Håkan Hagwall; Dagens namn – Britt Mogård

agens namn:
ÅKAN HAGWALL:
ritt Mogård
är Britt Mogård nyligen för andra gången flyttade ut ur utbildningsdepartementet
krev Aftonbladet att hon den här gången
tog det lugnare än den förra. Då skulle hon
enligt samma källa ha svurit och kastat
inventarier omkring sig i ilskan. Tidningens uppgift har offentligen dementerats av
Britt Mogård själv, som meddelat att hon
1978 varken gjorde der ena eller det andra.
Dementin är inte mer än till hälften trovärdig. Var och en som haft med Britt
f\1ogård att göra vet att hon även i rätt
a\·spända lägen har ett mycket kraftfullt
språk.
Hennes rättframma tal utgör i själva
\’Crkct en viktig del av personligheten.
Hon säger vad hon tänker. Ibland har hon
,·äl inte hunnit tänka så långt utan det blir
mer vad som faller henne in. Och hon
säger det begripligt.
Detta har för henne som politiker visat
sig vara både en svaghet och en styrka.
Det visade sig t ex under hennes allra första tid som skolminister 1976. Till det första hon råkade ut för var att kommentera
en skandal vid en norrlandsskola där några ungdomar hotade lärarna med kniv och
skyddsombudet stängde skolan.
Britt Mogård sade att ansvaret för att
skydda medborgarna till liv och lem ytterst åvilar ordningsmakten. Om det behövs måste man tillkalla polis för att ingripa mot knivhot och liknande. Naturligtvis
ojade sig diverse blötdjur över en sådan
brutalitet och professionella missuppfattare hävdade att nu hade skolministern
sagt att polisen skulle överta lärarnas fostargärning.
Men vanligt folk hörde vad hon verkligen sade och insåg det självklara i att kriminella fasoner inte skall möta en högre
tolerans bara för att dc förekommer i skolan.
När hon sedan i ett annat sammanhang
kom in på disciplinproblemen och slog fast
att ” bus är bus” och aldrig skall acceptcras i skolmiljön, strömmade uppskattningen emot henne. Äntligen en skolminister
som talar klarspråk!
Moderata partistrateger gladde sig.
Britt Mogård hade gjort totalsucce, socialdemokratiska angrepp på denna populära
person inregistrerades med tacksamhet.
Hur sorgset häpen skulle man inte bli
när skolministern kort därefter sade att en
lärarinna fick finna sig i att bli kalladjävla
satkärring utan att ”gå i taket” .
Egentligen menade hon inte så illa. Hon
ville bara påpeka att sådan kunde en lärares vardag vara och den som råkar ut för
det får inte ta personligen vid sig och låta
sig brytas ner av sådant. Naturligtvis hade
hon inte sagt att sådana oförskämdheter
skulle accepteras, men vad hjälpte dylika
förklaringar?
Väl förberedd är Britt l\logård en utmärkt talare. Det är symptomatiskt vad
som hände när hon 1972 valdes till ordfö-
rande i Moderata kvinnoförbundet.
Det talades om en kupp från den då
ganska nya partiledningen. Enligt detta
prat skulle den sittande ordföranden Ethel
Florcn-Winther straffas för att hon hållit
på Yngve Holmberg, medan Britt Mogård
stött Bohmans kandidatur. Detta var
struntprat. Britt Mogård hörde till dem
296
som ville välja om Holmberg.
Mot Britt Mogård vändes också att hon
sagt att de politiska kvinnoförbunden
borde avskaffas.
Nåväl, det blev ändå hon som valdes vid
en dramatisk sluten omröstning. Efter
denna höll hon ett lysande tal, vars tema
var att det inte finns några särskilda kvinnofrågor, alla samhällsfrågor angår alla.
Därfår är det ett mål att komma därhän
att kvinnoförbund inte längre behövs. Då,
men forst då, bör dc också avskaffas, men
det är en välkommen stund, ty då är segern vunnen.
Efter detta hävdade många av dc stämmodeltagare som röstat på den förlorande
kandidaten att om Britt Mogård hållit sitt
tal före omröstningen så skulle hon ha blivit enhälligt vald.
Britt Mogård kom in i riksdagen vid
valet 1968, 46-årig på en ungdomslista.
Också det är karakteristiskt. Hon har en
ovanlig formåga att entusiasmera medarbetare, inte minst unga sådana. De ungdomliga listmakarna i Stockholms län
glömde att fråga hur gammal hon var.
Britt Mogård blev partiets främsta talesman i kulturpolitiska frågor och deltog
på ett ledande sätt i dc skolpolitiska kampanjer och utspel som efterhand stadfåstc
moderaternas ställning som det enda parti
som verkligen erbjöd ett alternativ till det
flerdecennielånga elände socialdemokraterna med viss utomstående hjälp ställt till
med på området.
Det var naturligt att hon blev skolminister, när moderaterna 1976 fick denna taburett. Hon hade nog t o m få tt den även
om hon inte varit kvinna.
Det vore löjligt att hävda att hon motsvarat de högt uppskruvade förväntningar
som mötte henne från alla dem som
krävde en drastisk och djupgående fårändring av den svenska skolpolitiken. Något
verkligt trendbrott har inte ägt rum. Men
det ligger stora svårigheter i att bedöma
om Britt Mogård har någon- och i så fall
hur stor – del i skulden får detta.
Klart är att hon fick överta ett regemente inpyrt av socialdemokratiska fårdomar
och blockeringar. Hon påtvingades Birgitta Ulvhammar som generaldirektör i Skolövcrstyrelscn. Hon regerade ihop med
mittenpartister. Hon fick under ett år lämna över platsen till Birgit Rodhe som hann
ställa till med åtskilligt. Och efterhand har
hon klämts allt hårdare av den ekonomiska krisen.
Så nog kan man tänka sig att Britt Mogård känner lust att ryta: Det skall fan
vara skolminister.
Vilket inte hindrar att hon inget högrt
önskar än att bli det igen, ju förr de
bättre.