Erik Petrén; Efter kyrkomötet
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK PETREN:
Efter kyrkomötet
Sedan mitten av 1900-talet har man
bnnat urskilja två huvudlinjer i sättet
111 se på Svenska kyrkan, skriver lektor
flik Petren. Å ena sidan blir allt fler
rtedvetna om att Svenska kyrkan är ett
rossamfund, historiskt förbundet med
tpostlarnas kyrka och i sitt handlande
wstämt av sin bekännelse. Å andra
litlan organiserar sig synen på Svenska
tyrkan som en sida av det svenska
~t~mhället med en ny medvetenhet. Den
1/assiska, religiöst motiverade
IJikkyrkotanken har nu i realiteten
~r/oral sin ställning som Svenska
tyrkans allmänt vedertagna definition
tv sin natur och egenart. Under
liVeck/ande av hövlighetens och
rtspektens alla dimridåer har
fiiQjoriteten vid 1979 och 1982 års
kyrkomötenfaktiskt förpassat den till
kyrkohistoriens pensionärshem, skriver
författaren.
Fränsett några områden som då ännu
inte var politiskt organiserade var Sverige det land i Europa som ist blev kristnat. Ända från missionstiden har också
kyrkan i Sverige haft vissa särdrag ijämförelse t ex med förhållandena på kontinenten. Ett av dem är den roll sockenmännen har spelat, både i ansvaret för
kyrkobyggnaden och vid tillsättandet av
präst. På mänga platser ärvde den
kristna sockenkänslan den respekt för
kultplatsens helighet som funnits redan i
heden tid. När mässan ersatte blotet, tog
den också över uppgiften att främja årsväxt och avel. Mänga ortnamn vittnar
om sambandet.
l det försvar för Svenska kyrkans
ställning som samhällsinstitution som
segrade vid 1979 och 1982 års kyrkomö-
ten finns den gamla känslan för lokalhelgedom med som en grundton. Men där
finns också inslag av yngre datum.
Vid mitten av 1900-talet kan man urskilja två huvudlinjer i sättet att se på
Svenska kyrkan.
Å ena sidan blir allt fler människor
medvetna om att Svenska kyrkan är ett
trossamfund, historiskt förbundet med
apostlarnas kyrka och i sitt handlande
bestämt av sin bekännelse. Detta synsätt
fick uttryck i och stöd av 1951 års religionsfrihetslag och dess förarbeten.
Å andra sidan organiserar sig synen på
Svenska kyrkan som en sida av det
svenska samhället med en ny medvetenhet. Den fick en samlingspunkt i 1961 års
nya Lag om församlingsstyrelse.
Mellan dessa två synsätt och dessa två
lagstiftningskomplex har valet – och
striden – stått.
418
Dissenterlagen
Med religionsfrihetslagen 1951 förverkligades intentionerna i den s k biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte. Dess poäng var förslaget om ”fritt utträde” ur
Svenska kyrkan.
Då och ända till 1952 gällde ”Förordning om främmande trosbekännare och
deras religionsövning” av år 1873, vanligen kallad dissenterlagen. Enligt den
fanns ingen annan möjlighet att lämna
Svenska kyrkan än att övergå till annat,
av Konungen godkänt kristet trossamfund. Två episoder belyser hur systemet
fungerade.
Efter 1873 hade två samfund anmält
sig och av Konungen blivit godkända
som ”främmande trosbekännare”, nämligen romersk-katolska kyrkan och metodist-episkopalkyrkan. År 1884 hade
Hjalmar Branting, för att kunna få gifta
sig borgerligt med den frånskilda Anna
Jäderin, anmält utträde ur Svenska kyrkan och avsikt att inträda i metodistkyrkan. 33 år senare kallades han som socialdemokratisk partiledare att ingå i regeringen. Men regeringsledamöter måste
”bekänna den rena evangeliska läran”,
dvs tillhöra Svenska kyrkan. Då måste
Branting, som naturligtvis aldrig hade
gått in i metodistkyrkan, i en särskild
skrivelse till pastorsämbetet meddela att
han ”icke inträtt i nämnda trossamfund
och icke heller där ämnar söka inträde”,
varefter anteckningen om hans utträde
ströks och han kunde bli statsråd.
Inte bara regeringsledamöter måste
”bekänna den rena evangeliska läran”.
Det tvånget fanns för många offentligt
anställda, bl a för folkskollärare. På
1880-talet fann Lunds domkapitel att två
lärare i Malmö, som hade blivit baptister, därigenom hade avfallit från kyrkaDI
rena evangeliska lära. De uppfyllde, menade domkapitlet inte längre gällande behörighetskrav och skulle alltså skiljas
från sina tjänster. Beslutet överklagadel
hos regeringen (det var före regeringsrilo
tens tillkomst 1909). Där fann man atula
två lärarna visserligen sagt sig vara bap.
tister men att de inte hade utträtt 11
Svenska kyrkan och därför i lagens mo.
ning fortfarande ”bekände den re•
evangeliska läran” och i konsekveDS
därmed skulle återinsättas i sina tjänste.:
De båda Malmölärarna kunde helt emkelt inte gå ur Svenska kyrkan. De hada
inget annat, av Konungen godkänt kJit,
tet trossamfund att gå till. BaptisterDS
kunde inte acceptera något statens kOJDo
petens att ”godkänna” kristna tross3111
fund. Allra minst ville de underkasta ·
en sådan granskning av den lutherska
stat som hade utpekat och förföljt dea
som kättare. Baptistförsamlingarna var
följaktligen ur statens synpunkt inte trossamfund utan rent privata föreningar.
Det då gällande rättsläget fick ocksl
en annan konsekvens. BaptisterDS
praktiserade troende- eller vuxendqt
och lät inte döpa sina barn. Kyrkolageli
bestämmelse att alla i riket födda bm
skulle döpas före sex veckors ålder kiJio
de inte upprätthållas i praktiken. BaptiJ.
temas liksom ateisters och andra fritåJ.
kares odöpta barn tillhörde emellertid
alltjämt Svenska kyrkan. Att Svensb
kyrkan, ensam i kristenheten, t.
odöpta kyrkornedlemmar – i internationellt och ekumeniskt perspektiv ett hell
orimligt begrepp – är alltså en följd If
den gamla religiösa tvångslagstiftningel,
som i Sverige var hårdare och mer k01o
sekvent än i något annat europeiskt land.
Orsakerna till att religionstvånget blev
så extra hårt just i Sverige torde vara att
söka i det som hände i vårt land omkring
sekelskiftet 1600. Då tog Carl IX makten
aenom en revolution, riktad mot den Jeptime kungen som var katolik. Först år
1660, efter ett par generationsskiften, erkände Polen den nya dynastin i Sverige.
Denna revolutionära regims ideologi
blev den lutherska ortodoxin. En person
med sympatier för katolsk tro var inte
lått och slätt en religiös avvikare och –
som i Danmark eller England – andra
klassens medborgare. Han var en kontrarevolutionär och dömdes som sådan
lan förskoning. I riket fick bara en tro
finnas.
När man så småningom måste göra un- 4antag, var det uttryckligen bara för utlänningar. Ännu på J840-talet hände det
att polisen stod utanför lokalen där metodisten Scott skulle tala och såg till att
mga svenskar slank in. Först med 1951
års religionsfrihetslagstiftnig erkändes
de som står utanför Svenska kyrkan som
fullvärdiga svenskar.
Religionsfrihetslagen
När Einar Billing och hans biskopskolleger J929 begärde att detta tvångssystem skulle bringas ur världen, såg de
saken rent religiöst. Svenska kyrkan är,
menade de, ett uttryck för Guds kärleksfulla omsorg om Sveriges folk. Ur kyrkan i denna mening kan man inte utträda, lika lite som någon kan ställa sig
utanför Guds kärlek. Men Gud har också
gett människan frihet att tacka nej till
hans erbjudande. Denna frihet på det religiösa planet måste på det legala motsvaras och symboliseras av en möjlighet
4\9
att utträda ur organisationen Svenska
kyrkan. Detta utträde måste vara fritt,
dvs det får inte bindas vid villkor, t ex
om övergång till annat kristet samfund.
När förslaget om fritt utträde ur kyrkan omsider förverkligades med religionsfrihetslagen 195 J, fick det en konsekvens, som 1929 års män nog inte hade
avsett, knappast ens förutsett. l den nya
lagen infördes för första gången i svensk
lagstiftning begreppet medlem i Svenska
kyrkan. Tidigare hade man – som några
alltjämt föredrar att göra – talat om tillhörighet men inte om medlemskap. För
första gången definieras, visserligen indirekt men fullt tydligt, också Svenska
kyrkan som ett trossamfund. Den gamla
överhets- och monopolkyrkan behåller
visserligen i många avseenden en särställning men blir i princip, religiöst sett,
ett trossamfund bland flera.
I början var det få som gick ur kyrkan.
Några sade rent ut, att de stannade kvar i
kyrkan därför att de ansåg sig ha bättre
möjligheter att ”bekämpa den religiösa
vidskepelsen” inifrån kyrkan (så ABFrektorn Arne Hirdman i en radiointervju
hösten t95 t. I praktiken blev skillnaden
då inte så stor. På sikt fick det dock
betydelse att Svenska kyrkan i lag definierades som ett trossamfund med medlemmar. Den vann i trovärdighet som
ekumenisk samtalspartner – den abnorma konstruktionen att många frikyrkliga har behållit ett s k dubbelt medlemskap har aldrig på allvar tagits upp till
diskussion. Att begreppet medlem i
Svenska kyrkan har kommit in i lagstiftningen har väl också gett anledning till
eftertanke kring detta medlemskaps innebörd, grunder och konsekvenser.
420
Kyrkomötet 1979
Linjen från religionsfrihetslagen fördes
redan 1956 vidare i en riksdagsmotion
som resulterade i tillsättandet av 1958
års utredning kyrka-stat. Dennas efterföljare , 1968 års beredning om stat och
kyrka, lade 1972 fram förslag om förändrad ansvarsfördelning mellan stat/kommun och Svenska kyrkan, syftande till
att ge ” klarare uttryck för Svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej
statlig institution”. Inför 1973 års valrö-
relse lade regeringen förslaget åt sidan.
Efter hand kom nya samtal i gång. Nya
förslag arbetades fram. Med alla ändringar och modifikationer var huvudlinjen fortfarande att markera och stärka
kyrkans karaktär av trossamfund. Arbetet hade böljat under den socialdemokratiska regeringen. Folkpartiregeringen
1978-79 lade fram förslagen för 1979 års
kyrkomöte.
Kyrkomötet fällde förslaget med 54
röster mot 42. Av biskoparna röstade 10
för och 3 mot, av de valda prästerna 20
för och 6 mot, av lekmannaombuden 12
för och 45 mot. Flertalet prästerliga ombuds ställningstagande bestämdes uppenbarligen av tanken på kyrkan som
trossamfund. Vad var det då som fällde
utslaget åt andra hållet? Vad bestämde
den majoritet bland lekmännen som också blev kyrkomötets?
Som i alla majoriteter fanns också i
denna olika motiveringar. Där fanns
gammal sockenkänsla, förstärkt av oro
för att ändrade relationer till staten skulle få ödesdigra konsekvenser för de små
församlingarnas ekonomi. Där fanns rester av en med sockenkänslan besläktad
statskyrklighet av 1800-talsmodell. Där
fanns också modernare tankegångar om
att förbindelsen med staten behövs SOII
en garanti för fortsatt demokratisering 1
kyrkan.
Tillkomsten av kyrkofullmäktige
Enligt den Lag om församlingsstyrelse,
som kom till 1930, skulle i större oci
medelstora församlingar kyrkostäm11111
ersättas med kyrkofullmäktige. Ordnint
en var hämtad från den borgerliga kOllo
munen, där den var en konsekvens a
den allmänna, lika och hemliga röstrilten.
Till att bölja med dominerades valcl
till kyrkofullmäktige av samma kyrkJitl
grupper som hade styrt på kyrkostäao
morna. Efter någon tvekan – n..
om församlingsstyrelse verkligen var •
politisk uppgift – böljade socialde11111
kraterna engagera sig. Kyrkofullmäk ·
förvaltade utdebiterade medel och de’*
sågs i allmänna val; här fanns med andl
ord samhälleliga intressen att bevakr.
Man gick som parti in i kyrkofullmäktill
på samma villkor och i samma anda
i andra kommunala organ.
Från böljan hade många socialdemtkrater en skeptisk inställning till dll
kyrkliga arbetet – kyrkan och präst~~
var ju av gammalt en del av den överlllt
som arbetarrörelsen hade sett som 11
motståndare. I många fall var man nif.
mast inställd på att motarbeta ”onåli
ga” utgifter. Efter hand som man koma
i ansvaret, solidariserade man sig dOlt
med det som gjordes; skulle man ha 11
kyrklig verksamhet, borde den hAll
hygglig standard och ha rimliga villk
Och så skulle kyrkogårdsarbetare
andra anställda ha sin rätt. Men även*
attityden mot kyrkan, mot dess religiöa
l’bete och mot prästen efter hand blev
ler positiv, kände man sig hela tiden
11m företrädare för sin rörelse och sitt
f811i i kyrkan och dess organ. Det var
tån den utgångspunkten man tog sitt anar inom denna sektor av samhället.
Vid mitten av 1950-talet fanns redan
mstabil tradition för ett socialdemokraltskt partimedvetet engagemang i den
lyrkliga beslutsapparaten. Då hade ockdandra partier börjat gå fram med egna
lstor vid kyrkofullmäktigevalen. Fortfallllde var det dock socialdemokraterna
11m hade de starkaste banden till den
Grdinarie partiapparaten. Av många belbktades de som inte riktigt lika kyrkliga
11m andra ledamöter i kyrkoråd och kyrlofullmäktige.
!- Det fanns med andra ord ett behov att
Fden i praktiken etablerade gruppen av
ialdemokratiska kyrkokommunalpoitiker en kyrklig legitimering. Detta
ileologiska vacuum fylldes, just vid
1950-talets mitt, av en helt ny kyrkosyn.
Den tidigare folkkyrkotanken, förknippad framför allt med Einar Billings
aamn, var alltigenom religiöst tänkt.
Samtidigt hör den otvetydigt hemma i
den historisk-nationella föreställningsvärld, som fick sitt estetiska uttrycJc i det
vi kallar nittiotalet. J A Eklund och
Nathan Söderblom tillhör nittiotalet lika
väl som Sven Hedin och Ragnar Östberg.
Med det demokratiska genombrottet
flr ordet ”folk” om inte en helt ny betydelse så dock nya övertoner. Det nationella tonas ner, jämlikhet och medborgerliga rättigheter träder i förgrunden.
”Folkhemmet” lanseras. Denna förskjutning i innebörden av ordet ”folk”
gjorde att man kunde behålla termen
421
folkkyrka med alla dess rika associationer och föra fram en helt ny tanke, den
demokratiska folkkyrkotanken. Denna
framträder med anspråket att vara en utveckling av den religiösa folkkyrkotanke
som under tiden blivit Svenska kyrkans
mer eller mindre officiella definition av
sig själv. Den vill bara tillägga att folket
inte längre skall vara enbart objekt för
den kyrkliga verksamheten utan också
vara subjekt i kyrkan. Den anknyter därmed både till gammal svensk sockendemokrati och till moderna ideologiska
strömningar.
Prästkyrka kontra folkkyrka
Att folksuveräniteten skulle gälla som
yttersta auktoritetsprincip i samhället
var allmänt accepterat. Om kyrkan är en
del av samhället, måste samma princip
gälla också i den. I samhället har folkmakten ersatt furstemakten. l diskussionen om kyrkan riktades i demokratins
namn kritiken mot den gamla ”prästkyrkan”. ”Prästkyrka” kontra ”folkkyrka”
blev en diskussion inte om förkunnelsens målgrupp utan om var makten i kyrkan skulle ligga. Men prästernas auktoritet i en kristen kyrka bygger inte på utgången av en maktkamp utan på deras
trohet mot uppdraget att förvalta ett en
gång för alla givet trosarv. Därför kom
strävandena att reducera prästämbetets
roll och demokratisera kyrkan att i verkligheten riktas mot hela tanken att kyrkans existens och liv bygger på en en
gång för alla given uppenbarelse.
Det nya synsättet möttes från olika
håll i kyrkan av skarp kritik, från andra
med större förståelse. Oberörd av teologiska diskussioner vann emellertid den
l
l
’
’
’
’
1 l
422
demokratiska folkkyrkosynen snabbt
terräng bland lokala kyrkliga beslutsfattare av alla partier. Den gav en grund för
deltagandet i de kyrkokommunala organen oberoende av personlig tro – som
alltmer uppfattades som vatje enskilds
mycket privata angelägenhet. Kommunreformen gjorde också partierna benägna
att ta vara på de förtroendeposter som
fanns kvar efter alla sammanslagningarna.
Demokratiseringen innebar inte att
man var emot religiös tro i och för sig;
tendenser i den riktningen tillhörde fram
på t960-talet i stort sett det förflutna.
Men med trons privatisering blev kyrkans uppgift egentligen att erbjuda den
enskilde en ram till stöd för det inre liv
han själv valde att odla. De som vill ha
regelbunden gudstjänst skall självklart
ha möjlighet till det. De som vill komma
lite spritt, vid vissa högtider eller så,
skall kunna det. De som vill begränsa sin
kyrkogång till familjens bemärkelsedagar måste ha den friheten. Prästers och
andra anställdas uppgift är att tillhandahålla denna varierande service utan att
ställa villkor. De måste framför allt respektera människors rätt att inte, inte
heller i samband med kyrkans service,
bli utsatta för krav på personliga ställningstaganden i trosfrågor.
Med uppgift att ekonomiskt garantera
denna religiösa service finns en lagfäst,
demokratiskt organiserad beslutsapparat. Denna apparat har alltmer kommit
att betraktas som den egentliga bäraren
av kyrkans identitet. Församlingsstyrelselagen blev i sin 1961 förnyade form
denna service- eller kommunkyrklighets
kanoniska skrift. Dess regler för beslutsapparatens kompetens och arbetsformer
åberopas gärna som den fasta grund, pi
vilken kyrkan och dess arbete vilar. Mel
denna lag är inte kyrkolag, stiftad ”*
samtycke av kyrkans organ för kyrkolat
stiftning, det aHmänna kyrkomötet. Dit
är en kommunallag, stiftad av statsten ensam. Enligt kommunkyrkligt s
sätt är inte bara kyrkans yttre villbi
utan hela dess verksamhet, ja dess
stens ytterst beroende av statliga
Helt naturligt menar de som tänker så
en från staten lösgjord kyrka skulle
en helt annan kyrka än den som de
tills arbetat i.
1982 års kyrkomöte
Ännu 1975 förekom i viss ut
personval till kyrkomötet. Vid valen
1979 års kyrkomöte drevs
stramare; tidigare ombud som inte
respektive partilinje nominerades inte
återval. Under mötet uppträdde
naombuden mera öppet som tnr..tr<>tt.,.,•
för sina partier. Vid 1982 års
var lekmannaombudens fördelning
partigrupper i praktiken genomförd.
Avgörandet i stat-kyrka-frågan
1979 års kyrkomöte stod i det v~·tsenl•
mellan dem som ville stärka
raktär av trossamfund och dem som
bevara församlingars och kyrkliga
fålligheters kommunstatus. Som
har nämnts, segrade den ”’v””””u’u•:n
liga linjen över trossamfundslinjen.
år senare fullföjdes segern. Med
kyrkomötesbeslut bakom sig
kommunministern skapa politisk
kring ett förslag, som innebar att
munkyrkans princip slår igenom
på riksplanet. Att förslaget skulle
joritet vid 1982 års kyrkomötet var
Frågan var hur 1979 års minoritet skulleställa sig. Av de 10 biskopar, som 1979
~ck på trossamfundslinjen, återkom 6 i
kyrkomötet 1982; 4 av dem gick i den
avgörande voteringen på regeringsförslaJe!, 2 kunde inte vara med på det. Av de
20 prästerna i 1979 års minoritet var Il
med även 1982; 10 av dem stod fast. Av
de 12 lekmannaombuden från 1979 omvaldes 6 till 1982 års möste; l av dem
vidhöll sin ståndpunkt. En präst och lekman ändrade votum i motsatt riktning.
Mellan 1979 och 1982 ökade majoriteten
från 54 till 71 och minskade minoriteten
från 42 till 22 nej och 3 nedlagda.
I det perspektiv som här har anlagts
betyder det som har hänt att den klas- 423
siska, religiöst motiverade folkkyrkotanken i realiteten har förlorat sin ställning
som Svenska kyrkans allmänt vedertagna definition av sin natur och egenart.
Under utvecklande av hövlighetens och
respektens alla dimridåer har majoriteten vid 1979 och 1982 års kyrkomöten
faktiskt förpassat den till kyrkohistoriens pensionärshem.
Därmed går ansvaret för att förvalta
synen på Svenska kyrkan som en gemenskap kring tron på den korsfäste och
uppståndne Herren över från kyrkans
ordinarie talesmän till andra, mindre officiella men för den skulle inte mindre
ansvariga grupper inom kyrkan.
Efter kyrkomötet
Sedan mitten av 1900-talet har man
bnnat urskilja två huvudlinjer i sättet
111 se på Svenska kyrkan, skriver lektor
flik Petren. Å ena sidan blir allt fler
rtedvetna om att Svenska kyrkan är ett
rossamfund, historiskt förbundet med
tpostlarnas kyrka och i sitt handlande
wstämt av sin bekännelse. Å andra
litlan organiserar sig synen på Svenska
tyrkan som en sida av det svenska
~t~mhället med en ny medvetenhet. Den
1/assiska, religiöst motiverade
IJikkyrkotanken har nu i realiteten
~r/oral sin ställning som Svenska
tyrkans allmänt vedertagna definition
tv sin natur och egenart. Under
liVeck/ande av hövlighetens och
rtspektens alla dimridåer har
fiiQjoriteten vid 1979 och 1982 års
kyrkomötenfaktiskt förpassat den till
kyrkohistoriens pensionärshem, skriver
författaren.
Fränsett några områden som då ännu
inte var politiskt organiserade var Sverige det land i Europa som ist blev kristnat. Ända från missionstiden har också
kyrkan i Sverige haft vissa särdrag ijämförelse t ex med förhållandena på kontinenten. Ett av dem är den roll sockenmännen har spelat, både i ansvaret för
kyrkobyggnaden och vid tillsättandet av
präst. På mänga platser ärvde den
kristna sockenkänslan den respekt för
kultplatsens helighet som funnits redan i
heden tid. När mässan ersatte blotet, tog
den också över uppgiften att främja årsväxt och avel. Mänga ortnamn vittnar
om sambandet.
l det försvar för Svenska kyrkans
ställning som samhällsinstitution som
segrade vid 1979 och 1982 års kyrkomö-
ten finns den gamla känslan för lokalhelgedom med som en grundton. Men där
finns också inslag av yngre datum.
Vid mitten av 1900-talet kan man urskilja två huvudlinjer i sättet att se på
Svenska kyrkan.
Å ena sidan blir allt fler människor
medvetna om att Svenska kyrkan är ett
trossamfund, historiskt förbundet med
apostlarnas kyrka och i sitt handlande
bestämt av sin bekännelse. Detta synsätt
fick uttryck i och stöd av 1951 års religionsfrihetslag och dess förarbeten.
Å andra sidan organiserar sig synen på
Svenska kyrkan som en sida av det
svenska samhället med en ny medvetenhet. Den fick en samlingspunkt i 1961 års
nya Lag om församlingsstyrelse.
Mellan dessa två synsätt och dessa två
lagstiftningskomplex har valet – och
striden – stått.
418
Dissenterlagen
Med religionsfrihetslagen 1951 förverkligades intentionerna i den s k biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte. Dess poäng var förslaget om ”fritt utträde” ur
Svenska kyrkan.
Då och ända till 1952 gällde ”Förordning om främmande trosbekännare och
deras religionsövning” av år 1873, vanligen kallad dissenterlagen. Enligt den
fanns ingen annan möjlighet att lämna
Svenska kyrkan än att övergå till annat,
av Konungen godkänt kristet trossamfund. Två episoder belyser hur systemet
fungerade.
Efter 1873 hade två samfund anmält
sig och av Konungen blivit godkända
som ”främmande trosbekännare”, nämligen romersk-katolska kyrkan och metodist-episkopalkyrkan. År 1884 hade
Hjalmar Branting, för att kunna få gifta
sig borgerligt med den frånskilda Anna
Jäderin, anmält utträde ur Svenska kyrkan och avsikt att inträda i metodistkyrkan. 33 år senare kallades han som socialdemokratisk partiledare att ingå i regeringen. Men regeringsledamöter måste
”bekänna den rena evangeliska läran”,
dvs tillhöra Svenska kyrkan. Då måste
Branting, som naturligtvis aldrig hade
gått in i metodistkyrkan, i en särskild
skrivelse till pastorsämbetet meddela att
han ”icke inträtt i nämnda trossamfund
och icke heller där ämnar söka inträde”,
varefter anteckningen om hans utträde
ströks och han kunde bli statsråd.
Inte bara regeringsledamöter måste
”bekänna den rena evangeliska läran”.
Det tvånget fanns för många offentligt
anställda, bl a för folkskollärare. På
1880-talet fann Lunds domkapitel att två
lärare i Malmö, som hade blivit baptister, därigenom hade avfallit från kyrkaDI
rena evangeliska lära. De uppfyllde, menade domkapitlet inte längre gällande behörighetskrav och skulle alltså skiljas
från sina tjänster. Beslutet överklagadel
hos regeringen (det var före regeringsrilo
tens tillkomst 1909). Där fann man atula
två lärarna visserligen sagt sig vara bap.
tister men att de inte hade utträtt 11
Svenska kyrkan och därför i lagens mo.
ning fortfarande ”bekände den re•
evangeliska läran” och i konsekveDS
därmed skulle återinsättas i sina tjänste.:
De båda Malmölärarna kunde helt emkelt inte gå ur Svenska kyrkan. De hada
inget annat, av Konungen godkänt kJit,
tet trossamfund att gå till. BaptisterDS
kunde inte acceptera något statens kOJDo
petens att ”godkänna” kristna tross3111
fund. Allra minst ville de underkasta ·
en sådan granskning av den lutherska
stat som hade utpekat och förföljt dea
som kättare. Baptistförsamlingarna var
följaktligen ur statens synpunkt inte trossamfund utan rent privata föreningar.
Det då gällande rättsläget fick ocksl
en annan konsekvens. BaptisterDS
praktiserade troende- eller vuxendqt
och lät inte döpa sina barn. Kyrkolageli
bestämmelse att alla i riket födda bm
skulle döpas före sex veckors ålder kiJio
de inte upprätthållas i praktiken. BaptiJ.
temas liksom ateisters och andra fritåJ.
kares odöpta barn tillhörde emellertid
alltjämt Svenska kyrkan. Att Svensb
kyrkan, ensam i kristenheten, t.
odöpta kyrkornedlemmar – i internationellt och ekumeniskt perspektiv ett hell
orimligt begrepp – är alltså en följd If
den gamla religiösa tvångslagstiftningel,
som i Sverige var hårdare och mer k01o
sekvent än i något annat europeiskt land.
Orsakerna till att religionstvånget blev
så extra hårt just i Sverige torde vara att
söka i det som hände i vårt land omkring
sekelskiftet 1600. Då tog Carl IX makten
aenom en revolution, riktad mot den Jeptime kungen som var katolik. Först år
1660, efter ett par generationsskiften, erkände Polen den nya dynastin i Sverige.
Denna revolutionära regims ideologi
blev den lutherska ortodoxin. En person
med sympatier för katolsk tro var inte
lått och slätt en religiös avvikare och –
som i Danmark eller England – andra
klassens medborgare. Han var en kontrarevolutionär och dömdes som sådan
lan förskoning. I riket fick bara en tro
finnas.
När man så småningom måste göra un- 4antag, var det uttryckligen bara för utlänningar. Ännu på J840-talet hände det
att polisen stod utanför lokalen där metodisten Scott skulle tala och såg till att
mga svenskar slank in. Först med 1951
års religionsfrihetslagstiftnig erkändes
de som står utanför Svenska kyrkan som
fullvärdiga svenskar.
Religionsfrihetslagen
När Einar Billing och hans biskopskolleger J929 begärde att detta tvångssystem skulle bringas ur världen, såg de
saken rent religiöst. Svenska kyrkan är,
menade de, ett uttryck för Guds kärleksfulla omsorg om Sveriges folk. Ur kyrkan i denna mening kan man inte utträda, lika lite som någon kan ställa sig
utanför Guds kärlek. Men Gud har också
gett människan frihet att tacka nej till
hans erbjudande. Denna frihet på det religiösa planet måste på det legala motsvaras och symboliseras av en möjlighet
4\9
att utträda ur organisationen Svenska
kyrkan. Detta utträde måste vara fritt,
dvs det får inte bindas vid villkor, t ex
om övergång till annat kristet samfund.
När förslaget om fritt utträde ur kyrkan omsider förverkligades med religionsfrihetslagen 195 J, fick det en konsekvens, som 1929 års män nog inte hade
avsett, knappast ens förutsett. l den nya
lagen infördes för första gången i svensk
lagstiftning begreppet medlem i Svenska
kyrkan. Tidigare hade man – som några
alltjämt föredrar att göra – talat om tillhörighet men inte om medlemskap. För
första gången definieras, visserligen indirekt men fullt tydligt, också Svenska
kyrkan som ett trossamfund. Den gamla
överhets- och monopolkyrkan behåller
visserligen i många avseenden en särställning men blir i princip, religiöst sett,
ett trossamfund bland flera.
I början var det få som gick ur kyrkan.
Några sade rent ut, att de stannade kvar i
kyrkan därför att de ansåg sig ha bättre
möjligheter att ”bekämpa den religiösa
vidskepelsen” inifrån kyrkan (så ABFrektorn Arne Hirdman i en radiointervju
hösten t95 t. I praktiken blev skillnaden
då inte så stor. På sikt fick det dock
betydelse att Svenska kyrkan i lag definierades som ett trossamfund med medlemmar. Den vann i trovärdighet som
ekumenisk samtalspartner – den abnorma konstruktionen att många frikyrkliga har behållit ett s k dubbelt medlemskap har aldrig på allvar tagits upp till
diskussion. Att begreppet medlem i
Svenska kyrkan har kommit in i lagstiftningen har väl också gett anledning till
eftertanke kring detta medlemskaps innebörd, grunder och konsekvenser.
420
Kyrkomötet 1979
Linjen från religionsfrihetslagen fördes
redan 1956 vidare i en riksdagsmotion
som resulterade i tillsättandet av 1958
års utredning kyrka-stat. Dennas efterföljare , 1968 års beredning om stat och
kyrka, lade 1972 fram förslag om förändrad ansvarsfördelning mellan stat/kommun och Svenska kyrkan, syftande till
att ge ” klarare uttryck för Svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej
statlig institution”. Inför 1973 års valrö-
relse lade regeringen förslaget åt sidan.
Efter hand kom nya samtal i gång. Nya
förslag arbetades fram. Med alla ändringar och modifikationer var huvudlinjen fortfarande att markera och stärka
kyrkans karaktär av trossamfund. Arbetet hade böljat under den socialdemokratiska regeringen. Folkpartiregeringen
1978-79 lade fram förslagen för 1979 års
kyrkomöte.
Kyrkomötet fällde förslaget med 54
röster mot 42. Av biskoparna röstade 10
för och 3 mot, av de valda prästerna 20
för och 6 mot, av lekmannaombuden 12
för och 45 mot. Flertalet prästerliga ombuds ställningstagande bestämdes uppenbarligen av tanken på kyrkan som
trossamfund. Vad var det då som fällde
utslaget åt andra hållet? Vad bestämde
den majoritet bland lekmännen som också blev kyrkomötets?
Som i alla majoriteter fanns också i
denna olika motiveringar. Där fanns
gammal sockenkänsla, förstärkt av oro
för att ändrade relationer till staten skulle få ödesdigra konsekvenser för de små
församlingarnas ekonomi. Där fanns rester av en med sockenkänslan besläktad
statskyrklighet av 1800-talsmodell. Där
fanns också modernare tankegångar om
att förbindelsen med staten behövs SOII
en garanti för fortsatt demokratisering 1
kyrkan.
Tillkomsten av kyrkofullmäktige
Enligt den Lag om församlingsstyrelse,
som kom till 1930, skulle i större oci
medelstora församlingar kyrkostäm11111
ersättas med kyrkofullmäktige. Ordnint
en var hämtad från den borgerliga kOllo
munen, där den var en konsekvens a
den allmänna, lika och hemliga röstrilten.
Till att bölja med dominerades valcl
till kyrkofullmäktige av samma kyrkJitl
grupper som hade styrt på kyrkostäao
morna. Efter någon tvekan – n..
om församlingsstyrelse verkligen var •
politisk uppgift – böljade socialde11111
kraterna engagera sig. Kyrkofullmäk ·
förvaltade utdebiterade medel och de’*
sågs i allmänna val; här fanns med andl
ord samhälleliga intressen att bevakr.
Man gick som parti in i kyrkofullmäktill
på samma villkor och i samma anda
i andra kommunala organ.
Från böljan hade många socialdemtkrater en skeptisk inställning till dll
kyrkliga arbetet – kyrkan och präst~~
var ju av gammalt en del av den överlllt
som arbetarrörelsen hade sett som 11
motståndare. I många fall var man nif.
mast inställd på att motarbeta ”onåli
ga” utgifter. Efter hand som man koma
i ansvaret, solidariserade man sig dOlt
med det som gjordes; skulle man ha 11
kyrklig verksamhet, borde den hAll
hygglig standard och ha rimliga villk
Och så skulle kyrkogårdsarbetare
andra anställda ha sin rätt. Men även*
attityden mot kyrkan, mot dess religiöa
l’bete och mot prästen efter hand blev
ler positiv, kände man sig hela tiden
11m företrädare för sin rörelse och sitt
f811i i kyrkan och dess organ. Det var
tån den utgångspunkten man tog sitt anar inom denna sektor av samhället.
Vid mitten av 1950-talet fanns redan
mstabil tradition för ett socialdemokraltskt partimedvetet engagemang i den
lyrkliga beslutsapparaten. Då hade ockdandra partier börjat gå fram med egna
lstor vid kyrkofullmäktigevalen. Fortfallllde var det dock socialdemokraterna
11m hade de starkaste banden till den
Grdinarie partiapparaten. Av många belbktades de som inte riktigt lika kyrkliga
11m andra ledamöter i kyrkoråd och kyrlofullmäktige.
!- Det fanns med andra ord ett behov att
Fden i praktiken etablerade gruppen av
ialdemokratiska kyrkokommunalpoitiker en kyrklig legitimering. Detta
ileologiska vacuum fylldes, just vid
1950-talets mitt, av en helt ny kyrkosyn.
Den tidigare folkkyrkotanken, förknippad framför allt med Einar Billings
aamn, var alltigenom religiöst tänkt.
Samtidigt hör den otvetydigt hemma i
den historisk-nationella föreställningsvärld, som fick sitt estetiska uttrycJc i det
vi kallar nittiotalet. J A Eklund och
Nathan Söderblom tillhör nittiotalet lika
väl som Sven Hedin och Ragnar Östberg.
Med det demokratiska genombrottet
flr ordet ”folk” om inte en helt ny betydelse så dock nya övertoner. Det nationella tonas ner, jämlikhet och medborgerliga rättigheter träder i förgrunden.
”Folkhemmet” lanseras. Denna förskjutning i innebörden av ordet ”folk”
gjorde att man kunde behålla termen
421
folkkyrka med alla dess rika associationer och föra fram en helt ny tanke, den
demokratiska folkkyrkotanken. Denna
framträder med anspråket att vara en utveckling av den religiösa folkkyrkotanke
som under tiden blivit Svenska kyrkans
mer eller mindre officiella definition av
sig själv. Den vill bara tillägga att folket
inte längre skall vara enbart objekt för
den kyrkliga verksamheten utan också
vara subjekt i kyrkan. Den anknyter därmed både till gammal svensk sockendemokrati och till moderna ideologiska
strömningar.
Prästkyrka kontra folkkyrka
Att folksuveräniteten skulle gälla som
yttersta auktoritetsprincip i samhället
var allmänt accepterat. Om kyrkan är en
del av samhället, måste samma princip
gälla också i den. I samhället har folkmakten ersatt furstemakten. l diskussionen om kyrkan riktades i demokratins
namn kritiken mot den gamla ”prästkyrkan”. ”Prästkyrka” kontra ”folkkyrka”
blev en diskussion inte om förkunnelsens målgrupp utan om var makten i kyrkan skulle ligga. Men prästernas auktoritet i en kristen kyrka bygger inte på utgången av en maktkamp utan på deras
trohet mot uppdraget att förvalta ett en
gång för alla givet trosarv. Därför kom
strävandena att reducera prästämbetets
roll och demokratisera kyrkan att i verkligheten riktas mot hela tanken att kyrkans existens och liv bygger på en en
gång för alla given uppenbarelse.
Det nya synsättet möttes från olika
håll i kyrkan av skarp kritik, från andra
med större förståelse. Oberörd av teologiska diskussioner vann emellertid den
l
l
’
’
’
’
1 l
422
demokratiska folkkyrkosynen snabbt
terräng bland lokala kyrkliga beslutsfattare av alla partier. Den gav en grund för
deltagandet i de kyrkokommunala organen oberoende av personlig tro – som
alltmer uppfattades som vatje enskilds
mycket privata angelägenhet. Kommunreformen gjorde också partierna benägna
att ta vara på de förtroendeposter som
fanns kvar efter alla sammanslagningarna.
Demokratiseringen innebar inte att
man var emot religiös tro i och för sig;
tendenser i den riktningen tillhörde fram
på t960-talet i stort sett det förflutna.
Men med trons privatisering blev kyrkans uppgift egentligen att erbjuda den
enskilde en ram till stöd för det inre liv
han själv valde att odla. De som vill ha
regelbunden gudstjänst skall självklart
ha möjlighet till det. De som vill komma
lite spritt, vid vissa högtider eller så,
skall kunna det. De som vill begränsa sin
kyrkogång till familjens bemärkelsedagar måste ha den friheten. Prästers och
andra anställdas uppgift är att tillhandahålla denna varierande service utan att
ställa villkor. De måste framför allt respektera människors rätt att inte, inte
heller i samband med kyrkans service,
bli utsatta för krav på personliga ställningstaganden i trosfrågor.
Med uppgift att ekonomiskt garantera
denna religiösa service finns en lagfäst,
demokratiskt organiserad beslutsapparat. Denna apparat har alltmer kommit
att betraktas som den egentliga bäraren
av kyrkans identitet. Församlingsstyrelselagen blev i sin 1961 förnyade form
denna service- eller kommunkyrklighets
kanoniska skrift. Dess regler för beslutsapparatens kompetens och arbetsformer
åberopas gärna som den fasta grund, pi
vilken kyrkan och dess arbete vilar. Mel
denna lag är inte kyrkolag, stiftad ”*
samtycke av kyrkans organ för kyrkolat
stiftning, det aHmänna kyrkomötet. Dit
är en kommunallag, stiftad av statsten ensam. Enligt kommunkyrkligt s
sätt är inte bara kyrkans yttre villbi
utan hela dess verksamhet, ja dess
stens ytterst beroende av statliga
Helt naturligt menar de som tänker så
en från staten lösgjord kyrka skulle
en helt annan kyrka än den som de
tills arbetat i.
1982 års kyrkomöte
Ännu 1975 förekom i viss ut
personval till kyrkomötet. Vid valen
1979 års kyrkomöte drevs
stramare; tidigare ombud som inte
respektive partilinje nominerades inte
återval. Under mötet uppträdde
naombuden mera öppet som tnr..tr<>tt.,.,•
för sina partier. Vid 1982 års
var lekmannaombudens fördelning
partigrupper i praktiken genomförd.
Avgörandet i stat-kyrka-frågan
1979 års kyrkomöte stod i det v~·tsenl•
mellan dem som ville stärka
raktär av trossamfund och dem som
bevara församlingars och kyrkliga
fålligheters kommunstatus. Som
har nämnts, segrade den ”’v””””u’u•:n
liga linjen över trossamfundslinjen.
år senare fullföjdes segern. Med
kyrkomötesbeslut bakom sig
kommunministern skapa politisk
kring ett förslag, som innebar att
munkyrkans princip slår igenom
på riksplanet. Att förslaget skulle
joritet vid 1982 års kyrkomötet var
Frågan var hur 1979 års minoritet skulleställa sig. Av de 10 biskopar, som 1979
~ck på trossamfundslinjen, återkom 6 i
kyrkomötet 1982; 4 av dem gick i den
avgörande voteringen på regeringsförslaJe!, 2 kunde inte vara med på det. Av de
20 prästerna i 1979 års minoritet var Il
med även 1982; 10 av dem stod fast. Av
de 12 lekmannaombuden från 1979 omvaldes 6 till 1982 års möste; l av dem
vidhöll sin ståndpunkt. En präst och lekman ändrade votum i motsatt riktning.
Mellan 1979 och 1982 ökade majoriteten
från 54 till 71 och minskade minoriteten
från 42 till 22 nej och 3 nedlagda.
I det perspektiv som här har anlagts
betyder det som har hänt att den klas- 423
siska, religiöst motiverade folkkyrkotanken i realiteten har förlorat sin ställning
som Svenska kyrkans allmänt vedertagna definition av sin natur och egenart.
Under utvecklande av hövlighetens och
respektens alla dimridåer har majoriteten vid 1979 och 1982 års kyrkomöten
faktiskt förpassat den till kyrkohistoriens pensionärshem.
Därmed går ansvaret för att förvalta
synen på Svenska kyrkan som en gemenskap kring tron på den korsfäste och
uppståndne Herren över från kyrkans
ordinarie talesmän till andra, mindre officiella men för den skulle inte mindre
ansvariga grupper inom kyrkan.