Gustaf Welin; Inför 1982 års försvarsbeslut
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
———————-…………..
GUSTAF WELIN:
Inför 1982 års fårsvarsbeslut
Riksdagen skall nästa vårfatta ett
fårsvarsbeslut som kommer att avgöra
fårsvarets utformning och styrka under lång
tid. De militära utgifterna lzar under den
senaste 15-årsperioden mer än halverat sin
procentuella andel av statsbudgeten.
Stabschefen vid Östra militärområdesstaben,
generalmajor Gustaf Welin, betonar att
fårsvaret trots det kärva ekonomiska läget
måste bibehållas på en sådan nivå att
Sveriges roll som stabiliserandeJaktor i det
nordiska området kan bibehållas.
Författaren avvisar bestämt all
kategoriklyvning av de värnpliktiga och
fårordar ett svensktflygplan. Den nuvarande
fredsorganisationen är emellertidfår dyr och
besparingar måste här ske genom
rationalisering och ambitionssänkning.
Riksdagen skall våren J982 fatta ett fårsvarsbeslut som kommer att avgöra fårsvarets utformning och styrka under lång
tid.
Den fredsbevarande målsättningen får
vårt totalfårsvar fårutsätter att fårsvarsmakten har formåga att avhålla från militärt angrepp. Det är mot den bakgrunden
som fårsvarsmakten ytterst skall utformas,
vilket tyvärr ibland fårsvinner i debatten.
Det samhällsekonomiska läget är kärvt i
Sverige. Det är därfår viktigt att fårsvarets
behov av ekonomiska resurser prövas noggrant. Man bör då också påminna om att
det militära fårsvaret under den senaste
15-årsperioden mer än halverat sin procentuella andel av statsbudgeten.
Ekonomin i det kommande fårsvarsbeslutet blir bl a avgörande får värnpliktsfrågan och får frågan om ett nytt flygplanssystem vilka sträcker sig långt in på
2000-talet.
Utvecklingen av fårsvarets ekonomi är
också mycket betydelsefull får den yttre
trovärdigheten på ett mera direkt sätt.
Omvärlden tar i många fall minst lika stor
hänsyn till trenden i vår fårsvarsekonomi
som till de faktiska förändringar, som d
resulterar i. De faktiska fåränd
kommer ju relativt långsamt även om d
går betydligt snabbare att riva ned än
bygga upp ett försvar.
Den säkerhetspolitiska debatten
Den säkerhetspolitiska debatten i S
pendlar, liksom annan debatt, inte
mellan ytterligheter.
Uppfattningen att svenskt territa ·
är helt ointressant för de bägge maktblocken framförs då och då. En annan ytterlighetsriktning hävdar att en .massiv
kärnvapeninsats mot Sverige är det mest
sannolika hotet. Ökningen av supermakternas övriga militära stridskrafter, som
kan utnyt~as for ett konventionellt angrepp på Sverige, förnekas inte men förträngs. Någon form av gränsskydd anses
räcka.
Vårt fårsvar beskrivs av några få som
helt odugligt för sina uppgifter under det
att andra hävdar att en kraftig upprustning skett under senare år – fårsvaret sägs
vara ”överstarkt”.
En säkerhetspolitisk utgångspunkt är,
enligt min uppfattning, att den s k avspänningspolitiken mellan stormakterna knappast existerar längre. Supermakternas
agerande under Afghanistankrisen och senare är ett av flera tecken på detta.
Det nordiska områdets strategiska betydelse, främst i norra Skandinavien samt
kring Östersjöutloppen, har ökat. Den
s01jetiska styrkcuppbyggnaden bl a i Murmansk, den beslutade fårhandslagringen
av NATO-materiel i Norge och tillkomsten av kryssningsrobotar är några exempel
som belyser detta.
Den rådande politiska stabiliteten i
Norden tolkas av en mindre grupp så, att
det svenska militära fårsvarets roll kan
minskas. Man tycks då inte inse skillnaden
mellan orsak och verkan. Sveriges relativt
starka militära fårsvar är en stabiliserande
faktor i det nordiska området. Detta omvittnas av våra nordiska grannar och erkänns av supermakterna. Ändrar vi på
267
dessa fårutsättningar kommer vi att medverka till en ökad osäkerhet i Norden. Det
kan då bli frestande får supermakterna att
flytta fram sina positioner får att på så sätt
fylla upp ett uppkommet tomrum.
Det finns naturligtvis extrema situationer som överstiger vår, liksom även
stormakternas, formåga – i fårsta hand
inom ramen får ett stort kärnvapenkrig.
Trovärdigheten i hot om kärnvapeninsats,
dvs sannolikheten får att kärnvapen verkligen insätts mot Sveige som första land,
måste bedömas som liten.
Kärnvapnens stora verkan och supermakternas ”andraslagsfårmåga” har nämligen medfort att dessa vapen i fårsta hand
har blivit politiska vapen får bevarande av
en maktbalans – en terrorbalans – i fred.
Supermakterna vet att det inte finns någon
segrare i ett kärnvapenkrig – bara förlorare.
Balans
När vi skall utforma och avväga vårt fårsvar är balans ett nyckelord som vi måste
slå vakt om. Vi måste nämligen fårutsätta
att en angripare både är underkunnig om
vår formåga (eller bristande förmåga) i
olika avseenden och så klok att han väljer
det får honom enklaste, snabbaste och billigaste anfallsalternativet.
Ett balanserat totalfårsvar är fredsbevarande eftersom det inte har några
luckor. Det ger inte angriparen några genvägar när det gäller att betvinga oss. Brister inom olika delar av totalfårsvaret bör
åtgärdas, men om resurser får att täcka
brister inom en totalförsvarsgren tas från
————————…………..
268
en annan gren uppstår risk för en ny obalans.
Beträffande det militära försvarets roll
säger försvarskommitten i februari 1981
att den ”kan konstatera att totalforsvarets
mest krävande uppgift är att verka krigsavhållande och därmed fredsbevarande.
För den krigsavhållande formägan är det
militära försvarets styrka av största betydelse”.
Ordet ”balans” är ett nyckelord, inte
bara för totalförsvaret, utan även for det
militära forsvaret. Balansen har samma
betydelse också i kärva ekonomiska ramar.
Det är viktigt att vi kan avvisa kränkningar under en neutralitetssituation. Det
allvarligaste är emellertid hot om eller försök till invasion. Vår formåga att i en så-
dan situation forbli neutrala – att stå
utanfor kriget – beror på våra resurser att
möta ett allvarligt menat hot om invasion
och ockupation av Sverige. Invasionsförsvar måste därfor vara försvarsmaktens
viktigaste uppgift. Ett balanserat invasionsforsvar har formåga att möta kränkningar av vår neutralitet t ex vårt luftforsvars förmåga att med jaktflygplan och
luftvärnsrobotar bekämpa s k ”kryssningsrobotar”.
Det militära forsvaret får inte ha geografiska luckor, som inbjuder till angrepp.
En ensidig kraftsamling till norra och södra Sverige är därfor olämplig. Östra Mellansveriges betydelse med riksledning
samt befolknings- och näringslivskoncentrationer måste bl a beaktas.
Ett invasionsfårsvar kan byggas upp efter olika operativa principer. Ensidiga
satsningar på antingen ett s k skalforsvar,
som enbart kraftsamlas till kust- och
gränsområden, eller ett forsvar uppbyggt
främst for att fora ” forsvårande operationer” över landet är av många skäl olämpliga.
Strävan bör vara att slå en angripare i
anslutning till gräns och kust, men vi kan
inte ensidigt bygga vårt forsvar på denna
princip, eftersom tids- och styrkcforhållan·
dena vid ett angrepp kan variera inom
vida ramar.
En angripares tekniska möjligheter tiU
överraskande anfall har ökat. Rimligtvis
bör vi dock få någon form av forvarning,
som medger beslut om beredskapshöj·
ningar. Detta forutsätter en god underrät·
telsetjänst, en hög mobiliseringsberedskap
samt vilja och formåga hos dc politiska
beslutsfattarna att verkligen fatta beslut
om beredskapshöjningar. Det är dock nöd·
vändigt att något öka tillgången på insatsberedda forband i fred.
Ju bättre ekonomi ju lättare blir det
utforma ett balanserat försvar. Det är
viktigt att vi stödjer varandra 1 moti
ringarna for de viktiga och bra
delarna i ett balanserat forsvar. Det
mycket nyttigare for forsvaret än att
stor kraft åt att föreslå nedskä
än dem man själv prioriterar.
Försvarskommitten anser att vi behöva
” ett efter våra förhållanden starkt U.
svar”. För att detta skall förbli en realitt
krävs emellertid bl a tillräckliga ekonord
ka resurser. Under den tidigare s k a
spänningen minskade vi satsningarna~
försvaret. Vi behöver därfår nu ta tillbaka
vad vi fcirlorat.
Försvarsmaktens utformning
Utbildning, vapen och utrustning skall
vara anpassade efter våra speciella förhållanden. Huvuddelen av våra vapen skall
kunna hanteras av värnpliktiga. Det behö-
ver inte innebära att vapnen är tekniskt
okvalificerade. Genom att utnyttja våra
särskilda fårsvarsbetingelser i kombination med modern teknik kan vi skapa ett
försvar som har goda möjligheter att lösa
sina uppgifter. Nuvarande huvudkomponenter fårsvarar sin plats i 90-talets försvarsmakt, men med vissa tyngdpunktsförskjutningar.
För armefårbanden krävs en prioritering av pansarvärn och luftvärn samt en
ökad mekanisering.
För kustartillerifårbanden kommer alltjämt en kombination av fasta och rörliga
enheter att ge den bästa effekten.
Övervattenstridsfcirbanden med sm
mineringskapacitet och formåga till SJOrobotinsats är- liksom ubåtsfårbanden –
av stor betydelse.
Nästa flygplangeneration, som kommer
på 90-talet, bör vara allsidigt användbar
för jakt-, attack- och spaningsuppgifter
(JAS). Vid val av prestanda bör jaktegenskaperna vara dimensionerade.
Vid utvecklingen av luftförsvarsfårbanden måste man se till luftfårsvaret som
helhet. En angripare som möter hot om
motverkan från flera olika typer av vapen
Uaktflygplan, olika typer av luftvärnsro- 269
botar och kanoner) måste anpassa sin anfallstaktik härtill. Detta minskar på ett
drastiskt sätt hans möjligheter till verkan.
För alla fårsvarsgrenarna gäller att möjligheterna till samordnande, kostnadseffektiva lösningar bör tas till vara vad
gäller bl a robotar och helikoptrar.
Allmän värnplikt, personal och
utbildning
Människan är den viktigaste tillgången
vårt fcirsvar. För att de värnpliktiga skall
kunna lösa sina uppgifter krävs fullgod utbildning. Entydiga erfarenheter visar att
vår nuvarande utbildningstid utgör ett absolut minimum. Man har svårt att se nå-
gon anledning till att riksdagen skulle behöva överväga så låga kostnadsalternativ
att ytterligare begränsningar i värnpliktsutbildningen behöver bli aktuella.
Rörlighetens betydelse ökar. De rörliga
fårbanden kommer emellertid alltid att
vara få i fårhållande tilllandets storlek. Vi
kan aldrig räkna med att från början ha
dem på rätt plats. Vi måste därfår tidigt
med bl a lokalfcirsvarsfcirband, kvalificerade fcir sina uppgifter och av ungefår samma omfattning som hittills, fårsvara viktiga platser och därigenom stödja våra anfallsfcirband.
Resonemanget leder fram till ett behov
av stridskrafter med krav på både kvalitet
och kvantitet. Eftersom båda dessa krav
av ekonomiska skäl inte kan fårverkligas
fcir alla fårband återstår en lösning som
kan betecknas som en ”high-low mix”. En
konsekvent tillämpad allmän värnplikt är
270
en fårutsättning får den behövliga kvaliten
och kvantiteten i samtliga forsvarsgrenar.
Ibland används begreppet ”på värnpliktens grund”. Man tycks då avse en
ordning där inte alla vapenfåra utbildas
men att värnplikt t ex genom lottning behålls får övriga. En sådan form bör kallas
vid dess rätta namn, dvs kategoriklyvning.
Med allmän värnplikt menas skyldigheten och rättigheten får alla vapenfåra män
att fullgöra utbildningen får att kunna delta i ett väpnat fårsvar. De som fårordar
kategoriklyvning inser kanske inte alltid
den viktiga psykologiska aspekten på att
alla vapenfåra män utbildas. Det kan också bli svårt att övertyga omvärlden om
budskapet att Sverige kan och vill fårsvara
sig, om vi inte skulle anse oss ha råd att
utbilda våra minskande värnpliktskullar.
Det går en skarp gräns också mellan en
liten kategoriklyvning och allmän värnplikt. Även en liten kategoriklyvning
bryter en rättvise- och jämlikhetsprincip
och öppnar fåltet får ytterligare ingrepp.
En sammanlagd grundutbildning vid civilfårsvaret på endast sex veckor av vapenfåra värnpliktiga är, enligt min uppfattning, liktydigt med kategoriklyvning.
Civilfårsvarets personalbehov bör tillgodoses bl a genom att vapenfria värnpliktiga fullgör en del av sin tjänstgöringsskyldighet där. Det s k uppskovsinstrumentet
måste i övrigt utgöra grunden får att tillgodose personalbehovet vid de civila delarna av totalfårsvaret.
Den fast anställda personalen utgör en
liten, men mycket viktig del, av krigsorganisationen. Deras insatser är av avgörande betydelse.
Vår nuvarande fredsorganisation har
många fårdelar men är får dyr. Genom
rationalisering och ambitionssänkningar
måste besparingar ske. Det är viktigt att
de fredsorganisatoriska fårändringarna genomfors så att arbetsglädje och yrkesskicklighet bevaras. Alltfår stora enheter måste
undvikas.
Svensk försvarsindustri
Det finns många fordelar med att inom
landet kunna utveckla och tillverka den
materiel vi behöver får vårt forsvar. Det
ger bl a trovärdighet och respekt åt vår
säkerhetspolitik och bidrar därmed klart
till den fredsbevarande effekten. Materielen kan anpassas till våra specifika behov
och minskar vårt beroende av utlandet.
Vi behöver en industriell grundkapacitet får att utveckla och tillverka stridsfor·
don, grovkalibriga vapen, ammunition,
elektronik och vissa fartyg, främst ubåtar.
Det är också viktigt att vi inom landet kan
utveckla och tillverka även något mera
avancerade robotar.
Det skulle vara av mycket stort värde
får fårsvaret och får vårt land om en
svensk lösning får ett JAS-flygplan kunde
väljas, särskilt om det kan ske i samförstånd såväl inom fårsvaret som mellan de
politiska partierna.
Om detta skall bli möjligt krävs ett trovärdigt beslutsunderlag där alla parter har
god insyn. Bästa möjliga garantier måste
ges får balans i olika avseenden så att projektet med en svensk JAS inte uppfattal
som ett latent hot mot andra väsentliga
forsvarsfunktioner.
Om – trots alla fårdelar med en svensk
JAS – en utländsk lösning ändå måste
\·äljas uppstår många och svåra planeringsproblem får alla berörda parter. Erfarenheterna vid anskaffningen av det amerikanska flygplanet F 16 visar att problemen kan bli stora.
Vi vill, vi kan, vi har råd!
Vi har idag en fårsvarsmakt som trots en
bel del brister är en bra grund att bygga
på inför framtiden .
271
Vårt säkerhetspolitiska läge, spänningen i världen, den eftersläpning i fråga om
repetitionsutbildning och materielanskaffning som skett under 70-talet gör en
köpkraftsfårstärkning starkt motiverad.
En sådan köpkraftsfårstärkning har vi råd
med. Den skulle inte öka fårsvarets andel
av vår gemensamma offentliga konsumtion.
säkerhetspolitikens mål är att bevara
vårt oberoende. Totalfårsvarets roll i sä-
kerhetspolitiken har inte minskat. Försvarsmakten är en oförändrat betydelsefull
del av totalförsvaret.
GUSTAF WELIN:
Inför 1982 års fårsvarsbeslut
Riksdagen skall nästa vårfatta ett
fårsvarsbeslut som kommer att avgöra
fårsvarets utformning och styrka under lång
tid. De militära utgifterna lzar under den
senaste 15-årsperioden mer än halverat sin
procentuella andel av statsbudgeten.
Stabschefen vid Östra militärområdesstaben,
generalmajor Gustaf Welin, betonar att
fårsvaret trots det kärva ekonomiska läget
måste bibehållas på en sådan nivå att
Sveriges roll som stabiliserandeJaktor i det
nordiska området kan bibehållas.
Författaren avvisar bestämt all
kategoriklyvning av de värnpliktiga och
fårordar ett svensktflygplan. Den nuvarande
fredsorganisationen är emellertidfår dyr och
besparingar måste här ske genom
rationalisering och ambitionssänkning.
Riksdagen skall våren J982 fatta ett fårsvarsbeslut som kommer att avgöra fårsvarets utformning och styrka under lång
tid.
Den fredsbevarande målsättningen får
vårt totalfårsvar fårutsätter att fårsvarsmakten har formåga att avhålla från militärt angrepp. Det är mot den bakgrunden
som fårsvarsmakten ytterst skall utformas,
vilket tyvärr ibland fårsvinner i debatten.
Det samhällsekonomiska läget är kärvt i
Sverige. Det är därfår viktigt att fårsvarets
behov av ekonomiska resurser prövas noggrant. Man bör då också påminna om att
det militära fårsvaret under den senaste
15-årsperioden mer än halverat sin procentuella andel av statsbudgeten.
Ekonomin i det kommande fårsvarsbeslutet blir bl a avgörande får värnpliktsfrågan och får frågan om ett nytt flygplanssystem vilka sträcker sig långt in på
2000-talet.
Utvecklingen av fårsvarets ekonomi är
också mycket betydelsefull får den yttre
trovärdigheten på ett mera direkt sätt.
Omvärlden tar i många fall minst lika stor
hänsyn till trenden i vår fårsvarsekonomi
som till de faktiska förändringar, som d
resulterar i. De faktiska fåränd
kommer ju relativt långsamt även om d
går betydligt snabbare att riva ned än
bygga upp ett försvar.
Den säkerhetspolitiska debatten
Den säkerhetspolitiska debatten i S
pendlar, liksom annan debatt, inte
mellan ytterligheter.
Uppfattningen att svenskt territa ·
är helt ointressant för de bägge maktblocken framförs då och då. En annan ytterlighetsriktning hävdar att en .massiv
kärnvapeninsats mot Sverige är det mest
sannolika hotet. Ökningen av supermakternas övriga militära stridskrafter, som
kan utnyt~as for ett konventionellt angrepp på Sverige, förnekas inte men förträngs. Någon form av gränsskydd anses
räcka.
Vårt fårsvar beskrivs av några få som
helt odugligt för sina uppgifter under det
att andra hävdar att en kraftig upprustning skett under senare år – fårsvaret sägs
vara ”överstarkt”.
En säkerhetspolitisk utgångspunkt är,
enligt min uppfattning, att den s k avspänningspolitiken mellan stormakterna knappast existerar längre. Supermakternas
agerande under Afghanistankrisen och senare är ett av flera tecken på detta.
Det nordiska områdets strategiska betydelse, främst i norra Skandinavien samt
kring Östersjöutloppen, har ökat. Den
s01jetiska styrkcuppbyggnaden bl a i Murmansk, den beslutade fårhandslagringen
av NATO-materiel i Norge och tillkomsten av kryssningsrobotar är några exempel
som belyser detta.
Den rådande politiska stabiliteten i
Norden tolkas av en mindre grupp så, att
det svenska militära fårsvarets roll kan
minskas. Man tycks då inte inse skillnaden
mellan orsak och verkan. Sveriges relativt
starka militära fårsvar är en stabiliserande
faktor i det nordiska området. Detta omvittnas av våra nordiska grannar och erkänns av supermakterna. Ändrar vi på
267
dessa fårutsättningar kommer vi att medverka till en ökad osäkerhet i Norden. Det
kan då bli frestande får supermakterna att
flytta fram sina positioner får att på så sätt
fylla upp ett uppkommet tomrum.
Det finns naturligtvis extrema situationer som överstiger vår, liksom även
stormakternas, formåga – i fårsta hand
inom ramen får ett stort kärnvapenkrig.
Trovärdigheten i hot om kärnvapeninsats,
dvs sannolikheten får att kärnvapen verkligen insätts mot Sveige som första land,
måste bedömas som liten.
Kärnvapnens stora verkan och supermakternas ”andraslagsfårmåga” har nämligen medfort att dessa vapen i fårsta hand
har blivit politiska vapen får bevarande av
en maktbalans – en terrorbalans – i fred.
Supermakterna vet att det inte finns någon
segrare i ett kärnvapenkrig – bara förlorare.
Balans
När vi skall utforma och avväga vårt fårsvar är balans ett nyckelord som vi måste
slå vakt om. Vi måste nämligen fårutsätta
att en angripare både är underkunnig om
vår formåga (eller bristande förmåga) i
olika avseenden och så klok att han väljer
det får honom enklaste, snabbaste och billigaste anfallsalternativet.
Ett balanserat totalfårsvar är fredsbevarande eftersom det inte har några
luckor. Det ger inte angriparen några genvägar när det gäller att betvinga oss. Brister inom olika delar av totalfårsvaret bör
åtgärdas, men om resurser får att täcka
brister inom en totalförsvarsgren tas från
————————…………..
268
en annan gren uppstår risk för en ny obalans.
Beträffande det militära försvarets roll
säger försvarskommitten i februari 1981
att den ”kan konstatera att totalforsvarets
mest krävande uppgift är att verka krigsavhållande och därmed fredsbevarande.
För den krigsavhållande formägan är det
militära försvarets styrka av största betydelse”.
Ordet ”balans” är ett nyckelord, inte
bara för totalförsvaret, utan även for det
militära forsvaret. Balansen har samma
betydelse också i kärva ekonomiska ramar.
Det är viktigt att vi kan avvisa kränkningar under en neutralitetssituation. Det
allvarligaste är emellertid hot om eller försök till invasion. Vår formåga att i en så-
dan situation forbli neutrala – att stå
utanfor kriget – beror på våra resurser att
möta ett allvarligt menat hot om invasion
och ockupation av Sverige. Invasionsförsvar måste därfor vara försvarsmaktens
viktigaste uppgift. Ett balanserat invasionsforsvar har formåga att möta kränkningar av vår neutralitet t ex vårt luftforsvars förmåga att med jaktflygplan och
luftvärnsrobotar bekämpa s k ”kryssningsrobotar”.
Det militära forsvaret får inte ha geografiska luckor, som inbjuder till angrepp.
En ensidig kraftsamling till norra och södra Sverige är därfor olämplig. Östra Mellansveriges betydelse med riksledning
samt befolknings- och näringslivskoncentrationer måste bl a beaktas.
Ett invasionsfårsvar kan byggas upp efter olika operativa principer. Ensidiga
satsningar på antingen ett s k skalforsvar,
som enbart kraftsamlas till kust- och
gränsområden, eller ett forsvar uppbyggt
främst for att fora ” forsvårande operationer” över landet är av många skäl olämpliga.
Strävan bör vara att slå en angripare i
anslutning till gräns och kust, men vi kan
inte ensidigt bygga vårt forsvar på denna
princip, eftersom tids- och styrkcforhållan·
dena vid ett angrepp kan variera inom
vida ramar.
En angripares tekniska möjligheter tiU
överraskande anfall har ökat. Rimligtvis
bör vi dock få någon form av forvarning,
som medger beslut om beredskapshöj·
ningar. Detta forutsätter en god underrät·
telsetjänst, en hög mobiliseringsberedskap
samt vilja och formåga hos dc politiska
beslutsfattarna att verkligen fatta beslut
om beredskapshöjningar. Det är dock nöd·
vändigt att något öka tillgången på insatsberedda forband i fred.
Ju bättre ekonomi ju lättare blir det
utforma ett balanserat försvar. Det är
viktigt att vi stödjer varandra 1 moti
ringarna for de viktiga och bra
delarna i ett balanserat forsvar. Det
mycket nyttigare for forsvaret än att
stor kraft åt att föreslå nedskä
än dem man själv prioriterar.
Försvarskommitten anser att vi behöva
” ett efter våra förhållanden starkt U.
svar”. För att detta skall förbli en realitt
krävs emellertid bl a tillräckliga ekonord
ka resurser. Under den tidigare s k a
spänningen minskade vi satsningarna~
försvaret. Vi behöver därfår nu ta tillbaka
vad vi fcirlorat.
Försvarsmaktens utformning
Utbildning, vapen och utrustning skall
vara anpassade efter våra speciella förhållanden. Huvuddelen av våra vapen skall
kunna hanteras av värnpliktiga. Det behö-
ver inte innebära att vapnen är tekniskt
okvalificerade. Genom att utnyttja våra
särskilda fårsvarsbetingelser i kombination med modern teknik kan vi skapa ett
försvar som har goda möjligheter att lösa
sina uppgifter. Nuvarande huvudkomponenter fårsvarar sin plats i 90-talets försvarsmakt, men med vissa tyngdpunktsförskjutningar.
För armefårbanden krävs en prioritering av pansarvärn och luftvärn samt en
ökad mekanisering.
För kustartillerifårbanden kommer alltjämt en kombination av fasta och rörliga
enheter att ge den bästa effekten.
Övervattenstridsfcirbanden med sm
mineringskapacitet och formåga till SJOrobotinsats är- liksom ubåtsfårbanden –
av stor betydelse.
Nästa flygplangeneration, som kommer
på 90-talet, bör vara allsidigt användbar
för jakt-, attack- och spaningsuppgifter
(JAS). Vid val av prestanda bör jaktegenskaperna vara dimensionerade.
Vid utvecklingen av luftförsvarsfårbanden måste man se till luftfårsvaret som
helhet. En angripare som möter hot om
motverkan från flera olika typer av vapen
Uaktflygplan, olika typer av luftvärnsro- 269
botar och kanoner) måste anpassa sin anfallstaktik härtill. Detta minskar på ett
drastiskt sätt hans möjligheter till verkan.
För alla fårsvarsgrenarna gäller att möjligheterna till samordnande, kostnadseffektiva lösningar bör tas till vara vad
gäller bl a robotar och helikoptrar.
Allmän värnplikt, personal och
utbildning
Människan är den viktigaste tillgången
vårt fcirsvar. För att de värnpliktiga skall
kunna lösa sina uppgifter krävs fullgod utbildning. Entydiga erfarenheter visar att
vår nuvarande utbildningstid utgör ett absolut minimum. Man har svårt att se nå-
gon anledning till att riksdagen skulle behöva överväga så låga kostnadsalternativ
att ytterligare begränsningar i värnpliktsutbildningen behöver bli aktuella.
Rörlighetens betydelse ökar. De rörliga
fårbanden kommer emellertid alltid att
vara få i fårhållande tilllandets storlek. Vi
kan aldrig räkna med att från början ha
dem på rätt plats. Vi måste därfår tidigt
med bl a lokalfcirsvarsfcirband, kvalificerade fcir sina uppgifter och av ungefår samma omfattning som hittills, fårsvara viktiga platser och därigenom stödja våra anfallsfcirband.
Resonemanget leder fram till ett behov
av stridskrafter med krav på både kvalitet
och kvantitet. Eftersom båda dessa krav
av ekonomiska skäl inte kan fårverkligas
fcir alla fårband återstår en lösning som
kan betecknas som en ”high-low mix”. En
konsekvent tillämpad allmän värnplikt är
270
en fårutsättning får den behövliga kvaliten
och kvantiteten i samtliga forsvarsgrenar.
Ibland används begreppet ”på värnpliktens grund”. Man tycks då avse en
ordning där inte alla vapenfåra utbildas
men att värnplikt t ex genom lottning behålls får övriga. En sådan form bör kallas
vid dess rätta namn, dvs kategoriklyvning.
Med allmän värnplikt menas skyldigheten och rättigheten får alla vapenfåra män
att fullgöra utbildningen får att kunna delta i ett väpnat fårsvar. De som fårordar
kategoriklyvning inser kanske inte alltid
den viktiga psykologiska aspekten på att
alla vapenfåra män utbildas. Det kan också bli svårt att övertyga omvärlden om
budskapet att Sverige kan och vill fårsvara
sig, om vi inte skulle anse oss ha råd att
utbilda våra minskande värnpliktskullar.
Det går en skarp gräns också mellan en
liten kategoriklyvning och allmän värnplikt. Även en liten kategoriklyvning
bryter en rättvise- och jämlikhetsprincip
och öppnar fåltet får ytterligare ingrepp.
En sammanlagd grundutbildning vid civilfårsvaret på endast sex veckor av vapenfåra värnpliktiga är, enligt min uppfattning, liktydigt med kategoriklyvning.
Civilfårsvarets personalbehov bör tillgodoses bl a genom att vapenfria värnpliktiga fullgör en del av sin tjänstgöringsskyldighet där. Det s k uppskovsinstrumentet
måste i övrigt utgöra grunden får att tillgodose personalbehovet vid de civila delarna av totalfårsvaret.
Den fast anställda personalen utgör en
liten, men mycket viktig del, av krigsorganisationen. Deras insatser är av avgörande betydelse.
Vår nuvarande fredsorganisation har
många fårdelar men är får dyr. Genom
rationalisering och ambitionssänkningar
måste besparingar ske. Det är viktigt att
de fredsorganisatoriska fårändringarna genomfors så att arbetsglädje och yrkesskicklighet bevaras. Alltfår stora enheter måste
undvikas.
Svensk försvarsindustri
Det finns många fordelar med att inom
landet kunna utveckla och tillverka den
materiel vi behöver får vårt forsvar. Det
ger bl a trovärdighet och respekt åt vår
säkerhetspolitik och bidrar därmed klart
till den fredsbevarande effekten. Materielen kan anpassas till våra specifika behov
och minskar vårt beroende av utlandet.
Vi behöver en industriell grundkapacitet får att utveckla och tillverka stridsfor·
don, grovkalibriga vapen, ammunition,
elektronik och vissa fartyg, främst ubåtar.
Det är också viktigt att vi inom landet kan
utveckla och tillverka även något mera
avancerade robotar.
Det skulle vara av mycket stort värde
får fårsvaret och får vårt land om en
svensk lösning får ett JAS-flygplan kunde
väljas, särskilt om det kan ske i samförstånd såväl inom fårsvaret som mellan de
politiska partierna.
Om detta skall bli möjligt krävs ett trovärdigt beslutsunderlag där alla parter har
god insyn. Bästa möjliga garantier måste
ges får balans i olika avseenden så att projektet med en svensk JAS inte uppfattal
som ett latent hot mot andra väsentliga
forsvarsfunktioner.
Om – trots alla fårdelar med en svensk
JAS – en utländsk lösning ändå måste
\·äljas uppstår många och svåra planeringsproblem får alla berörda parter. Erfarenheterna vid anskaffningen av det amerikanska flygplanet F 16 visar att problemen kan bli stora.
Vi vill, vi kan, vi har råd!
Vi har idag en fårsvarsmakt som trots en
bel del brister är en bra grund att bygga
på inför framtiden .
271
Vårt säkerhetspolitiska läge, spänningen i världen, den eftersläpning i fråga om
repetitionsutbildning och materielanskaffning som skett under 70-talet gör en
köpkraftsfårstärkning starkt motiverad.
En sådan köpkraftsfårstärkning har vi råd
med. Den skulle inte öka fårsvarets andel
av vår gemensamma offentliga konsumtion.
säkerhetspolitikens mål är att bevara
vårt oberoende. Totalfårsvarets roll i sä-
kerhetspolitiken har inte minskat. Försvarsmakten är en oförändrat betydelsefull
del av totalförsvaret.