Erik Anners; Nyliberalism och socialkonservatism
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Nyliberalism och socialkonservatism
En programkommitti inom Moderata
samlingspartiet har utarbetat ett
handlingsprogram som nu är ute på remiss.
Tillsammans med det tidigare tagna
idiprogrammet skall detta ersätta partiets gamla
program. Svensk Tidskrift har vänt sig till tre
olika skribenterfor att få deras bedömning av
handlingsprogrammet. Denförsta av dessa
artiklar ärförfattad av professor Erik Anners
som under lång tid och i många sammanhang
arbetat med partiets ideologiska profil.
Framfår mig på skrivbordet ligger en dokumentsamling av ett slag, som jag bra många
gånger tidigare i livet haft att fundera över –
nämligen ett utkast till ett politiskt program.
Närmare bestämt är det fråga om ett handlingsprogram for Moderata Samlingspartiet,
avsett att konkretisera det for två år sedan antagna ideprogrammet.
Först och främst – det märks att det varit
nyttigt for partiets uppfattning om de samhälleliga realiteterna att sitta i regeringsställning.
Till största delen är programmet såväl kraftfullt som realistiskt. Att de olika avsnitten mestadels är mycket väl skrivna, gör inte saken
sämre. I sak torde de flesta partimedlemmar
kunna ansluta sig till det mesta av de konkreta
kraven. Programmet avspeglar nämligen de
praktiska ståndpunkter och reformkrav, som
utvecklats i vad man kan kalla partiets vardagspolitik under 1960- och 1970-talen. Därmed är också i det väsentliga programmets
ideologiska karaktär angiven, det är, dessbättre, klart socialkonservativt. De extrema yttringar av ”nyliberalt” tankegods, som man
kunde vänta sig såsom uttryck for tidsandan,
lyser med sin frånvaro – utom i ett av de två
inledande principavsnitten, ”Frihet och demokrati” . Till det skall jag återkomma.
Här vill jag först framfora några önskemål
om kompletteringar eller skärpningar i de behandlade sakfrågorna.
I avsnittet om socialpolitik uch kriminalvård
uttalas med välgörande klarhet att vård utan
samtycke måste finnas. Kravet är näppeligen
nyliberalt. Men om man sagt a, varfor inte
också b, nämligen att motboken bör återinforas. Vi har råkat ut for en historisk olycka,
nämligen att i själva övergången mellan fattig- 12
samhälle och utbyggt välfärdssamhälle fora en
mer liberal alkholpolitk än vad vårt folk – och
särskilt ungdomen tål vid. Ju forr vi erkänner
att alkoholproblematiken kommit ur politisk
kontroll och att drastiska åtgärder måste till fOr
att vrida utvecklingen rätt igen, ju bättre är
det. Sannolikt kommer någon form av
motbokssystem att behövas åtminstone en generation framåt. Någon slags liberal dogmatik
får väl ändå inte hindra oss att erkänna de
sociala realiteterna.
vad som menas med ”särskilda skäl”. Typfall
med konkreta exempel bör anges – det är ju
fråga om ett handlingsprogram.
Däremot tycker jag att avsnittet om ”Ett
spritt ägande” är i tamaste laget. Det finns
mycket litet där, som inte framfordes från partiets sida på 1950- och 1960-talen. Att kollektivt tvångssparande i löntagarfonder med kraft
avvisas är gott och väl. Men var finns alternativet? Det verkar som om programkommitten,
for att citera ett gammalt ordstäv ”vet vad den
det likaledes utmärkta avsnittet om inte vill, men inte vet vad den vill”. Ty den tror
” Boende, fritid och miljö” behandlas frågorna
kring ägarlägenheter och bostadsrätter. Därvid
sägs: ” De allmännyttiga bostadsforetagen bör
underlätta ett ökat enskilt bostadsägande genom att erbjuda hyresgästerna att köpa de lä-
genheter de bor i, antingen i form av ägarlägenheter eller som bostadsrätter”. Varfor detta
forsiktiga ” bör”? Eftersom de allmännyttiga
bostadsforetagen till så stor del är under socialdemokratisk kontroll är denna punkt ett slag i
luften. Partiet borde rakt fram yrka på en medborgerlig expropriationsrätt for hyresgästerna i
s k allmännyttiga bostadsforetag for att omvandla sina hyreslägenheter till äganderättslä-
genheter eller bostadsrätter. Priset bör därvid
bestämmas efter så gynnsamma regler att expropriationsrätten blir verkligt lockande.
Avsnitten ”Ekonomi fOr frihet och välfärd”
innehåller också en mångfald punkter, som forgänar applåder. På en punkt behövs emellertid
ett fortydligande, nämligen när det med en svepande armrörelse sägs: ” statliga foretag skall –
när inte särskilda skäl f6religger – i princip
överforas i enskild ägo”.
Detta kan vara ett ytterligt harmlöst eller ett
drastiskt genomgripande yrkande, beroende på
väl ändå inte att nuvarande sparformer är tillräckliga fOr att forverkliga det ideal – ägardemokratien – som partiet alltsedan 1950-talet
har forsökt, tills vidare med ringa eller ingen
framgång, att finna konstruktioner for. Hittills
har jag bara sett ett konkret projekt, som kan
tänkas realisera iden om en jämlikare och socialt rättvisare formögenhetsf6rdelning till stöd
for marknadsekonomin. Det är Carl Leissners
ide om sk personfonder, numera omdöpta till
”spardepåer”, en ide som forenar stimulans till
självständig forvaltning av eget sparande med
skattesubventionering. Ty vad vi aldrig får
glömma vid diskussionen av ägardemokratien
är, att detta ekonomiska samhällsideal bygger
på att så många människor som möjligt själva
forvaltar sitt eget sparande – eventuellt i frivilligt samarbete med andra. Det gäller att komma ifrån nuvarande samhällstyp, där samhället
är uppdelat i skilda kategorier, människor, som
forvaltar andras (och eget) sparande och människor, som bara sparar, utan att for den skulle
hamna i ett statssocialistiskt eller korporativt
socialistiskt system. Hur vore det om programkommitten kastade en blick på Carl Leissners
ideskiss? Den är publicerad i denna tidskrift nr
1977.
Det finns många andra önskemål jag skulle
·a föra fram, tex om en mera positiv skrivom kärnkraften liksom bestämdare krav
att ulandsbiståndet skall bindas till svenska
och tjänster (vi har inte råd med annat!).
Men jag stannar vid att framhålla att komtten tager alldeles för lätt på problemet om
rör! ighet. I välfårdssamhillet
människor, som bildat familj endast
stor ovilja från en ort till en annan. Ofta
de hellre en lägre levnadsstandard för att
behålla den sociala och ekonomiska integrapå den egna bostadsorten. Denna inteär för det stora flertalet ett omistligt
innehåll i välfärden. Vi måste kallt räkna med
att en strikt företagsekonomisk företagslokalisering är politiskt omöjlig. Att i denna fråga
förena ekonomiska och sociala hänsyn är en
central uppgift i politiken, och frågan hur det
skall gå till bör ägnas större uppmärksamhet i
programmet.
Ideologiska avsnitt
Så långt, så väl. Men det finns – som sagt –
ett annat mera ideologiskt avsnitt i programförslaget inför vilketjag gripits av bekymmer. Till
att börja är dispositionen i ”Frihet och demokrati” inte lyckad. Kommitten blandar samhällsvetenskapligt deskriptiva punkter t ex en
beskrivning av den offentliga sektorn med konkreta programkrav (avskaffa landstingen) och i
hög grad abstrakta ideologiska proklamationer
(”lndi\’iden står över kollektiv och makthavare”) till ett svåröverskådligt virrvarr. Inte
heller är det bra att korthugget förklara: ”Det
svenska statsskicket skall grundas på den kon- 13
stitutionella monarkin”. Litet mer vägledning
om kungens ställning i framtiden bör partifolket ha.
Men detta är tekniska brister, som är lätta
att avhjälpa vid en överarbetning. Från principiell synpunkt viktigare är en centralt placerad
ideologisk proklamation om relationerna mellan individ och kollektiv. Den lyder: ”Samhällets främsta uppgift är att tjäna den enskilde
individen. Demokratins unika värde ligger i
grundtanken att individen står över kollektiv
och makthavare. Demokratin hävdar individens
suveränitet (kommittens kursivering) och slår
fast att samhällsorganen skall verkställa medborgarnas önskningar och värna deras fri- och
rättigheter”.
Det är mycket på en gång! Man förstår att
programkommitten velat ge uttryck för en ”nyliberal” åskådning, där individen sätts i centrum. Men kommitten har i sin entusiasm råkat
passera den alltid svårskönjbara gränsen mellan det sublima och det löjliga. ”Grundtanken
att individen står över kollektiv och makthavare” torde framkalla applåder i Kumla och
Österåker men näppeligen bland eftersinnande
folk utanför sådana anstalter. Likaså är formuleringen ”samhällets främsta uppgift är att tiä-
na den enskilda individen” diskutabel. Vad innebär den? Om den innebär att samhällsintresset i princip skall träda tillbaka för individens
intresse, lär man snabbt komma i både principiella och praktiska svårigheter. Denna punkt
och ett antal andra av samma karaktär behöver
alltså skrivas om och placeras i ett sammanhang som ideologisk portal.
Författaren till dessa ideologiska proklamationer skall inte lastas för att han (eller hon)
haft besvär med honnörsorden. Av egen erfa- 14
renhet från mer än fyra decenniers verksamhet
i idepolitiskt arbete vet jag hur svårt det är att
finna den rätta balansen mellan korrekt filosofi
och begriplig politisk agitation. För det är ju
detta uppgiften gäller. Den är dessbättre inte
överväldigande viktig. Det ideologiska portalkapitlet är som den förgyllda kulan i toppen på
en flaggstång, det är vackert om den finns, men
alldeles nödvändig är den inte.
Från idehistorisk synpunkt intressant är de
snart sagt manchesterliberala formuleringarna
som inledning till ett på alla väsentliga punkter
socialkonservativt program. Motsättningen är
lätt att förklara – själva programmet har vuxit
fram ur partiets arbete med samhällsfrågorna.
Det är ingen skrivbordsprodukt utan ett uttryck för upplevd politisk verklighet. På så sätt
är – till skillnad från Olof Palme – verkligheten konservatismens bästa vän. Att honnörsorden blivit extremt liberala är heller inte svårt
att förstå. Inför en ständigt aggressiv kollektivistisk vänster, där den tidigare mera måttfulla
svenska socialdemokratin radikaliserats till en
extrem korporativ socialism, är det naturligt
att höja tonfallen vid försvaret av de individuella frihetsvärdena.
Den svenska konservatismen har överhuvudtaget sedan det andra världskriget svängt mellan att betona liberal respektive social såsom
prefix till termen konservatism. 1940-talet
medförde en vändning till socialkonservatism,
1950-talet till liberalkonservatism. På 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet var prefix
social ånyo mera korrekt. Och nu är vi tillbaka
till 1950-talets formuleringar och betoningar
igen.
Förstår man den verkliga innebörden i så-
dana idehistoriska processer behöver de inte bli
förvirrande. De avspeglar den egna grundläggande ideologins – konservatismens – tyngdpunktförläggning alltefter samtidens politiska
problematik. Vilseledande kan dylika skiftningar i den idepolitiska vinklingen endast bli
om honnörsorden tillåts bli bas för ett dogmatiskt system, dvs att man började draga slutsatser ur termerna i stället för att klarlägga realiteterna. Men det är en fara, som jag knappt tror
kan bli aktuell för Moderata Samlingspartiet.
Utan överord sagt, den svenska konservatismens parti har lyckats bygga upp en tradition
av verklighetssinne och sunt förnuft, som torde
förhindra alla extrema svängningar vare sig i
den ena eller andra riktningen.
Nyliberalism och socialkonservatism
En programkommitti inom Moderata
samlingspartiet har utarbetat ett
handlingsprogram som nu är ute på remiss.
Tillsammans med det tidigare tagna
idiprogrammet skall detta ersätta partiets gamla
program. Svensk Tidskrift har vänt sig till tre
olika skribenterfor att få deras bedömning av
handlingsprogrammet. Denförsta av dessa
artiklar ärförfattad av professor Erik Anners
som under lång tid och i många sammanhang
arbetat med partiets ideologiska profil.
Framfår mig på skrivbordet ligger en dokumentsamling av ett slag, som jag bra många
gånger tidigare i livet haft att fundera över –
nämligen ett utkast till ett politiskt program.
Närmare bestämt är det fråga om ett handlingsprogram for Moderata Samlingspartiet,
avsett att konkretisera det for två år sedan antagna ideprogrammet.
Först och främst – det märks att det varit
nyttigt for partiets uppfattning om de samhälleliga realiteterna att sitta i regeringsställning.
Till största delen är programmet såväl kraftfullt som realistiskt. Att de olika avsnitten mestadels är mycket väl skrivna, gör inte saken
sämre. I sak torde de flesta partimedlemmar
kunna ansluta sig till det mesta av de konkreta
kraven. Programmet avspeglar nämligen de
praktiska ståndpunkter och reformkrav, som
utvecklats i vad man kan kalla partiets vardagspolitik under 1960- och 1970-talen. Därmed är också i det väsentliga programmets
ideologiska karaktär angiven, det är, dessbättre, klart socialkonservativt. De extrema yttringar av ”nyliberalt” tankegods, som man
kunde vänta sig såsom uttryck for tidsandan,
lyser med sin frånvaro – utom i ett av de två
inledande principavsnitten, ”Frihet och demokrati” . Till det skall jag återkomma.
Här vill jag först framfora några önskemål
om kompletteringar eller skärpningar i de behandlade sakfrågorna.
I avsnittet om socialpolitik uch kriminalvård
uttalas med välgörande klarhet att vård utan
samtycke måste finnas. Kravet är näppeligen
nyliberalt. Men om man sagt a, varfor inte
också b, nämligen att motboken bör återinforas. Vi har råkat ut for en historisk olycka,
nämligen att i själva övergången mellan fattig- 12
samhälle och utbyggt välfärdssamhälle fora en
mer liberal alkholpolitk än vad vårt folk – och
särskilt ungdomen tål vid. Ju forr vi erkänner
att alkoholproblematiken kommit ur politisk
kontroll och att drastiska åtgärder måste till fOr
att vrida utvecklingen rätt igen, ju bättre är
det. Sannolikt kommer någon form av
motbokssystem att behövas åtminstone en generation framåt. Någon slags liberal dogmatik
får väl ändå inte hindra oss att erkänna de
sociala realiteterna.
vad som menas med ”särskilda skäl”. Typfall
med konkreta exempel bör anges – det är ju
fråga om ett handlingsprogram.
Däremot tycker jag att avsnittet om ”Ett
spritt ägande” är i tamaste laget. Det finns
mycket litet där, som inte framfordes från partiets sida på 1950- och 1960-talen. Att kollektivt tvångssparande i löntagarfonder med kraft
avvisas är gott och väl. Men var finns alternativet? Det verkar som om programkommitten,
for att citera ett gammalt ordstäv ”vet vad den
det likaledes utmärkta avsnittet om inte vill, men inte vet vad den vill”. Ty den tror
” Boende, fritid och miljö” behandlas frågorna
kring ägarlägenheter och bostadsrätter. Därvid
sägs: ” De allmännyttiga bostadsforetagen bör
underlätta ett ökat enskilt bostadsägande genom att erbjuda hyresgästerna att köpa de lä-
genheter de bor i, antingen i form av ägarlägenheter eller som bostadsrätter”. Varfor detta
forsiktiga ” bör”? Eftersom de allmännyttiga
bostadsforetagen till så stor del är under socialdemokratisk kontroll är denna punkt ett slag i
luften. Partiet borde rakt fram yrka på en medborgerlig expropriationsrätt for hyresgästerna i
s k allmännyttiga bostadsforetag for att omvandla sina hyreslägenheter till äganderättslä-
genheter eller bostadsrätter. Priset bör därvid
bestämmas efter så gynnsamma regler att expropriationsrätten blir verkligt lockande.
Avsnitten ”Ekonomi fOr frihet och välfärd”
innehåller också en mångfald punkter, som forgänar applåder. På en punkt behövs emellertid
ett fortydligande, nämligen när det med en svepande armrörelse sägs: ” statliga foretag skall –
när inte särskilda skäl f6religger – i princip
överforas i enskild ägo”.
Detta kan vara ett ytterligt harmlöst eller ett
drastiskt genomgripande yrkande, beroende på
väl ändå inte att nuvarande sparformer är tillräckliga fOr att forverkliga det ideal – ägardemokratien – som partiet alltsedan 1950-talet
har forsökt, tills vidare med ringa eller ingen
framgång, att finna konstruktioner for. Hittills
har jag bara sett ett konkret projekt, som kan
tänkas realisera iden om en jämlikare och socialt rättvisare formögenhetsf6rdelning till stöd
for marknadsekonomin. Det är Carl Leissners
ide om sk personfonder, numera omdöpta till
”spardepåer”, en ide som forenar stimulans till
självständig forvaltning av eget sparande med
skattesubventionering. Ty vad vi aldrig får
glömma vid diskussionen av ägardemokratien
är, att detta ekonomiska samhällsideal bygger
på att så många människor som möjligt själva
forvaltar sitt eget sparande – eventuellt i frivilligt samarbete med andra. Det gäller att komma ifrån nuvarande samhällstyp, där samhället
är uppdelat i skilda kategorier, människor, som
forvaltar andras (och eget) sparande och människor, som bara sparar, utan att for den skulle
hamna i ett statssocialistiskt eller korporativt
socialistiskt system. Hur vore det om programkommitten kastade en blick på Carl Leissners
ideskiss? Den är publicerad i denna tidskrift nr
1977.
Det finns många andra önskemål jag skulle
·a föra fram, tex om en mera positiv skrivom kärnkraften liksom bestämdare krav
att ulandsbiståndet skall bindas till svenska
och tjänster (vi har inte råd med annat!).
Men jag stannar vid att framhålla att komtten tager alldeles för lätt på problemet om
rör! ighet. I välfårdssamhillet
människor, som bildat familj endast
stor ovilja från en ort till en annan. Ofta
de hellre en lägre levnadsstandard för att
behålla den sociala och ekonomiska integrapå den egna bostadsorten. Denna inteär för det stora flertalet ett omistligt
innehåll i välfärden. Vi måste kallt räkna med
att en strikt företagsekonomisk företagslokalisering är politiskt omöjlig. Att i denna fråga
förena ekonomiska och sociala hänsyn är en
central uppgift i politiken, och frågan hur det
skall gå till bör ägnas större uppmärksamhet i
programmet.
Ideologiska avsnitt
Så långt, så väl. Men det finns – som sagt –
ett annat mera ideologiskt avsnitt i programförslaget inför vilketjag gripits av bekymmer. Till
att börja är dispositionen i ”Frihet och demokrati” inte lyckad. Kommitten blandar samhällsvetenskapligt deskriptiva punkter t ex en
beskrivning av den offentliga sektorn med konkreta programkrav (avskaffa landstingen) och i
hög grad abstrakta ideologiska proklamationer
(”lndi\’iden står över kollektiv och makthavare”) till ett svåröverskådligt virrvarr. Inte
heller är det bra att korthugget förklara: ”Det
svenska statsskicket skall grundas på den kon- 13
stitutionella monarkin”. Litet mer vägledning
om kungens ställning i framtiden bör partifolket ha.
Men detta är tekniska brister, som är lätta
att avhjälpa vid en överarbetning. Från principiell synpunkt viktigare är en centralt placerad
ideologisk proklamation om relationerna mellan individ och kollektiv. Den lyder: ”Samhällets främsta uppgift är att tjäna den enskilde
individen. Demokratins unika värde ligger i
grundtanken att individen står över kollektiv
och makthavare. Demokratin hävdar individens
suveränitet (kommittens kursivering) och slår
fast att samhällsorganen skall verkställa medborgarnas önskningar och värna deras fri- och
rättigheter”.
Det är mycket på en gång! Man förstår att
programkommitten velat ge uttryck för en ”nyliberal” åskådning, där individen sätts i centrum. Men kommitten har i sin entusiasm råkat
passera den alltid svårskönjbara gränsen mellan det sublima och det löjliga. ”Grundtanken
att individen står över kollektiv och makthavare” torde framkalla applåder i Kumla och
Österåker men näppeligen bland eftersinnande
folk utanför sådana anstalter. Likaså är formuleringen ”samhällets främsta uppgift är att tiä-
na den enskilda individen” diskutabel. Vad innebär den? Om den innebär att samhällsintresset i princip skall träda tillbaka för individens
intresse, lär man snabbt komma i både principiella och praktiska svårigheter. Denna punkt
och ett antal andra av samma karaktär behöver
alltså skrivas om och placeras i ett sammanhang som ideologisk portal.
Författaren till dessa ideologiska proklamationer skall inte lastas för att han (eller hon)
haft besvär med honnörsorden. Av egen erfa- 14
renhet från mer än fyra decenniers verksamhet
i idepolitiskt arbete vet jag hur svårt det är att
finna den rätta balansen mellan korrekt filosofi
och begriplig politisk agitation. För det är ju
detta uppgiften gäller. Den är dessbättre inte
överväldigande viktig. Det ideologiska portalkapitlet är som den förgyllda kulan i toppen på
en flaggstång, det är vackert om den finns, men
alldeles nödvändig är den inte.
Från idehistorisk synpunkt intressant är de
snart sagt manchesterliberala formuleringarna
som inledning till ett på alla väsentliga punkter
socialkonservativt program. Motsättningen är
lätt att förklara – själva programmet har vuxit
fram ur partiets arbete med samhällsfrågorna.
Det är ingen skrivbordsprodukt utan ett uttryck för upplevd politisk verklighet. På så sätt
är – till skillnad från Olof Palme – verkligheten konservatismens bästa vän. Att honnörsorden blivit extremt liberala är heller inte svårt
att förstå. Inför en ständigt aggressiv kollektivistisk vänster, där den tidigare mera måttfulla
svenska socialdemokratin radikaliserats till en
extrem korporativ socialism, är det naturligt
att höja tonfallen vid försvaret av de individuella frihetsvärdena.
Den svenska konservatismen har överhuvudtaget sedan det andra världskriget svängt mellan att betona liberal respektive social såsom
prefix till termen konservatism. 1940-talet
medförde en vändning till socialkonservatism,
1950-talet till liberalkonservatism. På 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet var prefix
social ånyo mera korrekt. Och nu är vi tillbaka
till 1950-talets formuleringar och betoningar
igen.
Förstår man den verkliga innebörden i så-
dana idehistoriska processer behöver de inte bli
förvirrande. De avspeglar den egna grundläggande ideologins – konservatismens – tyngdpunktförläggning alltefter samtidens politiska
problematik. Vilseledande kan dylika skiftningar i den idepolitiska vinklingen endast bli
om honnörsorden tillåts bli bas för ett dogmatiskt system, dvs att man började draga slutsatser ur termerna i stället för att klarlägga realiteterna. Men det är en fara, som jag knappt tror
kan bli aktuell för Moderata Samlingspartiet.
Utan överord sagt, den svenska konservatismens parti har lyckats bygga upp en tradition
av verklighetssinne och sunt förnuft, som torde
förhindra alla extrema svängningar vare sig i
den ena eller andra riktningen.