Ledare; Ny färdriktning
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ny färdriktning
Det har nu gått ganska exakt fyra år sedan
Sverige fick en borgerlig regering. Regimskiftet
har varit bt’tydelsefullt. Genom det förhindrades att det hittills har tagits några avgörande
steg mot det fondsocialistiska samhället. Opinionsklimatet har också förbättrats. Människorna har fått uppleva att en socialdemokratisk regering inte är något oundvikligt.
Socialdemokraterna har under decennier försökt få människor att tro att en borgerlig regering skulle föra med sig arbetslöshet och social
nedrustning. Man har manat fram bilden av
30-talet. Under de gångna fyra åren har människorna i sitt dagliga liv kunnat se att den
propagandan var falsk . Medborgarna har sett
att det mesta blivit som förut.
Man kommer nog sanningen nära om man
säger att de borgerliga politiker som trädde till
1976 lika litet som någon annan insåg allvaret i
den ekonomiska kris som Sverige då stod inför.
Kostnadskrisen i kombination med konjunkturnedgången gjorde att stora delar av det
svenska näringslivet höll på att gå under. Man
kan anta att regeringen , klart utsagt eller inte,
hade som första målsättning att det som till
varje pris inte fick hända var att socialdemokraterna skulle få rätt i sin förkunnelse om att
en borgerlig regering ledde till massarbetslöshet. Därav den måttlösa subventionspolitiken
för att hålla även icke lönsamma företag under
armarna. Därav miljardru llningen till varven.
Därav det i dag svindlande budgetunderskottet.
Som genom ett under har vi idag fortfarande
en borgerlig regering. Att de borgerliga partierna, trots splittringen i kärnkraftsfrågan har
!vekats vinna valet 1979 – om än hårfint – och
lyckats desarmera kärnkraftsfrågan genom en
folkomröstning, kan bara tillskrivas kombinationen av stor tur för regeringen och en vag
känsla hos medborgarna om att socialdemokraterna ändå inte sitter inne med realistiska lösningar på dagens problem.
Den borgerliga regeringen har utan tvi\·el
bromsat utvecklingen mot kollektivism och
fondsocialism. Det är bra, men det räcker inte.
Den borgerliga regeringen har utan t\·i\·el ärvt
betydande ekonomiska problem från Palme-regeringens tid. Det är sant. Men nu fyra år efter
maktskiftet går det inte an att längre skylla alla
olyckor på Palme och hans tid vid makten. Nu
har den borgerliga regeringen ansvaret för situationen. Och den borgerliga regeringen har
ansvaret fUr att problemen klaras upp. Det
räcker heller inte längre att bara bromsa en
utveckling som går i fel riktning. Nu har tiden
kommit för den borgerliga regeringen att samla
sig för en kursomläggning. Den kursomläggningen måste grunda sig både på en analys av
vad som faktiskt har gått snett och på ett ideologiskt betingat vägval.
Kursomläggningen måste grunda sig på en
intellektuell och känslomässig förståelse och insikt om att de borgerliga partierna faktiskt har,
eller åtminstone måste skaffa sig, en annan politik, andra politiska mål och medel, än socialdemokraterna.
Människorna är rationella varelser. När det
lönade sig att utbilda sig, arbeta, spara och
driva företag som producerade varor för världsmarknaden gjorde de det och byggde upp vårt
välstånd. Nu är det inte längre så. Nu är utbildningsväsendet i kaos, skall man arbeta skall
man göra det svart eller på halvtid eller gå i
delpension, man skall inte spara man skall
låna, man skall inte producera varor, om man
skall driva företag skall man skaffa sig statliga
subventioner, sälja hus per vecka med strimlade lån eller ägna sig åt obligationslåneverksamhet på den grå kreditmarknaden. Det lönar
sig. Det har alltfler upptäckt och anpassat sig
därefter. Kombinationen av höga marginalskatter och snabb inflation är i rask takt i fård
med att bryta ner inte bara viljan till arbeta
och sparande utan hela samhällsmoralen. Vi
har blivit en nation av fiffiare, som Gunnar
Myrdal skrev. Det är inte människornas fel.
Ansvaret faller på dem som skapat en situation
där förhållandena är sådana att människorna
ställs inför moraliska krav som är för starka.
Detta är inte att försvara skattebrott. Det är
bara ett konstaterande av en faktisk utveckling.
De borgerliga partierna är för frihet och ett
öppet samhälle. Ett sådant samhälle kan bara
303
regeringen under Mrs Thatcher att lägga om
kursen, att vända utvecklingen mot stagnation
och socialism och i stället återupprätta marknadsekonomin och dess drivkrafter. Om det
engelska experimentet blir en framgång är för
tidigt att säga. Man kan emellertid redan nu
säga att en framgång eller ett misslyckande
kommer att ge eko världen över. Om det lyckas
kommer det att bli en förebild för andra, om
det misslyckas kommer många av frihetens och
marknadsekonomins försvarare att tappa modet medan socialismens och därmed (ofrivilligt) ofrihetens förkämpar kommer att få nytt
mod.
Ungefår samma sak gäller för Sverige, om än
mindre skala. Om det förut var så att det
fanns ett politiskt behov av att visa att det inte
blev så annorlunda med en borgerlig regering,
fortleva med en fungerande marknadsekonomi. så är läget nu det omvända. u är uppgiften i
En fungerande marknadsekonomi får vi bara
om statsmakterna bestämmer sig för att skapa
sådana villkor under vilka marknadsekonomin
kan blomstra. Vi har hunnit långt på vägen
mot den punkt vid vilken marknadsekonomin
inte kan utveckla sin fulla kraft. Kanske den
punkten redan är passerad. Då räcker det inte
att bromsa. Då måste kursen läggas om.
I England pågår ett experiment av världshistorisk betydelse. Där försöker den konservativa
stället att visa att det faktiskt spelar någon roll
om vi har en borgerlig eller en socialdemokratisk regering. Sakligt sett är det också nödvändigt med en i grunden ny politik. De gamla
lösningarna håller inte. Den socialdemokratiska färdriktningen leder oss inte ut ur kriserna.
En socialistisk färdriktning leder oss till ofrihet
och fattigdom. Vad som behövs är en ny fårdriktning där målet är frihet och välstånd och
där medlen är marknadsekonomi och tillväxt.
Det har nu gått ganska exakt fyra år sedan
Sverige fick en borgerlig regering. Regimskiftet
har varit bt’tydelsefullt. Genom det förhindrades att det hittills har tagits några avgörande
steg mot det fondsocialistiska samhället. Opinionsklimatet har också förbättrats. Människorna har fått uppleva att en socialdemokratisk regering inte är något oundvikligt.
Socialdemokraterna har under decennier försökt få människor att tro att en borgerlig regering skulle föra med sig arbetslöshet och social
nedrustning. Man har manat fram bilden av
30-talet. Under de gångna fyra åren har människorna i sitt dagliga liv kunnat se att den
propagandan var falsk . Medborgarna har sett
att det mesta blivit som förut.
Man kommer nog sanningen nära om man
säger att de borgerliga politiker som trädde till
1976 lika litet som någon annan insåg allvaret i
den ekonomiska kris som Sverige då stod inför.
Kostnadskrisen i kombination med konjunkturnedgången gjorde att stora delar av det
svenska näringslivet höll på att gå under. Man
kan anta att regeringen , klart utsagt eller inte,
hade som första målsättning att det som till
varje pris inte fick hända var att socialdemokraterna skulle få rätt i sin förkunnelse om att
en borgerlig regering ledde till massarbetslöshet. Därav den måttlösa subventionspolitiken
för att hålla även icke lönsamma företag under
armarna. Därav miljardru llningen till varven.
Därav det i dag svindlande budgetunderskottet.
Som genom ett under har vi idag fortfarande
en borgerlig regering. Att de borgerliga partierna, trots splittringen i kärnkraftsfrågan har
!vekats vinna valet 1979 – om än hårfint – och
lyckats desarmera kärnkraftsfrågan genom en
folkomröstning, kan bara tillskrivas kombinationen av stor tur för regeringen och en vag
känsla hos medborgarna om att socialdemokraterna ändå inte sitter inne med realistiska lösningar på dagens problem.
Den borgerliga regeringen har utan tvi\·el
bromsat utvecklingen mot kollektivism och
fondsocialism. Det är bra, men det räcker inte.
Den borgerliga regeringen har utan t\·i\·el ärvt
betydande ekonomiska problem från Palme-regeringens tid. Det är sant. Men nu fyra år efter
maktskiftet går det inte an att längre skylla alla
olyckor på Palme och hans tid vid makten. Nu
har den borgerliga regeringen ansvaret för situationen. Och den borgerliga regeringen har
ansvaret fUr att problemen klaras upp. Det
räcker heller inte längre att bara bromsa en
utveckling som går i fel riktning. Nu har tiden
kommit för den borgerliga regeringen att samla
sig för en kursomläggning. Den kursomläggningen måste grunda sig både på en analys av
vad som faktiskt har gått snett och på ett ideologiskt betingat vägval.
Kursomläggningen måste grunda sig på en
intellektuell och känslomässig förståelse och insikt om att de borgerliga partierna faktiskt har,
eller åtminstone måste skaffa sig, en annan politik, andra politiska mål och medel, än socialdemokraterna.
Människorna är rationella varelser. När det
lönade sig att utbilda sig, arbeta, spara och
driva företag som producerade varor för världsmarknaden gjorde de det och byggde upp vårt
välstånd. Nu är det inte längre så. Nu är utbildningsväsendet i kaos, skall man arbeta skall
man göra det svart eller på halvtid eller gå i
delpension, man skall inte spara man skall
låna, man skall inte producera varor, om man
skall driva företag skall man skaffa sig statliga
subventioner, sälja hus per vecka med strimlade lån eller ägna sig åt obligationslåneverksamhet på den grå kreditmarknaden. Det lönar
sig. Det har alltfler upptäckt och anpassat sig
därefter. Kombinationen av höga marginalskatter och snabb inflation är i rask takt i fård
med att bryta ner inte bara viljan till arbeta
och sparande utan hela samhällsmoralen. Vi
har blivit en nation av fiffiare, som Gunnar
Myrdal skrev. Det är inte människornas fel.
Ansvaret faller på dem som skapat en situation
där förhållandena är sådana att människorna
ställs inför moraliska krav som är för starka.
Detta är inte att försvara skattebrott. Det är
bara ett konstaterande av en faktisk utveckling.
De borgerliga partierna är för frihet och ett
öppet samhälle. Ett sådant samhälle kan bara
303
regeringen under Mrs Thatcher att lägga om
kursen, att vända utvecklingen mot stagnation
och socialism och i stället återupprätta marknadsekonomin och dess drivkrafter. Om det
engelska experimentet blir en framgång är för
tidigt att säga. Man kan emellertid redan nu
säga att en framgång eller ett misslyckande
kommer att ge eko världen över. Om det lyckas
kommer det att bli en förebild för andra, om
det misslyckas kommer många av frihetens och
marknadsekonomins försvarare att tappa modet medan socialismens och därmed (ofrivilligt) ofrihetens förkämpar kommer att få nytt
mod.
Ungefår samma sak gäller för Sverige, om än
mindre skala. Om det förut var så att det
fanns ett politiskt behov av att visa att det inte
blev så annorlunda med en borgerlig regering,
fortleva med en fungerande marknadsekonomi. så är läget nu det omvända. u är uppgiften i
En fungerande marknadsekonomi får vi bara
om statsmakterna bestämmer sig för att skapa
sådana villkor under vilka marknadsekonomin
kan blomstra. Vi har hunnit långt på vägen
mot den punkt vid vilken marknadsekonomin
inte kan utveckla sin fulla kraft. Kanske den
punkten redan är passerad. Då räcker det inte
att bromsa. Då måste kursen läggas om.
I England pågår ett experiment av världshistorisk betydelse. Där försöker den konservativa
stället att visa att det faktiskt spelar någon roll
om vi har en borgerlig eller en socialdemokratisk regering. Sakligt sett är det också nödvändigt med en i grunden ny politik. De gamla
lösningarna håller inte. Den socialdemokratiska färdriktningen leder oss inte ut ur kriserna.
En socialistisk färdriktning leder oss till ofrihet
och fattigdom. Vad som behövs är en ny fårdriktning där målet är frihet och välstånd och
där medlen är marknadsekonomi och tillväxt.