Matti Häggström; Om politisering
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
politisering
Förre SACO-chefen, numera ledarskribenlen på Svenska Dagbladet Benil Östergren,
präglade för några decennier sedan begreppet distributionsdemokrati. Innebörden var
att individen i det genomorganiserade samhället uppdrar åt olika institutioner att sköta
vissa ting. Han låter villaägarförbundet företräda hans intressen som småhusägare. Samlar han frimärken engagerar han sig i onen
filatelistförening. Genom avgifter till den
fackliga organisationen ser han till att frågor
rörande hans anställningsförhållanden bevakas.
Det finns givetvis ett motsatsförhållande
mellan detta uppdragsdistribuerande och
kraven på ökat inflytande över samhällsutvecklingen för egen del. Särskilt om de organisationer den enskilde delegerat uppgifter
till missköter sig vill han ha bättre demokratiska möjligheter att korrigera bristerna.
Men han vill också ha rätt att vara passiv.
Konflikten om hur mycket samhället och
o•·ganisationerna skall bestämma över den
enskilde har även återkommit i socialdemokraternas eftervalsdebatt. En del på vänsterkanten vill ju göra politik av precis allting.
Köper någon en oljemålning som föreställe
en person som plöjer en åker har han enlig
deras synsätt företagit flera politiska hand
lingar. Motivvalet är antisocialistiskt och följaktligen världsfrånvänt och egoistiskt. Själv
inhandlandet av tavlan är privatkapitalistisk
och berövar kollektivet dess självklara rätt
att njuta av konstverket. Genom att spik
upp det på väggen i vardagsrummet förbor
gerligar han ytterligare atmosfären för si
själv och de sina o s v.
Utgångspunkten för dessa vänstergru
per är alltså att den enskilde innerst inne är
en dygnet-runt-politiker, en sammanträdesrobot. Han skall påverka hit och påverka dit.
Påjobbet är det MBL-förhandlingar. På fritiden är det den socialdemokratiska eller kommunistiska kommundelsföreningen eller
facket. Därtill kommer bostadsområdesföreningen, Unga Örnar och liknande sammanslutningar. Se där den kollektiviserade människan, efter tvångsvård avvand all egocennicitet och helt inriktad på att till sista andetaget solidariskt verka till samhällets bästa –
och Partiets!
Så funtade är inte många – lyckligtvis. De
flesta vill fortfarande ha en privat sektor, en
egen trädgård att odla. Den lilla institutionen, familjen, räcker. l dess hägn vill de
tillbringa fritiden – inte i Folkets Hus-lokaler tillsammans med snackesaliga sammanträdesatleter.
l J979 års val markerades ofta spänningen mellan den enskildes frihetskrav och tendenserna till centralisering och kollektivisering. Det märktes inte minst i de ekonomiska
frågorna. Skall en allt större del av den gemensamma kakan slukas av samhället tills
slutligen inte en smula återstår? Eller skall
mer av den enskildes inkomster gå till honom själv att användas efter eget skön?
13
Samhället har successivt byggt ut sitt inflytande, men kanske delvis just därför har åtskilliga problem förvärrats. Kriminaliteten
har ökat, missbruk av alkohol och narkotika
likaså, situationen i skolan är på många håll
alarmerande, svårigheterna växer för den
enskilde att skaffa sig eget hem eller fritidshus. Då är det föga egendomligt att politikerföraktet vinner terräng. De styrande tar
på sig mer och mer – och demonstrerar allt
tydligare sin vanmakt, sin oförmåga att komma till rätta med missförhållandena.
En del finner det mer eller mindre asocialt
att slå vakt om en privat sektor. Men hur
skall man annars kunna bevara individens
personliga ansvar? Har vi inte fortfarande
bruk för det? Vad händer när initiativförmå-
gan och viljan att satsa och forma sin egen
tillvaro förkvävts av kollektiva institutioner
eller fått en oskön död i den offentliga byrå-
kratins kökkenmödding?
Den genompolitiserade människan är en
lika stor myt som den genomsocialiserade.
Individens inflytande tryggas bäst om han
får mer att säga till om i egna angelägenheter. Samhället kan faktiskt vara taktfullt nog
att inte lägga sig i allting.
Malli Häggström
Förre SACO-chefen, numera ledarskribenlen på Svenska Dagbladet Benil Östergren,
präglade för några decennier sedan begreppet distributionsdemokrati. Innebörden var
att individen i det genomorganiserade samhället uppdrar åt olika institutioner att sköta
vissa ting. Han låter villaägarförbundet företräda hans intressen som småhusägare. Samlar han frimärken engagerar han sig i onen
filatelistförening. Genom avgifter till den
fackliga organisationen ser han till att frågor
rörande hans anställningsförhållanden bevakas.
Det finns givetvis ett motsatsförhållande
mellan detta uppdragsdistribuerande och
kraven på ökat inflytande över samhällsutvecklingen för egen del. Särskilt om de organisationer den enskilde delegerat uppgifter
till missköter sig vill han ha bättre demokratiska möjligheter att korrigera bristerna.
Men han vill också ha rätt att vara passiv.
Konflikten om hur mycket samhället och
o•·ganisationerna skall bestämma över den
enskilde har även återkommit i socialdemokraternas eftervalsdebatt. En del på vänsterkanten vill ju göra politik av precis allting.
Köper någon en oljemålning som föreställe
en person som plöjer en åker har han enlig
deras synsätt företagit flera politiska hand
lingar. Motivvalet är antisocialistiskt och följaktligen världsfrånvänt och egoistiskt. Själv
inhandlandet av tavlan är privatkapitalistisk
och berövar kollektivet dess självklara rätt
att njuta av konstverket. Genom att spik
upp det på väggen i vardagsrummet förbor
gerligar han ytterligare atmosfären för si
själv och de sina o s v.
Utgångspunkten för dessa vänstergru
per är alltså att den enskilde innerst inne är
en dygnet-runt-politiker, en sammanträdesrobot. Han skall påverka hit och påverka dit.
Påjobbet är det MBL-förhandlingar. På fritiden är det den socialdemokratiska eller kommunistiska kommundelsföreningen eller
facket. Därtill kommer bostadsområdesföreningen, Unga Örnar och liknande sammanslutningar. Se där den kollektiviserade människan, efter tvångsvård avvand all egocennicitet och helt inriktad på att till sista andetaget solidariskt verka till samhällets bästa –
och Partiets!
Så funtade är inte många – lyckligtvis. De
flesta vill fortfarande ha en privat sektor, en
egen trädgård att odla. Den lilla institutionen, familjen, räcker. l dess hägn vill de
tillbringa fritiden – inte i Folkets Hus-lokaler tillsammans med snackesaliga sammanträdesatleter.
l J979 års val markerades ofta spänningen mellan den enskildes frihetskrav och tendenserna till centralisering och kollektivisering. Det märktes inte minst i de ekonomiska
frågorna. Skall en allt större del av den gemensamma kakan slukas av samhället tills
slutligen inte en smula återstår? Eller skall
mer av den enskildes inkomster gå till honom själv att användas efter eget skön?
13
Samhället har successivt byggt ut sitt inflytande, men kanske delvis just därför har åtskilliga problem förvärrats. Kriminaliteten
har ökat, missbruk av alkohol och narkotika
likaså, situationen i skolan är på många håll
alarmerande, svårigheterna växer för den
enskilde att skaffa sig eget hem eller fritidshus. Då är det föga egendomligt att politikerföraktet vinner terräng. De styrande tar
på sig mer och mer – och demonstrerar allt
tydligare sin vanmakt, sin oförmåga att komma till rätta med missförhållandena.
En del finner det mer eller mindre asocialt
att slå vakt om en privat sektor. Men hur
skall man annars kunna bevara individens
personliga ansvar? Har vi inte fortfarande
bruk för det? Vad händer när initiativförmå-
gan och viljan att satsa och forma sin egen
tillvaro förkvävts av kollektiva institutioner
eller fått en oskön död i den offentliga byrå-
kratins kökkenmödding?
Den genompolitiserade människan är en
lika stor myt som den genomsocialiserade.
Individens inflytande tryggas bäst om han
får mer att säga till om i egna angelägenheter. Samhället kan faktiskt vara taktfullt nog
att inte lägga sig i allting.
Malli Häggström