapitalcentrum som LO
och SAP har obegränsat med pengar. Är vederbörande verkligen så rika och så foretagsamma,
att de vågar samtidigt satsa på D och en ny
morgontidning i Stockholm? Vad beträffar DN
kan det väl dessutom antagas, att dess över- 196
gång till (s) skulle göra tidningen till en sämre
affår: en del av näringslivets annonsörer (liksom mågna prenumeranter) skulle förmodligen
draga sig tillbaka, om tidningen bleve klart s·
märkt.
En sak är emellertid klar. Båda nyheterna
utgör en maning till det borgerliga Sverige att
vårda sig om sina massmediaintressen. TVradio är redan – trots alla pretentioner på
objektivitet – markerat skär i sin kultur· och
nyhetsförmedling. Skall nu dagspressen i
Stockholm få ett ännu större vänsterinslag än
som redan finns? Det är nyheter som stämmer
till eftertanke.
En kristen revolution
Förra året kunde i vensk Tidskrift återfinnas
två Dagens frågor, den ena under rubriken
” Vår kyrka och öststaterna”, den andra kallad
” Kyrkornas världsråd”. I den förra påpekades
ett egendomligt beroende av en och samma
förlaga, vilken två medarbetare i Svenska kyr·
kans tidskrift Vår kyrka måste ha använt då de
berömde öststatskyrkors fredsintresse samti·
digt som de svepande misstänkliggjorde kyrkor
i västländerna för bristande sådant intresse. l
det senare av de två ledarsticken citerades den
ingående bevisning för det marxistiska infly·
tandet inom Kyrkornas världsråd i Geneve
(KVR), som lagts fram av dr Edward orman
i Cambridge i några uppmärksammade radioföreläsningar.
Inläggen i Svensk Tidskrift väckte ett visst
uppseende åtminstone i Uppsala, där ett antal kyrkliga institutioner finns samlade i ärkebiskopens närhet. Vill man där tränga vidare i frågorna ges goda möjligheter genom
en liten bok av Bernhard Smith, ”Lögnens
evangelium. Kyrkornas världsråd och politi·
ken” (Bokförlaget Pro Veritate, pris 26 kr.
Förord av biskop emeritus Sven DaneU.
Översättare och utgivare står ej angivna, vilket
är beklagligt, och författarens bakgrund borde
också ha presenterats.)
Redan av bokens titel framgår att förfat·
taren är starkt kritisk mot KVR. Särskilt an·
griper han generalsekreteraren dr Potter,
vilket han inte är ensam om. Potter är född
västindier och har gjort sina universitetsstu·
dier i London och sedan prästvigts. England
angriper han strängt för dess vita rasism –
om den svarta rasismens utbredning talar
han aldrig. Det är han som tagit initiativet till
att KVR stött Black Power i USA och dess
terroristiska och nihilistiska avläggare i Eng·
land, ett egendomligt sätt att använda insamlingsmedel för kristen verksamhet. Men på
samma sätt har KVR understött marxistiska
terrororganisationer i Afrika, vilket de som
ger kollekt i svenska kyrkor vet allt för litet
om.
Så långt kan författaren kontrolleras, och
han har obetingat rätt. I andra kapitel ver·
kar han övertygande, men man skulle önska
flera källhänvisningar än han presterat. Ett
fall, som sammanfattas i boken, ger dock
stöd för hans kritik, och stödet kommer från
svenskt håll.
KVR går särdeles mjukt fram när det gäl·
ler öststaterna i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet. Nu vet vi, att förföljelser av
kristna förekommer i Ryssland. Från Baltikum har mängder av exempel samlats. Baptistförföljelser är bekanta. Utom kristna förföljs också judar och muslimer fcir sina religioners skull. KYR tiger stilla. Men en gång,
1973, frågade en av de svenska delegaterna i
K\’R:s centralkommitte, om inte Sovjetunionens undertryckande av den mänskliga
rättigheten till fri religionsutövning borde
nämnas i en resolution. Kommunistländernas representanter förnekade att något så-
dant undertryckande fcirekom. Missionsfcirbundaren rektor Olle Engström fi ck stöd av
2 röstande i denna församling av 120 kristna
personer.
Naturligtvis är det förnedrande att svenska kyrkan står kvar i, och med sitt namn
garanterar KVR, sådan som dess verksamhet är. Men om skäl finns – och några så-
dana borde ju finnas – för att svenska kyrkan stannar kvar, kunde kanske några svenska delegater letas upp som, sedan de studerat fakta, är villiga att leda en liten revolution inom KVR:s ledning. Det skulle väcka
uppmärksamhet, och KVR skulle bli ett
stöd, inte som nu för marxister utan för
kristna.
Politikerföraktet
Ett visst fcirakt fcir eller åtminstone en v1ss
skepsis mot politiker är en fcireteelse, som kan
iakttagas på sina håll i vårt land . Den är inte
särskilt gammal – att vara riksdagsman eller
stadsfullmäktig ansågs ännu fcir 50 år sedan
allmänt som ganska fint i Sverige. Hur har ett
”politikerfcirakt” uppkommit och vad innebär
denna misstro mot politikerna – det är frågor,
som kunde vara värda en undersökning av våra
ständigt forskningsberedda sociologer. I brist
197
på sådan forskning kan det vara tillåtet att
fr~mfcira några gissningar.
Först är det anledning slå fast, att politikerforaklet börjat göra sig gällande fcirst då arbetet med politik i stor utsträckning blivit ett
heltidsjobb. Vad angår riksdagen är den icke
avlägsna tid, då riksdagen började sammanträ-
da även till höstsessioner och ledamöterna fciljaktligen blev ur stånd att ens under andra halvåret ägna sig åt sitt vanliga yrke, ett avgörande
moment. Övergången till ständiga höstsessioner stöddes kraftigt av socialdemokraterna
– fcir flertalet av deras folkrepresentanter framstod tillvaron i riksdagen som mycket angenä-
mare (och lönsammare) än det vanliga jobbet,
och en utsträckning av riksdagsexistensen att
även omfatta hösten fciljaktligen som välkommen. l sammanhanget kan tilläggas, att den
offentliga verksamhetens och det politiska arbetets utvidgning till att omfatta praktiskt taget
allt mellan himmel och jord – samt politikernas härav fciljande önskan att åtminstone forsöka behärska de mest skilda områden – säkert
är en viktig faktor vid uppkomsten av politikerfcirakt.
En näraliggande omständighet bör också
framhållas: På 60- och 70-talet har det blivit
vanligt – något som fcirut i Sverige var exceptionellt – nämligen att unga människor kastar
sig in i politiken och uppnår ledande poster där
utan att ha lärt eller utövat något egentligt yrke
(mer än t ex partijobb eller journalistik på deltid). Man har ingen anledning bestrida t ex
herrar Ahlmarks, Palmes och Ullstens intelligens, men fcir s k vanligt folk, särskilt äldre
människor, ter det sig besynnerligt att plötsligt
se politiska klättrare utan erfarenhet av något
” hederligt yrke” nå rikets högsta poster eller
198
åtminstone bli ständigt citerade opinionsledare.
Det finns naturligtvis ytterligare omständigheter, som kan fostra ett ”politikerförakt”.
Många kritiker vill säkert här framhålla en
långt driven benägenhet hos politikerna att
taga taktiska hänsyn, att relativt oberoende av
sakliga faktorer lämpa sin ståndpunkt efter
opinionsströmningar av olika slag. Man skall
dock inte överdriva betydelsen för genomsnittsväljaren av denna benägenhet hos politikerna
– den är oundviklig i ett demokratiskt styrelsesätt och fanns säkert också för 50 år sedan
(utan att man då hörde talas om något politikerförakt).
Vad orsakerna än må vara till politikerföraktet är det – ej minst på borgerligt håll – all
anledning att tänka över politikens arbetsvillkor och fråga sig, om det verkligen finns grund
för en sådan skepsis. Skall borgerligheten kunna hävda sig mot ett välorganiserat socialistiskt
(och kommunistiskt!) organisationsväsen är
det nödvändigt att få verkligt duktigt folk att
fylla viktiga roller – på riksplanet och på kommunplanet. Det är notoriskt mycket svårare än
förr- då riksdagen pågick blottjanuari-maj –
att få duktiga yrkesmän (i näringslivet såväl
som i allmän tjänst) att åtaga sig riksdagsledamotskap. Motsvarigheter till – för att ta exempel från handel och industri – Harald Nordenson, Gerard de Geer och Ernst Wehue går det
numera ytterst sällan att värva till riksdagen.
Även bland de offentligt anställda, vilka formellt lätt kan få uänstledighet för riksdagsuppdrag, är det ofta svårt att för riksdagen (eller
större kommunala uppdrag) engagera lämpliga
partivänner. För att den borgerliga saken med
kraft skall hävdas blir det då nödvändigt att
lita till entusiastiska yngre krafter, även sådana
som ej hunnit med något vanligt yrke men är
beredda att ”på direkten” bli yrkespolitiker. Så
vitt man kan se har dessa – i allmänhet helt
unga – människor gjort en bra insats och man
skall vara tacksam för att de finns.
Avslutningsvis må ytterligare en sak framhållas. En stor del av politikerföraktets talesmän – ej minst på den borgerliga sidan – är
folk, som inte gör ett skapande grand till stöd
för sin politiska riktning (annat än att rösta
vart tredje år). Dessa människor har naturligtvis ändå rätt att kritisera ”yrkespolitikerna”,
men den andliga lätUa (eller försiktiga opportunism), som alltför ofta ligger bakom deras
kritiska hållning, förtar deras kritik det mesta
av dess tyngd. I det hela har vi på den borgerliga sidan all anledning att vara tacksamma mot
våra politiker. Visst är det önskvärt att få in
flera människor med tung yrkeserfarenhet i
riksdagen – lantbrukare och företagare, lärare
och uänstemän, läkare och jurister – men
praktiskt sett blir det oundvikligt att också engagera helt unga partikrafter. Utan dem skulle
Gösta Bohman, Lennart Blom och andra få det
svårt att göra sitt jobb.
Ny högerledare i Norge
Det norska H0yre valde ny partiledare på det
senaste partimötet. Den ansedde Erling Norvik
hade meddelat, att han inte önskade bära arbetsbördan längre och hade tagit ett lugnare
jobb som redaktör i en tidning i sin hemtrakt
Finnmark. Under hans ledning hade Heyre betydliga framgångar och ligger nu på knappa
30 % i opinionsmätningarna. Många beklagade Norviks beslut.
Den nye partiledaren är Jo Benkow, stortingsman sedan många år. Till att börja med
hade han motkandidater, men de drog sig efter
hand tillbaka. Detta vittnar om att Benkow
inte var en självklar kandidat. Han kritiseras
fOr att vara alltför pragmatisk och fårglös. Särskilt de mer ideologiskt orienterade inom
H0yre hade svårt att godtaga honom utan vidare.
Valet blev dramatiskt genom att abortfrågan
kom att spela en central roll just på detta partimöte. In.om den norska borgerliga treparti-koalitionen, som är beredd att bilda regering efter
en valseger, finns en central punkt, som går ut
på att den nuvarande lagen om rätt att själv
bestämma om abort skall ändras så att fostret
ffir rättsligt skydd. Inom H0yre finns ett växande motstånd mot denna punkt i den gemensamma deklarationen, och på landsmötet var
det en klar majoritet för självbestämmanderätten om abort. Benkow, som inte hade klart
uttalat sin ståndpunkt, slöt sig nu till denna
mening och därmed var det bäddat för motstånd mot honom.
Partiet kom fram till lösning, som vann allmän anslutning, nämligen att avstå från att ha
någon mening i abortfrågan. Den blev förklarad vara en samvetsfråga, som var och en fick
göra upp om med sig själv. Och väljarna fick
avgöra om de skulle rösta på sina kandidater
alltefter respektive persons kända ståndpunkt.
Detta uppgivande av en gammal bastion
inom H0yre togs mycket onådigt upp av de två
andra inom den borgerliga koalitionen, Senterpariet och Kristetig folkeparti. Det påstods till
och med att nu var ett regeringssamarbete
omöjliggjort.
Förändringen i Heyres principiella hållning
199
till abort sammanföll alltså med valet av ny
ledare. Det ligger kanske något symboliskt i
detta. Benkow representerar den liberala traditionen inom Heyre till skillnad från den idekonservativa. Partiet har alltid levat i spänning
mellan dessa två tendenser. Somliga fruktar att
det kommer att leda till övergångar till Kristelig folkeparti, men i koalitionssammanhang betyder det ganska Iitet.
Benkow själv tar saken med största ro. Ett
parti med en anslutning av 30% av väljarna
måste med nödvändighet reflektera den allmänna folkmeningen och det uänar ingenting
till att slåss mot åsikter, som har majoritet
bland folket.
TCO framhärdar
En arbetsgrupp inom TCO, med förbundsdirektören Karl Erik Nilsson i spetsen, har nyligen framlagt en ny rapport i fondfrågan. Föga
överraskande dömer gruppen ut alla andra metoder för ökad kapitalbildning än kollektiva
fonder. Detta gör man trots att det inte är
kapital utan lönsamhet som är hindret för en
ökning av investeringarna.
Det sägs rent ut i rapporten att man inom
TCO strävar efter mer facklig makt över företagsledningsfrågorna än vad reformer inom arbetsrätten (MBL) kan ge. På slutet kommer
TCO-gruppen fram till att löntagarkapitalet
skall kunna utnytuas för en successiv förändring i riktning mot en rimlig balans mellan
enskilt ägande och olika former av kollektivt
ägande.
Vi blev nyfikna och ringde upp Karl Erik
Nilsson och frågade honom vad man inom
TCO menar med ”en rimlig balans mellan enl
l
l
200
skilt ägande och olika former av kollektivt
ägande”. Där ligger ju knäckfrågan om det
skall vara facket som äger och styr företagen.
De svar vi fick från Karl Erik Nilsson var att
”det kan man inte svara på”, ”vad som är rätt
och orätt det får man väl för f-n förhandla om”,
”det hade varit oklokt att ange att vi skall ha
just dessa proportioner, hur hade vi kunnat
försvara det?”
– Vi har inte velat spika fast flaggan i masttoppen, sade Karl Erik Nilsson också. Det är
synd. Man skulle kunna säga att om TCO förut
seglade under falsk neutralitetsflagg för att döl·
ja sina långtgående socialistiska ambitioner, så
har den förändringen nu skett, att TCO inte
seglar under någon flagga alls. Frågan är om
det skall anses som en förbättring eller som en
försämring.
TCO:s medlemmar har all anledning att se
upp med vad det vänsterdominerade TCO.
kansliet sysslar med i fondfrågan. TCO-led·
ningens försök att mot medlemmarnas vilja
vara med om att införa fondsocialism bör med·
lemmarna inte längre tolerera.