Johan Hjertquist; Den Nya Samhällsandan
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JOHAN HJERTQUIST:
Den Nya Samhällsandan
Valdagen 1988 tillbringade Rulle på en
parkbänk i Tantolunden. Septembersolen värmde och skulle det ha blivit kyligt
hade han en nästan full halva Dessertvin
till hands.
Det var länge sedan Rulle röstat. Han
mindes inte riktigt. 1979, kanske. Serlan
dess hade det gått upp och ned, men
mest ned. Just nu höll han till på Hotell
Rosenlund, som gubbarna ironiskt kallade socialförvaltningens nya ungkarlshotell på Söder.
De senaste åren hade det blivit allt
knackigare med jobb. Inte ens hans gamla påhugg, grovdisken på restaurang Pelikan, var längre öppet för honom. Själv
hade han knappast funderat på varför.
Visst var han lite skakig vissa mornar,
men inte värre än tidigare.
Han hörde av yngre polare att det blivit allt kärvare på arbetsmarknaden.
Udda arbetskraft hade ännu mindre lyskraft nu än tidigare.
Den Nya Samhällsandan, som den kallades, hade Rulle inte mycket hum om.
Han visste inte ens vem som satt i regeringen. Det spelade väl ingen roll, brukade han säga till polarna när de klämde
en bärs eller en ljummen Villafranca på
Hotell Rosen!und. Samma skit vilka gubbar som sitter där och bestämmer!
Den Nya Samhällsandan manade till
flit, arbetsamhet och effektivitet. De
neolutheranska tongångarna hade blivit
allt tydligare. Sedan löntagarfonderna införts 1986 hade naturligtvis främst socialdemokraterna, men också oppositionen, betonat att Sverige måste arbeta sig
ur krisen. De första åren hade en del
haverier inträffat med de regionala fonderna. På sina håll hade man trott att
fonderna skulle stötta upp krisföretag
och bedriva AMS-verksamhet. Men sedan fondsystemet reformerats – centraliserats sa andra – våren före valet
hade det blivit slut med sådana äventyr·
ligheter.
Socialdemokratin hade gått till val pA
”Fortsatt trygghet” och att det minsann
inte blivit någon öststatssocialism efter
tre år med fonderna. Rulle hade en något
dimmig bild av att han på valdagens kväll
sett en sliten men lycklig OlofPalme vinkasegergester in i TV-kamerorna.
– Nu har vi fått mandatet att fullfölja
denna stora satsning på trygghet, arbete
och utveckling, konstaterade statsministern. Sedan var han borta i folkvimlet
och Rulle i efterdyningarna av en kasse
Pripps Blå.
Redan veckan efter valet tillsattes nya
utredningar om de ”tekniska detaJ.
jerna”: hur fonderna skulle styras, var
de skulle placera sina miljarder osv. Ef.
ter centraliseringen var det inte längre
lika viktigt med val till fondstyrelserna,
hade industriministern antytt. Och det
skulle nog ta lång tid att utreda denna
”komplexa problemstruktur”. När löDtagarnas regering nu tryggat sitt maktinnehav brådskade det inte med insynen.
När Rulle i ett anfall av arbetslust tittade in i köket på restaurang Pelikan fft
att höra om det behövdes hjälp med m.
ken eller soporna fick han veta att facklt
genomdrivit en uppgörelse med arbetSif’
varen. Bara fast anställd personal fd
anlitas. I klartext, förklarade personalchefen, betydde det att facket bara v
ha produktiv, heltidsarbetande ar
kraft. Några parasitära lodisar fanns
inte längre utrymme för i det nya
hällsklimatet av krafttag och hede
arbete.
Ett par dagar senare hämtades Rulle
till sin vanliga parkbänk av polisen.
Ban kördes till socialen där en assistent
pv honom ett papper. Han hade blivit
lirtidspensionerad. Han var officiellt
lbehövlig, 41 år gammal.
– Det har kommit direktiv om att kroaskt arbetsovilliga och långtidsarbetslisa ska behandlas strängare, meddelade
IICialassistenten beklagande. Det
tirpta ekonomiska läget gör att de geICnsamma resurserna måste inriktas på
lktivt arbetsförmedlande åtgärder. Den
ya Samhällsandan kräver att var och
Cll drar sitt strå till stacken!
Rulle begrep inte allt hon sa. Men för
u, att han var definitivt utslagen, det
mju solklart. De drömmar han brukade
ira sig själv med nyktra dagar, att han
!kulle skärpa sig och ordna jobb, kunde
1p0las för gott.
Han masade sig hemåt, förbi hundörade valaffischer som lovade ”Arbete åt
ila”.
*
Dennis Attebcrn la knappt märke till den
~slitna figuren som hasade fram på
den dammiga trottoaren. Dennis slog på
lindspelaren i sin Saab Turbo Sport och
Rulle hörde ett ögonblick musik genom
det halvöppna bilfönstret. Sedan var
Dennis och hans metallic-Saab redan
försvunna.
Dennis hade fortfarande kvar några
ABBA-kassetter. Sedan popgruppen för
Cll år sedan flyttat till Frankrike var det
svårt att få tag på deras skivor och band.
Den särskilda kulturavgift, som 1987 inllrts på all slags inspelad musik och videoband, hade drabbat ”utpräglat kom- 379
mersieila produkter” särskilt hårt. Och
att ABBA var utpräglat kommersiella
var det ingen tvekan om inom statens
Kulturråd. Nu smugglades ABBA-band
in och såldes svart. Men tillgången var
begränsad.
Dennis Atteborn hade bråda dagar.
Han var konsult med egen firma. Hans
bransch hade sedan 1986, då de första
fonderna införts, vuxit rekordartat.
Hans konsultbyrå hjälpte företag att
mildra verkningarna av fonderna. Det
var en minst sagt lukrativ bransch för
såväl konsulter som företag.
De första åren hade det rört sig om
ganska primitiva metoder för att kringgå
reglerna om vinstdelning. Löneavgiften
var ju inte så mycket att göra åt. Den
kunde också företagen i allmänhet kompensera sig för genom höjda priser. Och
snart hade företagsledningarna insett att
den redovisade ”övervinsten” kunde
förvandlas till ”normalvinst”. Fastigheter och lagertillgångar skrevs upp för att
öka det egna kapitalet. Ägarna tog ut
högre lön. Företagen byggde upp stiftelser för allehanda ändamål. Koncerner
började delas upp på dotterbolag med
säte i utlandet. Fonderna flyttade visserligen inte själva till Lichtenstein, men de
fick ironiskt nog företagen att göra det.
Naturligtvis var inte statsmakterna
och fondbyråkratin overksamma. Nya
lagar jagades fram för att hindra företagens kringgåenden. Men när någon permanent beräkningsgrund ännu inte kunnat presenteras för att beräkna ”övervinsterna”, var det omöjligt att sätta
stopp för alla dispositioner. Och att slå
fast vad som rymdes inom ”god bokfö-
ringssed” var ännu svårare. Företagens
revisorer hade ett betydande handlings- 380
utrymme innan direkta bokföringsbrott
kunde påvisas.
Nu talades det om en ny generalklausul. Det hade varit en valfråga, men väl
teknisk för att engagera tillräckligt
många. Kringgåenden, vars syfte var att
minska avsättningen till fondsystemet ,
skulle kriminaliseras. Och rätten för fö-
retag att etablera sig utomlands skulle
kraftigt begränsas, hade Dennis hört av
kontakter i kanslihuset. Men först måste
regeringen klara upp hur de nya lagarna
skulle mottas av omvärlden. Fria kapitalrörelser och frihandel var fortfarande
en officiell doktrin.
Men ju fler ingripanden mot företagen
desto mer desperata blev direktörerna.
Företagen la ut allt större belopp på att
genom manipulationer försöka rädda den
verkliga lönsamheten, som var något annat än den redovisade. Enligt de officiella siffrorna hade kapitalavkastningen
inom svensk industri sjunkit oavbrutet
sedan 1986.
– Snacka om dubbel bokföring, brukade Dennis skoja när han ”vattnade sig
vid oasen” , det vill säga det nya innestället Club Royal i Östra valvet på Slottet. Slottet användes numera bara för representationsändamål.
Just nu var Dennis på väg till ett mycket internt möte med några ekonomichefer inom exportindustrin. Sedan chefen för rikskriminalens särskilda kommando mot företagsbrottslighet uttalat
att man borde montera in avlyssningsanordningar hos misstänkta företagsledare
hölls möten av det här slaget på tillfälliga
platser och allra helst utomhus.
Dennis skulle denna vackra höstdag
spela krocket på Djurgården med ekonomicheferna. Han skulle lägga fram sitt
system för hur företagen genom förändrad internprissättning kraftigt skulle
minska sina vinster i Sverige.
Det skulle visa sig, var hans plan, att
de motorer Volvo köpte från sina fabriker i Singapore och Västtyskland stigit!
pris. Electrolux-Ericssons många dotter·
bolag världen över hade oväntat dra)).
bats av påtagliga prisstegringar på de
komponenter som levererades till de Il
kvarvarande svenska fabrikerna. Ock
Atlas Copcos dotterbolag i de expansiva
asiatiska staterna redovisade så kraftiga
löneökningar att de måste höja leverantörspriserna till moderbolaget med tjugo.
fem procent.
Det fanns helsäkra metoder för da
här operationen, det var Dennis Attebom övertygad om. Han samarbetade
med en f d rättschef i handelsdepartomentet, som insett var pengarna fana
att hämta. Ännu kunde ingen lag sköojas, som skulle förbjuda sådana här opoo
rationer, det hade han lovat.
Vid Djurgårdsbron stannade Demil
för att köpa kvällstidningarna. De hade
båda på löpsedlarna slagit upp resultalcl
av en stor razzia mot företagsledare. flo.
ra namngivna direktörer hade gripits far
brott mot de nya ekonomiska lagamL
Den särskilda riksåklagaren för ek<JIIIIo
miska brott krävde att generalklausulel
skulle utvidgas.
– Sett ur samhällets synpunkt förelf
ger ingen konflikt mellan mer generell
och effektiva åtgärder och kravet pl
rättssäkerhet, slog han fast.
Aftonbladet hade ett helt uppslag 11111
främst fackliga funktionärer som krä
hårdare tag mot de ohederliga dire
rerna. När den ekonomiska aktivitet
landet sjunkit och arbetslösheten
det viktigare än någonsin att nu ta till
mot de osolidariska sabotörerna
Hxoness1ens andra ledarsida, som nuskrevs av den grafiska fackklubledning, andades samma tongångar.
bak i Expressen hittade Dennis
reportage om författarna Sven Deloch PC Jersild, som skulle bosätta
i USA respektive Italien. Den lätt
trande artikeln innehöll ett uttalande
kulturministern:
– Vårt land gör nog ingen större förtist genom att dessa självupptagna högitomsttagare nu röstar med fötterna,
381
konstaterade hon syrligt.
Dennis rullade över bron ut på Djurgården, klätt i sprakande höstfärger.
– Nåja, det var ju ingen av ”mina”
direktörer som åkte fast, tänkte han.
Bara man är smart klarar man sig alltid.
Han tänkte inte på att en röd Volvo
följde efter honom. I framsätet satt två
kortklippta män i mockajackor, grå
byxor och svarta skor. l bagageluckan
hade de såväl krocketklubbor som den
numera via kvällspressen beryktade
svarta lådan med riktade mikrofoner och
bandspelare.
Den Nya Samhällsandan
Valdagen 1988 tillbringade Rulle på en
parkbänk i Tantolunden. Septembersolen värmde och skulle det ha blivit kyligt
hade han en nästan full halva Dessertvin
till hands.
Det var länge sedan Rulle röstat. Han
mindes inte riktigt. 1979, kanske. Serlan
dess hade det gått upp och ned, men
mest ned. Just nu höll han till på Hotell
Rosenlund, som gubbarna ironiskt kallade socialförvaltningens nya ungkarlshotell på Söder.
De senaste åren hade det blivit allt
knackigare med jobb. Inte ens hans gamla påhugg, grovdisken på restaurang Pelikan, var längre öppet för honom. Själv
hade han knappast funderat på varför.
Visst var han lite skakig vissa mornar,
men inte värre än tidigare.
Han hörde av yngre polare att det blivit allt kärvare på arbetsmarknaden.
Udda arbetskraft hade ännu mindre lyskraft nu än tidigare.
Den Nya Samhällsandan, som den kallades, hade Rulle inte mycket hum om.
Han visste inte ens vem som satt i regeringen. Det spelade väl ingen roll, brukade han säga till polarna när de klämde
en bärs eller en ljummen Villafranca på
Hotell Rosen!und. Samma skit vilka gubbar som sitter där och bestämmer!
Den Nya Samhällsandan manade till
flit, arbetsamhet och effektivitet. De
neolutheranska tongångarna hade blivit
allt tydligare. Sedan löntagarfonderna införts 1986 hade naturligtvis främst socialdemokraterna, men också oppositionen, betonat att Sverige måste arbeta sig
ur krisen. De första åren hade en del
haverier inträffat med de regionala fonderna. På sina håll hade man trott att
fonderna skulle stötta upp krisföretag
och bedriva AMS-verksamhet. Men sedan fondsystemet reformerats – centraliserats sa andra – våren före valet
hade det blivit slut med sådana äventyr·
ligheter.
Socialdemokratin hade gått till val pA
”Fortsatt trygghet” och att det minsann
inte blivit någon öststatssocialism efter
tre år med fonderna. Rulle hade en något
dimmig bild av att han på valdagens kväll
sett en sliten men lycklig OlofPalme vinkasegergester in i TV-kamerorna.
– Nu har vi fått mandatet att fullfölja
denna stora satsning på trygghet, arbete
och utveckling, konstaterade statsministern. Sedan var han borta i folkvimlet
och Rulle i efterdyningarna av en kasse
Pripps Blå.
Redan veckan efter valet tillsattes nya
utredningar om de ”tekniska detaJ.
jerna”: hur fonderna skulle styras, var
de skulle placera sina miljarder osv. Ef.
ter centraliseringen var det inte längre
lika viktigt med val till fondstyrelserna,
hade industriministern antytt. Och det
skulle nog ta lång tid att utreda denna
”komplexa problemstruktur”. När löDtagarnas regering nu tryggat sitt maktinnehav brådskade det inte med insynen.
När Rulle i ett anfall av arbetslust tittade in i köket på restaurang Pelikan fft
att höra om det behövdes hjälp med m.
ken eller soporna fick han veta att facklt
genomdrivit en uppgörelse med arbetSif’
varen. Bara fast anställd personal fd
anlitas. I klartext, förklarade personalchefen, betydde det att facket bara v
ha produktiv, heltidsarbetande ar
kraft. Några parasitära lodisar fanns
inte längre utrymme för i det nya
hällsklimatet av krafttag och hede
arbete.
Ett par dagar senare hämtades Rulle
till sin vanliga parkbänk av polisen.
Ban kördes till socialen där en assistent
pv honom ett papper. Han hade blivit
lirtidspensionerad. Han var officiellt
lbehövlig, 41 år gammal.
– Det har kommit direktiv om att kroaskt arbetsovilliga och långtidsarbetslisa ska behandlas strängare, meddelade
IICialassistenten beklagande. Det
tirpta ekonomiska läget gör att de geICnsamma resurserna måste inriktas på
lktivt arbetsförmedlande åtgärder. Den
ya Samhällsandan kräver att var och
Cll drar sitt strå till stacken!
Rulle begrep inte allt hon sa. Men för
u, att han var definitivt utslagen, det
mju solklart. De drömmar han brukade
ira sig själv med nyktra dagar, att han
!kulle skärpa sig och ordna jobb, kunde
1p0las för gott.
Han masade sig hemåt, förbi hundörade valaffischer som lovade ”Arbete åt
ila”.
*
Dennis Attebcrn la knappt märke till den
~slitna figuren som hasade fram på
den dammiga trottoaren. Dennis slog på
lindspelaren i sin Saab Turbo Sport och
Rulle hörde ett ögonblick musik genom
det halvöppna bilfönstret. Sedan var
Dennis och hans metallic-Saab redan
försvunna.
Dennis hade fortfarande kvar några
ABBA-kassetter. Sedan popgruppen för
Cll år sedan flyttat till Frankrike var det
svårt att få tag på deras skivor och band.
Den särskilda kulturavgift, som 1987 inllrts på all slags inspelad musik och videoband, hade drabbat ”utpräglat kom- 379
mersieila produkter” särskilt hårt. Och
att ABBA var utpräglat kommersiella
var det ingen tvekan om inom statens
Kulturråd. Nu smugglades ABBA-band
in och såldes svart. Men tillgången var
begränsad.
Dennis Atteborn hade bråda dagar.
Han var konsult med egen firma. Hans
bransch hade sedan 1986, då de första
fonderna införts, vuxit rekordartat.
Hans konsultbyrå hjälpte företag att
mildra verkningarna av fonderna. Det
var en minst sagt lukrativ bransch för
såväl konsulter som företag.
De första åren hade det rört sig om
ganska primitiva metoder för att kringgå
reglerna om vinstdelning. Löneavgiften
var ju inte så mycket att göra åt. Den
kunde också företagen i allmänhet kompensera sig för genom höjda priser. Och
snart hade företagsledningarna insett att
den redovisade ”övervinsten” kunde
förvandlas till ”normalvinst”. Fastigheter och lagertillgångar skrevs upp för att
öka det egna kapitalet. Ägarna tog ut
högre lön. Företagen byggde upp stiftelser för allehanda ändamål. Koncerner
började delas upp på dotterbolag med
säte i utlandet. Fonderna flyttade visserligen inte själva till Lichtenstein, men de
fick ironiskt nog företagen att göra det.
Naturligtvis var inte statsmakterna
och fondbyråkratin overksamma. Nya
lagar jagades fram för att hindra företagens kringgåenden. Men när någon permanent beräkningsgrund ännu inte kunnat presenteras för att beräkna ”övervinsterna”, var det omöjligt att sätta
stopp för alla dispositioner. Och att slå
fast vad som rymdes inom ”god bokfö-
ringssed” var ännu svårare. Företagens
revisorer hade ett betydande handlings- 380
utrymme innan direkta bokföringsbrott
kunde påvisas.
Nu talades det om en ny generalklausul. Det hade varit en valfråga, men väl
teknisk för att engagera tillräckligt
många. Kringgåenden, vars syfte var att
minska avsättningen till fondsystemet ,
skulle kriminaliseras. Och rätten för fö-
retag att etablera sig utomlands skulle
kraftigt begränsas, hade Dennis hört av
kontakter i kanslihuset. Men först måste
regeringen klara upp hur de nya lagarna
skulle mottas av omvärlden. Fria kapitalrörelser och frihandel var fortfarande
en officiell doktrin.
Men ju fler ingripanden mot företagen
desto mer desperata blev direktörerna.
Företagen la ut allt större belopp på att
genom manipulationer försöka rädda den
verkliga lönsamheten, som var något annat än den redovisade. Enligt de officiella siffrorna hade kapitalavkastningen
inom svensk industri sjunkit oavbrutet
sedan 1986.
– Snacka om dubbel bokföring, brukade Dennis skoja när han ”vattnade sig
vid oasen” , det vill säga det nya innestället Club Royal i Östra valvet på Slottet. Slottet användes numera bara för representationsändamål.
Just nu var Dennis på väg till ett mycket internt möte med några ekonomichefer inom exportindustrin. Sedan chefen för rikskriminalens särskilda kommando mot företagsbrottslighet uttalat
att man borde montera in avlyssningsanordningar hos misstänkta företagsledare
hölls möten av det här slaget på tillfälliga
platser och allra helst utomhus.
Dennis skulle denna vackra höstdag
spela krocket på Djurgården med ekonomicheferna. Han skulle lägga fram sitt
system för hur företagen genom förändrad internprissättning kraftigt skulle
minska sina vinster i Sverige.
Det skulle visa sig, var hans plan, att
de motorer Volvo köpte från sina fabriker i Singapore och Västtyskland stigit!
pris. Electrolux-Ericssons många dotter·
bolag världen över hade oväntat dra)).
bats av påtagliga prisstegringar på de
komponenter som levererades till de Il
kvarvarande svenska fabrikerna. Ock
Atlas Copcos dotterbolag i de expansiva
asiatiska staterna redovisade så kraftiga
löneökningar att de måste höja leverantörspriserna till moderbolaget med tjugo.
fem procent.
Det fanns helsäkra metoder för da
här operationen, det var Dennis Attebom övertygad om. Han samarbetade
med en f d rättschef i handelsdepartomentet, som insett var pengarna fana
att hämta. Ännu kunde ingen lag sköojas, som skulle förbjuda sådana här opoo
rationer, det hade han lovat.
Vid Djurgårdsbron stannade Demil
för att köpa kvällstidningarna. De hade
båda på löpsedlarna slagit upp resultalcl
av en stor razzia mot företagsledare. flo.
ra namngivna direktörer hade gripits far
brott mot de nya ekonomiska lagamL
Den särskilda riksåklagaren för ek<JIIIIo
miska brott krävde att generalklausulel
skulle utvidgas.
– Sett ur samhällets synpunkt förelf
ger ingen konflikt mellan mer generell
och effektiva åtgärder och kravet pl
rättssäkerhet, slog han fast.
Aftonbladet hade ett helt uppslag 11111
främst fackliga funktionärer som krä
hårdare tag mot de ohederliga dire
rerna. När den ekonomiska aktivitet
landet sjunkit och arbetslösheten
det viktigare än någonsin att nu ta till
mot de osolidariska sabotörerna
Hxoness1ens andra ledarsida, som nuskrevs av den grafiska fackklubledning, andades samma tongångar.
bak i Expressen hittade Dennis
reportage om författarna Sven Deloch PC Jersild, som skulle bosätta
i USA respektive Italien. Den lätt
trande artikeln innehöll ett uttalande
kulturministern:
– Vårt land gör nog ingen större förtist genom att dessa självupptagna högitomsttagare nu röstar med fötterna,
381
konstaterade hon syrligt.
Dennis rullade över bron ut på Djurgården, klätt i sprakande höstfärger.
– Nåja, det var ju ingen av ”mina”
direktörer som åkte fast, tänkte han.
Bara man är smart klarar man sig alltid.
Han tänkte inte på att en röd Volvo
följde efter honom. I framsätet satt två
kortklippta män i mockajackor, grå
byxor och svarta skor. l bagageluckan
hade de såväl krocketklubbor som den
numera via kvällspressen beryktade
svarta lådan med riktade mikrofoner och
bandspelare.