Carl Eric Almgren; Två strategiska brännpunkter

CARL ERIC ALMGREN:
Två strategiska brännpunkter
Det världspolitiska läget inger stor oro. Många
drarparalleller mellan nuläget och situationen
1914 respektive 1939. General Carl Eric
Almgren pekar på två aktuella brännpunkter,
Bortre Asien och Mellersta östern, och ger en
initierad bild au de svåra spänningarna i dessa
titlar au världen.
Går det bättre än vi i fortänksamma
ögonblick foreställer oss, skall fortänksamheten varda oss förlåten.
Går det sämre än vi tänkte oss i ljusare stunder, blir det svårt att få tillgift
for bristande beredskap.
Rickard Sandler
Vi lever i en forändertig värld och en dynamisk
tid. Denna världs tillgångar skall fordelas till
en växande befolkning – i dag drygt 4 miljarder, vid sekelskiftet sannolikt drygt 7 miljarder. Det är tillgångar, som en del anser snart
nog otillräckliga och som de flesta anser orätt
fordelade. Att denna världs utveckling kommer
att ske utan motsättningar, kriser, konflikter, ja
även krig är det ingen som tror. Under överskådlig framtid måste därfor vi, som lever nu,
räkna med att väpnat våld alltfort är ett medel i
relationerna folkgrupper och stater emellan och
att Förenta nationernas stadga i sin artikel 51
behåller ”den naturliga rätten till individuellt
eller kollektivt självforsvar i händelse av ett
väpnat angrepp”.
Därfor måste vi avstå från eskapistiska forskotteringar av en åtrådd men icke inträdd utveckling mot en konfliktfattigare och bättre
värld. Förr for Phileas Fogg och Passepartout
jorden runt på 80 dagar. Nu slängs en människa rymden runt på 80 minuter. Världen hänger ofrånkomligen samman och vi berörs av vad
som händer annorstädes på ett sätt som näppeligen någon gång tillforne. Vad som börjar som
en gräsbrand lokalt, kan bli en eldstorm med
vid spridning och beröra också oss.
Världsläget inger allt flera oro. l internationellt medvetnare länder har massmedias behandling av hithörande frågor en avsevärd tid
varit väsentligt mera omfattande och in- 230
trängande än hos oss. Utvecklingen där har
också påverkat allmänheten. Vid en opinionsundersökning nyligen i Västtyskland ansåg exempelvis omkring 60% av de tillfrågade att ett
tredje världskrig är en uppenbar möjlighet. I
Storbritannien befarade nära hälften av de svarande i en BBC-enkät att ett kärnvapenkrig ej
kan undvikas. En europeisk statsman sade sig
nyss finna fler och fler drag i utvecklingen, som
påminde om juli 1914.
Även om praktiskt taget hela vår globs yta är
med i vår tids dynamiska skeende, knyter sig
dock ett särskilt intresse till vissa strategiska
brännpunkter eller områden. Här skall några
reflexioner göras kring två av dem: Bortre
Asien och Mellersta östern. Andra betydelsefulla och intressanta brännpunkter som exempelvis Afrikas horn, Sydafrika, Mellanamerika,
Balkan och Europa i sin helhet måste här lämnas utanför.
Bortre Asien
I Bortre Asien rymmer det delade Korea ett
Tysklandsproblem – två naturliga hälfter av
ett land onaturligt skilda. De båda staternas
hårda struktur, Nordkoreas ekonomiska svårigheter och dess försök att balansera mellan Kina
och Sovjetunionen skärper ovissheten inför
framtiden. Japans freds- och vänskapsavtal
1978 med Kina har öppnat dörren för åtskillig
samverkan dessa länder emellan. Det betydde
för Sovjetunionen också ett bakslag i förhoppningarna om japanskt bistånd ekonomiskt och
tekniskt i några större sibiriska utvecklingsprojekt. Ett sovjetiskt-japanskt fredsfördrag saknas alltjämt och japanerna ställer krav på att
återfå åtminstone de fyra sydliga öarna i Kurilerna. De båda sydligaste öarna – Kunashir
och lturup – ligger nära den nordligaste av de
japanska huvudöarna, Hokkaido, den allra
sydligaste ön inom artilleriräckvidd dit (25 km;
den andra ön 125 km) . Men till ett återlämnande är Sovjetunionen ovillig. Sedan 1960
fanns på öarna endast ett par tusen man gränsbevakning. Under de senaste åren har omfattande manövrer med arme-, marin- och flygstridskrafter hållits däromkring och betydande
förstärkningar av ” reguljär” trupp tillforts
öarna, där också kaserner, befästningar, radaranläggningar, landningsbanor m m byggts.
Till bilden hör att Sovjetunionen under senare delen av 1970-talet förstärkt sina marina
resurser i Östasien, såväl baserna i Vladivostok, Nachodka, Sovjetskaja gavan och Petropavlovsk som sjöstridskrafterna där. De sistnämnda fick sina senaste tillskott 1979 och omfattar i dag – även sedan en stridsgrupp detacherats till Indiska oceanen – ett 65-tal större
övervattensfartyg och ett 75-tal ubåtar. Också
de sovjetiska flygstridskrafterna i Östasien har
successivt förstärkts, senast kring årsskiftet
1979/80. Däri uppges även ingå ett mindre antal Backfireflygplan med en maximal räckvidd
på 4 500 km, dvs innefattande från basering i
lrkutsk väster om Bajkalsjön icke blott hela
Kina och japan utan också de amerikanska
baserna på Guam och Filippinerna.
Det är naturligt attjapans läge i ett område,
där de strategiska intressena från Förenta staterna, Sovjetunionen och Kina korsar varandra, aktualiserar frågan om en ändring av artikel
IX i författningen från 1946/48, som förbjuder
återupprättandet av en japansk krigsmakt. Det
modus vivendi med ”självförsvarsstyrkor” –
f n med en sammanlagd styrka av 240 000 man
och inemot 400 stridsflygplan – som hittills
gällt och bygger på amerikanskt huvudansvar
for forsvaret, ifrågasätts alltmer. En ändring
syns forberedas. 1955 svarade Japan får ca
2,5% av världens totala BNP. 1979 var motsvarande siffra ca lO%. Försvarskostnaderna
på 9,3 miljarder dollar utgör endast 0,9% av
landets BNP Qfr USA ca 5,0 % , Sovjetunionen
ca 13 %, Kina ca lO%). Ändringen skall ses i
samband med nyligen meddelad avsikt att gå
över från en passiv till en aktiv japansk utrikespolitik – ”får att bevara freden och främja en
konstruktiv utveckling i världen” .
Den strategiska bilden i Östasien domineras
av motsättningarna mellan Sovjetunionen och
Kina under ömsesidiga beskyllningar om hegemonisträvanden. Kinas ofantliga potential med
en befolkning på omkring miljarden och väldiga naturtillgångar av mångahanda slag är
basen får det gigantiska försök, som landet inlett for att till sekelskiftet nå fram till ett utvecklingsstadiu~ någotsånär i nivå med de utvecklade industriländernas. Ansträngningarna koncentreras till fyra områden, varav ett är försvaret; de övriga är jordbruket, industrin samt
vetenskap och teknik. Det är ofrånkomligt att
de kinesiska och sovjetiska intressena i hela
Öst-, Central- och Sydasien och strävandena
till utveckling och inflytande där bryts mot varandra. En väsentlig faktor, som framhålls bl a
från kinesiskt håll, är den sovjetiska oron får
det folkfattiga Sibiriens dragningskraft i jämfö-
relse med det tättbefolkade Sydasiens länders.
Uppfattningen av Sovjetunionen som en expansiv makt är grunden får Kinas starka intresse får Europa och styrkeförhållandena där.
Min fiendes fiende är min vän, heter det ju.
Insikten brister på kinesisk sida att Europa är
231
ett geografiskt och ej ett politiskt begrepp, och
man underskattar den västeuropeiska tilltron
till verbala deklarationer och ”mjuka” avspänningsåtgärder.
Sedan Kina våren 1979 uppsagt det 30-åriga
freds-, vänskaps- och samarbetsfördraget med
Sovjetunionen från 1950, har detta löpt ut den
11 april i år. Uppsägningen skedde under framhållande av att det under aktuella fårhållanden
var tillfyllest med ordinarie diplomatiska fårbindelser på grundval av principerna om fredlig samexistens. I enlighet härmed fårhandlade
man hösten 1979 i drygt två månader om vissa
praktiska gränsproblem – Kina har en rad
sådana icke blott med Sovjetunionen på grund
av uppgivelser, som avtvangs den kinesiska
ledningen under den hundraåriga svaghetsperioden 1840- 1940 fr o m opiumkriget till andra
världskriget. Överläggningarna var resultatlösa och problemen att nödtorftigt normalisera
förhållandena kvarstår alltså. Här finns inga
lätta lösningar, det gäller väsentligt betydelsefullare frågor än några smärre gränskorrigeringar och även om båda parter väl behöver
rådrum får sin egen utveckling, måste vi befara
att läget snabbt nog kan skärpas.
Det kinesiska moderniseringsprogrammet är
som sagt gigantiskt. Det vill synas som man nu
insett de reella svårigheterna, omprövar det
praktiska genomfårandet och rensar bort överambitionerna. Vi får se hur verkligheten kommer att se ut. Att den kommer att betyda en
markant fårändring av Kinas kapacitet och status måste dock förväntas. Man kan emellertid
inte utesluta att även i den inledda utvecklingen, som kräver total anspänning och kraftkoncentration, utanfårliggande händelser kan bedömas göra militära mellanspel nödvändiga får
J
232
att säkra utvecklingsmöjligheter på lång sikt.
Kina är intensivt uppmärksamt på allt som kan
antyda försök till en sovjetisk inringning eller
omfattning, genom bundsförvanter eller direkt,
exempelvis genom Vietnam och dess grepp
över Laos och Kampuchea, genom den ökande
ekonomisk-politiska penetrationen i Indien (se
Jan Myrdal, artikel i SvD 1980-05-04), genom
invasionen i Afghanistan och anslutande press
på Pakistan samt genom ovissheterna i Iran.
Vietnam har sagts vara Kinas Kuba.
Mellersta östern
Mellersta östern är en politisk krutdurk, kanske
vår tids farligaste. Där är platsen för efterkrigstidens oförsonligaste och långvarigaste konflikt
– den mellan Israel och arabstaterna. Där korsar sig maktblockens ambitioner och där finns
de energikällor, som betyder så mycket för den
högindustrialiserade västvärldens ekonomi.
Staterna i området är medvetna om sin situation och söker stärka sina möjligheter att kunna
agera i dagens och än mer i morgondagens
ovissa lägesutveckling. Det gäller i hög grad
militära resurser. Man kan tala om en uppmarsch i Mellersta östern. De närmaste intressenterna rustar sig och ökar sin handlingsberedskap i den nära krigsriskens skugga. Därbakom finns sedan också stormakternas förberedelser i enlighet med den nyligen lanserade
earterdoktrinen eller dennas äldre sovjetiska
motsvarighet.
Mellan Israel och Egypten är fred sluten.
Den svåraste frågan i sammanhanget återstår
dock – den palestinska självstyrelsen. Och ingen lösning syns inom räckhåll. Med Syrien
råder endast vapenstillestånd. Libanon är ett
sargat och förrött ingenmansland med många
aktörer på scenen och alltför många regissörer.
FN har gett sig in i leken på alltför udda villkor
och därför med olyckligt sjunkande auktoritet
som följd. Jordanien ligger lågt men med na·
turlig plats i arablägret och med territoriella
krav på Israel. Mängder av frågetecken finns
inför framtiden inom detta område, oftast for·
knippade med krigsrisker, ofta med storkrigs·
risker. Det gäller exempelvis palestiniernas
öde, triangeln Israel- Libanon- Syrien, rela·
tionerna Syrien- Irak och Israel- Egypten.
Hur ser den lösning av palestiniernas problem
ut, som kommer fram ur ett frivilligt samf<ir·
stånd och tillfredsställer alla parter, åtminstone
så mycket att de avstår från våld för att fram·
tvinga ändringar? Hur länge håller president
Saclat ut, om en lösning över huvud taget ute·
blir? Vad är alternativet?
l Mellersta östern knyts de aktuellaste riskerna dock till de iranska frågorna och vad
därmed sammanhänger. I bakgrunden ligger
givetvis som en av de tyngsta faktorerna det
västliga beroendet a\’ oljan. Regionen kring
Persiska viken svarar för drygt 1/3 av världens
produktion av råolja och har nära 60% av
världens oljereserver. Från regionen kom 1977
ca 1/3 av Förenta staternas, 2/3 av Västeuropas och 3/4 av Japans oljeimport. Hormuzsun·
det i utloppet från Persiska viken passeras av
ett tankfartyg ungefår var 15:e minut.
Omvälvningen i Iran har eliminerat den
maktbalans, som särskilt efter den iransk-ira·
kiska uppgörelsen 1975 rått kring Persiska vi·
ken mellan de tre stora där Iran, Irak och
Saudi-Arabien. Ingen huvudmakt finns längre
och risken hos de andra två stora och hos övri·
ga strandstater för en inre omvälvning av lik·
nande slag som i Iran har insetts och mötts
med olika motåtgärder men finns på sikt kvar.
För dessa stater och för övriga iakttagare har
två faktorer vid omvälvningen varit särskilt
slående: det snabba förloppet och de styrandes
relativa maktlöshet. Speciellt har också varit,
att den störtade koncentrerade och personfixerade centralstyrningen icke avlösts av en ny
sådan av samma typ eller av ett försök till ett
demokratiskt maktdelningsstyre utan av helt
oklara ansvars- och befogenhetsförhållanden,
brist på sammanhang och på rationalitet.
Efier omvälvningen i Iran framstår Irak som
den starkaste militärmakten vid Persiska viken.
Över huvud taget har under flera år en kraftig
militär upprustning ägt rum inom staterna
kring viken. J978 importerade exempelvis l ran,
Irak och Saudi-Arabien krigsmateriel fOr sammanlagt 3,9 miljarder dollar eller nära 30% av
Tredje världens totala vapenimport detta år.
Irak har under senare år dämpat sin militanta
aktivitet och sökt minska sitt beroende bl a i
fråga om militär materiel av Sovjetunionen.
Landet har blivit något av en joker i spelet om
Mellanöstern. Det ser dock nu ut som om l rak
avstått från att i första hand söka uppmuntra
och utnytga de radikala krafterna inom de konservativa arabstaterna kring Persiska viken. I
stället syns det vilja överta !rans roll som huvudmakten i strävandena samman med de rå-
dande regimerna i grannländerna att med egna
krafter söka upprätthålla om icke status quo så
dock stabilitet i regionen.
Att såväl Irak som Kuwait, Bahrein och Dubai hösten 1979 haft att utvisa från Iran utsända shiamuslimska agitatorer hör endast till den
brokiga bilden av förhållandena kring Persiska
\iken. Likaså att Irak har smärre territoriella
233
anspråk på såväl Iran som Kuwait och Bahrein, att Irak har intressen uti minoriteternas
strävanden såväl i norra Iran (kurderna i Kordestau) som i södra Iran (araberna i Khuzestan), att skärmytslingar förekommit mellan
iranska och irakiska enheter, ·att ett par av de
förenade arabemiraten har anspråk på tre av
Iran ockuperade smärre öar i Hormuzsundet
samt att revoltförsöket i Mekka i november
1979 var djupare förankrat och noggrannare
förberett än man vanligen velat göra gällande.
Denna exemplifiering av de komplicerade
förhållandena kring Persiska viken får räcka.
Läggs härtill å ena sidan de saudiarabiska interna frågorna och landets intressen i oroshärden på den Arabiska halvön kring de båda
Jemenstaterna och i stödet till Oman, Förenade arabemiraten, Egypten,Jordanien och Pakistan samt å andra sidan Afghanistan, Sovjetunionens ingripande där och de framtida utvecklingsmöjligheter, som detta innebär, står
det klart hur mångfacetterat och labilt läget i
Mellersta östern är och hur riskfullt det fortsätter att vara.
Ett scenario
Den amerikanska ambassadpersonalen i Teheran har snart hållits som gisslan c:a 250 dagar. President Carter, FN och en rad enskilda
stater har på diplomatisk väg sökt en lösning.
Förgäves. Successivt ökande sanktioner från
USA:s sida skall förstärkas efter hand och helt
from den 17 maj genom anslutning från EG,
Kanada och Japan. De motverkas dock av ett
under tiden avslutat ekonomiskt avtal mellan
Iran och So~etunionen. Det avser dels livsmedel och industriprodukter från So~etunionen,
l
J…
234
dels transporter genom Sovjetunionen av leveranser från andra SEV-länder. Medan man
väntade på sanktionernas genomförande kom
sedan det amerikanska fritagningsförsöket. Det
hade dock ett väsentligt fel. Det misslyckades.
Kan USA nu uppge sina försök att få gisslan
fri? Självfallet inte. Därför finns såväl humanitära och psykologiska som in- och utrikespolitiska skäl. Ett nytt fritagningsförsök med insats
av en begränsad elitstyrka syns osannolikt.
Överraskningen är borta, gisslan har uppdelats
på flera orter, jakten går på samverkande inom
landet, andra motåtgärder har vidtagits.
Närmast syns en marin blockad komma ifrå-
ga. Fördelaktigare än att söka blockera Hormuzsundet vore att koncentrera spärråtgärderna till mineringar utanför de viktigaste
iranska hamnarna: landets största oljehamn
Kharg i nordöstra delen av Persiska viken, oljeoch fraktterminalen Khorranehahr öster om
Kharg och den marina huvudbasen Bandhar
Adbas norr om Hormuzsundet. I dylikt fall
drabbas ej heller de andra oljeexporterande
länderna i området.
Mineringen kan – liksom mineringen av infartslederna till Haiphong 1972 – utföras med
900 kilograms bottenminor, som flygfålls av A
6- eller A 7-plan från de två hangarfartygen
utanför Hormuzsundet. Dessa behöver ej gå in
i de grundare vattnen innanför sundet och utsätta sig för de mera svårmotverkade anfallshoten där. Minorna kan utlösas av ett passerande
fartygs magnetfält, maskinljud eller tryckvåg.
Man bedömer på amerikanskt håll att när minorna är på plats, kommer vartenda försäkringsbolag att kräva så höga riskpremier för
handelsfartyg, som skulle vilja gå in i området
och söka bryta blockaden, att de avstår från
försöket.
Men minor kan ju svepas eller sprängas bort.
Man brukar säga att för att vara effektiv bör
därför en minering försvaras. Det kan här ej ske
med kustartilleri utan kräver, om röjningsfårsök befaras, sjöstridskrafter med samverkande
flyg nära invid mineringen.
För att röja mineringarna krävs kvalificerade
minröjningsförband och för deras skydd lämpliga sjö- och flygstridskrafter. Före revolutionen
hade den iranska flottan åtskilliga minsvepare,
flera med rätt modern utrustning. De torde
finnas kvar och någotsånär snabbt kunna göras
användbara och insättas. Det är icke osannolikt att Iran, därest det blir aktuellt, kan ra
hjälp härvidlag och därutöver från vänskapligt
sinnade staters mariner. Skulle en planmässig
minröjning försökas, har amerikanarna två
möjligheter: att resignera och låta mineringarna röjas eller att motsätta sig detta med
våld.
Låt oss sluta bedömningen där. Att tillfånga·
ta och hålla ett annat lands diplomatiska representation som gisslan i över ett halvt år är ett i
modern tid exempellöst övergrepp. Inom kort
är risken den, att endast militära maktmedel
kan synas tillfyllest för en ändring. Men förvisso sätts då icke blott gisslans liv på spel och
stimuleras den islamiska fanatismen i hela området. Därbortom öppnar sig vidare perspektiv.
Hur kommer de irrationella iranska ledarna i
övrigt att reagera? Ta vad hjälp som bjuds?
Hur kommer större och mindre grannländer
att reagera? Kan konflikten hållas begränsad
eller kommer den att sprida sig? Hur långt?
Vi har inga svar nu. Men sanden rinner i
timglaset.