Sten E Kjellgren; Skall vi skrota landstingen
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
STEN E KJELLGREN:
Skall vi skrota landstingen?
Landstingens vara eller icke vara diskuteras.
Svensk Tidskrift har vänt sig till Sten E
Kjellgren och Stig Rindborg som representerar
var sin uppfattning i denna fråga. Kanslichef
Sten E Kj ellgren vid Lidingö kommun kritiserar
förslaget. Ju mer komplicerat samhället blir desto
fler uppgifter måste lösas på regional nivå, anser
han. Detta gällerframfor allt i regioner där en
stor tätort dominerar, men inte bara ifråga om
stockholmsområdet. Även Östersund, Uppsala
och Örebro dominerar starkt i sina bygder.
Författaren är också kritisk mot interkommunala
·samarbetsorgan. Ledamöterna av
kommunalforbunden är indirekt valda och kan
inte ställas till ansvarfor sina beslut som
direktvalda politiker.
En programkommitte inom Moderata Samlingspartiet fåreslår att landstingen skall av·
vecklas. Kärnpunkten i argumenteringen är
fåljande: ” Kommuner och landsting står f<ir eu
alltmer dominerande del av den offentliga verk·
samheten. Det är därfor särskilt viktigt att denna sektors ökningstakt begränsas”.
sjukvården är så dominerande i landstingem
budget att beslutsfattarna inte tvingas prioritera denna verksamhetsgren mot andra, vilket
leder till onödigt höga kostnader. Uppgifltl
inom hälso- och sjukvården bör främst överfåras till primärkommunerna. stutsatsen ar
detta kan fårmodas vara, att den specialiserade,
regionsjukvården, där även landstingen är för
små, skall forstatligas.
Förslagsställarna har inte presterat skymtea
av bevis får att den nya ordningen skulle bi
rationellare och billigare. JämfOrelseobjekt
finns. Karolinska sjukhuset är statligt. Göteborg, Malmö och Gotland har redan sjukvår·
den i primärkommunal regi. Är sjukvården där
rationellare och billigare? Kommunaleko~
miska utredningen har behandlat denna fråga.
Varfår redovisar inte programgruppen resulta·
tet?
Trepartiregeringen har varit mycket angelä-
gen att slå vakt om det sociala trygghetssystemet och se till att den sociala välfården inte
ransoneras med plånboken. Alltså blev dea
omvald 1979, men samtidigt har det varit svål!
att hejda tillväxten av det statliga budgetu.
derskottet. På alla nivåer måste man ge sig pi
konkret verksamhet om det skall gå att åstadi
komma mer än marginella kostnadsminskni..
ar.
Även om något mer anlitande av privatsjuli
vård än for närvarande fårordas, är vi väl Övet<
om att det är en samhällsuppgift att garana alla medborgare en sjukvård ungefår på
Duvarande nivå? Jo, säger f<irslagsställarna,
men det är administrationskostnaderna som
ökar. Vad säger att administrationskostnaderna blir mindre om man lägger sjukvården
under kommunalf<irbund?
Programkommitten säger vidare: ”Övriga
delar av landstingens verksamhet, främst trafik, kultur och vissa sociala instanser innebär
ofta en dubblering av motsvarande primärkommunala eller statliga funktioner. De kan
därför avvecklas”. Reservanterna, som vill ha
landstingen kvar som sjukvårdshuvudmän, delar denna uppfattning och säger dessutom, att
aya uppgifter inte bör läggas på landstingen.
Detta avsnitt verkar något perifert; jag anser
att trafiken är ett regionalt problem, som har
aära samband med den regionala samhällsplaaeringen.
Lokala och regionala samhällsproblem
Det finns en rad samhällsproblem, som bäst
löses på lokal, dvs primärkommunal nivå, ja
det finns t o m frågor som skulle hanteras bättre
i mindre enheter än våra nuvarande kommuner. Jag är anhängare av socknar utan beskattningsrätt! Om nu landstingen har tagit på
sig uppgifter, där kommunerna har tillräckligt
befolkningsunderlag, kan dessa frågor diskuteras f<ir sig. Jag är inte främmande for att till
primärkommunerna överföra provinsialläkare,
distriktssköterskor, annexsjukhus med långtidssjukvård, PBU (den psykiska barn och ungdomsvården), de utvecklingsstörda osv. Genom ett överforande av en del av dessa uppgifter skulle man nå den samordning mellan
163
sjukvård och åldringsvård och med skolhälsovården som skulle ge rationaliseringsvinster. I
Tierp pågår sedan flera år fOrsök med samverkan i dessa avseenden mellan kommunen och
landstinget.
Ju mera komplicerat samhället (och näringslivet!) blir, desto flera uppgifter måste lösas på
regional nivå. Detta gäller framfor allt i regioner, där en stor tätort dominerar. I internationella perspektiv har vi inga storstäder och vårt
näringsliv är fortfarande utspritt över stora delar av landet beroende på dess uppkomst. Det
är jnte bara de tre största städerna jag menar i
det fortsatta resonemanget. Även Östersund,
Uppsala och Örebro m fl dominerar starkt i
sina bygder. Här måste sysselsättningspolitik,
bostadsf<irsörjning, trafikpolitik, samhällsplanering m m angripas med utgångspunkt från
hela regionen.
Programf<irfattarna avfärdar de regionala
aspekterna genom att säga: ”Vissa större sjukvårdsenheter kan med fOrdel drivas av flera
kommuner i samverkan”. Detta skall väl tolkas
så att man forordar kommunalf<irbund.
Programavsnittet om landstingen inleds på
f<iljande sätt: ”I syfte att fOrenkla den offentliga
sektorn bör en strävan vara att minska antalet
beslutsnivåer. Tre nivåer – stat, landsting och
primärkommuner – med egen administration
och egen beskattningsrätt fOrsvårar medborgarnas överblick och kontroll … ”Längre ned i
texten återkommer forfattarna till ämnet och
säger: ”En avveckling av landstingen och ett
överforande av deras arbetsuppgifter huvudsakligen till primärkommunal nivå innebär en
frirenkling av den offentliga sektorn, vilket leder
till minskad byråkrati”. J ag fornekar att programfOrslaget skulle ge oss en enklare och for
164
medborgarna mera lättöverskådlig styrelse eftersom jag hävdar att det finns en rad samhällsproblem, som måste skötas på regional
nivå.
Jag väljer att nu peka på några principiella
frågor, som diskuterades redan då det sk storlandstinget infördes i Stockholm. Dåvarande
finansborgarrådet Hjalmar Mehr framlade förslaget i sitt budgettal den 5 december 1963. Det
finns mycket som tyder på, att Hjalmar Mehr
eller hans medarbetare läst boken ”Great Cities of the World” redigerad av den engelske
statsvetaren William R Robson. Kapitlet om
Stockholm är skrivet av Gunnar Heckscher och
Per Holm.
De centrala frågeställningarna när det gäller
administrationen av storstadsregionerna kan
enligt professor Robson sammanfattas på följande sätt:
l Områdens och myndigheters organisation
2 Folkligt intresse och demokratisk delaktighet
3 Den kommunala verksamhetens effektivitet
4 storstadens finanser och
5 Planeringen av storstadsregionen
Effektivitet och finanser
Standarden i många storstadsområden har varit otillfredställande när det gäller skolor, bostadsproduktion, öppna platser och liknande
områden, trafik, allmänna transporter, polisskydd m m. Orsakerna är enligt Robson komplicerade. Ibland kan de härledas till felaktig
fördelning av funktioner mellan stora städer,
interkommunala samarbetsorgan och nationella eller provinsiella myndigheter. Ibland är orsaken till missförhållandena bristfällig organisation, särskilt när det gäller fördelningen av
uppgifter mellan många små och fattiga enheter.
Ett återkommande tema i skildringarna från
olika storstäder är klagomål över otillräckliga
finansiella resurser för att kunna tillhandahålla
kommunal service i en stor stad. Finanserna är
alltför ofta storstädernas akilleshäl.
SammtUillsplanerUmgen
Behovet av en översiktlig planering inom stOl’
stadsregionerna betecknas av Robson som dd
främsta skälet för en reformering av de dåvao
rande förhållandena, när det gäller dessa regio;
ners administration (vilken på de flesta hit
skedde genom samarbetsorgan) . Mycket få sr.
ra städer hade enligt Robson spår av en nop
övervägd planering. Som undantag nämnda
Paris, Washington, Stockholm och ett fålll
andra städer. I Stockholm fanns då ett regi011o
planeförbund, som många tunga politiker pi
primärkommunal nivå längtar tillbaka tiD.
Kritiken mot landstinget som huvudman för
regionplanen går ut på att landstinget saknar
befogenheter att se till att regionplanen forverkligas. Om de ledande politikerna i primärkommunerna är ledamöter i styrelsen fOr ett
kommunalförbund, blir planen en uppgörelse
mellan dem som kan förverkliga planen.
Robson kommer även in på lokaliseringspolio
tiska synpunkter och hävdar att samhällsplaneringen måste syfta till att från storstaden/httvudstaden utesluta sådana verksamhetsgrenar
som inte oundgängligen måste lokaliseras diL
Planeringen måste vidare syfta till att minska
och undvika långa, tröttsamma och dyrban
resor till arbetet. stockningstendenserna måslt
motverkas genom decentralisering. En plane- 165
ring med denna målsättning måste tillförsäkra den är att de är så anonyma genom att de är
sig kontroll över hela den region som domine- indirekt valda. Demokrati förutsätter att välras av den stora staden. jarna kan ställa direkt valda politiker till anInterkommunala samarbetsorgan
Robson kritiserar lösningar genom samarbetsorgan mycket hårt. Vaije kommunalförbund
har sin styrelse, som endast intresserar sig för
sin aspekt av regionens problem. Var och en av
dessa styrelser kan bli ett centrum för opposition av rationella lösningar.
Den största olägenheten med samarbetsorgan är, att de inte funnit någon metod att samordna sitt arbete med närbesläktade verksamhetsgrenar, som sköts av andra samarbetsorgan. Hur kan man skilja på problemområden
som bostadsförsöijning, transporter, huvudvä-
gar och samhällsplanering?
svar. Detta förutsätter att det finns en direktvald församling med ansvar för de delar av
samhällsservicen som måste tillgodoses på regional nivå. Detta blir betydligt enklare och
mera lättöverskådligt för väljarna är ett stort
antal kommunalförbund.
Robson kallar systemet med direktvalda församlingar dels för de lokala frågorna, dels för
de regionala ”the two-tier system” och betecknar detta som enda sättet att finna en lösning
på storstadsregionernas problem, som är förenligt med fortsatt demokrati inom den lokala
förvaltningen. En stor del av dem som bor
inom storstadsregionerna utmärks enligt författaren av något som kan liknas vid politisk schizofreni. De, som bor i en förort utanför staden,
men arbetar i denna, har varken något inflytande eller medansvar, när det gäller den stora
Direktvald f”örsamling f”ör regionala frågor stadens styrelse, vilken uppenbarligen är av
En mycket viktig kritik mot kommunalförbun- stor betydelse för vederbörandes dagliga liv.
Skall vi skrota landstingen?
Landstingens vara eller icke vara diskuteras.
Svensk Tidskrift har vänt sig till Sten E
Kjellgren och Stig Rindborg som representerar
var sin uppfattning i denna fråga. Kanslichef
Sten E Kj ellgren vid Lidingö kommun kritiserar
förslaget. Ju mer komplicerat samhället blir desto
fler uppgifter måste lösas på regional nivå, anser
han. Detta gällerframfor allt i regioner där en
stor tätort dominerar, men inte bara ifråga om
stockholmsområdet. Även Östersund, Uppsala
och Örebro dominerar starkt i sina bygder.
Författaren är också kritisk mot interkommunala
·samarbetsorgan. Ledamöterna av
kommunalforbunden är indirekt valda och kan
inte ställas till ansvarfor sina beslut som
direktvalda politiker.
En programkommitte inom Moderata Samlingspartiet fåreslår att landstingen skall av·
vecklas. Kärnpunkten i argumenteringen är
fåljande: ” Kommuner och landsting står f<ir eu
alltmer dominerande del av den offentliga verk·
samheten. Det är därfor särskilt viktigt att denna sektors ökningstakt begränsas”.
sjukvården är så dominerande i landstingem
budget att beslutsfattarna inte tvingas prioritera denna verksamhetsgren mot andra, vilket
leder till onödigt höga kostnader. Uppgifltl
inom hälso- och sjukvården bör främst överfåras till primärkommunerna. stutsatsen ar
detta kan fårmodas vara, att den specialiserade,
regionsjukvården, där även landstingen är för
små, skall forstatligas.
Förslagsställarna har inte presterat skymtea
av bevis får att den nya ordningen skulle bi
rationellare och billigare. JämfOrelseobjekt
finns. Karolinska sjukhuset är statligt. Göteborg, Malmö och Gotland har redan sjukvår·
den i primärkommunal regi. Är sjukvården där
rationellare och billigare? Kommunaleko~
miska utredningen har behandlat denna fråga.
Varfår redovisar inte programgruppen resulta·
tet?
Trepartiregeringen har varit mycket angelä-
gen att slå vakt om det sociala trygghetssystemet och se till att den sociala välfården inte
ransoneras med plånboken. Alltså blev dea
omvald 1979, men samtidigt har det varit svål!
att hejda tillväxten av det statliga budgetu.
derskottet. På alla nivåer måste man ge sig pi
konkret verksamhet om det skall gå att åstadi
komma mer än marginella kostnadsminskni..
ar.
Även om något mer anlitande av privatsjuli
vård än for närvarande fårordas, är vi väl Övet<
om att det är en samhällsuppgift att garana alla medborgare en sjukvård ungefår på
Duvarande nivå? Jo, säger f<irslagsställarna,
men det är administrationskostnaderna som
ökar. Vad säger att administrationskostnaderna blir mindre om man lägger sjukvården
under kommunalf<irbund?
Programkommitten säger vidare: ”Övriga
delar av landstingens verksamhet, främst trafik, kultur och vissa sociala instanser innebär
ofta en dubblering av motsvarande primärkommunala eller statliga funktioner. De kan
därför avvecklas”. Reservanterna, som vill ha
landstingen kvar som sjukvårdshuvudmän, delar denna uppfattning och säger dessutom, att
aya uppgifter inte bör läggas på landstingen.
Detta avsnitt verkar något perifert; jag anser
att trafiken är ett regionalt problem, som har
aära samband med den regionala samhällsplaaeringen.
Lokala och regionala samhällsproblem
Det finns en rad samhällsproblem, som bäst
löses på lokal, dvs primärkommunal nivå, ja
det finns t o m frågor som skulle hanteras bättre
i mindre enheter än våra nuvarande kommuner. Jag är anhängare av socknar utan beskattningsrätt! Om nu landstingen har tagit på
sig uppgifter, där kommunerna har tillräckligt
befolkningsunderlag, kan dessa frågor diskuteras f<ir sig. Jag är inte främmande for att till
primärkommunerna överföra provinsialläkare,
distriktssköterskor, annexsjukhus med långtidssjukvård, PBU (den psykiska barn och ungdomsvården), de utvecklingsstörda osv. Genom ett överforande av en del av dessa uppgifter skulle man nå den samordning mellan
163
sjukvård och åldringsvård och med skolhälsovården som skulle ge rationaliseringsvinster. I
Tierp pågår sedan flera år fOrsök med samverkan i dessa avseenden mellan kommunen och
landstinget.
Ju mera komplicerat samhället (och näringslivet!) blir, desto flera uppgifter måste lösas på
regional nivå. Detta gäller framfor allt i regioner, där en stor tätort dominerar. I internationella perspektiv har vi inga storstäder och vårt
näringsliv är fortfarande utspritt över stora delar av landet beroende på dess uppkomst. Det
är jnte bara de tre största städerna jag menar i
det fortsatta resonemanget. Även Östersund,
Uppsala och Örebro m fl dominerar starkt i
sina bygder. Här måste sysselsättningspolitik,
bostadsf<irsörjning, trafikpolitik, samhällsplanering m m angripas med utgångspunkt från
hela regionen.
Programf<irfattarna avfärdar de regionala
aspekterna genom att säga: ”Vissa större sjukvårdsenheter kan med fOrdel drivas av flera
kommuner i samverkan”. Detta skall väl tolkas
så att man forordar kommunalf<irbund.
Programavsnittet om landstingen inleds på
f<iljande sätt: ”I syfte att fOrenkla den offentliga
sektorn bör en strävan vara att minska antalet
beslutsnivåer. Tre nivåer – stat, landsting och
primärkommuner – med egen administration
och egen beskattningsrätt fOrsvårar medborgarnas överblick och kontroll … ”Längre ned i
texten återkommer forfattarna till ämnet och
säger: ”En avveckling av landstingen och ett
överforande av deras arbetsuppgifter huvudsakligen till primärkommunal nivå innebär en
frirenkling av den offentliga sektorn, vilket leder
till minskad byråkrati”. J ag fornekar att programfOrslaget skulle ge oss en enklare och for
164
medborgarna mera lättöverskådlig styrelse eftersom jag hävdar att det finns en rad samhällsproblem, som måste skötas på regional
nivå.
Jag väljer att nu peka på några principiella
frågor, som diskuterades redan då det sk storlandstinget infördes i Stockholm. Dåvarande
finansborgarrådet Hjalmar Mehr framlade förslaget i sitt budgettal den 5 december 1963. Det
finns mycket som tyder på, att Hjalmar Mehr
eller hans medarbetare läst boken ”Great Cities of the World” redigerad av den engelske
statsvetaren William R Robson. Kapitlet om
Stockholm är skrivet av Gunnar Heckscher och
Per Holm.
De centrala frågeställningarna när det gäller
administrationen av storstadsregionerna kan
enligt professor Robson sammanfattas på följande sätt:
l Områdens och myndigheters organisation
2 Folkligt intresse och demokratisk delaktighet
3 Den kommunala verksamhetens effektivitet
4 storstadens finanser och
5 Planeringen av storstadsregionen
Effektivitet och finanser
Standarden i många storstadsområden har varit otillfredställande när det gäller skolor, bostadsproduktion, öppna platser och liknande
områden, trafik, allmänna transporter, polisskydd m m. Orsakerna är enligt Robson komplicerade. Ibland kan de härledas till felaktig
fördelning av funktioner mellan stora städer,
interkommunala samarbetsorgan och nationella eller provinsiella myndigheter. Ibland är orsaken till missförhållandena bristfällig organisation, särskilt när det gäller fördelningen av
uppgifter mellan många små och fattiga enheter.
Ett återkommande tema i skildringarna från
olika storstäder är klagomål över otillräckliga
finansiella resurser för att kunna tillhandahålla
kommunal service i en stor stad. Finanserna är
alltför ofta storstädernas akilleshäl.
SammtUillsplanerUmgen
Behovet av en översiktlig planering inom stOl’
stadsregionerna betecknas av Robson som dd
främsta skälet för en reformering av de dåvao
rande förhållandena, när det gäller dessa regio;
ners administration (vilken på de flesta hit
skedde genom samarbetsorgan) . Mycket få sr.
ra städer hade enligt Robson spår av en nop
övervägd planering. Som undantag nämnda
Paris, Washington, Stockholm och ett fålll
andra städer. I Stockholm fanns då ett regi011o
planeförbund, som många tunga politiker pi
primärkommunal nivå längtar tillbaka tiD.
Kritiken mot landstinget som huvudman för
regionplanen går ut på att landstinget saknar
befogenheter att se till att regionplanen forverkligas. Om de ledande politikerna i primärkommunerna är ledamöter i styrelsen fOr ett
kommunalförbund, blir planen en uppgörelse
mellan dem som kan förverkliga planen.
Robson kommer även in på lokaliseringspolio
tiska synpunkter och hävdar att samhällsplaneringen måste syfta till att från storstaden/httvudstaden utesluta sådana verksamhetsgrenar
som inte oundgängligen måste lokaliseras diL
Planeringen måste vidare syfta till att minska
och undvika långa, tröttsamma och dyrban
resor till arbetet. stockningstendenserna måslt
motverkas genom decentralisering. En plane- 165
ring med denna målsättning måste tillförsäkra den är att de är så anonyma genom att de är
sig kontroll över hela den region som domine- indirekt valda. Demokrati förutsätter att välras av den stora staden. jarna kan ställa direkt valda politiker till anInterkommunala samarbetsorgan
Robson kritiserar lösningar genom samarbetsorgan mycket hårt. Vaije kommunalförbund
har sin styrelse, som endast intresserar sig för
sin aspekt av regionens problem. Var och en av
dessa styrelser kan bli ett centrum för opposition av rationella lösningar.
Den största olägenheten med samarbetsorgan är, att de inte funnit någon metod att samordna sitt arbete med närbesläktade verksamhetsgrenar, som sköts av andra samarbetsorgan. Hur kan man skilja på problemområden
som bostadsförsöijning, transporter, huvudvä-
gar och samhällsplanering?
svar. Detta förutsätter att det finns en direktvald församling med ansvar för de delar av
samhällsservicen som måste tillgodoses på regional nivå. Detta blir betydligt enklare och
mera lättöverskådligt för väljarna är ett stort
antal kommunalförbund.
Robson kallar systemet med direktvalda församlingar dels för de lokala frågorna, dels för
de regionala ”the two-tier system” och betecknar detta som enda sättet att finna en lösning
på storstadsregionernas problem, som är förenligt med fortsatt demokrati inom den lokala
förvaltningen. En stor del av dem som bor
inom storstadsregionerna utmärks enligt författaren av något som kan liknas vid politisk schizofreni. De, som bor i en förort utanför staden,
men arbetar i denna, har varken något inflytande eller medansvar, när det gäller den stora
Direktvald f”örsamling f”ör regionala frågor stadens styrelse, vilken uppenbarligen är av
En mycket viktig kritik mot kommunalförbun- stor betydelse för vederbörandes dagliga liv.