Uno Lamm; USA och Europa
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
———————-……………
Debatt:
UNO LAMM:
USA och Europa
I sin artikel Moderatprogram får åttiotalet
i Svensk Tidskrift 1981, nr l skriver ambassadör Gunnar Hcckscher följande i det
utrikespolitiska avsnittet:
” Det blir … allt tydligare att de
stora västeuropeiska länderna, särskilt Frankrike och Västtyskland, är
i fård med att långsamt och fårsiktigt frigöra sin utrikespolitik från beroendet av den oberäknelige amerikanske vännen. Ett enat Västeuropa
blir ingen satellit till Nordamerikas
Förenta Statcr. Syftet är att ett krig
mellan de båda supermakterna, o~
nu något så vanvettigt skulle inträffa, i varje fall inte skall behöva utkämpas i Europa … Det är mot
bakgrunden härav, liksom med hänsyn till den ekonomiska verklighetens krav, som vi moderater vill säga
ja till Europa och vill att man skall
söka närmare anslutning till EG.”
Även om det kanske inte varit fårfattarens avsikt, far man av detta skrivsätt intrycket att han ser ett sådant ”frigörande”
av Västeuropa från USA som något positivt, vilket ter sig i hög grad förvånande.
Ser vi tillbaka på dc båda världskrigen
under detta århundrade, så har ju Amerikas roll \·arit att ingripa till fårsvar av fria
europeiska nationer när dc angripits av
expansionslystna grannar, detta trots att
amerikanerna Jälva, med den tidens vapenteknik, måste ha kunnat se den vida
Atlanten som en väldig skyddszon. Efter
segern har USA medverkat till att återställa integritet och demokratiska statsskick får dc skilda nationerna, där så varit
möjligt. Särskilt vid andra världskrigets
utbrott var ju situationen den. att den totalitära angriparmakten inte hade stor anledning att befara en inblandning från
Amerikas sida, med den pacifism och isolationism som då rådde där.
Det var efter den läxan, och i medvctande av att även nu en totalitär stormakt
fanns på scenen, som Atlantpakten bildades, får att i fårväg göra klart får en
eventuell angripare i Europa, att USA
stod berett till försvar. På så sätt kunde ett
angrepp göras mindre frestande och bevarande av fred ha en större chans.
Västmakterna ledsagade detta fårsvarsförbund med en rad konferenser med Sovjctsidan, syftande till en överenskommelse
om ömsesidig rustningsbegränsning. El~
tersom detta så sällan nämnes i dagens
publicitet, finns det anledning att erinra
om orsaken till att dessa ansträngningar
inte ledde till något resultat. Det var Sovjets vägran, under får alla genomskinlig
förevändning, att godtaga det som var en
nödvändig fårutsättning får att ansvariga
regeringar kunde ingå ett sådant avtal.
nämligen kontroll på platsen utförd av en
internationellt sammansatt inspektionskår
som fick fritt resa omkring i de deltagande
länderna. Fast det sällan syns i pressen
kommer ännu idag denna fråga om verifikation ständigt upp i amerikanernas bedömningar i rustningsbegränsningens frå-
gor. Spänningen mellan de forna bundsförvanterna, Sovjet och USA, är ju inte,
som Heckscher synes anse, det primära i
dagens situation, utan den är snarare följden av USA:s strävanden att hindra Sovjets expansionsambitioner världen runt.
En expansion som är inskriven i det kommunistiska programmet och som vi daglige~! ser exempel på.
Aven om det inte är alldeles otänkbart
att dessa konflikter i andra världsdelar kan
leda till en direkt militär konfrontation
mellan ”de båda supermakterna”’ utanför
den västeuropeiska regionen. så är väl
dock risken att Sovjet skulle angripa ett
försvagat Europa mycket större. Och risken får något så fårfårande blirju än stöm
om Sovjet inte behövde räkna med att
amerikanerna snabbt komme till hjälp.
Heckscher talar om ”den oberäknelige
amerikanske vännen”. Finns det någon
annan anledning till ett sådant attribut än
att USA är en demokrati där, såsom alltid
i en sådan, väljaropinionen kan ändra sig
och därmed den politiska inriktningen omjusteras? (Som moderat skulle man ju önska sig att Sverige under senaste åren hade
Yisat lite mera ”oberäknelighet” i sin inrikespolitik!) Den stora faran för Västeuropa idag är snarast att opinionen i USA
kunde slå om till samma läge som under
mellankrigsperioden, nämligen isolatiomsm.
Vad gäller oberäknelighet i utrikespolitiskt avseende, så är ju den ofantligt mycket större i den totalitära staten, där ingen
demokratisk mekanism finnes får utseende
a\· en ny ledare i landet. Dr Barnaby, chef
for SIPRI, fredsforskningsinstitutet i
Stockholm, har (i Sweden Now nr l , 1977)
påpekat hurusom ”we have bad a madman in contra! in same great power every
25 years, going back to Napoleon.” Den
risken är just utmärkande får diktaturen.
Hur ofullkomligt än ledarurvalet fungerar
i en demokrati, så är ju den risken i en
Yäletablerad sådan ofantligt mycket mindre. För den som på nära håll kan fålja den
GUNNAR HECKSCHER:
Svar
Uno Lamm kan inte se någonting positivt
i att de stora västeuropeiska länderna fårsöker frigöra sin politik från beroendet av
Förenta Staterna. Det kan däremot jag.
Förenta Staternas och Västeuropas utrikespolitiska strävanden sammanfaller delvis men långt ifrån fullständigt. Latinamerika har central betydelse ur Förenta Sta- 289
amerikanska politiken ter sig chansen att
en galning där skulle gripa makten som
närmast obefintlig, något som jag är säker
att Heckscher håller med om.
Tyvärr undviker både Barnaby och
andra ofta hörda fredsforskare att göra
opinionen i väst medveten om den kapprustningens primära orsak som nämnts
ovan. Många av dem verkar på vetenskapliga institutioner och kunde väntas veta,
att man inte löser något problem om man
konsekvent ignorerar en orsak till det. Inget gott kan heller komma av att man håller
opinionen okunnig om denna verklighet,
och i stället ägnar sig åt sagoberättande
om det ” militärindustriella komplexet”,
det onda i de multinationella fåretagen
och andra populärklicheer.
Att Sverige borde ansluta sig till EG
såsom ekonomiskt samarbetsorgan är
många kloka personer eniga med
Heckscher om. Men om fårutsättningen
får ett sådant steg vore att de nuvarande
EG-länderna har avstått från förbundet
med och skyddet från USA, då kan man,
med hänsyn till bevarande av freden, bara
hoppas att den fårutsättningen inte uppfylls.
temas synpunkt men endast marginell vikt
får Västeuropa. I Ostasien (Kina) fårde
Förenta Staterna fram till 1972 en politik
som var besvärande får huvuddelen av
Västeuropa och som stora NATO-länder
redan tidigt avvek från. Vietnam-kriget
var en stor belastning. Att så var fallet i
Sverige spelar mindre roll. Allvarligare
290
var verkningarna på opinionen i Frankrike, Nederländerna och Västtyskland. I
Mellersta Östern betingas amerikansk politik delvis av inrikespolitiska omständigheter utan motsvarighet i Europa. I stora
delar av Afrika finns nära nog ett motsatsfårhållande mellan amerikanska och västeuropeiska strävanden.
Allt detta är naturligt, och konstaterandet innebär i sig ingen kritik av amerikansk politik. Men det motiverar att västeuropeisk politik göres oberoende av den
amerikanska.
Vad själva Europa beträffar har Uno
Lamm naturligtvis rätt i att den sovjetryska expansionen efter andra världskriget
satte de västeuropeiska länderna i ett livsfarligt läge, ur vilket de räddades genom
att ATO kom till. Vad han däremot inte
säger är att detta läge förmodligen aldrig
skulle ha uppstått om det varit Churchill,
och inte Roosevelt under inflytande av
Harry Hopkins, som bestämt västmakternas ställningstagande i Jalta och därefter.
Och i dag är situationen en annan än
den var 1948, åtminstone i stora stycken.
Dc västeuropeiska länderna måste leva
med grannskapet till Sovjetunionen, och
deras utrikespolitik inrättas därefter. Ett
exempel är den västtyska ”östpolitiken··,
vilken på det hela taget varit framgångsrik. Den skulle aldrig ha kommit till stånd
utan ett självständigt europeiskt initiativ.
I flertalet västeuropeiska länder följer
man den grundsatsen att kontinuitet skall
upprätthållas i utrikespolitiken till skillnad från inrikespolitiken. Lord Carrington
får samma utrikespolitik som David
Owen. I Italien har t o m kommunisterna
tvingats bekänna sig till NATO får att
bevara sin politiska trovärdighet. I Sverige
är det likadant: Karin Söder, Hans Blix
och Ola Ullsten har fort samma politik
som Sven Andersson, och det skulle en
moderat utrikesminister också ha gjort.
Skillnaden är huvudsakligen att Fälldin
inte skriker så som Palme gjorde. Visst
finns det skillnader mellan partierna, men
huvudlinjen är gemensam. Andra länder
vet att ett maktskifte i det inre inte medfor
någon avgörande omläggning av utrikespolitiken.
Men i amerikansk utrikespolitik är det
inte så. Tvärtom är oberäkneligheten det
utmärkande draget. Ett presidentskifte
kan medfåra att utrikespolitiken radikalt
förändras, t o m om den nye presidenten
tillhör samma parti som företrädaren. För
andra länder innebär detta stor osäkerhet.
Det är sant att Reagans utrikespolitik
skiljer sig från Carters främst i fråga om
Latinamerika, men en annan gång kan
andra delar av världen komma att berö-
ras, och Europa är inte undantaget. Ingenting hindrar att en ny Harry Hopkins
övertygar en ny amerikansk president, tex
Edward Kennedy, om att politiken gentemot Sovjetunionen skall ändras från
grunden.
De västeuropeiska länderna måste räkna med sådana möjligheter. Därfår måste
de utforma sin egen politik, så långt det är
möjligt i samfårstånd med Washington,
men utan att slaviskt följa anvisningarna
därifrån.
Debatt:
UNO LAMM:
USA och Europa
I sin artikel Moderatprogram får åttiotalet
i Svensk Tidskrift 1981, nr l skriver ambassadör Gunnar Hcckscher följande i det
utrikespolitiska avsnittet:
” Det blir … allt tydligare att de
stora västeuropeiska länderna, särskilt Frankrike och Västtyskland, är
i fård med att långsamt och fårsiktigt frigöra sin utrikespolitik från beroendet av den oberäknelige amerikanske vännen. Ett enat Västeuropa
blir ingen satellit till Nordamerikas
Förenta Statcr. Syftet är att ett krig
mellan de båda supermakterna, o~
nu något så vanvettigt skulle inträffa, i varje fall inte skall behöva utkämpas i Europa … Det är mot
bakgrunden härav, liksom med hänsyn till den ekonomiska verklighetens krav, som vi moderater vill säga
ja till Europa och vill att man skall
söka närmare anslutning till EG.”
Även om det kanske inte varit fårfattarens avsikt, far man av detta skrivsätt intrycket att han ser ett sådant ”frigörande”
av Västeuropa från USA som något positivt, vilket ter sig i hög grad förvånande.
Ser vi tillbaka på dc båda världskrigen
under detta århundrade, så har ju Amerikas roll \·arit att ingripa till fårsvar av fria
europeiska nationer när dc angripits av
expansionslystna grannar, detta trots att
amerikanerna Jälva, med den tidens vapenteknik, måste ha kunnat se den vida
Atlanten som en väldig skyddszon. Efter
segern har USA medverkat till att återställa integritet och demokratiska statsskick får dc skilda nationerna, där så varit
möjligt. Särskilt vid andra världskrigets
utbrott var ju situationen den. att den totalitära angriparmakten inte hade stor anledning att befara en inblandning från
Amerikas sida, med den pacifism och isolationism som då rådde där.
Det var efter den läxan, och i medvctande av att även nu en totalitär stormakt
fanns på scenen, som Atlantpakten bildades, får att i fårväg göra klart får en
eventuell angripare i Europa, att USA
stod berett till försvar. På så sätt kunde ett
angrepp göras mindre frestande och bevarande av fred ha en större chans.
Västmakterna ledsagade detta fårsvarsförbund med en rad konferenser med Sovjctsidan, syftande till en överenskommelse
om ömsesidig rustningsbegränsning. El~
tersom detta så sällan nämnes i dagens
publicitet, finns det anledning att erinra
om orsaken till att dessa ansträngningar
inte ledde till något resultat. Det var Sovjets vägran, under får alla genomskinlig
förevändning, att godtaga det som var en
nödvändig fårutsättning får att ansvariga
regeringar kunde ingå ett sådant avtal.
nämligen kontroll på platsen utförd av en
internationellt sammansatt inspektionskår
som fick fritt resa omkring i de deltagande
länderna. Fast det sällan syns i pressen
kommer ännu idag denna fråga om verifikation ständigt upp i amerikanernas bedömningar i rustningsbegränsningens frå-
gor. Spänningen mellan de forna bundsförvanterna, Sovjet och USA, är ju inte,
som Heckscher synes anse, det primära i
dagens situation, utan den är snarare följden av USA:s strävanden att hindra Sovjets expansionsambitioner världen runt.
En expansion som är inskriven i det kommunistiska programmet och som vi daglige~! ser exempel på.
Aven om det inte är alldeles otänkbart
att dessa konflikter i andra världsdelar kan
leda till en direkt militär konfrontation
mellan ”de båda supermakterna”’ utanför
den västeuropeiska regionen. så är väl
dock risken att Sovjet skulle angripa ett
försvagat Europa mycket större. Och risken får något så fårfårande blirju än stöm
om Sovjet inte behövde räkna med att
amerikanerna snabbt komme till hjälp.
Heckscher talar om ”den oberäknelige
amerikanske vännen”. Finns det någon
annan anledning till ett sådant attribut än
att USA är en demokrati där, såsom alltid
i en sådan, väljaropinionen kan ändra sig
och därmed den politiska inriktningen omjusteras? (Som moderat skulle man ju önska sig att Sverige under senaste åren hade
Yisat lite mera ”oberäknelighet” i sin inrikespolitik!) Den stora faran för Västeuropa idag är snarast att opinionen i USA
kunde slå om till samma läge som under
mellankrigsperioden, nämligen isolatiomsm.
Vad gäller oberäknelighet i utrikespolitiskt avseende, så är ju den ofantligt mycket större i den totalitära staten, där ingen
demokratisk mekanism finnes får utseende
a\· en ny ledare i landet. Dr Barnaby, chef
for SIPRI, fredsforskningsinstitutet i
Stockholm, har (i Sweden Now nr l , 1977)
påpekat hurusom ”we have bad a madman in contra! in same great power every
25 years, going back to Napoleon.” Den
risken är just utmärkande får diktaturen.
Hur ofullkomligt än ledarurvalet fungerar
i en demokrati, så är ju den risken i en
Yäletablerad sådan ofantligt mycket mindre. För den som på nära håll kan fålja den
GUNNAR HECKSCHER:
Svar
Uno Lamm kan inte se någonting positivt
i att de stora västeuropeiska länderna fårsöker frigöra sin politik från beroendet av
Förenta Staterna. Det kan däremot jag.
Förenta Staternas och Västeuropas utrikespolitiska strävanden sammanfaller delvis men långt ifrån fullständigt. Latinamerika har central betydelse ur Förenta Sta- 289
amerikanska politiken ter sig chansen att
en galning där skulle gripa makten som
närmast obefintlig, något som jag är säker
att Heckscher håller med om.
Tyvärr undviker både Barnaby och
andra ofta hörda fredsforskare att göra
opinionen i väst medveten om den kapprustningens primära orsak som nämnts
ovan. Många av dem verkar på vetenskapliga institutioner och kunde väntas veta,
att man inte löser något problem om man
konsekvent ignorerar en orsak till det. Inget gott kan heller komma av att man håller
opinionen okunnig om denna verklighet,
och i stället ägnar sig åt sagoberättande
om det ” militärindustriella komplexet”,
det onda i de multinationella fåretagen
och andra populärklicheer.
Att Sverige borde ansluta sig till EG
såsom ekonomiskt samarbetsorgan är
många kloka personer eniga med
Heckscher om. Men om fårutsättningen
får ett sådant steg vore att de nuvarande
EG-länderna har avstått från förbundet
med och skyddet från USA, då kan man,
med hänsyn till bevarande av freden, bara
hoppas att den fårutsättningen inte uppfylls.
temas synpunkt men endast marginell vikt
får Västeuropa. I Ostasien (Kina) fårde
Förenta Staterna fram till 1972 en politik
som var besvärande får huvuddelen av
Västeuropa och som stora NATO-länder
redan tidigt avvek från. Vietnam-kriget
var en stor belastning. Att så var fallet i
Sverige spelar mindre roll. Allvarligare
290
var verkningarna på opinionen i Frankrike, Nederländerna och Västtyskland. I
Mellersta Östern betingas amerikansk politik delvis av inrikespolitiska omständigheter utan motsvarighet i Europa. I stora
delar av Afrika finns nära nog ett motsatsfårhållande mellan amerikanska och västeuropeiska strävanden.
Allt detta är naturligt, och konstaterandet innebär i sig ingen kritik av amerikansk politik. Men det motiverar att västeuropeisk politik göres oberoende av den
amerikanska.
Vad själva Europa beträffar har Uno
Lamm naturligtvis rätt i att den sovjetryska expansionen efter andra världskriget
satte de västeuropeiska länderna i ett livsfarligt läge, ur vilket de räddades genom
att ATO kom till. Vad han däremot inte
säger är att detta läge förmodligen aldrig
skulle ha uppstått om det varit Churchill,
och inte Roosevelt under inflytande av
Harry Hopkins, som bestämt västmakternas ställningstagande i Jalta och därefter.
Och i dag är situationen en annan än
den var 1948, åtminstone i stora stycken.
Dc västeuropeiska länderna måste leva
med grannskapet till Sovjetunionen, och
deras utrikespolitik inrättas därefter. Ett
exempel är den västtyska ”östpolitiken··,
vilken på det hela taget varit framgångsrik. Den skulle aldrig ha kommit till stånd
utan ett självständigt europeiskt initiativ.
I flertalet västeuropeiska länder följer
man den grundsatsen att kontinuitet skall
upprätthållas i utrikespolitiken till skillnad från inrikespolitiken. Lord Carrington
får samma utrikespolitik som David
Owen. I Italien har t o m kommunisterna
tvingats bekänna sig till NATO får att
bevara sin politiska trovärdighet. I Sverige
är det likadant: Karin Söder, Hans Blix
och Ola Ullsten har fort samma politik
som Sven Andersson, och det skulle en
moderat utrikesminister också ha gjort.
Skillnaden är huvudsakligen att Fälldin
inte skriker så som Palme gjorde. Visst
finns det skillnader mellan partierna, men
huvudlinjen är gemensam. Andra länder
vet att ett maktskifte i det inre inte medfor
någon avgörande omläggning av utrikespolitiken.
Men i amerikansk utrikespolitik är det
inte så. Tvärtom är oberäkneligheten det
utmärkande draget. Ett presidentskifte
kan medfåra att utrikespolitiken radikalt
förändras, t o m om den nye presidenten
tillhör samma parti som företrädaren. För
andra länder innebär detta stor osäkerhet.
Det är sant att Reagans utrikespolitik
skiljer sig från Carters främst i fråga om
Latinamerika, men en annan gång kan
andra delar av världen komma att berö-
ras, och Europa är inte undantaget. Ingenting hindrar att en ny Harry Hopkins
övertygar en ny amerikansk president, tex
Edward Kennedy, om att politiken gentemot Sovjetunionen skall ändras från
grunden.
De västeuropeiska länderna måste räkna med sådana möjligheter. Därfår måste
de utforma sin egen politik, så långt det är
möjligt i samfårstånd med Washington,
men utan att slaviskt följa anvisningarna
därifrån.