Rolf Englund; LOs marknadssocialism

Litteratur
ROLF E GLUND:
LO:s marknadssocialism
LO:s nye chefsideolog i fondfrågan, Per-Olof
Edin, har i samarbete med Anna Hedborg, fd
biträdande ideolog i samma fråga, givit ut en
bok med namnet Det nya uppdraget (Tidens
forlag). I den ger sig Per-Olof Edin i kast med
något i fonddebatten ovanligt, nämligen att
reda ut varfor man skall ha fonder, vad LO
skall göra med makten över foretagen när de
har fått den.
Kort uttryckt är det uppgiften att se till att
foretagen inte längre sköts med effektiviteten
som ledstjärna. I stället är det arbetets innehåll
som skall bli det väsentliga. Tanken är att vi nu
har fått det så bra att vi inte längre behöver
vara så effektiva. Nu kan vi i stället, menar
Edin, ha det mindre effektivt och mer mysigt
på våra arbetsplatser.
Först bör det påpekas att Edin och Hedborg
uppenbarligen anser att vad de menar med ett
bättre innehåll i arbetslivet står i motsatsställning till effektiviteten. Annars brukar man ju
ofta höra påståendet att om vi bara släpper loss
de anställdas kreativitet och initiativ så leder
det till högre effektivitet. Det anser således inte
Edin och Hedborg.
Vidare kan man naturligtvis fråga sig om det
infor det svåra 80-talet och i en värld där miljarder människor lever vid existensminimum
verkligen är dags att låta effektiviteten stå tillbaka. Den frågan ställer de nästan i sin bok och
skriver att ”om vi är nöjda med den ensidiga
inriktningen på effektivitet, volym, tillväxt och
lönsamhet ska vi kanske behålla det rådande
kapitalistiska systemet. Det kan behöva stödjas
och tuktas av samhällets politik. Men om framtidens överordnade problem anses vara materiell tillväxt, om det alltså inte behövs ett nytt
uppdrag utan det gamla fortfarande är giltigt
fOr att lösa människornas viktigaste problem då
är det frågan om inte kapitalismen trots allt
fortfarande innehåller de bästa inneboende
möjligheterna. Den kommer fortfarande att
vara svåröverträffad när det gäller att inrikta
alla ansträngningar mot snävt företagsekonomisk effektivitet.”
– Löntagarna bör, skriver Edin och Hedborg, ges ett dominerande inflytande på bolagsstämman. De hänvisar också till Metalls
handlingsprogram till kongressen 1977 där det
sades att löntagarintressena skulle ges det avgörande inflytandet i friretagen, att den avgö-
rande makten successivt skulle överforas från
kapitalägarna till löntagarna.
Vilka löntagare är det då som enligt Edin
och Hedborg skall ha det avgörande inflytandet på bolagsstämman? Ja, inte är det de anställda i respektive företag. På den punkten är
Edin och Hedborg mycket bestämda. Det skulle bara leda till att målet om högsta möjliga
vinst bibehölls, bara med den skillnaden au
vinsten inte längre skulle tillfalla kapitalägarna
utan löntagarna i respektive foretag genom
högre lön i form av något slags gruppackord.
– Företagsvinsterna bör inte tillfalla dem
personligen som har att fatta besluten, skriver
Edin och Hedborg. Frågan är om inte den meningen är den i boken vari skillnaden mellan en
kapitalistiskt/marknadsekonomiskt och ett socialistiskt synsätt framträder tydligast. Vi som
tror på marknadsekonomi och enskilt ägande
anser ju att det tvärtom är viktigt att de som
fattar besluten har ett eget intresse av att se till
att de alltid knappa resurserna i ett samhälle
används på effektivast möjliga sätt.
– Det är en utbredd missuppfattning om
löntagarfonderna, påstår Edin och Hedborg,
att tanken är att friretagen ska styras från några
centralt eller regionalt placerade fonder. De
anser att likartade förhållanden ska råda mellan de övergripande löntagarfonderna och storforetagen som idag råder mellan storfOretagen
och investmentbolagen. Med de riktlinjer som
fonderna frireskriver skall friretagen sköta sig
själva med undantag fOr lönefrirhandlingar,
rekryteringspolitik (företagen skall inte bara få
anställa den bästa arbetskraften) och underleverantörernas behandling.
Edin och Hedborg anser det både dumt och
onödigt (!) att låta LO, TCO och SACO centralt styra fonder och foretag. De vill istället
överlåta den uppgiften på regionala organ.
Man måste emellertid fråga sig om inte ändå i
realiteten en sådan uppifrån kommande styrning korner att bli den slutgiltiga lösningen.
Den grundläggande tanken hos Edin och
Hedborg synes vara att det råder ett enkelt
samband mellan effektivitet och arbetsinnehålL
Genom att släppa efter lite på effektivitetskravet skulle man uppnå en ökning av arbetsinnehållet och trivseln får de anställda. Nu är det
väl emellertid inte så att ineffektivitet alltid
leder till bättre arbetsförhållanden och större
trivsel. Det är tvärtom mycket lätt att tänka sig
att man kan göra mycket stora sänkningar av
effektiviteten utan att det på något sätt leder till
vinster i form av arbetstillfredsställelse.
Edin och Hedborg vill också att företagen
skall underordna sig de krav som de centrala
löneavtalen och marknaden ställer. Ofta kommer, skriver de, dessa krav rent av att vara så
stränga att knappast något handlingsutrymme
finns. Under tider av hård konkurrens, exempelvis från utlandet, som ju är marknaden får
en mycket stor del av produktionen, kommer
företagen att bete sig ungefår som nu. Överlevnadsrestriktionen blir helt bestämmande. Företagen tvingas helt ägna sin möda åt att vara så
effektiva att de klarar livhanken.
Vinsten skall, enligt Edin och Hedborg, inte
maximeras men väl uppenbarligen uppnå en
viss, förmodligen av fonden bestämd, nivå.
Vinsten skall vara en restriktion, inte ett mål.
Någon vinst måste det vara också i ett löntagarstyrt företag, menar tydligen Edin och Hedborg. J u bättre vinstsituation ett företag har
desto mer kan man fårvänta att fåretagen kommer att ägna sig åt att förbättra arbetets egenvärde, skriver de.
Det betyder emellertid att Edin och Hedborg
tänker sig att fåretagen skall anstränga sig att
vara effektiva tills de har uppnått en viss vinstnivå och att företagen därefter skall ägna sig åt
att fårbättra arbetets egenvärde. De inser uppenbarligen inte att de därvid gör sig skyldiga
till något förskräckligt, nämligen ett angrepp
249
på den solidariska lönepolitiken, det allra heligaste får en LO-byråkrat. De menar nämligen,
att visserligen skall inte de anställda i ett mer
än vanligt lönsamt företag få ta ut sin ”övervinst” i form av lön, men de anställda skall
uppenbarligen få ta ut vinsten i form av bättre
arbetsmiljö. Men om arbetsmiljön inte är densamma så är arbetet inte detsamma som det
arbete som i ett annat företag betalas med samma lön!
De som jobbar i ett företag med hård utländsk konkurrens skall jobba på lika effektivt
som förr medan ett företag som har hög lönsamhet skall låta övervinsten komma sina anställda till del genom bättre arbetsmiljö eller
allmän slapphet. Men vad är det får rättvisa?
Det är naturligt och riktigt att de fackliga organisationerna vill fårbättra arbetsvillkoren och
inte bara lönerna får sina medlemmar. Men det
bör väl ändå ske i samma utsträckning i alla
företag?
– Företagets grundläggande uppgift är trots
allt att producera varor och uänster och sälja
dem på en marknad … Det är inte bara möjligt
att bibehålla starka inslag av marknadsstyrning i en demokratiserad ekonomi. Det är rentav önskvärt, eftersom det öppnar möjligheterna
att överlämna åt löntagarna ansvaret får den
dagliga förvaltningen av självständiga företag,
skriver Edin och Hedborg och närmar sig därmed ideologiskt denjugoslaviska drömmen om
en socialistisk marknadsekonomi.
Man måste bara erinra om att Jugoslavien
inte bara utger sig för att vara en socialistisk
marknadsekonomi utan också faktiskt är en
kommunistisk enpartidiktatur. Jugoslavien är
inte ett exempel på att man kan fårena socialism och demokrati. Jugoslavien är ett exempel
på motsatsen.
– Ingen är i det långa loppet beuänt av
slöseri och ineffektivitet. Alla vill få så mycket
som möjligt får sina pengar när man köper det
som andra har tillverkat. Om löntagarna ska
kunna ges beslutanderätten i fåretagen är det
därfår nödvändigt att garantier får effektivitetsl
i'”~
250
bevakningen finns, skriver Edin och Hedborg.
De anvisar olika vägar fOr det. Dels skall företagen vara effektiva nog att överleva i konkurrensen på marknaden. Dels kan samhället, om det
behärskar kapitalmarknaden, genom att hävda
ett högre eller lägre avkastningskrav, skärpa
eller lossa på effektivitetskravet gentemot fOretagen.
Frågan är vilket slags samhälle som vi skulle
få med de fonder som Edin och Hedborg fOreslår. Blir det ett mys- och pyssamhälle där vi
går omkring och trivs i ineffektiviteten på arbetet till priset av en låg eller kanske sjunkande
levnadsstandard, ett samhälle där rörligheten
minskar och där bruket får ligga kvar vare sig
det bär sig eller ej? Eller blir det genast, eller
efter en tid, då människorna tröttnat på att få
det sämre, ett hårt samhälle, med ett antal
fackbossar i fonderna som enda arbetsgivare,
där piskan får ersätta moroten, där vi varjr
söndag sjungande med en röd fana i spetsen
marscherar ut för frivilligt arbete för att ta igen
den produktion som vi inte uppnådde under
den vanliga veckan genom att vi ersatt den
kapitalistiska marknadsekonomin med en socialistisk?
Per-Olof Edin är en klok och sympatisk per·
son. Han har skrivit en bok som överträffar de
flesta i klarhet om var problemen med fond·
socialismen ligger. Genom sin uppriktighet har
han förhoppningsvis väckt många till insikt om
att LO och socialdemokraterna inte är beredda
att utan kamp överge försöket att genomfora
sina socialistiska visioner.