Janerik Larsson; USAs inrikespolitik – Reagan och sen…
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JANERIK LARSSON:
USAs inrikespolitik – Reagan och sen ?
janerik Larsson, SAF-tidningens
chefredaktör, kommenterar härfrågan om
valet av Ronald Reagan inneburit någon
djupgående ideologisk}örändring i det
amerikanska samhället. Följande citat är en
utgångspunktfor hans kommentar: ” The
Americans who ”lurned Right” in the last
election did not by arry means agree with the
Moral Majority or New Right programs.
These Americans were not supporting specijic
political solutions any more than they usually
do. They wanled a governmenl thai would
more demonsirably rejlect their mood: a more
assertive America on the world scene, and on
the domeslicfront a serious campaign tofight
inflation and refurbish American industry.
That is the extent oftheir political
conservatism. Contrary_ to some allegations,
they are not now caplive to mry political
movement,jzmdamenlalist or otherwise,
extremist or otherwise. They are shopping.
Bu/ the altentian ofthese Americans will not
be regained by liberal politicalforces which
are more preoccupied with advancing their
own conspiratorial explanalion ojevents than
with formulating a compelling pragmatir
solution to genuine moral and political
problems.” (Seymour Martin LipseliEarl
Raab, ” The Election & the Evangelicals”
Commentary, March 1981.)
En handfast guide till USAs inrikes- och
utrikespolitik under 1980-talet är den 900-
sidiga ”The United States in the 1980s”
(ed: Peter Duignan/Alvin Rabushka) som
Hoover Institution vid Stanford University utgav senhösten 1980, strax efter att
Ronald Reagan valts till president och
börjat rekrytera bland bokens bidragsgivare till topposter i Vita Huset.
För ett försök att översiktligt beskriva
1980-talets amerikanska inrikespolitik är
det viktigaste bidraget uppsatsen ”Public
Opinion and Public Policy” av Everett
Carll Ladd Jr och Seymour Martin Lipset.
Essäns huvudtes är att värderingarna i
det amerikanska samhället – och sålunda
även ramarna för det ”inrikespolitiskt
möjliga” – är tämligen fasta. De valutslag
som skett åt ”höger” (Nixon, Reagan) eller åt ”vänster” (Carter) ter sig mer omvälvande än vad den praktiska politiken
inneburit.
Ladd/Lipset lägger följaktligen en hel
del sordin på de förhoppningar som väckts
av Reagans val och som inte minst skulle
kunna ta fasta på det radikala ekonomiskpolitiska budskap som främst den nya administrationens budgetchef, David Stockman, har formulerat. Det var även det
retoriska temat i det program kongressen
mottog då presidenten i februari dels höll
ett tal dels presenterade den 281-sidiga
boken ”America’s New Beginning: A Program for Economic Recovery”.
Ladd/Lipset beskriver den amerikanska
opinionens pendlingar mellan två värderingar – ”equalitarianism” och ”achievement”, dvs å ena sidan jämlikhetsideal
————————–………….
och å andra sidan individualistisk prestationsorientering.
Regeringsmaktens växande roll
För denna analys av USAs inrikespolitik
under tiden framöver är det intressantast
att peka på några av de data som Ladd/
Lipset redovisar angående den ekonomiska liberalismens ställning i den amerikanska opinionen. ”Bör företagen i de industribranscher där det råder konkurrens få
göra så stora vinster som möjligt eller bör
regeringen sätta en gräns for hur stora
vinster foretagen kan göra?” Den frågan
har ställts under efterkrigstiden och sympatierna for ett regeringsingripande har
ökat -ja-svaren var 31 % 1946 och 55 %
1977!
Ladd/Lipset konstaterar att denna syn
på regeringsmaktens växande roll är karakteristisk for efterkrigsopinionens utveckling. Frågor om de offentliga utgifterna for hälso- och sjukvård bör skäras
ner har avvisats av mycket handfasta majoriteter. Å andra sidan finns det ett mycket stort missnöje med hur de institutioner
som forvaltar den offentliga verksamheten
fungerar.
Här finns alltså ett dilemma som innebär betydande restriktioner for politiker
som skulle vilja antingen öka den offentliga sektorns roll eller minska denna roll.
Å ena sidan har vi en opinion som inte har
några grundläggande negativa värderingar vad gäller det som i amerikanskt språkbruk kallas ” liberal politik” – dvs offentligt inflytande som begränsar marknadsekonomin, stöder de underprivilegierade,
gör insatser på andra områden i det som i
de flesta västländer är den offentliga sektorn. Å andra sidan finns en djup misstro
till de institutioner på olika nivåer som
sätts att sköta de uppgifterna; de anses
vara både inkompetenta och slösaktiga.
Därtill kommer, under senare år, en växande insikt om att regeringen inte kan
kontrollera problemet nummer ett, inflationen.
USA röstade inte for mindre regeringsmakt eller mindre offentlig sektor utan fcir
en mindre slösaktig, mer effektiv offentlig
sektor. Så kan man uttolka Ladd/Lipset.
Välfärdsstaten har stöd från en bred opinion, det rör sig inte om någon dramatisk
opinionsförändring. Detta har även bestyrkts av opinionsmätningar efter det att
Reagans nedskärningsprogram redovisats.
Hans tidigare höga opinionssiffror har rasat och detta torde i grund och botten inte
påverkas av den sympativåg som sköljde
över Vita huset efter skottattentatet.
Ideologisk förvirring
Ladd/Lipset menar att den ideologiska
klyfta som funnits sedan New Deal har
forminskats drastiskt. En ny ideologisk
förvirring är resultatet när det gamla
klasstänkandet efterhand raserats. Kvar
finns motsatsparet jämlikhetsideologi –
individualism. Ladd/Lipset menar att
OM USA på 80-talet får uppleva en lång
ekonomisk nedgångsperiod kommer ekonomisk liberalism, statsinterventionism
att återuppväckas som en dominerande
politisk kraft i USA; men OM å andra
sidan en hög inflation kommer att fortsätta
så stärker det de nuvarande kraven på
begränsade statsutgifter. Utgången av det
politiska spelet kommer givetvis också att
påverkas av en faktor som är helt oförutsägbar: ledarskap.
Men Ladd/Lipsers avslutande och
grundläggande budskap är att den amerikanska opinionen i ett halvt sekel vant sig
vid att se till regering, myndigheter och
politiker då man upplever problem. Även
om man blivit mer skeptisk till hur regering och myndigheter sköter sina uppgifter
så kommer man även framöver att vända
sig dit får att söka lösningar på sociala
behov. En politik som kännetecknas av
”benign neglect” – en fras som ursprungligen karakteriserade Nixons politik mot
de svarta och som betyder ”välvilligt ignorerande” – skulle, hävdar Ladd/Lipset,
inte bli populär, inte ens då det vore på sin
plats med en sådan politik!
Den ”högervridning” som det senaste
valresultatet uppvisade innebär sålunda
knappast, om man skall sätta tilltro till
denna analys, någon djupgående fårändring av fårutsättningarna får amerikansk
inrikespolitik. Pendeln har fårvisso slagit
om en smula, men vad som kommer att
inträffa på lite sikt är det svårt att uttala
sig bestämt om. Det är dock redan i dag
klart att man i USA, liksom i andra västländer där den offentliga sektorn tagit på
sig betydligt kostsammare uppgifter än
vad ekonomin fårmår bära, kommer att ha
en politisk vånda kring de centrala välfårdslöften som utställts. Grundproblemet
255
i USA liksom i Sverige och många andra
länder gäller pensionssystemet; skall utställda löften kunna hållas? Kommer den
sannolikt nödvändiga nedtrappningen att
ske i tid och i ordnade former?
I detta sammanhang bör den välkända
amerikanska skatterevolten tas upp. För
det fårsta innebar valutslag på flera håll i
USA samma dag som Reagan valdes att
vinden tycks ha gått ur den revolten. Den
fårändringen gör att det i dag tycks ligga
närmare till hands att tolka skatterevolten
INTE som en revolt mot den offentliga
sektorn UTAN som en medelklassrevolt
mot ett skattesystem som – i kombination
med inflationen – klämde vissa grupper
på ett dramatiskt sätt. Revolten hade så-
lunda i opinionen alls inte de ideologiska
övertoner som revoltledarna utmålat.
Med detta vill jag inte säga att inte en
ideologisk och praktisk-politisk skepsis
mot en stor och dominerande statsmakt
inte är på sin plats. En sådan kritik är på
sin plats – i USA, i Sverige etc. Men om
man skall bedöma utgångsläget får den
amerikanska inrikespolitiken – och det är
·en slutsats som gäller de flesta västländer,
inklusive Storbritannien – så pekar det
mesta på att det ”politiskt möjliga” fortfarande befinner sig långt ifrån de politiska
åtgärder av djärvt experimenterande art
som man skulle kunna föreställa sig skulle
leda till att den nuvarande ekonomiska
nedgångsfasen bringades till en klar kursändring. I USA tycks det – enligt Ladd/
Lipset – tvärtom som om en fördjupad
kris mycket väl skulle kunna leda till politiska krav på ÖKADE politiska ingripan- 256
den i ekonomin.
Ronald Reagan har uppfattats i Sverige
som en starkt ideologisk president. I USA
tror jag att han snarast upplevts som den
mest förtroendeingivande av två kandidater – att han inte valdes för sin ideologi
är klart. Denna tonades tvärtom ner betydligt under valkampanjen. Detta är en
del av verkligheten i amerikansk inrikespolitik inför 80-talets fortsättning.
USAs inrikespolitik – Reagan och sen ?
janerik Larsson, SAF-tidningens
chefredaktör, kommenterar härfrågan om
valet av Ronald Reagan inneburit någon
djupgående ideologisk}örändring i det
amerikanska samhället. Följande citat är en
utgångspunktfor hans kommentar: ” The
Americans who ”lurned Right” in the last
election did not by arry means agree with the
Moral Majority or New Right programs.
These Americans were not supporting specijic
political solutions any more than they usually
do. They wanled a governmenl thai would
more demonsirably rejlect their mood: a more
assertive America on the world scene, and on
the domeslicfront a serious campaign tofight
inflation and refurbish American industry.
That is the extent oftheir political
conservatism. Contrary_ to some allegations,
they are not now caplive to mry political
movement,jzmdamenlalist or otherwise,
extremist or otherwise. They are shopping.
Bu/ the altentian ofthese Americans will not
be regained by liberal politicalforces which
are more preoccupied with advancing their
own conspiratorial explanalion ojevents than
with formulating a compelling pragmatir
solution to genuine moral and political
problems.” (Seymour Martin LipseliEarl
Raab, ” The Election & the Evangelicals”
Commentary, March 1981.)
En handfast guide till USAs inrikes- och
utrikespolitik under 1980-talet är den 900-
sidiga ”The United States in the 1980s”
(ed: Peter Duignan/Alvin Rabushka) som
Hoover Institution vid Stanford University utgav senhösten 1980, strax efter att
Ronald Reagan valts till president och
börjat rekrytera bland bokens bidragsgivare till topposter i Vita Huset.
För ett försök att översiktligt beskriva
1980-talets amerikanska inrikespolitik är
det viktigaste bidraget uppsatsen ”Public
Opinion and Public Policy” av Everett
Carll Ladd Jr och Seymour Martin Lipset.
Essäns huvudtes är att värderingarna i
det amerikanska samhället – och sålunda
även ramarna för det ”inrikespolitiskt
möjliga” – är tämligen fasta. De valutslag
som skett åt ”höger” (Nixon, Reagan) eller åt ”vänster” (Carter) ter sig mer omvälvande än vad den praktiska politiken
inneburit.
Ladd/Lipset lägger följaktligen en hel
del sordin på de förhoppningar som väckts
av Reagans val och som inte minst skulle
kunna ta fasta på det radikala ekonomiskpolitiska budskap som främst den nya administrationens budgetchef, David Stockman, har formulerat. Det var även det
retoriska temat i det program kongressen
mottog då presidenten i februari dels höll
ett tal dels presenterade den 281-sidiga
boken ”America’s New Beginning: A Program for Economic Recovery”.
Ladd/Lipset beskriver den amerikanska
opinionens pendlingar mellan två värderingar – ”equalitarianism” och ”achievement”, dvs å ena sidan jämlikhetsideal
————————–………….
och å andra sidan individualistisk prestationsorientering.
Regeringsmaktens växande roll
För denna analys av USAs inrikespolitik
under tiden framöver är det intressantast
att peka på några av de data som Ladd/
Lipset redovisar angående den ekonomiska liberalismens ställning i den amerikanska opinionen. ”Bör företagen i de industribranscher där det råder konkurrens få
göra så stora vinster som möjligt eller bör
regeringen sätta en gräns for hur stora
vinster foretagen kan göra?” Den frågan
har ställts under efterkrigstiden och sympatierna for ett regeringsingripande har
ökat -ja-svaren var 31 % 1946 och 55 %
1977!
Ladd/Lipset konstaterar att denna syn
på regeringsmaktens växande roll är karakteristisk for efterkrigsopinionens utveckling. Frågor om de offentliga utgifterna for hälso- och sjukvård bör skäras
ner har avvisats av mycket handfasta majoriteter. Å andra sidan finns det ett mycket stort missnöje med hur de institutioner
som forvaltar den offentliga verksamheten
fungerar.
Här finns alltså ett dilemma som innebär betydande restriktioner for politiker
som skulle vilja antingen öka den offentliga sektorns roll eller minska denna roll.
Å ena sidan har vi en opinion som inte har
några grundläggande negativa värderingar vad gäller det som i amerikanskt språkbruk kallas ” liberal politik” – dvs offentligt inflytande som begränsar marknadsekonomin, stöder de underprivilegierade,
gör insatser på andra områden i det som i
de flesta västländer är den offentliga sektorn. Å andra sidan finns en djup misstro
till de institutioner på olika nivåer som
sätts att sköta de uppgifterna; de anses
vara både inkompetenta och slösaktiga.
Därtill kommer, under senare år, en växande insikt om att regeringen inte kan
kontrollera problemet nummer ett, inflationen.
USA röstade inte for mindre regeringsmakt eller mindre offentlig sektor utan fcir
en mindre slösaktig, mer effektiv offentlig
sektor. Så kan man uttolka Ladd/Lipset.
Välfärdsstaten har stöd från en bred opinion, det rör sig inte om någon dramatisk
opinionsförändring. Detta har även bestyrkts av opinionsmätningar efter det att
Reagans nedskärningsprogram redovisats.
Hans tidigare höga opinionssiffror har rasat och detta torde i grund och botten inte
påverkas av den sympativåg som sköljde
över Vita huset efter skottattentatet.
Ideologisk förvirring
Ladd/Lipset menar att den ideologiska
klyfta som funnits sedan New Deal har
forminskats drastiskt. En ny ideologisk
förvirring är resultatet när det gamla
klasstänkandet efterhand raserats. Kvar
finns motsatsparet jämlikhetsideologi –
individualism. Ladd/Lipset menar att
OM USA på 80-talet får uppleva en lång
ekonomisk nedgångsperiod kommer ekonomisk liberalism, statsinterventionism
att återuppväckas som en dominerande
politisk kraft i USA; men OM å andra
sidan en hög inflation kommer att fortsätta
så stärker det de nuvarande kraven på
begränsade statsutgifter. Utgången av det
politiska spelet kommer givetvis också att
påverkas av en faktor som är helt oförutsägbar: ledarskap.
Men Ladd/Lipsers avslutande och
grundläggande budskap är att den amerikanska opinionen i ett halvt sekel vant sig
vid att se till regering, myndigheter och
politiker då man upplever problem. Även
om man blivit mer skeptisk till hur regering och myndigheter sköter sina uppgifter
så kommer man även framöver att vända
sig dit får att söka lösningar på sociala
behov. En politik som kännetecknas av
”benign neglect” – en fras som ursprungligen karakteriserade Nixons politik mot
de svarta och som betyder ”välvilligt ignorerande” – skulle, hävdar Ladd/Lipset,
inte bli populär, inte ens då det vore på sin
plats med en sådan politik!
Den ”högervridning” som det senaste
valresultatet uppvisade innebär sålunda
knappast, om man skall sätta tilltro till
denna analys, någon djupgående fårändring av fårutsättningarna får amerikansk
inrikespolitik. Pendeln har fårvisso slagit
om en smula, men vad som kommer att
inträffa på lite sikt är det svårt att uttala
sig bestämt om. Det är dock redan i dag
klart att man i USA, liksom i andra västländer där den offentliga sektorn tagit på
sig betydligt kostsammare uppgifter än
vad ekonomin fårmår bära, kommer att ha
en politisk vånda kring de centrala välfårdslöften som utställts. Grundproblemet
255
i USA liksom i Sverige och många andra
länder gäller pensionssystemet; skall utställda löften kunna hållas? Kommer den
sannolikt nödvändiga nedtrappningen att
ske i tid och i ordnade former?
I detta sammanhang bör den välkända
amerikanska skatterevolten tas upp. För
det fårsta innebar valutslag på flera håll i
USA samma dag som Reagan valdes att
vinden tycks ha gått ur den revolten. Den
fårändringen gör att det i dag tycks ligga
närmare till hands att tolka skatterevolten
INTE som en revolt mot den offentliga
sektorn UTAN som en medelklassrevolt
mot ett skattesystem som – i kombination
med inflationen – klämde vissa grupper
på ett dramatiskt sätt. Revolten hade så-
lunda i opinionen alls inte de ideologiska
övertoner som revoltledarna utmålat.
Med detta vill jag inte säga att inte en
ideologisk och praktisk-politisk skepsis
mot en stor och dominerande statsmakt
inte är på sin plats. En sådan kritik är på
sin plats – i USA, i Sverige etc. Men om
man skall bedöma utgångsläget får den
amerikanska inrikespolitiken – och det är
·en slutsats som gäller de flesta västländer,
inklusive Storbritannien – så pekar det
mesta på att det ”politiskt möjliga” fortfarande befinner sig långt ifrån de politiska
åtgärder av djärvt experimenterande art
som man skulle kunna föreställa sig skulle
leda till att den nuvarande ekonomiska
nedgångsfasen bringades till en klar kursändring. I USA tycks det – enligt Ladd/
Lipset – tvärtom som om en fördjupad
kris mycket väl skulle kunna leda till politiska krav på ÖKADE politiska ingripan- 256
den i ekonomin.
Ronald Reagan har uppfattats i Sverige
som en starkt ideologisk president. I USA
tror jag att han snarast upplevts som den
mest förtroendeingivande av två kandidater – att han inte valdes för sin ideologi
är klart. Denna tonades tvärtom ner betydligt under valkampanjen. Detta är en
del av verkligheten i amerikansk inrikespolitik inför 80-talets fortsättning.