Dagens frågor; Lockrop från Almedalen
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Lockrop från Almedalen
l Almedalen utanfår Visby talade i år inte
bara ledarna får dc fyra demokratiska partierna i Sverige utan också ledaren får vpk,
Lars Werner. Hade det dittills rått någon
tvekan om varifrån den plötsligt påkommande ivern får Norden som en kärnvapenfri zon stammar, blev det faktiska fårhållandet nu klart belyst. Werner hade
hört husbondens röst och lade frimodigt ut
den text, som hr Bresjncv i en tidningsintervju endast antytt.
För att ytterligare understryka vikten av
sina ord offentliggjorde Werner, att han
själv vänt sig till kommunistpartiet i
Moskva. Han hade påpekat det olämpliga
i att Sovjetunionen numera håller kärnvapenbestyckade ubåtar i Östersjön. Detta
var ett mycket intressant meddelande. Vi
andra skulle bett vår regering att vända
sig till Sovjetunionens regering, eller hade
vi föreslagit att den svenska marinattachen i Moskva skulle tala med sina officiella förbindelser. Werner vet bättre: han
vet var det kommunistiska maktcentrum
ligger. Av egen erfarenhet känner han vä-
gen dit. Vi har alltså inte anledning att
betvivla, att han gjort vad han sagt. Men
för övrigt skall hans betydelse inte överskattas. Man har rent av rätt att förmoda,
att ordningen varit den, att han forst bett
om lov att få göra sitt påpekande om ubå-
tarna, detta får att stärka intrycket av sin
egen ställning. Säkerligen bad han sedan
om lov att få använda det i sitt tal i Almedalen.
Han nämnde inte i detta att han fått
något svar från Moskva. En positiv reaktion skulle han ha utnyttjat. Nu kom
svaret på annat sätt. Naturligtvis av en
tillfällighet gick samma dygn, då Werner
talade, ett troligen kärnvapenbärande sovjetryskt hangarfartyg, åtföljt av stora landstigningsfartyg, in i Östersjön, i Fredens
hav.
Den som har öron till att höra, han
höre, heter det. Något liknande gäller får
den, som kan tänka själv.
Nyliberalismen
Varje politisk rörelse i framgång tycks riskera att utvecklas till sin extrem och därmed också till något som ej är fårenligt
med den ursprungliga tanken. l mitten av
sjuttiotalet fick centerpartiet sina ”gröna
khmerer”. En decentralistisk tanke kunde
plötsligt motivera samverkan med de mest
auktoritära och centralistiska lärorna
inom den extrema vänstern. Talrika folkfronter vittnade om detta. Dc gröna
khmererna i CUF slet sönder centerpartiets politik och därmed partiets trovärdighet.
I dagens nyliberala våg anar man risken
får blå khmerer – liberaler som ersatt intellektuell ödmjukhet med liberalt systembygge. Därmed intet ont sagt om Svensk
Linje.
sjuttiotalets nyvaknande intresse får
klassiska liberala frågeställningar hämtade såväl i Folkpartiet som Moderata Samlingspartiet i hög grad sin inspiration hos
Karl Popper och hans politiska filosofi.
Popper drar sin rågång mellan dem som
tror sig veta och dem som vet sig inte veta.
302
I den första kategorin kan alla tiders utopister och dogmatiker inordnas. Till den
senare kategorin hör varje åsiktsriktning
som givit positiva bidrag till människans
kulturella och materiella utveckling. En
dogmatisk anhängighet till marknadslösningar före varje kollektiv lösning inordnar sin anhängare i den förra kategorin –
bland dem som ersatt vetande med tro
men själva tror sig veta istället för att tro.
Till denna kategori kan rimligen varken
konservativa eller liberala krafter vilja räkna s1g.
Fredsforskning
Den nya tidningen Tempus har klarat
föret i portgången och överlever. Den har
så många prenumeranter att den fått statligt presstöd, i Sverige ett bevis på egen
livskraft. Tempus har sitt berättigande i
och med att den återger artiklar ur ett
antal utländska pressorgan. Den kallar sig
själv En svensk Le Monde, förmodligen
för att den omfattar hela världen, ty i övrigt påminner den inte om den franska
tidningen. Den senare brukar visserligen
också publicera dokument, som på så sätt
blir tillgängliga för läsarens egna bedömning. Detta gör nämligen Tempus, vilket
är utmärkt. Exempelvis har där tryckts
hela det ryska brev till det polska kommunistpartiets ccntralkommittc, vilket
väckte så stor oro i våras. Veter!igen har
på andra håll bara förekommit begränsade
delar.
Tempus innehåller vidare bidrag av
svenska författare, däribland goda kulturartiklar. I nummer 23 i juni uppläts emellertid också utrymme åt ”fredsforskaren”
\Vilhelm Agrell, och detta kan göra kritiska läsare fundersamma; av en tidning
som Tempus väntas en viss o~jcktivitet.
Fredsforskning är ett egendomligt ämne.
som skiljer sig från andra genom att forskningsresultaten oftast förefaller vara givna
på förhand : åtminstone i Sverige leder
” forskningen” gärna fram till antiförsvarsvänlig propaganda. Den kan också, som
nyligen i Norge, leda till domar för olodig
underrättelseverksamhet. Men detta är
ovanligt. I det norska fallet var ” forskarna” bara ute för att skada NATO och
norskt försvar, inte sig själva.
Agrelis artikel har rubriken ” Spelet om
svensk neutralitet: Vem lurar vem?” Re·
dan detta är insinuant. Ingen spelar om
svensk neutralitet och ingen vettig iaktta·
garc behöver heller blir lurad. Agrell gör
sitt bästa för att misstänkliggöra. I amcri·
kanska tidskrifter har förekommit artiklar
om hur olika raketbanor kan läggas i rit
krig, där kärnvapen eventuellt används.
På kartskisser ritas då linjer för kortaste
vägarna mellan olika punkter. Såda
linjer kan gå över Sverige. Agrell vänd
allt till det värsta: ” … denna kartsk”
behöver inte återspegla den exakta pla
läggningen. Men det är svårt att undgå a
se skissen som en indikator på hur Svcri,
bilden är beskaffad hos NATOs och US
försvarsplanerare.”
Lika förvänt skulle Agrell kunna kons
tera att, om en linje gått över Vatikans
ten, NATOs och USAs planerare är
efter påven.
Vad som händer i ett krigsfall, där Sverige kan visa sig ”ligga i vägen”, är för det
första, att ett politiskt beslut måste fattas
a\’ olika krigförande om dc vill respektera
svensk neutralitet eller inte. Grundval för
sådana beslut blir avsevärt mera omfattande än kartskisser, gjorda för att visa
olika tekniska möjligheter när det gäller
raketbanor. För det andra måste övervä-
ganden ske om svenskt försvar är så starkt
och tekniskt utvecklat att det skulle bli for
dyrbart att utnyttja Sverige som övcrflygningsområdc. Ur svensk synpunkt är
det sådana resonemang och beräkningar,
gjorda av svenska politiska och militära
303
beslutsfattare, som bör bestämma storleken av svenskt försvar, inte minst flygfOrsvarct.
Om Wilhelm Agrell aldrig tänkt på detta förr, kan han göra det nu, då han enligt
uppgift skall få förtroendet att bli fast
medarbetare i Tempus. Då kanske han
också skulle vilja tänka på en tredje sak,
nämligen att överflygningar av Sverige
kan komma att ske från ett annat håll än
från de västallierade och från USA, en
möjlighet som inte nämns eller ens antyds
i hans stora artikel på en hel sida och i fem
spalter!
Lockrop från Almedalen
l Almedalen utanfår Visby talade i år inte
bara ledarna får dc fyra demokratiska partierna i Sverige utan också ledaren får vpk,
Lars Werner. Hade det dittills rått någon
tvekan om varifrån den plötsligt påkommande ivern får Norden som en kärnvapenfri zon stammar, blev det faktiska fårhållandet nu klart belyst. Werner hade
hört husbondens röst och lade frimodigt ut
den text, som hr Bresjncv i en tidningsintervju endast antytt.
För att ytterligare understryka vikten av
sina ord offentliggjorde Werner, att han
själv vänt sig till kommunistpartiet i
Moskva. Han hade påpekat det olämpliga
i att Sovjetunionen numera håller kärnvapenbestyckade ubåtar i Östersjön. Detta
var ett mycket intressant meddelande. Vi
andra skulle bett vår regering att vända
sig till Sovjetunionens regering, eller hade
vi föreslagit att den svenska marinattachen i Moskva skulle tala med sina officiella förbindelser. Werner vet bättre: han
vet var det kommunistiska maktcentrum
ligger. Av egen erfarenhet känner han vä-
gen dit. Vi har alltså inte anledning att
betvivla, att han gjort vad han sagt. Men
för övrigt skall hans betydelse inte överskattas. Man har rent av rätt att förmoda,
att ordningen varit den, att han forst bett
om lov att få göra sitt påpekande om ubå-
tarna, detta får att stärka intrycket av sin
egen ställning. Säkerligen bad han sedan
om lov att få använda det i sitt tal i Almedalen.
Han nämnde inte i detta att han fått
något svar från Moskva. En positiv reaktion skulle han ha utnyttjat. Nu kom
svaret på annat sätt. Naturligtvis av en
tillfällighet gick samma dygn, då Werner
talade, ett troligen kärnvapenbärande sovjetryskt hangarfartyg, åtföljt av stora landstigningsfartyg, in i Östersjön, i Fredens
hav.
Den som har öron till att höra, han
höre, heter det. Något liknande gäller får
den, som kan tänka själv.
Nyliberalismen
Varje politisk rörelse i framgång tycks riskera att utvecklas till sin extrem och därmed också till något som ej är fårenligt
med den ursprungliga tanken. l mitten av
sjuttiotalet fick centerpartiet sina ”gröna
khmerer”. En decentralistisk tanke kunde
plötsligt motivera samverkan med de mest
auktoritära och centralistiska lärorna
inom den extrema vänstern. Talrika folkfronter vittnade om detta. Dc gröna
khmererna i CUF slet sönder centerpartiets politik och därmed partiets trovärdighet.
I dagens nyliberala våg anar man risken
får blå khmerer – liberaler som ersatt intellektuell ödmjukhet med liberalt systembygge. Därmed intet ont sagt om Svensk
Linje.
sjuttiotalets nyvaknande intresse får
klassiska liberala frågeställningar hämtade såväl i Folkpartiet som Moderata Samlingspartiet i hög grad sin inspiration hos
Karl Popper och hans politiska filosofi.
Popper drar sin rågång mellan dem som
tror sig veta och dem som vet sig inte veta.
302
I den första kategorin kan alla tiders utopister och dogmatiker inordnas. Till den
senare kategorin hör varje åsiktsriktning
som givit positiva bidrag till människans
kulturella och materiella utveckling. En
dogmatisk anhängighet till marknadslösningar före varje kollektiv lösning inordnar sin anhängare i den förra kategorin –
bland dem som ersatt vetande med tro
men själva tror sig veta istället för att tro.
Till denna kategori kan rimligen varken
konservativa eller liberala krafter vilja räkna s1g.
Fredsforskning
Den nya tidningen Tempus har klarat
föret i portgången och överlever. Den har
så många prenumeranter att den fått statligt presstöd, i Sverige ett bevis på egen
livskraft. Tempus har sitt berättigande i
och med att den återger artiklar ur ett
antal utländska pressorgan. Den kallar sig
själv En svensk Le Monde, förmodligen
för att den omfattar hela världen, ty i övrigt påminner den inte om den franska
tidningen. Den senare brukar visserligen
också publicera dokument, som på så sätt
blir tillgängliga för läsarens egna bedömning. Detta gör nämligen Tempus, vilket
är utmärkt. Exempelvis har där tryckts
hela det ryska brev till det polska kommunistpartiets ccntralkommittc, vilket
väckte så stor oro i våras. Veter!igen har
på andra håll bara förekommit begränsade
delar.
Tempus innehåller vidare bidrag av
svenska författare, däribland goda kulturartiklar. I nummer 23 i juni uppläts emellertid också utrymme åt ”fredsforskaren”
\Vilhelm Agrell, och detta kan göra kritiska läsare fundersamma; av en tidning
som Tempus väntas en viss o~jcktivitet.
Fredsforskning är ett egendomligt ämne.
som skiljer sig från andra genom att forskningsresultaten oftast förefaller vara givna
på förhand : åtminstone i Sverige leder
” forskningen” gärna fram till antiförsvarsvänlig propaganda. Den kan också, som
nyligen i Norge, leda till domar för olodig
underrättelseverksamhet. Men detta är
ovanligt. I det norska fallet var ” forskarna” bara ute för att skada NATO och
norskt försvar, inte sig själva.
Agrelis artikel har rubriken ” Spelet om
svensk neutralitet: Vem lurar vem?” Re·
dan detta är insinuant. Ingen spelar om
svensk neutralitet och ingen vettig iaktta·
garc behöver heller blir lurad. Agrell gör
sitt bästa för att misstänkliggöra. I amcri·
kanska tidskrifter har förekommit artiklar
om hur olika raketbanor kan läggas i rit
krig, där kärnvapen eventuellt används.
På kartskisser ritas då linjer för kortaste
vägarna mellan olika punkter. Såda
linjer kan gå över Sverige. Agrell vänd
allt till det värsta: ” … denna kartsk”
behöver inte återspegla den exakta pla
läggningen. Men det är svårt att undgå a
se skissen som en indikator på hur Svcri,
bilden är beskaffad hos NATOs och US
försvarsplanerare.”
Lika förvänt skulle Agrell kunna kons
tera att, om en linje gått över Vatikans
ten, NATOs och USAs planerare är
efter påven.
Vad som händer i ett krigsfall, där Sverige kan visa sig ”ligga i vägen”, är för det
första, att ett politiskt beslut måste fattas
a\’ olika krigförande om dc vill respektera
svensk neutralitet eller inte. Grundval för
sådana beslut blir avsevärt mera omfattande än kartskisser, gjorda för att visa
olika tekniska möjligheter när det gäller
raketbanor. För det andra måste övervä-
ganden ske om svenskt försvar är så starkt
och tekniskt utvecklat att det skulle bli for
dyrbart att utnyttja Sverige som övcrflygningsområdc. Ur svensk synpunkt är
det sådana resonemang och beräkningar,
gjorda av svenska politiska och militära
303
beslutsfattare, som bör bestämma storleken av svenskt försvar, inte minst flygfOrsvarct.
Om Wilhelm Agrell aldrig tänkt på detta förr, kan han göra det nu, då han enligt
uppgift skall få förtroendet att bli fast
medarbetare i Tempus. Då kanske han
också skulle vilja tänka på en tredje sak,
nämligen att överflygningar av Sverige
kan komma att ske från ett annat håll än
från de västallierade och från USA, en
möjlighet som inte nämns eller ens antyds
i hans stora artikel på en hel sida och i fem
spalter!