Håkan Hagwall; Dagens namn – Lasse Pöysti
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Lasse Pöysti
När den senaste chefstillsättningen på Kungliga Dramatiska Teatern äntligen böljade klarna, innehöll en svensk tidning rubriken: ”Mumintrollet blir dramatenchef’.
Den rubriken gjorde inte Lasse Pöysti särskilt lycklig.
Men så ligger det till. För många svenskar är
Lasse Pöysti Mumintrollet rätt och slätt. Detta
trots att han genom film, gästspel och TV har
hunnit visa åtskilligt annat av sin oerhört breda
kapacitet för rikssvensk publik. Men han förefaller vara dömd att identifieras med sin numera över 20 år gamla seriefigur.
Han har varit med om sådana identitetskriser förr.
Lasse Pöysti härstammar från Karelen, från
den del av Finland som avträtts till Sovjetunionen. Familjen var tvåspråkig, fadern finsk, modern svenska. Lasse har behållit tvåspråkigheten och i olika omgångar spelat teater på bägge
språken.
Två dagar efter vinterkrigets slut flydde familjen från Karelen. Pöysti hamnade i Helsingfors. Han såg det bokstavligen som en Guds
skickelse. Nu skulle han få möjlighet att studera till missionär.
Ty detta var hans livsmål. Han hade redan
satt igång att spela teater. Men detta barnarbete såg han mest som ett medel att finansiera
studierna.
Pöysti hade nämligen vunnit en pristävling
och blivit uttagen till rollen som den unge
sonen i familjen Suominen, föremålet för en
oändlig radioserie om den typiska finska familjen. Snart nog filmatiserades den populära serien. Och Lasse Pöysti blev Olli Suominen för
finska folket.
Han fick mer eller mindre stadigt engagemang som barnskådespelare vid Svenska Teatern och Nationalteatern. På dagarna gick han
i skola, på kvällarna uppträdde han på teatern,
på nätterna spelade han in film. Han är själv
fortfarande häpen över att han lyckades ta studenten mitt upp i all denna röra.
Men nu kom snart en identitetskris. När han
definitivt vuxit ur barnrollerna var han lika
fullt bunden till Olli Suominens gestalt. Han
planerade så smått att lägga av. Det var inte
roligt att hålla på med teater längre. Den som
slutgiltigt band honom vid skådespelaryrket
var Vivika Bandler och det var när hon
återupprättade Lilla Teatern i Helsingfors som
vägen mot det verkliga genombrottet öppnade
sig för Lasse Pöysti.
På Lilla Teatern skapades en finlandssvensk
revyteater som nu blivit legendarisk. Här ut·
vecklades Pöysti till karaktärsskådespelare,
ibland grovt komisk eller vildsint dundrande
men mestadels utnyttjande de knappaste ut·
trycksmedel.
Det har sagts om Lasse Pöysti att han är en
orolig ande, en person som känner rädsla for
att rota sig, en som vill bryta upp. Man må
säga att han ändå förmått behärska sådana
karaktärsdrag. För de senaste 25 åren av hans
liv har ägnats två teatrar, Lilla Teatern och
Tammerfors Arbetarteater. När det var dags
för Vivika Bandler att åka till Stockholm for att
ta hand om Stadsteatern blev Lasse Pöysti tillsammans med sin fru, Birgitta Ulfsson, ägare
och chef av Lilla teatern. Efter sju år som chef
där, kallades han till chefför Tammerfors arbetarteater. Han hade då också försetts med den
imponerande titeln professor, en hedersbevisning (parad med ett icke föraktligt månadsbelopp) som i”ör vissa perioder kan tillerkännas
finländska konstnärer.
Tammerfors brukar ju benämnas arbetarstad. Den kommunala arbetarteatern är följaktligen försedd med styrelse präglad av den
konservatism som kännetecknar insuttna sossar. Pöysti har fått slåss för sina konstnärliga
ideal. Men han har lyckats. Och efter fem års
mödor har han också utverkat ett nybygge. Det
kommer han inte att som chef få se fullbordat,
även om han kan få vara med om det fårsta
spadtaget i höst.
Ty från den l juli nästa år är Pöysti alltså
chef för Dramaten. Att tillsätta en sådan är ju
numera en komplicerad historia. Sedan en annan finländare, Ralf Långbacka, efter många
om och men dragit sig ur framvaskningsritualerna utbröt vilda diskussioner mellan olika
personalgrupper på teatern. Namnen Palmstierna och Meshke drogs fram med stor entusiasm men motsades med motsvarande frenesi.
Svårigheten var att få fram någon som kunde
samla både personalens olika grupper och styrelsen bakom sig.
299
Pöysti kunde läsa i svenska tidningar att han
på sina håll var påtänkt, så han hann förbereda
sig i tre veckor innan någon frågade honom.
När han kallades till Stockholm för fårhör var
han beredd. Vad ni behöver är en teaterpappa,
fårklarade han för den församlade personalen.
Och så blev han chef.
Det är en erfaren teaterledare och en stor
skådespelare som kommer till Dramaten. Enligt avtalet skall han själv spela med i åtminstone en uppsättning vaije säsong. En välkommen
garanti får att skådespelaren Pöysti inte är fårlorad för den svenska publiken i och med att
han kommit till den.
Enligt Zacharias Topelius har en äkta karelare lätt att skratta och lätt att gråta. Pöysti lär
som Dramatenchef ha god nytta av båda dessa
förmågor. Att gråta sig till medlidande från
anslagsbeviljande departement och att skratta
sig till psykisk balans när MBL-groteskerierna
bryter ut på Dramaten.
Ty fan må vara teaterdirektör i Sverige.
i
ll
HÅKAN HAGWALL:
Lasse Pöysti
När den senaste chefstillsättningen på Kungliga Dramatiska Teatern äntligen böljade klarna, innehöll en svensk tidning rubriken: ”Mumintrollet blir dramatenchef’.
Den rubriken gjorde inte Lasse Pöysti särskilt lycklig.
Men så ligger det till. För många svenskar är
Lasse Pöysti Mumintrollet rätt och slätt. Detta
trots att han genom film, gästspel och TV har
hunnit visa åtskilligt annat av sin oerhört breda
kapacitet för rikssvensk publik. Men han förefaller vara dömd att identifieras med sin numera över 20 år gamla seriefigur.
Han har varit med om sådana identitetskriser förr.
Lasse Pöysti härstammar från Karelen, från
den del av Finland som avträtts till Sovjetunionen. Familjen var tvåspråkig, fadern finsk, modern svenska. Lasse har behållit tvåspråkigheten och i olika omgångar spelat teater på bägge
språken.
Två dagar efter vinterkrigets slut flydde familjen från Karelen. Pöysti hamnade i Helsingfors. Han såg det bokstavligen som en Guds
skickelse. Nu skulle han få möjlighet att studera till missionär.
Ty detta var hans livsmål. Han hade redan
satt igång att spela teater. Men detta barnarbete såg han mest som ett medel att finansiera
studierna.
Pöysti hade nämligen vunnit en pristävling
och blivit uttagen till rollen som den unge
sonen i familjen Suominen, föremålet för en
oändlig radioserie om den typiska finska familjen. Snart nog filmatiserades den populära serien. Och Lasse Pöysti blev Olli Suominen för
finska folket.
Han fick mer eller mindre stadigt engagemang som barnskådespelare vid Svenska Teatern och Nationalteatern. På dagarna gick han
i skola, på kvällarna uppträdde han på teatern,
på nätterna spelade han in film. Han är själv
fortfarande häpen över att han lyckades ta studenten mitt upp i all denna röra.
Men nu kom snart en identitetskris. När han
definitivt vuxit ur barnrollerna var han lika
fullt bunden till Olli Suominens gestalt. Han
planerade så smått att lägga av. Det var inte
roligt att hålla på med teater längre. Den som
slutgiltigt band honom vid skådespelaryrket
var Vivika Bandler och det var när hon
återupprättade Lilla Teatern i Helsingfors som
vägen mot det verkliga genombrottet öppnade
sig för Lasse Pöysti.
På Lilla Teatern skapades en finlandssvensk
revyteater som nu blivit legendarisk. Här ut·
vecklades Pöysti till karaktärsskådespelare,
ibland grovt komisk eller vildsint dundrande
men mestadels utnyttjande de knappaste ut·
trycksmedel.
Det har sagts om Lasse Pöysti att han är en
orolig ande, en person som känner rädsla for
att rota sig, en som vill bryta upp. Man må
säga att han ändå förmått behärska sådana
karaktärsdrag. För de senaste 25 åren av hans
liv har ägnats två teatrar, Lilla Teatern och
Tammerfors Arbetarteater. När det var dags
för Vivika Bandler att åka till Stockholm for att
ta hand om Stadsteatern blev Lasse Pöysti tillsammans med sin fru, Birgitta Ulfsson, ägare
och chef av Lilla teatern. Efter sju år som chef
där, kallades han till chefför Tammerfors arbetarteater. Han hade då också försetts med den
imponerande titeln professor, en hedersbevisning (parad med ett icke föraktligt månadsbelopp) som i”ör vissa perioder kan tillerkännas
finländska konstnärer.
Tammerfors brukar ju benämnas arbetarstad. Den kommunala arbetarteatern är följaktligen försedd med styrelse präglad av den
konservatism som kännetecknar insuttna sossar. Pöysti har fått slåss för sina konstnärliga
ideal. Men han har lyckats. Och efter fem års
mödor har han också utverkat ett nybygge. Det
kommer han inte att som chef få se fullbordat,
även om han kan få vara med om det fårsta
spadtaget i höst.
Ty från den l juli nästa år är Pöysti alltså
chef för Dramaten. Att tillsätta en sådan är ju
numera en komplicerad historia. Sedan en annan finländare, Ralf Långbacka, efter många
om och men dragit sig ur framvaskningsritualerna utbröt vilda diskussioner mellan olika
personalgrupper på teatern. Namnen Palmstierna och Meshke drogs fram med stor entusiasm men motsades med motsvarande frenesi.
Svårigheten var att få fram någon som kunde
samla både personalens olika grupper och styrelsen bakom sig.
299
Pöysti kunde läsa i svenska tidningar att han
på sina håll var påtänkt, så han hann förbereda
sig i tre veckor innan någon frågade honom.
När han kallades till Stockholm för fårhör var
han beredd. Vad ni behöver är en teaterpappa,
fårklarade han för den församlade personalen.
Och så blev han chef.
Det är en erfaren teaterledare och en stor
skådespelare som kommer till Dramaten. Enligt avtalet skall han själv spela med i åtminstone en uppsättning vaije säsong. En välkommen
garanti får att skådespelaren Pöysti inte är fårlorad för den svenska publiken i och med att
han kommit till den.
Enligt Zacharias Topelius har en äkta karelare lätt att skratta och lätt att gråta. Pöysti lär
som Dramatenchef ha god nytta av båda dessa
förmågor. Att gråta sig till medlidande från
anslagsbeviljande departement och att skratta
sig till psykisk balans när MBL-groteskerierna
bryter ut på Dramaten.
Ty fan må vara teaterdirektör i Sverige.
i
ll