Thede Palm; Till sist
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDEPALM:
Till sist
bör också Svensk Tidskrift säga några
ord vid Marcus Wallenbergs bortgång.
Under kritiska tider var han en av dem
som såg till att tidskriften kunde fortsätta
sin utgivning. Han var alltså inte ensam.
Andra, enskilda och företag, gjorde detsamma som han, i några fall säkerligen
därför att de följde hans exempel. Vi
undrade någon gång varför han fann tid
att intressera sig för vårt till storleken så
obetydliga företag. Från politik höll han
sig undan, och de stora anslagen till vetenskap och forskning var en uppgift för
stiftelser inom Enskilda banken. En politiskt inriktad kulturtidskrift borde, kan
man mena, ha varit honom likgiltig. Men
han kände tydligen ett ansvar. Tidskriften är inte bara till namnet svensk. Inför
det svenska reagerade han alltid positivt.
Kompetenta bedömare har talat om
MW, som han kallades, som bankman
och industriman. Banken tog han, liksom brodern Jacob, som en familjeförpliktelse. Vem av de två som var mest
intresserad av banken som sådan, bör en
utomstående inte yttra sig om. När sammanslagningen av Enskilda banken med
skandinaviska banken skedde, kämpade
den äldre brodern emot vad MW bedömde som nödvändigt. Företag måste
utvidga för att få tillräckligt bred bas för
stora affärer. Det skojades om att MW i
stället slog ihop företag, därför att året
inte hade tillräckligt många dagar för
hans styrelsesammanträden. Det varnaturligtvis fel. Hans arbetskapacitet tycktes räcka till allt.
Enligt ”Vem är det” var MW styrelseledamot i ett flertal svenska och utländska bolag. ”Ett flertal” säger inte mycket
och storleken av detta antal kommer att
förvåna då det preciseras. Till ordet styrelseledamot kunde ha tillagts ”vanligen
som ordförande”. Hans sägs ha dominerat genom sin erfarenhet, sitt kunnande
och sin fantasirikedom. Den sistnämnda
egenskapen bör observeras – den för·
växlas ofta med erfarenheten. Erfarna
bankmän fanns det naturligtvis gott om J
de kretsar, i vilka MW rörde sig. Me1
hans speciella förmåga har blivit omvitt·
nad, nämligen den att intuitivt kunna
visa var kniven skulle sättas in för an
skära upp och demonstrera en inre böldJ
ett företag.
Detta och andra drag hos honom
gjorde honom inte populär, men haa
sökte ingen popularitet. Tvärtom fanns
sådana som han skrämde. Han kunde
vara både fordrande och hård. Inte miDSI
krävde han respekt för pengar, för andras pengar som företag förvaltar. Detta
låter kanske gammalmodigt; MW sade
en gång, att det var svårt att anställa
statstjänstemän i företag, därför att ..
de gjort slut på pengarna rekvirerade de
bara nya. Samtidigt kunde han visa sia
både försiktig och förstående. Det finns
exempel på att han med goda råd lotsade
tvekande in i rätta leder, kanske därför
att han, trots sin egen överlägsenhet,
trodde på att vissa andra människor ock·
så dög något till. Han ingav aktnina.
även beundran, hos många, både hemma
och i utlandet.
Uppfinningar och teknik hörde til
hans stora intressen. Sveriges försvar
drog nytta av detta, och kanske flyget
mest. Inte för inte var han mannen bak·
om SAS. Han var också en av mänllCI
bakom SAAB. Sverige med sin tekniska
utveckling borde så vitt möjligt ba
svenskbyggda vapen av yppersta kvaJi.
tet.
Om MW:s verksamhet för Sverige under kriget läses hos både Erik Boheman
och Gunnar Hägglöf. Andra delade hedern med honom. Men man skall inte
~ömma att regeringen Per Albin Hansson hade hedern av att han, en bankman
i ett enskilt företag, användes i rikets
Qänst på högsta nivå. Själv talade han
431
inte om saken, minst av allt i högtidliga
ordalag. Ett besynnerligt drag hos honom var att han, som för att välja sin
självständighet, slog omkring sig som en
gamäng i både ord och uttryck.
Han var en märklig människa och en
stor svensk. ”We shall not look upon his
like again.”
Till sist
bör också Svensk Tidskrift säga några
ord vid Marcus Wallenbergs bortgång.
Under kritiska tider var han en av dem
som såg till att tidskriften kunde fortsätta
sin utgivning. Han var alltså inte ensam.
Andra, enskilda och företag, gjorde detsamma som han, i några fall säkerligen
därför att de följde hans exempel. Vi
undrade någon gång varför han fann tid
att intressera sig för vårt till storleken så
obetydliga företag. Från politik höll han
sig undan, och de stora anslagen till vetenskap och forskning var en uppgift för
stiftelser inom Enskilda banken. En politiskt inriktad kulturtidskrift borde, kan
man mena, ha varit honom likgiltig. Men
han kände tydligen ett ansvar. Tidskriften är inte bara till namnet svensk. Inför
det svenska reagerade han alltid positivt.
Kompetenta bedömare har talat om
MW, som han kallades, som bankman
och industriman. Banken tog han, liksom brodern Jacob, som en familjeförpliktelse. Vem av de två som var mest
intresserad av banken som sådan, bör en
utomstående inte yttra sig om. När sammanslagningen av Enskilda banken med
skandinaviska banken skedde, kämpade
den äldre brodern emot vad MW bedömde som nödvändigt. Företag måste
utvidga för att få tillräckligt bred bas för
stora affärer. Det skojades om att MW i
stället slog ihop företag, därför att året
inte hade tillräckligt många dagar för
hans styrelsesammanträden. Det varnaturligtvis fel. Hans arbetskapacitet tycktes räcka till allt.
Enligt ”Vem är det” var MW styrelseledamot i ett flertal svenska och utländska bolag. ”Ett flertal” säger inte mycket
och storleken av detta antal kommer att
förvåna då det preciseras. Till ordet styrelseledamot kunde ha tillagts ”vanligen
som ordförande”. Hans sägs ha dominerat genom sin erfarenhet, sitt kunnande
och sin fantasirikedom. Den sistnämnda
egenskapen bör observeras – den för·
växlas ofta med erfarenheten. Erfarna
bankmän fanns det naturligtvis gott om J
de kretsar, i vilka MW rörde sig. Me1
hans speciella förmåga har blivit omvitt·
nad, nämligen den att intuitivt kunna
visa var kniven skulle sättas in för an
skära upp och demonstrera en inre böldJ
ett företag.
Detta och andra drag hos honom
gjorde honom inte populär, men haa
sökte ingen popularitet. Tvärtom fanns
sådana som han skrämde. Han kunde
vara både fordrande och hård. Inte miDSI
krävde han respekt för pengar, för andras pengar som företag förvaltar. Detta
låter kanske gammalmodigt; MW sade
en gång, att det var svårt att anställa
statstjänstemän i företag, därför att ..
de gjort slut på pengarna rekvirerade de
bara nya. Samtidigt kunde han visa sia
både försiktig och förstående. Det finns
exempel på att han med goda råd lotsade
tvekande in i rätta leder, kanske därför
att han, trots sin egen överlägsenhet,
trodde på att vissa andra människor ock·
så dög något till. Han ingav aktnina.
även beundran, hos många, både hemma
och i utlandet.
Uppfinningar och teknik hörde til
hans stora intressen. Sveriges försvar
drog nytta av detta, och kanske flyget
mest. Inte för inte var han mannen bak·
om SAS. Han var också en av mänllCI
bakom SAAB. Sverige med sin tekniska
utveckling borde så vitt möjligt ba
svenskbyggda vapen av yppersta kvaJi.
tet.
Om MW:s verksamhet för Sverige under kriget läses hos både Erik Boheman
och Gunnar Hägglöf. Andra delade hedern med honom. Men man skall inte
~ömma att regeringen Per Albin Hansson hade hedern av att han, en bankman
i ett enskilt företag, användes i rikets
Qänst på högsta nivå. Själv talade han
431
inte om saken, minst av allt i högtidliga
ordalag. Ett besynnerligt drag hos honom var att han, som för att välja sin
självständighet, slog omkring sig som en
gamäng i både ord och uttryck.
Han var en märklig människa och en
stor svensk. ”We shall not look upon his
like again.”