Örjan Björkhem; Forskning på svältkost
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÖRJAN BJÖRKHEM:
Forskning på svältkost
För drygt tio år sedan genomfordes en reform av
forskarutbildningen med syfte att forkorta den.
Doktorsavhandlingen skulle forvandlas från
mästerstycke till gesällprov. Vid Lunds
Universitet har man genomfort en doktorandenkät
for att utvärdera reformen. En av dem som
arbetat härmed ärfil mag Öryan Björkhem som
presenterar undersökningens resultat. De låga
inkomstema tvingar de flesta doktorander att
bedriva sin utbildning på halvtid. En.fjärdedel av
dem ångrar sitt val och en tiondel lämnar
universiteten varje år utan att ta examen. Man
kan redan nu konstatera en tydlig nergång i
forskningens kvalitet. Det behövs en rry reform så
attforutsättningarna for forskarutbildningen
ändras.
Den svenska forskningen befinner sig sedan flera decennier tillbaka i kris. De framgångsrika
forskarna blir allt äldre och återväxten är inte
vad den borde vara, trots att vi aldrig tidigare
haft så många studenter i forskarutbildning
som vi har idag. Också om det är först nu som
en offentlig debatt böljar komma igång kring
dessa problem, har statsmakterna länge varit
medvetna om problemen. Forskarutbildningsutredningar har avlöst varandra i en jämn
ström utan att problemen minskat.
Även om man inte alltid inser det, måste
nämligen problemen lösas inom själva forskarutbildningen, för mellan 80 och 90% av forskningen här i landet bedrivs av studenter i forskarutbildning och inte av ”fårdiga” forskare.
Det har emellertid varit nästintill omöjligt
att lösa dessa problem, bland annat beroende
på att de varken kan definieras eller beskrivas.
Vill man få en bild av forskarutbildningen i
Sverige är i stort sett den enda tillgängliga
källan SCB:s tämligen otillfredsställande statistik. Ur den kan man inte utläsa mycket mer än
hur lång tid olika individer tar på sig fram till
examen – vi vet att det har ökat drastiskt –
och vi vet också att en tiondel av alla forskarstuderanden årligen lämnar utbildningen utan
att ta någon examen. Varför det tar så lång tid
att doktorera eller varför så många ger upp
försöket kan inte SCB:s statistik ge någon förklaring på.
Det mest drastiska försöket att lösa problemen inom forskarutbildningen gjordes med
forskarutbildningsreformen år 1969. Huvudförslagen gick ut på att doktorsavhandlingen
skulle förvandlas från mästerstycke till gesällprov. Själva utbildningen skulle nu inte längre
få ta mer än fyra år, studenterna skulle få en
282
väsentligt intensivare handledning och kraven
på originalitet i avhandlingen skulle tonas ner.
Nu har det gått tio år sedan reformen. Expressen konstaterade litet cyniskt vid jubileet
att reformen hade lyckats åtminstone till hälften – avhandlingarna hade verkligen blivit
mycket sämre, men enligt SCB:s statistik hade
”genomströmningshastigheten” ökat från nio
till aderton år.
Doktorandenkät 1980
Någon annan utvärdering kan egentligen inte
göras med hjälp av den statistik som finns. Vid
Lunds studentkår har det centrala doktorandrådet sökt göra en mer omfattande utvärdering
med hjälp av en enkät, vars resultat i våras
presenterades i studenttidningen Lundagård
(Örjan Björkhem, Bengt Lundeli & Rigmor
Sylven: Doktorandenkät 1980).
Enkäten torde vara den mest omfattande undersökning av de forskarstuderande som över
huvudtaget gjorts i Sverige. Samtliga doktorander vid teologisk, humanistisk, samhällsvetenskaplig, matematisk-naturvetenskaplig, medicinsk och juridisk fakultet i Lund (ca 2 600) fick
enkätformuläret och ungefår 75% svarade. 624
stycken av dessa svar databehandlades och
dessa svar torde ge en ganska god bild av hur
de forskarstuderande lever idag.
Den bild som enkätsvaren ger är skrämmande. ”Normaldoktoranden” avviker kraftigt
pensionärer. Könsfårdelningen är ungefår den
väntade med en fjärdedel kvinnor. Kvinnorna
är emellertid huvudsakligen fårdelade på ämnen där arbetsmarknadsutsikterna är dåliga
och den fårväntade framtida inkomsten är låg
– på matematisk-naturvetenskaplig fakultet
utgör de bara 19% mot 40% på humanisitisk
fakultet.
Ungefår tre fjärdedelar av de forskarstuderande har redan bildat familj och flertalet av
dem har barn – oftast fler barn än vad övriga
grupper i samhället har.
Inkomsterna svarar emellertid inte mot vare
sig civilstånd eller ålder. Medianinkomsten för
doktoranderna ligger kring 2 300 kronor i må-
naden, det vill säga väljer man att satsa på en
forskarkarriär får man en väsentligt lägre inkomst än vad en 18-årig AMS-arbetare kan få.
En 18-årings begynnelselön ute i industrin ligger mellan 4-5 000 kronor i månaden.
Som man kan vänta sig mot bakgrunden av
dessa siffror, tvingas flertalet doktorander att
bedriva sin utbildning på halvtid och som
”återkommande utbildning”. Alla doktorander
och forskarutbildare brukar vara överens om
att forskarutbildning måste bedrivas på heltid
– men i materialet är det knappt en tredjedel
som har råd till den lyxen, medan bara ungefar
hälften hittills klarat sin utbildning utan längre
uppehåll på en termin, eller – oftast – flera.
från den bild som statsmakter och universitets- Undervisningen
administration torde ha av honom. Vad är det då doktoranderna får får sina uppDoktoranderna är väsentligt äldre idag än offringar? Undervisningen inom den svenska
vad man hade anledning att vänta. Gott och forskarutbildningen är upplagd så att flertalet
väl hälften av dem är över trettio år och en doktorander har mycket få allmänna kurser – i
tiondel har fyllt fyrtio; av dem är åtskilliga stället skall de stå i en mycket nära relation till
283
en handledare som lotsar dem fram . till exa- 1955 års universitetsutbildning var missnöjd
men. Detta var också huvudpunkten i 1969 års med. Om det blir en förändring idag – då tar
reform; att handledningen skulle göras intensi- det ytterligare trettio år innan vi kan se resultavare. ten.
Det visar sig emellertid att över 70% av de
tillfrågade doktoranderna får mindre än tio
.timmars handledning per år. Forskarutbildare
brukar klaga över att de inte har tid att ge
doktoranderna så mycket handledning som de
behöver, men dessa siffror visar klart att doktoranderna inte ens får så mycket handledning
som deras handledare får betalt för.
Någon aktivare handledning kan man emellertid inte heller säga att doktoranderna får –
det är bara två handledningstillf<illen av hundra som kommer till på initiativ från läraren.
Siffror som dessa innebär givetvis en kraftig
anklagelse – men det är viktigt att rikta den åt
rätt håll. Det är inte handledarna som ensamma är ansvariga. Reformen 1969 kom till
som ett dekret från ovan som aldrig har följts
upp på något sätt. Det är kanske inte så egendomligt att lärarna fortsatt i de gamla hjulspåren.
Det är inte heller konstigt att en fjärdedel av
doktoranderna ångrar sitt val, att en tiondel av
dem lämnar universitetet varje år utan någon
examen. Det är inte heller förvånande att de
oroar sig mer för ekonomiska problem och för
barnpassning än vad de oroar sig för vetenskapliga problem.
Men det är illavarslande. Redan idag börjar
vi märka en fullt tydlig nergång i kvaliteten på
forskningen. Visserligen bedrivs forskningen av
de forskarstuderande, men kvaliteten bestäms i
rätt hög grad av deras handledare som utbildade för trettio år sedan – en utbildning som
Ny reform behövs
Låt oss hoppas att den här enkäten kan bli
startpunkten för en ny sorts forskarutbildningsreformer – att man försöker ta reda på fakta
om forskarutbildningen och ändra dess förutsättningar i stället för att tala allmänt om behovet av forskning och utse några nya professorer.
De summor som samhället satsar på den
högre utbildningen är bara en bråkdel av vad
de forskarstuderande själva får satsa i form av
utebliven arbetsförgänst, i form av ett par decenniers liv i en av samhällets allra mest ekonomiskt underprivilegierade grupper, i form av
ett arbete som inte känner några åttatimmarsbegränsningar.
Det gör kanske inte så mycket om resultatet
blir forskning av hög kvalitet. Men det blir
tragiskt när allt fler nya doktorer inser att tiden
varit bortslösad och resultatet magert.
Det blir farligt när det bara är de som inte
kan få andra jobb som väljer att doktorera. Vi
är inte där än- men vi har kommit en god bit
på den vägen.
Det blir farligt när, som i Lundaundersökningen, människor i forskarutbildning klagar
över ensamhet, meningslöshet och brist på förståelse från omgivningen. Forskarutbildning
brukar annars beskrivas som en av de mest
spännande verksamheterna överhuvud taget.
Försvinner nyfikenheten av brist på näring
– då försvinner också forskningsresultaten.
Forskning på svältkost
För drygt tio år sedan genomfordes en reform av
forskarutbildningen med syfte att forkorta den.
Doktorsavhandlingen skulle forvandlas från
mästerstycke till gesällprov. Vid Lunds
Universitet har man genomfort en doktorandenkät
for att utvärdera reformen. En av dem som
arbetat härmed ärfil mag Öryan Björkhem som
presenterar undersökningens resultat. De låga
inkomstema tvingar de flesta doktorander att
bedriva sin utbildning på halvtid. En.fjärdedel av
dem ångrar sitt val och en tiondel lämnar
universiteten varje år utan att ta examen. Man
kan redan nu konstatera en tydlig nergång i
forskningens kvalitet. Det behövs en rry reform så
attforutsättningarna for forskarutbildningen
ändras.
Den svenska forskningen befinner sig sedan flera decennier tillbaka i kris. De framgångsrika
forskarna blir allt äldre och återväxten är inte
vad den borde vara, trots att vi aldrig tidigare
haft så många studenter i forskarutbildning
som vi har idag. Också om det är först nu som
en offentlig debatt böljar komma igång kring
dessa problem, har statsmakterna länge varit
medvetna om problemen. Forskarutbildningsutredningar har avlöst varandra i en jämn
ström utan att problemen minskat.
Även om man inte alltid inser det, måste
nämligen problemen lösas inom själva forskarutbildningen, för mellan 80 och 90% av forskningen här i landet bedrivs av studenter i forskarutbildning och inte av ”fårdiga” forskare.
Det har emellertid varit nästintill omöjligt
att lösa dessa problem, bland annat beroende
på att de varken kan definieras eller beskrivas.
Vill man få en bild av forskarutbildningen i
Sverige är i stort sett den enda tillgängliga
källan SCB:s tämligen otillfredsställande statistik. Ur den kan man inte utläsa mycket mer än
hur lång tid olika individer tar på sig fram till
examen – vi vet att det har ökat drastiskt –
och vi vet också att en tiondel av alla forskarstuderanden årligen lämnar utbildningen utan
att ta någon examen. Varför det tar så lång tid
att doktorera eller varför så många ger upp
försöket kan inte SCB:s statistik ge någon förklaring på.
Det mest drastiska försöket att lösa problemen inom forskarutbildningen gjordes med
forskarutbildningsreformen år 1969. Huvudförslagen gick ut på att doktorsavhandlingen
skulle förvandlas från mästerstycke till gesällprov. Själva utbildningen skulle nu inte längre
få ta mer än fyra år, studenterna skulle få en
282
väsentligt intensivare handledning och kraven
på originalitet i avhandlingen skulle tonas ner.
Nu har det gått tio år sedan reformen. Expressen konstaterade litet cyniskt vid jubileet
att reformen hade lyckats åtminstone till hälften – avhandlingarna hade verkligen blivit
mycket sämre, men enligt SCB:s statistik hade
”genomströmningshastigheten” ökat från nio
till aderton år.
Doktorandenkät 1980
Någon annan utvärdering kan egentligen inte
göras med hjälp av den statistik som finns. Vid
Lunds studentkår har det centrala doktorandrådet sökt göra en mer omfattande utvärdering
med hjälp av en enkät, vars resultat i våras
presenterades i studenttidningen Lundagård
(Örjan Björkhem, Bengt Lundeli & Rigmor
Sylven: Doktorandenkät 1980).
Enkäten torde vara den mest omfattande undersökning av de forskarstuderande som över
huvudtaget gjorts i Sverige. Samtliga doktorander vid teologisk, humanistisk, samhällsvetenskaplig, matematisk-naturvetenskaplig, medicinsk och juridisk fakultet i Lund (ca 2 600) fick
enkätformuläret och ungefår 75% svarade. 624
stycken av dessa svar databehandlades och
dessa svar torde ge en ganska god bild av hur
de forskarstuderande lever idag.
Den bild som enkätsvaren ger är skrämmande. ”Normaldoktoranden” avviker kraftigt
pensionärer. Könsfårdelningen är ungefår den
väntade med en fjärdedel kvinnor. Kvinnorna
är emellertid huvudsakligen fårdelade på ämnen där arbetsmarknadsutsikterna är dåliga
och den fårväntade framtida inkomsten är låg
– på matematisk-naturvetenskaplig fakultet
utgör de bara 19% mot 40% på humanisitisk
fakultet.
Ungefår tre fjärdedelar av de forskarstuderande har redan bildat familj och flertalet av
dem har barn – oftast fler barn än vad övriga
grupper i samhället har.
Inkomsterna svarar emellertid inte mot vare
sig civilstånd eller ålder. Medianinkomsten för
doktoranderna ligger kring 2 300 kronor i må-
naden, det vill säga väljer man att satsa på en
forskarkarriär får man en väsentligt lägre inkomst än vad en 18-årig AMS-arbetare kan få.
En 18-årings begynnelselön ute i industrin ligger mellan 4-5 000 kronor i månaden.
Som man kan vänta sig mot bakgrunden av
dessa siffror, tvingas flertalet doktorander att
bedriva sin utbildning på halvtid och som
”återkommande utbildning”. Alla doktorander
och forskarutbildare brukar vara överens om
att forskarutbildning måste bedrivas på heltid
– men i materialet är det knappt en tredjedel
som har råd till den lyxen, medan bara ungefar
hälften hittills klarat sin utbildning utan längre
uppehåll på en termin, eller – oftast – flera.
från den bild som statsmakter och universitets- Undervisningen
administration torde ha av honom. Vad är det då doktoranderna får får sina uppDoktoranderna är väsentligt äldre idag än offringar? Undervisningen inom den svenska
vad man hade anledning att vänta. Gott och forskarutbildningen är upplagd så att flertalet
väl hälften av dem är över trettio år och en doktorander har mycket få allmänna kurser – i
tiondel har fyllt fyrtio; av dem är åtskilliga stället skall de stå i en mycket nära relation till
283
en handledare som lotsar dem fram . till exa- 1955 års universitetsutbildning var missnöjd
men. Detta var också huvudpunkten i 1969 års med. Om det blir en förändring idag – då tar
reform; att handledningen skulle göras intensi- det ytterligare trettio år innan vi kan se resultavare. ten.
Det visar sig emellertid att över 70% av de
tillfrågade doktoranderna får mindre än tio
.timmars handledning per år. Forskarutbildare
brukar klaga över att de inte har tid att ge
doktoranderna så mycket handledning som de
behöver, men dessa siffror visar klart att doktoranderna inte ens får så mycket handledning
som deras handledare får betalt för.
Någon aktivare handledning kan man emellertid inte heller säga att doktoranderna får –
det är bara två handledningstillf<illen av hundra som kommer till på initiativ från läraren.
Siffror som dessa innebär givetvis en kraftig
anklagelse – men det är viktigt att rikta den åt
rätt håll. Det är inte handledarna som ensamma är ansvariga. Reformen 1969 kom till
som ett dekret från ovan som aldrig har följts
upp på något sätt. Det är kanske inte så egendomligt att lärarna fortsatt i de gamla hjulspåren.
Det är inte heller konstigt att en fjärdedel av
doktoranderna ångrar sitt val, att en tiondel av
dem lämnar universitetet varje år utan någon
examen. Det är inte heller förvånande att de
oroar sig mer för ekonomiska problem och för
barnpassning än vad de oroar sig för vetenskapliga problem.
Men det är illavarslande. Redan idag börjar
vi märka en fullt tydlig nergång i kvaliteten på
forskningen. Visserligen bedrivs forskningen av
de forskarstuderande, men kvaliteten bestäms i
rätt hög grad av deras handledare som utbildade för trettio år sedan – en utbildning som
Ny reform behövs
Låt oss hoppas att den här enkäten kan bli
startpunkten för en ny sorts forskarutbildningsreformer – att man försöker ta reda på fakta
om forskarutbildningen och ändra dess förutsättningar i stället för att tala allmänt om behovet av forskning och utse några nya professorer.
De summor som samhället satsar på den
högre utbildningen är bara en bråkdel av vad
de forskarstuderande själva får satsa i form av
utebliven arbetsförgänst, i form av ett par decenniers liv i en av samhällets allra mest ekonomiskt underprivilegierade grupper, i form av
ett arbete som inte känner några åttatimmarsbegränsningar.
Det gör kanske inte så mycket om resultatet
blir forskning av hög kvalitet. Men det blir
tragiskt när allt fler nya doktorer inser att tiden
varit bortslösad och resultatet magert.
Det blir farligt när det bara är de som inte
kan få andra jobb som väljer att doktorera. Vi
är inte där än- men vi har kommit en god bit
på den vägen.
Det blir farligt när, som i Lundaundersökningen, människor i forskarutbildning klagar
över ensamhet, meningslöshet och brist på förståelse från omgivningen. Forskarutbildning
brukar annars beskrivas som en av de mest
spännande verksamheterna överhuvud taget.
Försvinner nyfikenheten av brist på näring
– då försvinner också forskningsresultaten.