Håkan Hagwall; Dagens namn – Carl Johan Åberg
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Carl Johan Åberg
Arbetarrörelsen har foljt sina traditioner. Som
efterträdare på posten som chefredaktör fOr
LO-ägda Aftonbladet efter doktor Gunnar
Fredriksson har man utsett docenten Carl Johan Åberg.
Det skall vara en lärd akademiker hämtad
utanfOr tidningsvärlden. Så har det varit alltsedan Rörelsen övertog Aftonbladet. Docent Samuelsson, doktor Fredriksson, docent Åberg.
Den som endast ytligt kommer i kontakt med
CarlJohan Åberg, kan knappast undgå att slås
av den uppseendeväckande bristen på uppseendeväckande drag. Han hör till de gråaste
som finns. Grå blazer och gråa byxor. Grå
skjorta och slips. Hår och (inte särskilt långt)
skägg går också i en obestämd gråskala.
Men detta är delvis ett sken som leder känslan fel. Ty CarlJohan Åberg har glimten i (det
fOrmodligen gråa) ögat. Han har något fOr en
centralt placerad socialdemokrat så sällsynt
som distans till sig själv och självironi, något
som han i den kretsen väl inte behöver dela
med någon annan än Ingvar Carlsson.
Detta har inget att göra med Åbergs tilltro
till sina egna och socialdemokratins åsikter,
fOrslag och påståenden. Den är kompakt.
Den nya AB-redaktören har rekryterats från
det socialdemokratiska kansliet. Hans hittillsvarande yrkesbana har varit ett tämligen typiskt exempel på en apparatsosses karriärväg.
Efter studier i bl a statistik och nationalekonomi, avslutade med en licavhandling om ”hur
man mäter alkoholhalten i blod”, kom han till
Konjunkturinstitutet, där han med tiden kom
att syssla med konjunkturbarometrarna. Så
blev han byråchef på statistiska centralbyrån.
Så började han studera igen. Och så tog han
plats hos Gunnar Sträng i Finansdepartementet.
Resultatet av detta blev ytterligare en avhandling, denna gång om efterfrågan på papper och papp, en docentur, inträde i finansens
budgetavdelning, chefskap fOr departementets
ekonomiavdelning, samt, inte minst, en rad felbedömningar av nationens ekonomi. Sträng
fick ju med tiden så ofta fel i sina utsagor om
utvecklingen att sannolikheten for att träffa rätt
ökade avsevärt, om man man rent mekaniskt
utgick från att han hade fel och att det skulle gå
tvärtom.
När socialdemokraterna fOll 1976, drogs
Åberg med i fallet. Han behövde inte slå sig
hårt. Genom de fOrmånliga villkor som fOrhandlades fram fOr avpolleterade politiker vid
regeringsskiftet kunde socialdemokraterna låta
åtskilliga av sina gamla statssekreterare, planeringschefer och sakkunniga fOlja med till det
nya oppositionella riksdagskansliet med skyhöga löner till stor del betalda icke av socialdemokraterna utan av skattebetalarna.
I kansliet har Åberg ägnat sig åt att utforma
.partiets ekonomiska politik. På presskonferenser med Feldt och Sträng och Palme (när det är
så högtidligt) brukar Åberg uppträda diskret i
bakgrunden, sällan yttrande sig, men då och då
levererande godkännande nickningar.
Skall man placera Åberg politiskt, är väl det
rätta att säga att han hör hemma på linjen
Sträng-Feldt, dvs den som då och då vinnlägger sig om att ha viss kontakt med verklighetens hårda krav, till skillnad från den alldeles
ohämmat populistiska stil som utvecklas av t ex
Palme och Thage G-punkt.
Nu har ju oppositionsställningen inneburit
en naturlig dominans fOr de populistiska dragen i socialdemokratisk ekonomisk politik. Och
–
252
Åberg har (liksom Feldt} varit mycket aktiv i
dess marknadsföring, så det där med verklighetsanknytning får tas i högst relativ bemärkelse.
Och Åberg drar sig ingalunda för intellektuella krumsprång (för att uttrycka saken försiktigt}. Härförleden gav han t ex ut en promemoria för att bevisa hur gräsliga borgarna var.
Bl a ledde han i bevis att indexregleringen av
skatten var orimlig. De högsta inkomsttagarna
hade ju inte fått proportionellt sett lika höga
inkomstökningar som låginkomsttagarna. Därför var det fel att ge dem den ”skattesänkning”
indexregleringen innebar. Med andra ord: den
som inte får en löneförhöjning p g a inflationen
bör inte genom inflationsskyddad skatteskala
hållas skadelös för inflationen. Han har ju inte
drabbats av den … Logiken är anslående.
I samma promemoria uppfinner Åberg begreppet ”teoretiska” respektive ”praktiska”
marginalskatter. Bakgrunden är att han
bortser från begreppet beskattningsbar inkomst. Åberg menar att en teoretisk marginalskatt gäller för vaije bruttoinkomst. En korvhandlare som säljer för 150 000 kronor korv har
således samma inkomst och ”teoretiska” marginalskatt som den som tjänar 150 000 kronor i
vanlig lön, även om korvhandlarn först måste
köpa råvaror för 125 000. Att korvhandlarn får
sin ”praktiska” beskattning baserad på en inkomst av 25 000 är en olägenhet hos skattesystemet, som egentligen visar att gnället över
marginalskatterna är överdrivet. Det är kontentan i Åbergs resonemang.
Till slut har Åberg dock tröttnat på att hålla
på med samma saker år ut och år in. Det
meddelades att han skulle sluta hos socialdemokraterna och söka sig något nytt. Efter ytter·
ligare en tid utsåg styrelsen för Aftonbladet
under Gunnar Nilssons ordförandeskap Åberg
till chefredaktör. Det skedde utan att ledarav·
delningen tillfrågats. Och det skedde mot reser·
vation i styrelsen från journalistfackets repre·
sentant. Och det följdes av öppna fackliga protester.
Men ledningen stod på sig och Åberg hänvi·
sade lugnt till att han hade den samlade fack·
föreningsrörelsen bakom sig.
Den uppgift han har tagit på.sig är inte lätt
Upplagemässigt går det inte särskilt bra for
Aftonbladet. Åberg kommer dit han inte är
välkommen. Bland sina medarbetare på den
avdelning han i första hand har daglig ledning
över, ledaravdelningen, finns det de som sett
sig själva som betydligt mera närliggande kan- .didater.
Åberg har uttalat att Aftonbladet skall vara
en vänstertidning inom socialdemokratin. Han
kan ju inte gärna göra den mera vänsterbe·
tonad än den redan är. En annan fråga är om
han har förmågan att hålla tillbaka de drag av
råhet, perfiditet och skränighet som frodas i
Aftonbladet.
Som boende i statarlänga på Värmdö och
innehavare av eget sommarställe på Gotland,
kan han t ex börja med att grunna över om
detta sätt att leva även i fortsättningen i Af.
tonbladets Innerspalt skall beskrivas med ord
som innehåller ordroten ”svin”.
HÅKAN HAGWALL:
Carl Johan Åberg
Arbetarrörelsen har foljt sina traditioner. Som
efterträdare på posten som chefredaktör fOr
LO-ägda Aftonbladet efter doktor Gunnar
Fredriksson har man utsett docenten Carl Johan Åberg.
Det skall vara en lärd akademiker hämtad
utanfOr tidningsvärlden. Så har det varit alltsedan Rörelsen övertog Aftonbladet. Docent Samuelsson, doktor Fredriksson, docent Åberg.
Den som endast ytligt kommer i kontakt med
CarlJohan Åberg, kan knappast undgå att slås
av den uppseendeväckande bristen på uppseendeväckande drag. Han hör till de gråaste
som finns. Grå blazer och gråa byxor. Grå
skjorta och slips. Hår och (inte särskilt långt)
skägg går också i en obestämd gråskala.
Men detta är delvis ett sken som leder känslan fel. Ty CarlJohan Åberg har glimten i (det
fOrmodligen gråa) ögat. Han har något fOr en
centralt placerad socialdemokrat så sällsynt
som distans till sig själv och självironi, något
som han i den kretsen väl inte behöver dela
med någon annan än Ingvar Carlsson.
Detta har inget att göra med Åbergs tilltro
till sina egna och socialdemokratins åsikter,
fOrslag och påståenden. Den är kompakt.
Den nya AB-redaktören har rekryterats från
det socialdemokratiska kansliet. Hans hittillsvarande yrkesbana har varit ett tämligen typiskt exempel på en apparatsosses karriärväg.
Efter studier i bl a statistik och nationalekonomi, avslutade med en licavhandling om ”hur
man mäter alkoholhalten i blod”, kom han till
Konjunkturinstitutet, där han med tiden kom
att syssla med konjunkturbarometrarna. Så
blev han byråchef på statistiska centralbyrån.
Så började han studera igen. Och så tog han
plats hos Gunnar Sträng i Finansdepartementet.
Resultatet av detta blev ytterligare en avhandling, denna gång om efterfrågan på papper och papp, en docentur, inträde i finansens
budgetavdelning, chefskap fOr departementets
ekonomiavdelning, samt, inte minst, en rad felbedömningar av nationens ekonomi. Sträng
fick ju med tiden så ofta fel i sina utsagor om
utvecklingen att sannolikheten for att träffa rätt
ökade avsevärt, om man man rent mekaniskt
utgick från att han hade fel och att det skulle gå
tvärtom.
När socialdemokraterna fOll 1976, drogs
Åberg med i fallet. Han behövde inte slå sig
hårt. Genom de fOrmånliga villkor som fOrhandlades fram fOr avpolleterade politiker vid
regeringsskiftet kunde socialdemokraterna låta
åtskilliga av sina gamla statssekreterare, planeringschefer och sakkunniga fOlja med till det
nya oppositionella riksdagskansliet med skyhöga löner till stor del betalda icke av socialdemokraterna utan av skattebetalarna.
I kansliet har Åberg ägnat sig åt att utforma
.partiets ekonomiska politik. På presskonferenser med Feldt och Sträng och Palme (när det är
så högtidligt) brukar Åberg uppträda diskret i
bakgrunden, sällan yttrande sig, men då och då
levererande godkännande nickningar.
Skall man placera Åberg politiskt, är väl det
rätta att säga att han hör hemma på linjen
Sträng-Feldt, dvs den som då och då vinnlägger sig om att ha viss kontakt med verklighetens hårda krav, till skillnad från den alldeles
ohämmat populistiska stil som utvecklas av t ex
Palme och Thage G-punkt.
Nu har ju oppositionsställningen inneburit
en naturlig dominans fOr de populistiska dragen i socialdemokratisk ekonomisk politik. Och
–
252
Åberg har (liksom Feldt} varit mycket aktiv i
dess marknadsföring, så det där med verklighetsanknytning får tas i högst relativ bemärkelse.
Och Åberg drar sig ingalunda för intellektuella krumsprång (för att uttrycka saken försiktigt}. Härförleden gav han t ex ut en promemoria för att bevisa hur gräsliga borgarna var.
Bl a ledde han i bevis att indexregleringen av
skatten var orimlig. De högsta inkomsttagarna
hade ju inte fått proportionellt sett lika höga
inkomstökningar som låginkomsttagarna. Därför var det fel att ge dem den ”skattesänkning”
indexregleringen innebar. Med andra ord: den
som inte får en löneförhöjning p g a inflationen
bör inte genom inflationsskyddad skatteskala
hållas skadelös för inflationen. Han har ju inte
drabbats av den … Logiken är anslående.
I samma promemoria uppfinner Åberg begreppet ”teoretiska” respektive ”praktiska”
marginalskatter. Bakgrunden är att han
bortser från begreppet beskattningsbar inkomst. Åberg menar att en teoretisk marginalskatt gäller för vaije bruttoinkomst. En korvhandlare som säljer för 150 000 kronor korv har
således samma inkomst och ”teoretiska” marginalskatt som den som tjänar 150 000 kronor i
vanlig lön, även om korvhandlarn först måste
köpa råvaror för 125 000. Att korvhandlarn får
sin ”praktiska” beskattning baserad på en inkomst av 25 000 är en olägenhet hos skattesystemet, som egentligen visar att gnället över
marginalskatterna är överdrivet. Det är kontentan i Åbergs resonemang.
Till slut har Åberg dock tröttnat på att hålla
på med samma saker år ut och år in. Det
meddelades att han skulle sluta hos socialdemokraterna och söka sig något nytt. Efter ytter·
ligare en tid utsåg styrelsen för Aftonbladet
under Gunnar Nilssons ordförandeskap Åberg
till chefredaktör. Det skedde utan att ledarav·
delningen tillfrågats. Och det skedde mot reser·
vation i styrelsen från journalistfackets repre·
sentant. Och det följdes av öppna fackliga protester.
Men ledningen stod på sig och Åberg hänvi·
sade lugnt till att han hade den samlade fack·
föreningsrörelsen bakom sig.
Den uppgift han har tagit på.sig är inte lätt
Upplagemässigt går det inte särskilt bra for
Aftonbladet. Åberg kommer dit han inte är
välkommen. Bland sina medarbetare på den
avdelning han i första hand har daglig ledning
över, ledaravdelningen, finns det de som sett
sig själva som betydligt mera närliggande kan- .didater.
Åberg har uttalat att Aftonbladet skall vara
en vänstertidning inom socialdemokratin. Han
kan ju inte gärna göra den mera vänsterbe·
tonad än den redan är. En annan fråga är om
han har förmågan att hålla tillbaka de drag av
råhet, perfiditet och skränighet som frodas i
Aftonbladet.
Som boende i statarlänga på Värmdö och
innehavare av eget sommarställe på Gotland,
kan han t ex börja med att grunna över om
detta sätt att leva även i fortsättningen i Af.
tonbladets Innerspalt skall beskrivas med ord
som innehåller ordroten ”svin”.