Ledare; Socialdemokratin inför 80-talet
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Socialdemokratin infor 80-talet
Svensk socialdemokrati har framförallt
skördat sina lagrar genom att fördela välfärd – inte genom att skapa välfärd. Hela
den långa efterkrigsperioden under vilken
socialdemokraterna innehade regeringsmakten producerade det svenska näringslivet ett ständigt växande överskott som
regeringspolitikerna kunde fördela efter
egna politiska preferenser. Även vid en nyanserad bedömning tilldelas den socialdemokratiska regeringspolitiken en mycket
undanskymd roll i skapandet av denna
välfärd – detta gäller till och med i den
analys av den ekonomiska utvecklingen
som socialdemokraterna själva gör i sitt
krisprogram.
Inför 80-talet är inte huvuduppgiften att
fördela välfärd. Nu står i stället som första
programpunkt att skapa välfärd. En politik måste föras som i ·första hand inriktas
på att ge förbättrade arbetsförutsättningar
för framförallt det enskilda näringsliv som
producerar varor för export och hemmamarknad. Vad har då socialdemokraterna
för politik för att skapa välfärd? Socialdemokraternas svar blir löntagarfonderna.
Det är en sak att svaret inte är trovärdigt för de politiska motståndarna. Men
kan svaret vara trovärdigt för det egna
partiet och för dess aktiva. Löntagarfondsförslaget har inte vuxit fram som ett svar
på näringslivets krav på politiska åtgärder. Löntagarfondsförslaget är i stället resultat av interna krav på socialistisk frontframflyttning i hård konfrontation med
praktiskt taget allt vad som finns av företrädare för svenskt näringsliv. I den interna socialdemokratiska debatten har
krav ställts på att man skall gå ytterligare
steg mot omfördelning av vinsten i nä-
ringslivet. Svaret på detta är löntagarfonderna. De är välfärdsfördelande – inte
välfärdsskapande. De förutsätter välfård
– skapar inte välfård.
Det mest betecknande för socialdemokratin inför 80-talet är nog egentligen inte
att man tagit upp löntagarfonderna på
dagordningen en gång i tiden utan att man
nu inte förmår stryka dem. I mitten av
sjuttiotalet med övervinståren kunde fårdelningsfrågan fortfarande förefalla aktuell. Då föddes också löntagarfonderna.
Fördelningsfrågan är nu inte längre aktu·
el! och löntagarfonderna borde då rimligen strykas från dagordningen. Men i början av åttiotalet fårmår inte den socialdemokratiska partiledningen – som naturligtvis inser alla de sakliga problem i ekonomin som skulle följa av löntagarfonder
– anpassa politiken till den ändrade ekonomiska omvärlden. Den socialdemokratiska politiken syftar därmed inte i fårsta
hand till att lösa problem i det svenska
samhället utan mera till att lösa problem i
det socialdemokratiska partiet.
Svensk socialdemokrati har framförallt
skördat sina lagrar genom att fördela välfärd – inte genom att skapa välfärd. Hela
den långa efterkrigsperioden under vilken
socialdemokraterna innehade regeringsmakten producerade det svenska näringslivet ett ständigt växande överskott som
regeringspolitikerna kunde fördela efter
egna politiska preferenser. Även vid en nyanserad bedömning tilldelas den socialdemokratiska regeringspolitiken en mycket
undanskymd roll i skapandet av denna
välfärd – detta gäller till och med i den
analys av den ekonomiska utvecklingen
som socialdemokraterna själva gör i sitt
krisprogram.
Inför 80-talet är inte huvuduppgiften att
fördela välfärd. Nu står i stället som första
programpunkt att skapa välfärd. En politik måste föras som i ·första hand inriktas
på att ge förbättrade arbetsförutsättningar
för framförallt det enskilda näringsliv som
producerar varor för export och hemmamarknad. Vad har då socialdemokraterna
för politik för att skapa välfärd? Socialdemokraternas svar blir löntagarfonderna.
Det är en sak att svaret inte är trovärdigt för de politiska motståndarna. Men
kan svaret vara trovärdigt för det egna
partiet och för dess aktiva. Löntagarfondsförslaget har inte vuxit fram som ett svar
på näringslivets krav på politiska åtgärder. Löntagarfondsförslaget är i stället resultat av interna krav på socialistisk frontframflyttning i hård konfrontation med
praktiskt taget allt vad som finns av företrädare för svenskt näringsliv. I den interna socialdemokratiska debatten har
krav ställts på att man skall gå ytterligare
steg mot omfördelning av vinsten i nä-
ringslivet. Svaret på detta är löntagarfonderna. De är välfärdsfördelande – inte
välfärdsskapande. De förutsätter välfård
– skapar inte välfård.
Det mest betecknande för socialdemokratin inför 80-talet är nog egentligen inte
att man tagit upp löntagarfonderna på
dagordningen en gång i tiden utan att man
nu inte förmår stryka dem. I mitten av
sjuttiotalet med övervinståren kunde fårdelningsfrågan fortfarande förefalla aktuell. Då föddes också löntagarfonderna.
Fördelningsfrågan är nu inte längre aktu·
el! och löntagarfonderna borde då rimligen strykas från dagordningen. Men i början av åttiotalet fårmår inte den socialdemokratiska partiledningen – som naturligtvis inser alla de sakliga problem i ekonomin som skulle följa av löntagarfonder
– anpassa politiken till den ändrade ekonomiska omvärlden. Den socialdemokratiska politiken syftar därmed inte i fårsta
hand till att lösa problem i det svenska
samhället utan mera till att lösa problem i
det socialdemokratiska partiet.