Gustaf Myhrman; Det förskingrade arvet
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUSTAF MYHRMAN:
Det forskingrade arvet
Vid skolans omdaning under de senaste
decennierna har politikerna trott sig slå vakt
om religionsfriheten då den bibliska historien
givits minskat utrymme i undervisningen. De
har då forbisett att detta endast till en del är
en religionsfråga men dessutom en allmän
kulturfråga, skriver med dr Gustaf
Myhrman. Bibeln är en kulturskatt vars
motiv ofta återfinnes inom litteratur och
konst. De rrya generationerna går miste om
ett väsentligt kulturarv genom att deras
referensramar krympes.
En insändare i Svenska Dagbladet for någ·
ra år sedan frågade om betydelsen av or·
det fåvitsk och språkspaltens kunnige professor svarade, att ordet betydde att ha
foga vett, vara okunnig, oforståndig. Sä·
kedigen var en och annan läsare en smula
forvånad över, att någon behövt fråga om
ett ord, som man trodde vara allmänt
känt.
Vid den tiden undervisade jag en grupp
blivande ålderdomshemsforeståndare. De
flesta deltagarna i denna vårdyrkesutbild·
ning var flickor, allesammans var intresserade och duktiga ungdomar.
Med den nyssnämnda frågan i minne
frågade jag dem vid ett lägligt tillfålle, om
de visste vad ”fåvitsk” betydde. Nej, ingen
visste det! Har ni aldrig hört talas om ”de
fåvitskajungfrurna”, frågade jag. Nej, ing·
en enda hade hört talas om dem, ingen
kände alltså till den i Mattcuscvangcliet
omnämnda Jesu liknelse om de tio jung·
frurna, fem ”visa” och fem ”fåvitska” -i
1917 års bibelöversättning kallas dc fo
övrigt inte fåvitska utan oforståndiga, kan·
ske en ganska mild översättning av det
grekiska moros. Förklaringen till ungdomarnas obekantskap med berättelsen var
enkel: de hade aldrig läst den i skolan. De
bibliska berättelserna, så välbekanta för
äldre generationer från skolans lektioner i
kristendomskunskap, läser man inte
längre i skolan, i varje fall inte i den omfattning som forr.
iknelsen om de fåvitska jungfrurna
Berättelsen sådan den framställes i Jesu
liknelse saknar inte roande poänger. Man
är frestad att tro, att den en gång framställdes med en mild humoristisk glimt i
berättarens ögon. Tio unga flickor skall
vara med på en bröllopsfest, en fest som
hos alla folk är en glädjefest. Den firas om
aftonen och i Österlandet är kvällarna
mörka. De som skall deltaga i festen behö-
ver medfora ljus: oljelampor eller kanske
hellre facklor. Bröllopsfacklan har varit en
välkänd symbol för bröllop och äktenskap.
De tio flickorna har med sig oljelampor,
fem av dem tio, de ”visa”, har varit nog
omtänksamma att dessutom ta med sig ett
litet kärl med olja for påfyllning. De små
oljelamporna av lergods, välbekanta
från medelhavsländernas souvenirbutiker,
brinner inte så länge.
Så inträffar just vad de omtänksamma
räknat med möjligheten av: det glada bröllopsföljet blir försenat. Lamporna har
hunnit brinna ut och måste nu fyllas på
nytt men de fem ”visa” vill inte dela med
sig av sitt lilla förråd, var och en är sig
själv närmast! Så står de ”fåvitska” flickorna där i nattmörkret, ledsna och förargade, berövade möjligheten att vara
med om den glada festen.
Liknelsen om dc visa och de fåvitska
·ungfrurna utgör evangelietext på sändaen före domsöndagen, vars tema är vakamhet. En präst bland mina vänner betoade, att ämnet i texten är mycket allvarigt, han tyckte kanske att jag tog lite lätt
å berättelsen!
335
Kulturarvet förskingras
Vad innebär det, att den var obekant for
ungdomarna i kursen? Som enstaka detalj
just ingenting! Men berättelsen är en del
av den stora kulturskatt, som de bibliska
berättelserna utgör, både de i Gamla Testamentet och de i det Nya. Denna kulturskatt har gått i arv från släkte till släkte i
århundraden i alla länder i hela kristenheten.
I släkte efter släkte har människorna
läst eller fått höra eller i kyrkmålningarnas
”fattigbibel”, ”Biblia pauperum”, fått se
och bli fortrogna med ett myller av gestalter och dramatiska händelser ur den bibliska historien. Dessa gestalter och händelser, som har framställts av de stora mästarna i deras sköna verk under skilda
konstepoker, är nu att beskåda i kyrkor
och katedraler och världens konstmuseer.
Men inte endast i den bildande konsten
utan också i ofantlig utsträckning i
världslitteraturen. Den är mycket rik på
anspelningar på bibliska uttryck och motiv.
Till och med i barnens värld har de
bibliska gestalterna varit representerade.
Många barn har lekt med en Noaks ark,
fylld med alla slags djur, eller klinkat
”gubben Noak” som första forsök på
pianot. Miljoner har beundrat julkrubban
med Jesusbarnet, Josef och Maria, herdarna och de tre vise männen. Bibeln står i
särklass. ” Böckernas bok” är spridd över
världen i många hundra miljoner exemplar, översatt till mer än 700 språk. Inget
annat verk kan erbjuda ett motstycke. Det
högsta beröm någon annan bok kan få är
336
att sägas vara ”second to Bible” men avståndet till Bibeln är ändå betryggande.
Nu är detta kulturarv på väg att förskingras för arvtagarna, de nya generationerna. Skolpolitikerna har förmodligen
trott sig slå vakt om religionsfriheten –
ibland snarare friheten från religion! –
genom att ge minskat utrymme åt biblisk
historia i skolan. De har förbisett, att det
endast till en del, om också en viktig del,
är en religionsfråga, det är därjämte en
allmän kulturfråga, ett världsspråk, som
berör alla oavsett inställning till religionen.
Får denna förskingring fortsätta, kommer rätt snart den yngre delen av svenska
folket att ha förlorat sin lott av det bibliska
kulturarvet. Alla dessa gestalter och händelser, som tidigare generationer var förtrogna med och kände igen, kommer att
bli främmande och obegripliga. Bibliska
motiv i de stora mästarnas verk i kyrkor
och på konstmuseer blir oförstådda, de talar inte längre till åskådaren. Bokläsaren
möter anspelningar och motiv som blir
obegripliga, särskilt i sådan utländsk litteratur, där anspelningar på Bibelns värld
ännu är vanliga och den kulturella förödelsen inte hunnit så långt.
De unga människor, som av doktrinär
skolpolitik berövats det bibliska arvet, går
ut i livet med en sorts analfabetism. Denna
är visserligen. inte lika socialt invalidiserande, som den analfabetism i ordets vanliga mening, som nu visat sig förekomma
hos ett antal ungdomar, trots genomgången 9-årig grundskola. Men den stänger ute
dem från väldigt mycket i konsten och litteraturen.
Kan kyrkan påverka utvecklingen?
Har kyrkosamfunden något ansvar för vad
som nu sker i den svenska skolan? Kyrka
och skolväsen hörde en gång samman.
Skolorna, både de lägre och de högre,
växte upp, bokstavligen i kyrkans skugga,
och detta samband har bestått ända in i
detta århundrade. Än i dag· kan man se
skolhus – i bruk eller övergivna – belägna i omedelbar närhet av en kyrka. Under min skoltid var stadens lärde gamle
prost vårt läroverks inspektor, som höll tal
i Tegnersanda vid skolavslutningarna och
biskopen i Linköping var läroverkets
eforus. Banden mellan kyrka och skola har
efterhand lossats, skolan har släppt fadershanden. Detta är en naturlig utveckling,
som alla fäder får uppleva. Skolväscndet
har vuxit ut och blivit självständigt, men
det som sker inom skolans väggar angår
oss alla.
Det finns kanske skäl att här påpeka, att
en liknande utveckling ägt rum också
inom sjukvården, som en gång helt var
kyrkans angelägenhet, liksom den ännu är
i delar av världen. I vårt land var i gångna
tider prästen stundom den ende läskunnige och bokligt bildade i socknen och han
fick ofta även vara sina församlingsbors
läkare i de vidsträckta områden av vårt
land, som saknade läkare. Med växande
tillgång till läkare, vårdpersonal och sjukhus, har sjukvårdsuppgifterna nu kunnat
övertas av läkare och andra medicinskt
utbildade.
Bibelkunskapen förvaltas nu främst av
de kyrkliga samfunden vid gudstjänster
och i alla former av deras undervisning,
ofta på ett beundransvärt sätt. KonfJrmandundervisningen har alltjämt betydande anslutning, ehuru avtagande. När
man ser den iver, varmed speciellt de
kyrkliga samfundens yngre fåreträdare numera ägnar sig åt politiska frågor som rör
främmande folk, vill man vädja till dem
att inte lämna de svenska skolorna åt sitt
337
öde utan strida for att bibelkunskapen får
leva vidare också i skolans undervisning,
som når alla. Det gör däremot inte den
kyrkliga undervisningen får konfirmander
och kyrkobesökare. Det dyrbara kulturarvet får inte forskingras!
Det forskingrade arvet
Vid skolans omdaning under de senaste
decennierna har politikerna trott sig slå vakt
om religionsfriheten då den bibliska historien
givits minskat utrymme i undervisningen. De
har då forbisett att detta endast till en del är
en religionsfråga men dessutom en allmän
kulturfråga, skriver med dr Gustaf
Myhrman. Bibeln är en kulturskatt vars
motiv ofta återfinnes inom litteratur och
konst. De rrya generationerna går miste om
ett väsentligt kulturarv genom att deras
referensramar krympes.
En insändare i Svenska Dagbladet for någ·
ra år sedan frågade om betydelsen av or·
det fåvitsk och språkspaltens kunnige professor svarade, att ordet betydde att ha
foga vett, vara okunnig, oforståndig. Sä·
kedigen var en och annan läsare en smula
forvånad över, att någon behövt fråga om
ett ord, som man trodde vara allmänt
känt.
Vid den tiden undervisade jag en grupp
blivande ålderdomshemsforeståndare. De
flesta deltagarna i denna vårdyrkesutbild·
ning var flickor, allesammans var intresserade och duktiga ungdomar.
Med den nyssnämnda frågan i minne
frågade jag dem vid ett lägligt tillfålle, om
de visste vad ”fåvitsk” betydde. Nej, ingen
visste det! Har ni aldrig hört talas om ”de
fåvitskajungfrurna”, frågade jag. Nej, ing·
en enda hade hört talas om dem, ingen
kände alltså till den i Mattcuscvangcliet
omnämnda Jesu liknelse om de tio jung·
frurna, fem ”visa” och fem ”fåvitska” -i
1917 års bibelöversättning kallas dc fo
övrigt inte fåvitska utan oforståndiga, kan·
ske en ganska mild översättning av det
grekiska moros. Förklaringen till ungdomarnas obekantskap med berättelsen var
enkel: de hade aldrig läst den i skolan. De
bibliska berättelserna, så välbekanta för
äldre generationer från skolans lektioner i
kristendomskunskap, läser man inte
längre i skolan, i varje fall inte i den omfattning som forr.
iknelsen om de fåvitska jungfrurna
Berättelsen sådan den framställes i Jesu
liknelse saknar inte roande poänger. Man
är frestad att tro, att den en gång framställdes med en mild humoristisk glimt i
berättarens ögon. Tio unga flickor skall
vara med på en bröllopsfest, en fest som
hos alla folk är en glädjefest. Den firas om
aftonen och i Österlandet är kvällarna
mörka. De som skall deltaga i festen behö-
ver medfora ljus: oljelampor eller kanske
hellre facklor. Bröllopsfacklan har varit en
välkänd symbol för bröllop och äktenskap.
De tio flickorna har med sig oljelampor,
fem av dem tio, de ”visa”, har varit nog
omtänksamma att dessutom ta med sig ett
litet kärl med olja for påfyllning. De små
oljelamporna av lergods, välbekanta
från medelhavsländernas souvenirbutiker,
brinner inte så länge.
Så inträffar just vad de omtänksamma
räknat med möjligheten av: det glada bröllopsföljet blir försenat. Lamporna har
hunnit brinna ut och måste nu fyllas på
nytt men de fem ”visa” vill inte dela med
sig av sitt lilla förråd, var och en är sig
själv närmast! Så står de ”fåvitska” flickorna där i nattmörkret, ledsna och förargade, berövade möjligheten att vara
med om den glada festen.
Liknelsen om dc visa och de fåvitska
·ungfrurna utgör evangelietext på sändaen före domsöndagen, vars tema är vakamhet. En präst bland mina vänner betoade, att ämnet i texten är mycket allvarigt, han tyckte kanske att jag tog lite lätt
å berättelsen!
335
Kulturarvet förskingras
Vad innebär det, att den var obekant for
ungdomarna i kursen? Som enstaka detalj
just ingenting! Men berättelsen är en del
av den stora kulturskatt, som de bibliska
berättelserna utgör, både de i Gamla Testamentet och de i det Nya. Denna kulturskatt har gått i arv från släkte till släkte i
århundraden i alla länder i hela kristenheten.
I släkte efter släkte har människorna
läst eller fått höra eller i kyrkmålningarnas
”fattigbibel”, ”Biblia pauperum”, fått se
och bli fortrogna med ett myller av gestalter och dramatiska händelser ur den bibliska historien. Dessa gestalter och händelser, som har framställts av de stora mästarna i deras sköna verk under skilda
konstepoker, är nu att beskåda i kyrkor
och katedraler och världens konstmuseer.
Men inte endast i den bildande konsten
utan också i ofantlig utsträckning i
världslitteraturen. Den är mycket rik på
anspelningar på bibliska uttryck och motiv.
Till och med i barnens värld har de
bibliska gestalterna varit representerade.
Många barn har lekt med en Noaks ark,
fylld med alla slags djur, eller klinkat
”gubben Noak” som första forsök på
pianot. Miljoner har beundrat julkrubban
med Jesusbarnet, Josef och Maria, herdarna och de tre vise männen. Bibeln står i
särklass. ” Böckernas bok” är spridd över
världen i många hundra miljoner exemplar, översatt till mer än 700 språk. Inget
annat verk kan erbjuda ett motstycke. Det
högsta beröm någon annan bok kan få är
336
att sägas vara ”second to Bible” men avståndet till Bibeln är ändå betryggande.
Nu är detta kulturarv på väg att förskingras för arvtagarna, de nya generationerna. Skolpolitikerna har förmodligen
trott sig slå vakt om religionsfriheten –
ibland snarare friheten från religion! –
genom att ge minskat utrymme åt biblisk
historia i skolan. De har förbisett, att det
endast till en del, om också en viktig del,
är en religionsfråga, det är därjämte en
allmän kulturfråga, ett världsspråk, som
berör alla oavsett inställning till religionen.
Får denna förskingring fortsätta, kommer rätt snart den yngre delen av svenska
folket att ha förlorat sin lott av det bibliska
kulturarvet. Alla dessa gestalter och händelser, som tidigare generationer var förtrogna med och kände igen, kommer att
bli främmande och obegripliga. Bibliska
motiv i de stora mästarnas verk i kyrkor
och på konstmuseer blir oförstådda, de talar inte längre till åskådaren. Bokläsaren
möter anspelningar och motiv som blir
obegripliga, särskilt i sådan utländsk litteratur, där anspelningar på Bibelns värld
ännu är vanliga och den kulturella förödelsen inte hunnit så långt.
De unga människor, som av doktrinär
skolpolitik berövats det bibliska arvet, går
ut i livet med en sorts analfabetism. Denna
är visserligen. inte lika socialt invalidiserande, som den analfabetism i ordets vanliga mening, som nu visat sig förekomma
hos ett antal ungdomar, trots genomgången 9-årig grundskola. Men den stänger ute
dem från väldigt mycket i konsten och litteraturen.
Kan kyrkan påverka utvecklingen?
Har kyrkosamfunden något ansvar för vad
som nu sker i den svenska skolan? Kyrka
och skolväsen hörde en gång samman.
Skolorna, både de lägre och de högre,
växte upp, bokstavligen i kyrkans skugga,
och detta samband har bestått ända in i
detta århundrade. Än i dag· kan man se
skolhus – i bruk eller övergivna – belägna i omedelbar närhet av en kyrka. Under min skoltid var stadens lärde gamle
prost vårt läroverks inspektor, som höll tal
i Tegnersanda vid skolavslutningarna och
biskopen i Linköping var läroverkets
eforus. Banden mellan kyrka och skola har
efterhand lossats, skolan har släppt fadershanden. Detta är en naturlig utveckling,
som alla fäder får uppleva. Skolväscndet
har vuxit ut och blivit självständigt, men
det som sker inom skolans väggar angår
oss alla.
Det finns kanske skäl att här påpeka, att
en liknande utveckling ägt rum också
inom sjukvården, som en gång helt var
kyrkans angelägenhet, liksom den ännu är
i delar av världen. I vårt land var i gångna
tider prästen stundom den ende läskunnige och bokligt bildade i socknen och han
fick ofta även vara sina församlingsbors
läkare i de vidsträckta områden av vårt
land, som saknade läkare. Med växande
tillgång till läkare, vårdpersonal och sjukhus, har sjukvårdsuppgifterna nu kunnat
övertas av läkare och andra medicinskt
utbildade.
Bibelkunskapen förvaltas nu främst av
de kyrkliga samfunden vid gudstjänster
och i alla former av deras undervisning,
ofta på ett beundransvärt sätt. KonfJrmandundervisningen har alltjämt betydande anslutning, ehuru avtagande. När
man ser den iver, varmed speciellt de
kyrkliga samfundens yngre fåreträdare numera ägnar sig åt politiska frågor som rör
främmande folk, vill man vädja till dem
att inte lämna de svenska skolorna åt sitt
337
öde utan strida for att bibelkunskapen får
leva vidare också i skolans undervisning,
som når alla. Det gör däremot inte den
kyrkliga undervisningen får konfirmander
och kyrkobesökare. Det dyrbara kulturarvet får inte forskingras!