Erik Anners; Till minnet av Ivar Anderson
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Till minnet av Ivar Anderson
Fil dr Ivar Anderson avled den I9 april1980 i en
ålder av 89 år. Professor Erik Anners, Svensk
Tidskriftsjust avgångne redaktör och ansvarige
utgivare, skriver här om vad Ivar Anderson
betydde for tidskriften.
En framstående konservativ publicist och politiker har gått bort. Det är så mycket mer naturligt att vi i kretsen kring Svensk Tidskrift ägnar
ett minnesord åt Ivar Anderson, som han \·ar
en varm vän och trofast beskyddare av tidskriften.
Han skrev sin första artikel i den år J9J9.
Den handlade, betecknande nog, om den
svenska tidningspressen. Han publicerade sin
sista artikel hos oss år 1976. Den var en recension av Bertil Ohlins memoarer.
Ivar Andersons märkliga livsgärning, under
vilken han i mer än ett halvt sekel intog en
ställning som ledande tidningsman och politi·
ker, skall inte apostroferas här. Så har redan
skett annorstädes. Men för tidskriftens del är
det skäl att tänka på att han började sina insatser för Svensk Tidskrift så om an varig utgivare åren 1931-32, då en grupp Uppsalastu·
denter under lvar Andersons ledninl:( bar ansvaret för den. Under 1950-talet var han sedan
vice ordförande i Förlagsaktiebolaget Svensk
Tidskrift och inträdde som ordförande åren
1963-69. Från 1969 till 1975 var han ordfårande i den stiftelse, som äger aktierna i förlagsaktiebolaget. Han var därjämte regelbunden
medarbetare i tidskriften, som hade förmånen
att från gång till annan kunna publicera magi ·
trala idepolitiska eller kulturella översiktsartiklar av hans penna liksom exempel på dc analytiskt skarpsinniga och klassiskt välskrivna recensioner, för vilka han med rätta var berömd.
När detta – den yttre ramen för hans omsorger om Svensk Tidskrift – presenterats, vill
jag gärna ett ögonblick bli mer personlig.
J ag åtog mig år 1957 uppdragen som ansvarig utgivare för och redaktör i Svensk Tidskrift
på förslag av Ivar Anderson. Uppgiften var av
Oera skäl bekymmersam. Jag tyckte sålunda
inte att jag hade den nödvändiga publicistiska
och politiska erfarenheten. Men Ivar Anderson
övervann mina betänkligheter, inte minst genom att lova att bistå tidskriften med råd och
dåd.
Det löftet höll han med stor generositet, och i
många år hade kretsen kring tidskriften formå-
nen av en nära kontakt med honom. Hans råd
var ofta värdefulla därfår att de var realistiska.
Att fålja dem var helt enkelt forståndigt – så
som han till hela sitt väsen var en klok männi- .ska.
Jag fann honom representera en sällsynt
kombination av varsamhet och stridbarhet.
Hans fårsiktighet innebar ingen undfallenhet,
och när det bar till kunde han taga i på allvar.
Ett av mina intressantaste minnen av honom
forskriver sig från en debatt i slutet av 1940-
talet, där han fick anledning att gå i närkamp
med Herbert Tingsten. Alla väntade sig att
Ivar Anderson skulle råka illa ut – men ingalunda. Han vann en övertygande debattseger
genom att stillsamt punktera Tingstens bländande, men ofta sofistiska verbala bubblor.
”Lamm biter varg”, viskades det vid bordet.
Det enda område, där jag har några forutsättningar att bedöma hans politiska insats, är
det idepolitiska. Hans inlägg i konservativ idepolitik är ofta idehistoriskt intresseväckande,
därfor att han hade den tränade historikerns
formåga att söka efter det som verkligen händer
idet som synes ske. Därigenom blev han framsynt, och mycket av vad han skrivit i ideologiska sammanhang står sig märkvärdigt bra än i
dag.
Några citat ur en artikel: ”Konservativ politik”, som han år 1925 publicerade i Svensk
205
Tidskrift, kan belysa detta.
Om statsmakten säger han sålunda: ”Då en
fast statlig organisation är fårutsättningen får
all kultur måste de” (dvs de europeiska kulturfolken) ”sträva att återställa den statliga auktoriteten och återskänka regeringsmakten
fasthet”. Men å andra sidan säger han att
”man har icke velat inse, att en begränsning av
de statliga uppgifterna är nödvändig får att
staten skall kunna nöjaktigt fylla vissa elementära plikter” .
För oss 1980-talets människor, som lever i ett
samhälle med en i forhållande till de socialekonomiska intressegrupperna svag offentlig makt
med alldeles får vidsträckta uppgifter, är hans
ord särdeles tänkvärda.
Ivar Anderson har i samma artikel på ett
ypperligt sätt formulerat konservatismens och
liberalismens ideologiska gemenskap: ”Frihet
under ansvar är den formel, som forenar den
äkta liberalismens ideer med den moderna konservatismens. I den får konservativ politik
självklara uppgiften att hävda allmänintresset
och medborgarnas frihet gentemot enskilda
klassers diktatursträvanden ligger också en
anknytningspunkt till liberalismens frihetsbegrepp.”
Vad han i artikeln säger om forsvarsfrågan
är så klarsynt, att man måste anstränga sig får
att komma ihåg att hans inlägg kom 1925, inte
1945 eller 1975:
” Båda sakliga och praktiska skäl tala for att
den fårsvarspolitik, som jag vill kalla den konservativa, men som jag hoppas skall vinna stöd
långt utanfår den politiska konservatismens
gränser, bör inrikta sig på att skapa något nytt
och bättre med ledning av krigserfarenheterna,
men med bevarande i största möjliga utsträck- 206
ning av de nationella formerna, i den mån som
den nya teknikens krav kunna inpassas i dessa.
Att skapaforbättrad krigsberedskap” (l A:s kursivering) , ” till lands och sjöss, bör vara målet.
Den enda avgörande synpunkten måste vara,
att fårsvarets göres effektivt, svarande mot sitt
ändamål.”
Dessa ord innehåller en varning, som fick en
forfarande aktualitet åren 1939-40. Låt oss
hoppas att varningen inte ter sig befogad ännu
en gång.
Alla en människas insatser är fotspår i rinnande vatten. Men om Ivar Andersons livsgärning kan man säga att spåren kommer att
synas länge. Svensk Tidskrift står bland de
många som är tacksamma får vad han tänkt.
sagt och skrivit.
Till minnet av Ivar Anderson
Fil dr Ivar Anderson avled den I9 april1980 i en
ålder av 89 år. Professor Erik Anners, Svensk
Tidskriftsjust avgångne redaktör och ansvarige
utgivare, skriver här om vad Ivar Anderson
betydde for tidskriften.
En framstående konservativ publicist och politiker har gått bort. Det är så mycket mer naturligt att vi i kretsen kring Svensk Tidskrift ägnar
ett minnesord åt Ivar Anderson, som han \·ar
en varm vän och trofast beskyddare av tidskriften.
Han skrev sin första artikel i den år J9J9.
Den handlade, betecknande nog, om den
svenska tidningspressen. Han publicerade sin
sista artikel hos oss år 1976. Den var en recension av Bertil Ohlins memoarer.
Ivar Andersons märkliga livsgärning, under
vilken han i mer än ett halvt sekel intog en
ställning som ledande tidningsman och politi·
ker, skall inte apostroferas här. Så har redan
skett annorstädes. Men för tidskriftens del är
det skäl att tänka på att han började sina insatser för Svensk Tidskrift så om an varig utgivare åren 1931-32, då en grupp Uppsalastu·
denter under lvar Andersons ledninl:( bar ansvaret för den. Under 1950-talet var han sedan
vice ordförande i Förlagsaktiebolaget Svensk
Tidskrift och inträdde som ordförande åren
1963-69. Från 1969 till 1975 var han ordfårande i den stiftelse, som äger aktierna i förlagsaktiebolaget. Han var därjämte regelbunden
medarbetare i tidskriften, som hade förmånen
att från gång till annan kunna publicera magi ·
trala idepolitiska eller kulturella översiktsartiklar av hans penna liksom exempel på dc analytiskt skarpsinniga och klassiskt välskrivna recensioner, för vilka han med rätta var berömd.
När detta – den yttre ramen för hans omsorger om Svensk Tidskrift – presenterats, vill
jag gärna ett ögonblick bli mer personlig.
J ag åtog mig år 1957 uppdragen som ansvarig utgivare för och redaktör i Svensk Tidskrift
på förslag av Ivar Anderson. Uppgiften var av
Oera skäl bekymmersam. Jag tyckte sålunda
inte att jag hade den nödvändiga publicistiska
och politiska erfarenheten. Men Ivar Anderson
övervann mina betänkligheter, inte minst genom att lova att bistå tidskriften med råd och
dåd.
Det löftet höll han med stor generositet, och i
många år hade kretsen kring tidskriften formå-
nen av en nära kontakt med honom. Hans råd
var ofta värdefulla därfår att de var realistiska.
Att fålja dem var helt enkelt forståndigt – så
som han till hela sitt väsen var en klok männi- .ska.
Jag fann honom representera en sällsynt
kombination av varsamhet och stridbarhet.
Hans fårsiktighet innebar ingen undfallenhet,
och när det bar till kunde han taga i på allvar.
Ett av mina intressantaste minnen av honom
forskriver sig från en debatt i slutet av 1940-
talet, där han fick anledning att gå i närkamp
med Herbert Tingsten. Alla väntade sig att
Ivar Anderson skulle råka illa ut – men ingalunda. Han vann en övertygande debattseger
genom att stillsamt punktera Tingstens bländande, men ofta sofistiska verbala bubblor.
”Lamm biter varg”, viskades det vid bordet.
Det enda område, där jag har några forutsättningar att bedöma hans politiska insats, är
det idepolitiska. Hans inlägg i konservativ idepolitik är ofta idehistoriskt intresseväckande,
därfor att han hade den tränade historikerns
formåga att söka efter det som verkligen händer
idet som synes ske. Därigenom blev han framsynt, och mycket av vad han skrivit i ideologiska sammanhang står sig märkvärdigt bra än i
dag.
Några citat ur en artikel: ”Konservativ politik”, som han år 1925 publicerade i Svensk
205
Tidskrift, kan belysa detta.
Om statsmakten säger han sålunda: ”Då en
fast statlig organisation är fårutsättningen får
all kultur måste de” (dvs de europeiska kulturfolken) ”sträva att återställa den statliga auktoriteten och återskänka regeringsmakten
fasthet”. Men å andra sidan säger han att
”man har icke velat inse, att en begränsning av
de statliga uppgifterna är nödvändig får att
staten skall kunna nöjaktigt fylla vissa elementära plikter” .
För oss 1980-talets människor, som lever i ett
samhälle med en i forhållande till de socialekonomiska intressegrupperna svag offentlig makt
med alldeles får vidsträckta uppgifter, är hans
ord särdeles tänkvärda.
Ivar Anderson har i samma artikel på ett
ypperligt sätt formulerat konservatismens och
liberalismens ideologiska gemenskap: ”Frihet
under ansvar är den formel, som forenar den
äkta liberalismens ideer med den moderna konservatismens. I den får konservativ politik
självklara uppgiften att hävda allmänintresset
och medborgarnas frihet gentemot enskilda
klassers diktatursträvanden ligger också en
anknytningspunkt till liberalismens frihetsbegrepp.”
Vad han i artikeln säger om forsvarsfrågan
är så klarsynt, att man måste anstränga sig får
att komma ihåg att hans inlägg kom 1925, inte
1945 eller 1975:
” Båda sakliga och praktiska skäl tala for att
den fårsvarspolitik, som jag vill kalla den konservativa, men som jag hoppas skall vinna stöd
långt utanfår den politiska konservatismens
gränser, bör inrikta sig på att skapa något nytt
och bättre med ledning av krigserfarenheterna,
men med bevarande i största möjliga utsträck- 206
ning av de nationella formerna, i den mån som
den nya teknikens krav kunna inpassas i dessa.
Att skapaforbättrad krigsberedskap” (l A:s kursivering) , ” till lands och sjöss, bör vara målet.
Den enda avgörande synpunkten måste vara,
att fårsvarets göres effektivt, svarande mot sitt
ändamål.”
Dessa ord innehåller en varning, som fick en
forfarande aktualitet åren 1939-40. Låt oss
hoppas att varningen inte ter sig befogad ännu
en gång.
Alla en människas insatser är fotspår i rinnande vatten. Men om Ivar Andersons livsgärning kan man säga att spåren kommer att
synas länge. Svensk Tidskrift står bland de
många som är tacksamma får vad han tänkt.
sagt och skrivit.