Dagens frågor; Obstruktionspolitik (s)
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Obstruktionspolitik (s)
Det är en oppositions plikt att opponera. Den
skall analysera och kritisera regeringens åtgärder och framlägga sina egna alternativa förslag.
Det kan emellertid knappast vara en demokratisk oppositions uppgift att obstruera gentemot regeringspolitiken. Tyvärr kan väsentliga
inslag i den socialdemokratiska oppositionspolitiken inte karaktäriseras annat än som obstruktionspolitik.
Socialdemokraterna har haft utomordentligt
svårt att acceptera sitt nederlag i de allmänna
valen 1976. Den självöverskattning som växte
fram ur det långvariga maktinnehavet ledde till
en känsla hos socialdemokraterna att de var de
enda ”legitima” regeringsutövarna i Sverige.
Borgerligheten betraktades som representanter
för grupp- och särintressen som främst var ute
efter egna fördelar.
Uttryck för den ovan beskrivna uppfattningen gav Olof Palme redan på valnatten 1976 när
han förklarade att Thorbjörn Fälldin ”lurat”
det svenska folket med sitt motstånd mot kärnkraften. Socialdemokraternas attityd av förorättad oskuld fortsatte under mandatperioden.
Någon kritisk självprövning av den egna politiken förekom knappast. Målet för socialdemokraterna var i stället att splittra och söndra den
sittande regeringen. Det gällde att så snabbt
som möjligt återkomma till makten. I denna
kamp användes inte endast de sedvanliga parlamentariska medlen, den s-märkta rörelsen
med dess många grenar kunde också kopplas
tn.
Efter det jämna valet 1979 har den socialdemokratiska obstruktionspolitiken blivit än mer
markerad. Riksdagsarbetet skulle göras så
tungrott som möjligt genom socialdemokratisk
vägran att deltaga i kvittningssystemet. Försök
att göra riksdagens arbetsformer smidigare och
effektivare har hittills strandat på socialdemokratiskt ointresse.
Den politiska inblandningen i vårens a\·talsrörelse är väl omvittnad. Ingen vaken iakttagare kan ha undgått att bakom fackets agerandr
se Olof Palme. l majdemonstrationerna och
Palmes uppträdande i TV förstärkte intrycket
av en ”politisk” strejk.
Av lika stort intresse är att notera socialdemokratins ageranden runt ett av vårens riksdagsbeslut. Från Britt Mogård och RolfWir~en
kom ett förnuftigt förslag som syftade till att få
in 16- och 17-åriga ungdomar i skolan eller pä
praktiskt jobb ute i företagen i stället för att !(ä
på beredskapsarbete. Socialdemokratin nöjde
sig inte med att protestera i riksdagen, en våldsam kampanj sattes igång som även involverade socialdemokratiska kommunalmän runt
om i landet. Flera s-märkta kommuner har därefter fattat beslut som går direkt emot riksdagens intentioner.
Det senaste uttrycket för socialdemokratisk
obstruktionspolitik är inkallandet av den urtima riksdagen. Beslut om en momshöjning
kunde ha fattats av finans- och skatteutskottet
och serlemera konfirm.erats a\” riksdagen. !\len
socialdemokraterna ville inte försitta det propagandatillfålle som inkallandet av en urtima
riksdag gav. Deras motion gavs också en sådan
uppläggning att så många som möjligt av riksdagens utskott skulle involveras.
Socialdemokraternas obstruktionspolitik är
en utnötningstaktik. Kanske nöter den inte
bara på den borgerliga regeringen utan också
på de socialdemokratiska väljarna?
Ett fribrev betyder så mycket
I fjol råkade några framträdande socialdemokratiska bostadspolitiker försäga sig och tala i
klartext. En av dem, kommunalrådet Nils
Yngvesson i Malmö, framhöll att 60 procent av
\’illaägarna skulle få fårsämrade villkor om
hans partis politik forverkligades. Men resultatet av denna bekännelse blev våldsam indignation bland småhusägarna, och den socialdemokratiska ledningen erinrade sig raskt att det var
en viktig väljargrupp det handlade om. Följden
blev en rad reträtter under flitigt anläggande
av dimridåer. När manövern var avslutad kunde man med fog tala om en omvändelse, låt
vara att den skett under galgen. Även socialdemokraterna forfattade i valrörelsens slutskede
ett s k fribrev till villaägarna, där det utlovades
att dessa inte skulle behöva drabbas orimligt
hårt av den nya fastighetstaxeringen .
Hur blir det nu?
l april i år presenterade fastighetstaxeringskommitten sitt betänkande. Där fareslogs att
villaskatten skulle sänkas till 2 procent på taxeringar upp till 450 000 kr. Upp till 600 000 kr
skulle det bli 4, upp till 800000 kr 6 och på
värden däröver 8 procent. Dessutom skulle det
sk villaavdraget höjas från l 000 till l 500 kr.
Det skulle betyda att merparten villor och fritidshus hamnade i det understa skiktet, även
om taxeringsvärderna fordubblades.
Gränsen for formögenhetsbeskattning går i
dag vid 200 000 kr. De nya taxeringsvärdena
medfår att åtskilliga kommer över den nivån –
ofta personer med blygsamma inkomster. Även
här är justeringar följaktligen angelägna.
De nya fastighetstaxeringsvärdena berör inte
bara ägare av villor och fritidshus utan även
305 l
Många av dem har redan en hårt pressad ekonomi, bl a beroende på att lönsamheten i jordbruket är vikande. Utan ändringar av skattereglerna är risken stor att flera av dem tvingas
gå från gård och grund.
Det går onda rykten om att vissa partier när
det kommer till kritan skulle vara ovilliga att
ändra villabeskattningen i sådan omfattning
att småhusägarna slipper få sina villkor avsevärt rorsämrade på grund av de nya taxeringsvärdena. Det måste dock enbart vara elakt fortal. Inga partier vill väl fora en politik som
leder till att många människor måste avyttra
sina egnahem? Och skulle något parti komma
på iden att springa ifrån en given utfästelse, ens
om den givits i en valrörelse?
Nej, tanken svindlar.
Provningsmonopol?
Landstingsförbundets teoretiserande utredare
har nu funnit en ny tummelplats for sina ideer,
nämligen sjukvårdens produkter. För närmare
2 miljarder köper sjukvården produkter varje
år, varav 600 miljoner är medicinsk-teknisk utrustning.
För en sann byråkrat med inte alltför positiv
inställning till det enskilda näringslivet kan det
inte vara rimligt att ett så stort område är utan
detaljreglering och kontroll. Produkterna är för
många, marknadskrafterna styr alldeles for
mycket, sjukvårdens folk vet inte sitt eget
bästa. En begränsning måste till och som lämpligt instrument har man funnit det av stat och
landsting ägda provningsraretaget Sprima.
Företaget har funnits sedan ett par år med
uppgift att på uppdrag av landsting och raretag
vissa foretagare, inte minst jordbrukare. prova sjukvårdsutrustning. Men det har varit
306
dåligt med uppdragen. Leverantörerna tycker
att det räcker om produkterna följer de internationella normerna. Köparna – landstingen –
tycker att de provar lika bra sjäka \”id egna
medicinsk-tekniska avdelningar. Dessutom försenar och fördyrar Sprimas provningar upphandlingen. Samma pron1ingar kan också fås
vid Statens provningsanstalt, Statens strålskyddsinstitut, Textilforskninginstitutet m fl.
För att råda bot på detta ” missförhållande”
föreslår därför landstingsförbundets utredare
att Sprirna skall svara för sjukvårdens provningsverksamheL Samtidigt föreslås ”att sjukvårdens huvudmän ut\·ecklar en kritisk inställnmg till de produkter och innovationer som
ständigt förnyas resp introduceras i vården”’.
Ett märkligt sammanträffande är, att TV-aktuellt samtidigt som förslaget går ut till politikerna, rapporterar att sjukvårdens tekniska utrustning är livsfarlig. Eller är det aktiv marknadsföring?
Visst måste sjukvården ha säkra produktrr
som patienter och personal kan lita på. i\len
det finns ingen anledning att inrätta ett prOIningsmonopol för desa produkter och t\·inga
landstingen att använda Sprirna därför att det
råkat i ekonomiska svårigheter.
Obstruktionspolitik (s)
Det är en oppositions plikt att opponera. Den
skall analysera och kritisera regeringens åtgärder och framlägga sina egna alternativa förslag.
Det kan emellertid knappast vara en demokratisk oppositions uppgift att obstruera gentemot regeringspolitiken. Tyvärr kan väsentliga
inslag i den socialdemokratiska oppositionspolitiken inte karaktäriseras annat än som obstruktionspolitik.
Socialdemokraterna har haft utomordentligt
svårt att acceptera sitt nederlag i de allmänna
valen 1976. Den självöverskattning som växte
fram ur det långvariga maktinnehavet ledde till
en känsla hos socialdemokraterna att de var de
enda ”legitima” regeringsutövarna i Sverige.
Borgerligheten betraktades som representanter
för grupp- och särintressen som främst var ute
efter egna fördelar.
Uttryck för den ovan beskrivna uppfattningen gav Olof Palme redan på valnatten 1976 när
han förklarade att Thorbjörn Fälldin ”lurat”
det svenska folket med sitt motstånd mot kärnkraften. Socialdemokraternas attityd av förorättad oskuld fortsatte under mandatperioden.
Någon kritisk självprövning av den egna politiken förekom knappast. Målet för socialdemokraterna var i stället att splittra och söndra den
sittande regeringen. Det gällde att så snabbt
som möjligt återkomma till makten. I denna
kamp användes inte endast de sedvanliga parlamentariska medlen, den s-märkta rörelsen
med dess många grenar kunde också kopplas
tn.
Efter det jämna valet 1979 har den socialdemokratiska obstruktionspolitiken blivit än mer
markerad. Riksdagsarbetet skulle göras så
tungrott som möjligt genom socialdemokratisk
vägran att deltaga i kvittningssystemet. Försök
att göra riksdagens arbetsformer smidigare och
effektivare har hittills strandat på socialdemokratiskt ointresse.
Den politiska inblandningen i vårens a\·talsrörelse är väl omvittnad. Ingen vaken iakttagare kan ha undgått att bakom fackets agerandr
se Olof Palme. l majdemonstrationerna och
Palmes uppträdande i TV förstärkte intrycket
av en ”politisk” strejk.
Av lika stort intresse är att notera socialdemokratins ageranden runt ett av vårens riksdagsbeslut. Från Britt Mogård och RolfWir~en
kom ett förnuftigt förslag som syftade till att få
in 16- och 17-åriga ungdomar i skolan eller pä
praktiskt jobb ute i företagen i stället för att !(ä
på beredskapsarbete. Socialdemokratin nöjde
sig inte med att protestera i riksdagen, en våldsam kampanj sattes igång som även involverade socialdemokratiska kommunalmän runt
om i landet. Flera s-märkta kommuner har därefter fattat beslut som går direkt emot riksdagens intentioner.
Det senaste uttrycket för socialdemokratisk
obstruktionspolitik är inkallandet av den urtima riksdagen. Beslut om en momshöjning
kunde ha fattats av finans- och skatteutskottet
och serlemera konfirm.erats a\” riksdagen. !\len
socialdemokraterna ville inte försitta det propagandatillfålle som inkallandet av en urtima
riksdag gav. Deras motion gavs också en sådan
uppläggning att så många som möjligt av riksdagens utskott skulle involveras.
Socialdemokraternas obstruktionspolitik är
en utnötningstaktik. Kanske nöter den inte
bara på den borgerliga regeringen utan också
på de socialdemokratiska väljarna?
Ett fribrev betyder så mycket
I fjol råkade några framträdande socialdemokratiska bostadspolitiker försäga sig och tala i
klartext. En av dem, kommunalrådet Nils
Yngvesson i Malmö, framhöll att 60 procent av
\’illaägarna skulle få fårsämrade villkor om
hans partis politik forverkligades. Men resultatet av denna bekännelse blev våldsam indignation bland småhusägarna, och den socialdemokratiska ledningen erinrade sig raskt att det var
en viktig väljargrupp det handlade om. Följden
blev en rad reträtter under flitigt anläggande
av dimridåer. När manövern var avslutad kunde man med fog tala om en omvändelse, låt
vara att den skett under galgen. Även socialdemokraterna forfattade i valrörelsens slutskede
ett s k fribrev till villaägarna, där det utlovades
att dessa inte skulle behöva drabbas orimligt
hårt av den nya fastighetstaxeringen .
Hur blir det nu?
l april i år presenterade fastighetstaxeringskommitten sitt betänkande. Där fareslogs att
villaskatten skulle sänkas till 2 procent på taxeringar upp till 450 000 kr. Upp till 600 000 kr
skulle det bli 4, upp till 800000 kr 6 och på
värden däröver 8 procent. Dessutom skulle det
sk villaavdraget höjas från l 000 till l 500 kr.
Det skulle betyda att merparten villor och fritidshus hamnade i det understa skiktet, även
om taxeringsvärderna fordubblades.
Gränsen for formögenhetsbeskattning går i
dag vid 200 000 kr. De nya taxeringsvärdena
medfår att åtskilliga kommer över den nivån –
ofta personer med blygsamma inkomster. Även
här är justeringar följaktligen angelägna.
De nya fastighetstaxeringsvärdena berör inte
bara ägare av villor och fritidshus utan även
305 l
Många av dem har redan en hårt pressad ekonomi, bl a beroende på att lönsamheten i jordbruket är vikande. Utan ändringar av skattereglerna är risken stor att flera av dem tvingas
gå från gård och grund.
Det går onda rykten om att vissa partier när
det kommer till kritan skulle vara ovilliga att
ändra villabeskattningen i sådan omfattning
att småhusägarna slipper få sina villkor avsevärt rorsämrade på grund av de nya taxeringsvärdena. Det måste dock enbart vara elakt fortal. Inga partier vill väl fora en politik som
leder till att många människor måste avyttra
sina egnahem? Och skulle något parti komma
på iden att springa ifrån en given utfästelse, ens
om den givits i en valrörelse?
Nej, tanken svindlar.
Provningsmonopol?
Landstingsförbundets teoretiserande utredare
har nu funnit en ny tummelplats for sina ideer,
nämligen sjukvårdens produkter. För närmare
2 miljarder köper sjukvården produkter varje
år, varav 600 miljoner är medicinsk-teknisk utrustning.
För en sann byråkrat med inte alltför positiv
inställning till det enskilda näringslivet kan det
inte vara rimligt att ett så stort område är utan
detaljreglering och kontroll. Produkterna är för
många, marknadskrafterna styr alldeles for
mycket, sjukvårdens folk vet inte sitt eget
bästa. En begränsning måste till och som lämpligt instrument har man funnit det av stat och
landsting ägda provningsraretaget Sprima.
Företaget har funnits sedan ett par år med
uppgift att på uppdrag av landsting och raretag
vissa foretagare, inte minst jordbrukare. prova sjukvårdsutrustning. Men det har varit
306
dåligt med uppdragen. Leverantörerna tycker
att det räcker om produkterna följer de internationella normerna. Köparna – landstingen –
tycker att de provar lika bra sjäka \”id egna
medicinsk-tekniska avdelningar. Dessutom försenar och fördyrar Sprimas provningar upphandlingen. Samma pron1ingar kan också fås
vid Statens provningsanstalt, Statens strålskyddsinstitut, Textilforskninginstitutet m fl.
För att råda bot på detta ” missförhållande”
föreslår därför landstingsförbundets utredare
att Sprirna skall svara för sjukvårdens provningsverksamheL Samtidigt föreslås ”att sjukvårdens huvudmän ut\·ecklar en kritisk inställnmg till de produkter och innovationer som
ständigt förnyas resp introduceras i vården”’.
Ett märkligt sammanträffande är, att TV-aktuellt samtidigt som förslaget går ut till politikerna, rapporterar att sjukvårdens tekniska utrustning är livsfarlig. Eller är det aktiv marknadsföring?
Visst måste sjukvården ha säkra produktrr
som patienter och personal kan lita på. i\len
det finns ingen anledning att inrätta ett prOIningsmonopol för desa produkter och t\·inga
landstingen att använda Sprirna därför att det
råkat i ekonomiska svårigheter.