Håkan Hagwall; Dagens namn – Gro Harlem Brundtland
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Gro Harlem Brundtland
Den som är road av anekdoter i den populära Norge-genren tar inget lämpligt grepp
om han placerar in Sveriges och Norges
statsministrar i huvudrollerna. Ty vad
man än har att säga om Gro Harlem
Brundtland, norsk regeringschef sedan ett
par månader, så inte är hon korkad.
Hon har tvärtom beskrivits som skrämmande intelligent och intellektuell. Möjligen kan uttrycket ”skrämmande”, som en
kåsör har påpekat, ha sin uppkomst i de
forväntningar man får av den gängse typen av mer trögrörliga nordiska regeringschefer.
l”orge blev alltså forst i Norden med en
kvinna i nationens främsta politiska ämbete. En del ironi ligger det i detta, ty det
norska arbeiderpartiet står en bra bit
framom andra i fråga om petrifierad förgubbning. Men så är det heller knappast
partiapparatens tryck som fort henne till
posten utan ”grasrota” och – inte minst
betydelsefullt – hennes egna målmedvetna ambitioner.
Gro Harlem Brundtland anses som en
något främmande fågel i det socialdemokratiska parti som länge varit det statsbä-
rande i Norge. Man säger att hon inte
hämtats ur rörelsen, och hon är ingen riktig arbetare. Hon är läkare och har fort ett
burget liv med många av borgerlighetens
karakteristika.
Ändå är sanningen att hon levat hela
sitt liv med socialdemokratin. Hennes
pappa var statsråd i flera arbeiderregeringar. Redan som femårig enrollerades
hon i ”Barnefylkingen”, den norska motsvarigheten till Unga Örnar.
235
Men när hon 1974 togs in som miljö-
minister i regeringen Bratteli hämtades
hon onekligen utifrån. Hon satt inte i stortinget och hade inte heller någon annan
framskjuten post i partiet. Utnämningen
kom som en överraskning för åtskilliga,
enligt hennes egen uppgift också for henne
själv.
Som miljöminister sades fru Harlem
Brundtland stå till vänster i partiet. Hon
intog ståndpunkter ifråga om oljeborrningarna i Nordsjön som inte väckte nå-
gon större sympati vare sig hos industrin
eller bland hennes partikamrater i facket.
Hon fick också finna sig i att flera gånger
bli ordentligt överkörd.
Men hon fick också uppleva en makaber
triumf, när det hon varnat för inträffade:
katastrofen, när ett oljeborrsystem löpte
amok i Bravo-fälten 1977. Men denna dramatiska och långdragna historia, som i regeringen blev i forsta hand hennes angelä-
genhet, bidrog också till att befästa hennes
ställning och till att göra henne allmänt
känd som en handlingskraftig och helt
osentimental politiker.
Redan ett år efter inträdet i regeringen
blev hon vice partiledare. Till valet på
hösten 1977 överfordes hon från regeringen till stortinget, i lära for statsminister,
sades det genast. Arbeiderpartiet hade redan då fått känna på de personmotsättningar i toppen som det ännu drar på
sviterna ifrån. När Bratteli skulle ersättas
stod valet mellan ReiulfSteen, som beskrivits som en Norges Olof Palme, och Odvar
Nordli, som snarare är en Per Albin-typ.
Ekvationen löstes så att Steen blev par- 236
tiledare mot att Nordli blev statsminister.
Valet 1977 gick rätt dåligt. Arbeiderregeringen kunde fortsätta bara som minoritetsministär. Steen blev sjuk strax efter valet, ett tillfälle som Gro Harlem Brundtland utnyttjade till att i sin egenskap av
vice partiordförande på eget initiativ kalla
samman partiet till överläggningar om
varför det gått illa. Manövern var lite för
flink för att falla alla på läppen. Fru Harlem Brundtland fick fiender.
Till den vänsterpräglade bilden räknades också att Gro Harlem Brundtland
inte drog sig för att kalla sig ”nyfeminist”
och hennes med tiden framgångsrika
kamp för fria aborter.
stortingstiden förde henne emellertid in
mot mitten av partiet.
Det har som bekant gått förfårligt illa
för arbeiderpartiet på senare år. Trots oljerikedomarna har det norska folket knappast fått känna på någon positiv standardutveckling. Regeringen har tvingats till åtstramningar, som .ställt till med häftiga
motsättningar gentemot LO, som öppet
fronderat.
I opinionen har det brakat utför. I valet
1977 fick Nordlis parti 42 procent och det
största oppositionspartiet, höyre, 24. Vid
jul 1980 visade Gallup att höyre gått om
arbeiderpartiet som landets största parti.
Vidare drogs arbeiderpartiet med slitningar om den s k förhandslagringen.
Nordli hade accepterat en betydande lagring för Nato-ändamål av militär materiel.·
Något parlamentariskt problem var detta
icke – det godkändes gesvint av stortinget
– men det förekom utbrett och högljutt
missnöje i partiet. Till detta kom striden
om utbyggnaden i Alta.
Och så var det de eviga personmotsättningarna. Det delade ledarskapet var inte
på något vis lyckat.
Så det var en trött Odvar Nordli som –
åtta månader före nästa val – kastade in
handduken i januari i år.
Av en tillfällighet hade bara en vecka
dessförinnan en opinionsundersökning
kommit som visade att Gro Harlem
Brundtland låg långt före va~je annan
tänkbar socialdemokratisk statsministerkandidat. Den inre kretsen ville inte ha
henne, men det var inget att göra åt saken.
Mer eller mindre i desperation utsåg man
fru Harlem Brundtland. Skulle någon
enda politiker ha den minsta chans att
vända arbeiderpartiets förfårande underläge före valet så vore det hon.
Hon har också utan onödig tövan dragit
igång en valrörelse av typen amerikansk
presidentvalskampanj. Partiledarskapet
har hon utan öppen strid, men under stor
bitterhet från förloraren Reiulf Steen,
övertagit. Hon åker landet kring och pratar med folk. Hennes teknik är att inte tala
så mycket till utan mera med. Hon är
välgörande fri från politikersjukan att
undvika att svara på frågor. Hon ger rätt·
framrna besked, vilket med naturnödvändighet innebär att hon inte sällan måste
säga att hon inte vet.
Men en sak vet Gro Harlem Brundtland. Det framgår av snart sagt varje intervju som gjorts med henne. Hon är övertygad som sin egen duglighet, att hon är
den rätta och bästa.
I september visar det sig om norrmännen delar hennes bedömning . ..
HÅKAN HAGWALL:
Gro Harlem Brundtland
Den som är road av anekdoter i den populära Norge-genren tar inget lämpligt grepp
om han placerar in Sveriges och Norges
statsministrar i huvudrollerna. Ty vad
man än har att säga om Gro Harlem
Brundtland, norsk regeringschef sedan ett
par månader, så inte är hon korkad.
Hon har tvärtom beskrivits som skrämmande intelligent och intellektuell. Möjligen kan uttrycket ”skrämmande”, som en
kåsör har påpekat, ha sin uppkomst i de
forväntningar man får av den gängse typen av mer trögrörliga nordiska regeringschefer.
l”orge blev alltså forst i Norden med en
kvinna i nationens främsta politiska ämbete. En del ironi ligger det i detta, ty det
norska arbeiderpartiet står en bra bit
framom andra i fråga om petrifierad förgubbning. Men så är det heller knappast
partiapparatens tryck som fort henne till
posten utan ”grasrota” och – inte minst
betydelsefullt – hennes egna målmedvetna ambitioner.
Gro Harlem Brundtland anses som en
något främmande fågel i det socialdemokratiska parti som länge varit det statsbä-
rande i Norge. Man säger att hon inte
hämtats ur rörelsen, och hon är ingen riktig arbetare. Hon är läkare och har fort ett
burget liv med många av borgerlighetens
karakteristika.
Ändå är sanningen att hon levat hela
sitt liv med socialdemokratin. Hennes
pappa var statsråd i flera arbeiderregeringar. Redan som femårig enrollerades
hon i ”Barnefylkingen”, den norska motsvarigheten till Unga Örnar.
235
Men när hon 1974 togs in som miljö-
minister i regeringen Bratteli hämtades
hon onekligen utifrån. Hon satt inte i stortinget och hade inte heller någon annan
framskjuten post i partiet. Utnämningen
kom som en överraskning för åtskilliga,
enligt hennes egen uppgift också for henne
själv.
Som miljöminister sades fru Harlem
Brundtland stå till vänster i partiet. Hon
intog ståndpunkter ifråga om oljeborrningarna i Nordsjön som inte väckte nå-
gon större sympati vare sig hos industrin
eller bland hennes partikamrater i facket.
Hon fick också finna sig i att flera gånger
bli ordentligt överkörd.
Men hon fick också uppleva en makaber
triumf, när det hon varnat för inträffade:
katastrofen, när ett oljeborrsystem löpte
amok i Bravo-fälten 1977. Men denna dramatiska och långdragna historia, som i regeringen blev i forsta hand hennes angelä-
genhet, bidrog också till att befästa hennes
ställning och till att göra henne allmänt
känd som en handlingskraftig och helt
osentimental politiker.
Redan ett år efter inträdet i regeringen
blev hon vice partiledare. Till valet på
hösten 1977 överfordes hon från regeringen till stortinget, i lära for statsminister,
sades det genast. Arbeiderpartiet hade redan då fått känna på de personmotsättningar i toppen som det ännu drar på
sviterna ifrån. När Bratteli skulle ersättas
stod valet mellan ReiulfSteen, som beskrivits som en Norges Olof Palme, och Odvar
Nordli, som snarare är en Per Albin-typ.
Ekvationen löstes så att Steen blev par- 236
tiledare mot att Nordli blev statsminister.
Valet 1977 gick rätt dåligt. Arbeiderregeringen kunde fortsätta bara som minoritetsministär. Steen blev sjuk strax efter valet, ett tillfälle som Gro Harlem Brundtland utnyttjade till att i sin egenskap av
vice partiordförande på eget initiativ kalla
samman partiet till överläggningar om
varför det gått illa. Manövern var lite för
flink för att falla alla på läppen. Fru Harlem Brundtland fick fiender.
Till den vänsterpräglade bilden räknades också att Gro Harlem Brundtland
inte drog sig för att kalla sig ”nyfeminist”
och hennes med tiden framgångsrika
kamp för fria aborter.
stortingstiden förde henne emellertid in
mot mitten av partiet.
Det har som bekant gått förfårligt illa
för arbeiderpartiet på senare år. Trots oljerikedomarna har det norska folket knappast fått känna på någon positiv standardutveckling. Regeringen har tvingats till åtstramningar, som .ställt till med häftiga
motsättningar gentemot LO, som öppet
fronderat.
I opinionen har det brakat utför. I valet
1977 fick Nordlis parti 42 procent och det
största oppositionspartiet, höyre, 24. Vid
jul 1980 visade Gallup att höyre gått om
arbeiderpartiet som landets största parti.
Vidare drogs arbeiderpartiet med slitningar om den s k förhandslagringen.
Nordli hade accepterat en betydande lagring för Nato-ändamål av militär materiel.·
Något parlamentariskt problem var detta
icke – det godkändes gesvint av stortinget
– men det förekom utbrett och högljutt
missnöje i partiet. Till detta kom striden
om utbyggnaden i Alta.
Och så var det de eviga personmotsättningarna. Det delade ledarskapet var inte
på något vis lyckat.
Så det var en trött Odvar Nordli som –
åtta månader före nästa val – kastade in
handduken i januari i år.
Av en tillfällighet hade bara en vecka
dessförinnan en opinionsundersökning
kommit som visade att Gro Harlem
Brundtland låg långt före va~je annan
tänkbar socialdemokratisk statsministerkandidat. Den inre kretsen ville inte ha
henne, men det var inget att göra åt saken.
Mer eller mindre i desperation utsåg man
fru Harlem Brundtland. Skulle någon
enda politiker ha den minsta chans att
vända arbeiderpartiets förfårande underläge före valet så vore det hon.
Hon har också utan onödig tövan dragit
igång en valrörelse av typen amerikansk
presidentvalskampanj. Partiledarskapet
har hon utan öppen strid, men under stor
bitterhet från förloraren Reiulf Steen,
övertagit. Hon åker landet kring och pratar med folk. Hennes teknik är att inte tala
så mycket till utan mera med. Hon är
välgörande fri från politikersjukan att
undvika att svara på frågor. Hon ger rätt·
framrna besked, vilket med naturnödvändighet innebär att hon inte sällan måste
säga att hon inte vet.
Men en sak vet Gro Harlem Brundtland. Det framgår av snart sagt varje intervju som gjorts med henne. Hon är övertygad som sin egen duglighet, att hon är
den rätta och bästa.
I september visar det sig om norrmännen delar hennes bedömning . ..