Gösta Ahlström; Amos nya språkdräkt

———————-~————–=—-=—–
GÖSTA AHLSTRÖM:
Amos nya språkdräkt
En nyöversällning av bibeln pågår, och många
undrar när den skall blifärdig. Gösta Ahlström
-fil kand, teollic och 1959 teol dr och docent i
Uppsala, sedan 1964 professor i Gamla
Testamentel och palestinensiska studier vid
University of Chicago – menar tvärtom att
översättningsarbetet borde permanentas. Både nya
forskningsrön och svenska språkets forvandting
skulle tala härför. I sin artikel exemplifierar han
sin uppfattning genom att visa hur
nyöversättningen av profetenAmos i GT både
kan ifrågasättas i flera detaljer och kompletteras.
Varje översättning av ett litterärt verk aktualiserar frågan hur man skall översätta så att man
är ”texttrogen” och inte förvanskar innehållet,
samtidigt som det hela skall vara begripligt och
gärna lättläst. Speciellt känsligt blir det att
översätta bibeln till modern svenska. Ett religiöst-emotionellt ställningstagande till bibeltexten kan oavsiktligt influera en översättare.
Dessutom är bibeln inte en enhetlig bok. Den
är en samling av skrifter med skilda stilarter.
Det religiösa innehållet skiftar också. Skall nu
bibelns olika stilarter tvingas in i samma svenska ”munart” när en nyöversättning görs, eller
skall man vara trogen originalen? Med andra
ord, skall man göra rättvisa åt de litterära alster som fått beteckningen Bibel?
Granskar man den nyöversättning, ” Fem bibelböcker. Gamla Testamentet” l , som utgivits
på Libers förlag, kan man ej komma ifrån att
det förstnämnda alternativet har varit Bibelkommissionens ledstjärna. Enligt förordet har
kommissionens uppgift varit att använda ett
vardagligt och lättbegripligt språk. Några krav
på en litterär stil, som ej blir högtidlig, kan då
knappast ställas, om man med högtidlig menar
en stil som inte är alltför vardaglig. Kommissionen har också noggrant undvikit en fraseologi som skulle kunna betecknas som högtidlig.
Enligt förordet skall språket vara en idiomatisk
nutidssvenska. Det låter bestickande, men vad
menas med idiomatisk i dagens svenska språkläge? Det är tveksamt om det hebreiska textmaterialet genomgående varit av motsvarande natur.
Granskar man den nya översättningen, finner man att språket synes vara ledigt och begripligt samt på åtskilliga ställen även tilltalande, om nu en utlandssvensk kan yttra sig i
291
saken. Min kritik av denna nyöversättning I Am l: 2 har man forsökt att forbättra heskall emellertid inte lägga huvudvikten på stil- breiskan:
arten, det må överlåtas till svenska litteratörer. Herren ryter från Sion
Jag har valt att granska den nya översättningen hans röst dånar från Jerusalem…
utifrån den hebreiska grundtexten, samtidigt Andra ledet återges i den gamla översättningen
som jag begränsat mig till Amos bok. med den mer texttrogna frasen ”och från J eruBibeln som kulturhistoria
Först bör det framhållas att bibelns böcker ej
bara har till uppgift att tjäna gudstjänst och
andaktsliv och i någon mån också religionsundervisningen. Gamla Testamentets böcker
skall ses och läsas som de är, nämligen en källa
till kunskapen om de israelitiska och judeiska
religionsformerna, dess folks historia och kultur
mm. På vissa punkter verkar det som om bibelkommissionen inte till fullo har beaktat detta.
Som ett exempel kan nämnas, att man i Amos
5: 12, 15 utelämnat en fras, vilket får till fciljd
att läsaren går miste om en väsentlig upplysning, nämligen var man skipade rätt i städerna.
Grundtexten har en fras som säger att man
avvisar den fattige i stadsporten, m a o han får
ej sin rättssak bedömd. Den nya översättningen
återger detta med att man ”hindrar de fattiga
att få sin rätt” (v 12). I vers 15 kommer 1917
års översättning närmare grundtexten med
”etablera rätten i stadsporten!” Detta blir nu
till ”låt rätten råda då ni dömer!” Här frågar
man sig varfOr en sådan intressant kulturnotis
skall utelämnas. Varfor skulle en nutida läsare
– from eller ofrom -inte kunna få veta var rätt
skipades? Stadsporten var samlingsplatsen for
stadens ”äldste”, dvs kommunalpamparna,
”stadsfullmäktige”. De hade också legala funktioner. Den nya översättningen är i detta fall
snarare en korrigering än en översättning.
salem låter han höra sin röst”. Hebreiskan har
här ingen karakteristik av Jahves röst. En så-
dan är redan given i den forsta radens ”ryter”,
ett ord som hänfor sig till lejonets rytande.
Meningen är alltså att Israel skall bäva när
Jahve häver upp sin röst. Såsom ett lejons rytande signalerar den fara och ingjuter skräck .
Ett annat exempel på en ”nyskrivning” fOrekommer i 2: 16:
den tappraste bland de tappra skall den
dagen kasta
sina vapen och fly, säger Herren.
Frasen ”kasta sina vapen” finns ej i grundtexten! Dessutom har man utelämnat ett ord, ”naken”. Hebreiskan borde på svenska återges:
den tappre (tappraste) bland krigshjältarna
skall den dagen fly naken, sägerJahve.
Man frågar sig om ordet ”naken” är ofcirståeligt for en nutida svensk. Textens mening är
den att krigs~älten, som vanligtvis prisades,
”på den dagen” endast kommer att kunna berömma sig av skam. Att gå omkring naken var
ett tecken på skam. Hebreisk poesi excellerar i
motsatser, berättarkonsten likaså. Den nya
översättningen har här missat poängen, nämligen den att en naken krigare är av ingen som
helst nytta. Han har intet att berömma sig av,
tvärtom.
j
l
…
292
Några stilfrågor
Den stilistiska ”stegring”, som förekommer i
hebreiskan i oraklen mot nationerna (l: 3, 5,
Il, 13 och 2: l, 4), är i det närmaste omöjlig att
översätta till meningsfull svenska. Grundtexten
använder sig av ett gammalt pre-israelitiskt talesätt i vilket man nämner ett tal eller nummer
och sedan repeterar det hela med nästa högre
siffra: ”För tre brott, ja för fyra”; detta blir nu
till ”Brott på brott.. ”. Den följande satsen har
fått utgestaltningen ”jag vill inte dröja med
domen”. Detta är en omskrivning som innehållsmässigt kan vara riktig. Texten fastslår att
Jahve ej vill låta något återvända. Problemet
är: vad? Då en liknande fras förekommer i Jesaja (l: 2) där hans vrede är nämnd, skulle man
kunna anta att det även här gäller vreden.
I utsagan riktad mot Edom (l: Il) har man
översatt: ”deras vrede rasade oavbrutet, deras
ursinne brann utan slut.” En mer texttrogen
återgivning ger:
hans vrede sliter ständigt sönder
hans ursinne (ilska) rasar för evigt.
På grund av att ideen är den att Edoms ilska
aldrig slutar, vore presens bättre än förfluten
tid.
Valet av svenska ord för vissa tekniska
termer i hebreiskan kan ibland föra läsarens
associationer på avvägar. Exempelvis i 2: 12:
och profeterna förbjöd ni att förkunna.
Ordet förkunna leder förmodligen en nutida
svensk läsare att tänka på en predikant. Profeterna var emellertid ingalunda några vanliga
predikanter, som studerade ett ämne i avsikt
att utlägga det för en lyssnarskara. Grundtextens ord kan översättas med ”att vara inspirerad, att recitera som en profet, att agera som en
profet”. Detta översättes vanligtvis med ”profetera”. Vad Amos här refererar till är folkets
”förbud” för någon att agera och uppträda som
en visionär som meddelar vad han sett (eller
hört), m a o man ville ej lyssna på sådana som
ansåg sig genom extasen ha fått ett budskap
från gudomen. Det bör tilläggas att många av
dem var ansedda som fanatiker, fientliga både
mot landets officiella religion och kultur.
I 4: l har man översatt ”medan ni säger till
era män”. I detta fall vore ”era herrar” en
bättre återgivning. Utsagan syftar nämligen på
attjahve inte är kvinnornas herre, enligt Amos
uppfattning. Associationen till det hebreiska
Adonaj (som användes såsom ett namn för
Jahve och översättes ”Herren”) har inte kommit till sin rätt.
En annan mindre lyckad ändring är 3: 2:
Ni är de enda som jag tagit mig an bland
alla folk på jorden.
”Ta sig an” återger ej hebreiskans ord, som
betyder ”känna, erkänna, förstå, veta”. Den
gamla (1917) översättningens ”utvald” svarar
bättre till versens mening. Ordet för folk är här
”släkt”, och versen syftar alltså på utväljandel
av Jacobssläkten.
En passus där man ändrat något i hebreiskans ordval är 4: 6:
Det var jag som lät er gå med tomma
magar
i alla era städer. ..
1917 års bibel har här ”tomma munnar”, som
bättre svarar mot hebreiskans ”tändernas renhet”, m a o man hade intet att tugga på. Hungersnöd hade härjat landet.
Det finns fortfarande en del ord som är
osäkra till sin betydelse. Ett sådant förekommer i 2: 13. Här föreslår den nya översättningen följande:
Se jag villlåta marken skaka under er,
som en fullastad halmkärra skakar.
Av texten får man dock det intrycket att oxkärran lätt stjälper för minsta ojämnhet i marken
just därför att den är för fullt lastad. Med hjälp
av en arabisk etymologi har man stundom föreslagit att det hebreiska verbet skulle betyda
”att göra ett hinder, hindra”. I så fall skulle vi
här ha en utsaga som helt enkelt betyder ”liten
tuva stjälper ofta stort lass”. Liksom kärran är
överlastad med halm och därför lätt stjälper är
Israel överlastad av ”synder” och kommer med
lätthet att ”falla”. Texten kan då översättas
med:
Se jag vill låta göra ett hinder under er,
såsom en oxkärra fullastad med halm går
på ett hinder (och s~älper).
Det svårförstådda innehållet
Som ovan nämnts är det speciellt svårt att
översätta poesien till ett annat språk. Rim och
assonanser försvinner gärna eller är helt enkelt
oöversättliga. Det är därför med speciellt intresse man slår upp Am 5: 2 för att se om den
nya översättningen kan mäta sig med den gamla av 1917 i återgivningen av Amos likklagan
över Israel. Svaret blir negativt.
1917:
Fallen är hon och kan icke mer stå upp
jungfrun Israel!
Hon ligger slagen till marken i sitt land
ingen reser henne upp.
1979:
Jungfrun Israel har fallit,
hon reser sig aldrig mer,
hon ligger där övergiven på egen mark,
ingen hjälper henne upp.
293
Hebreiskan borde snarast bli:
Hon har fallit, hon skall ej mer stå upp,
den unga kvinnan Israel,
utsträckt ligger hon på sitt land,
ingen reser henne upp.
Bibelkommissionens ommöblering av den hebreiska textens ordföljd har försvagat det emfatiska i bilden av Israel som en död kvinna.
I 5: 16 har man missuppfattat subjektet:
mannen på åkern skall kalla till sorgehögtid,
till dödsklagan dem som är kunniga i sorgesång.
Det är i själva verket lantarbetaren som skall
kallas till att utföra dödsklagan liksom de som
är kunniga i likklagan också skall kallas. Här
har den gamla översättningen förstått sammanhanget.
Både den gamla och den nya översättningen
har i 5:21 undvikit ett högst karakteristiskt
drag i gudsbilden – förmodligen för att det inte
är i överensstämmelse med vad en modern
människa vill se i en gudom. Grundspråket har
i sista ledet av versen ”jag vill inte lukta på era
festförsamlingar”. Detta blir nu till ”jag står
inte ut med era högtider”. En sådan översättning är tämligen missvisande. Bibelns uppfattning(ar) av det gudomliga bör under alla omständigheter komma till sin rätt. I den gamla
Främre orienten skulle gudarna i regel ha välluktande offer, och Jahve är intet undantag
från regeln. Man kan, exempelvis, jämföra med
Noas offer, l Mos 8:21: ”när dåjahve kände
den välbehagliga lukten.. .”
En annan mindre lyckäd li:ergivning av hebreiskan finner man i 6: 5; ”ni skrålar till harpa”. Det hebreiska ordet bakom ”skråla” är till
sin betydelse inte fullt säker. Utifrån arabiskan
294
har man ofta översatt ”improvisera visor”. Ett
substantiv av samma ordstam användes för en
druva som fallit (droppat) från vinträdet. Bilden skulle då bli den att man ” plockar” på
strängarna och låter ”droppa” några toner för
att höra om det låter acceptabelt, m a o profeten är här hånfull och arrogant. ”Svirarnas
skrål” i vers 7 är en annan parafrasering. Hebreiskan har ett ord som betyder ”bankett, begravningsfest”.
Den högst intressanta orakelutsagan i 6:9-
10 har missförståtts. Detta orakel tillhör kategorin vaticinia ex eventu, dvs det har tillkommit
efter en viss händelse som oraklet hänför till. I
detta fall har utsagan haft till uppgift att ge
” legitimation” för konung Josias av Juda vanhelgande av det forna nordriket Israels altaren
och den gamla rikshelgedomen i Betel. (Han
brände bl a prästernas ben på altarna, något
som var liktydigt med en bestraffning. På detta
sätt profanerades de och kunde ej mer användas.) De tio män som nämnas i Am 6:9 refererar till nordrikets tio stammar. ” De måsta alla
dö.” Fränden, som bränner deras ben, är kung
Josia. Förbudet att nämna J ahves namn betyder attjahvekulten överhuvud inte skall existera i det forna riket Israel, nu den assyriska
provinsen Samerina. Enligt senare judisk uppfattning skulle nämligen Jahves offerkult endast vara möjlig ijerusalem.Jahvekulten i norr
var en konkurrent som skulle utrotas – och
Josia gjorde sitt bästa i den vägen.
En vers som egentligen aldrig riktigt förståtts
är 7:7. Här har man översatt med att Jahve
står vid en mur med ”ett blylod i handen”. En
fotnot anger att bilden och dess syftning är
oklar. l själva verket är bilden klar och tydlig.
Det förhåller sig så att ordet för ” blylod” är ett
låncord från assyriskan och betyder ”tenn”.
Versen associerar till stormakten Assyrien från
vilket land man fick tenn, som användes för
lödningar. Versen visar sålunda varifrån faran
skulle komma.
För att få fram den rätta kontrasten i 8: 10
borde det hebreiska shir ha översatts med
”hymn” i stället för sång (det betyder båda).
Ideen är nämligen den att hymnen skall fOrvandlas till sin motsats, till en klagosång. Israel
skall ej längre få någon anledning att sjunga
hymner, lovsånger.
Översättningen bör fortsätta
Det ovan sagda innebär ej att bibelkommissionens arbete är mindre tillfredsställande.
Svårigheterna är naturligt nog många. De resultat som hittills har redovisats inger förtroen·
de. Stilen är också ledig och ren. Emellertid
kunde – innehållsmässigt – ett bättre resultat
ha åstadkommits, om man hållit sig närmare
grundtexten och mer noggrant iakttagit dess
nyanser, liksom man också kunde ha önskat en
större lyhördhet för bildspråket. Personligen
skulle jag vilja se denna översättning som bör·
jan till ett långtidsprojekt, som ej bör avslutas
på en bestämd tidpunkt. Varför inte skapa ett
bibelöversättningsinstitut vid universiteten? På
så sätt skulle en ny översättning av bibelns
böcker kunna komma ut med vissa mellanrum
beroende på den snabbhet med vilken det
svenska språket förändras.
Översättningen ” Fem bibelböcker” aktualiserar ett speciellt fenomen, nämligen studiet av
hebreiskan. Man frågar sig verkligen om det
inte vore möjligt att återinföra hebreiskan som
obligatoriskt språk i universitetsutbildningen
for präster och religionslärare. Dessa yrkeskategorier borde inte endast ges chansen utan
också ha rättigheten, eller skyldigheten, att ta
reda på vad texten säger. I varje fall borde de
295
ha någon erfarenhet av vilka svårigheter som är
förknippade med att översätta vad som har
kallats de gudomliga orden.