Ingegerd Troedsson; Farliga fällor
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INGEGERD TROEDSSON:
Farliga fällor
Det är lätt att hamna i en Poverty trap –
en fattigdomsfälla – speciellt för
flerbarnsfamiljer, konstaterar Ingegerd
Troedsson, riksdagens förste vice
talman, och ger skrämmande exempel
på barnfamiljers och pensionärers ofta
hopplösa ekonomiska situation. Hur
man än gör är det omöjligt att förbättra
ekonomin. Ett radikalt omtänkande är
nödvändigt både i fråga om den
solidariska lönepolitiken,
pensionssystemet och beskattningen om
förekomsten av fattigdomsfällor skall
kunna minskas.
I England pågår en inteQsiv debatt kring
det som benämns Poverty Traps, fattigdomsfållor, som de som fastnar i – på
grund av t ex arbetslöshet eller socialhjälpsbehov – många gånger har svårt
att ta sig ur. Hur de än bär sig åt, kan de
inte förbättra sin situation. Problemet är
sannolikt ännu större i Sverige, där så-
dana fållor förekommer på de mest
skilda områden.
Familjepolitiken – en skandal
Det utan jämförelse säkraste sättet att i
Sverige hamna i en sådan fattigdomsfålla
är att skaffa sig de barn vårt land säger
sig behöva. Inkomster långt över det
normala krävs för att familjer med mer
än ett barn skall kunna nå ens den låga
standard som existensminimum innebär.
Det utan jämförelse största familjepoo
litiska stödet – daghemssubventionerna
– kan främst utnyttjas av de små familjerna. För dem som måste ordna sin
barntillsyn privat kan förvärvsarbete for
båda föräldrarna t o m förvärra ekonomin, främst beroende på att barntillsynskostnader betraktas som privata levnadskostnader och inte är avdragsgilla.
Många gånger spelar det inte heller nå-
gon roll om en fyrabarnsfamilj har Oeller
150000 kr i förvärvsinkomst, för en fembarnsfamilj om de har O eller kanske
200000 kr. standarden förblir lika låg,
långt under den normala. Detta beror pl
att skatt, bortfallande bostadsbidrag, existensminimiavdrag eller socialbidrag i
praktiken lägger beslag på hela inkomst·
ökningen. Ju fler barn det finns i familr
jen, desto bredare är dessa skikt medi
praktiken JOO procent i marginalskatt.
Pappersskilsmässor och skenskriv·
ningar på dubbla adresser ter sig många
gånger som enda sättet för dessa familjer
att ta sig ur fattigdomsfällan. Flerbarnsfamiljernas situation i dagens VälfärdsSverige är varken mer eller mindre än en
skandal.
Likriktade pensionärer
Även många andra grupper har svårt att
forbättra sin standard. När det gäller
pensionärerna står diskussionens vågor
höga om ATP-systemets hållfasthet i tiden. Ändå är standardskillnaden mellan
miniroipensionärerna – de som endast
bar folkpension och pensionstillskott –
och ATP-pensionärerna ofta försvinnande liten. En ensamstående miniroipensionär med bostadstillägg för en månadshyra på l 500 kr har t ex 45 000 kr om året
att leva på. Skulle han i stället utöver
folkpensionen ha en ATP-pension på
40000 kr ökar behållningen, men endast
till knappt 49000 kr. Mer än 90 procent
av ATP-pensionen försvinner i form av
uteblivna pensionstillskott, skatt och
minskade bostadsbidrag.
Skulle vår pensionär i stället ha vissa
förvärvsinkomster blir behållningen lika
blygsam.
Bättre blir det knappast för dem som
under aktiva år lagt undan för en bekymmersfri ålderdom, såvida de inte förbrukar kapitalet, något som inte alltid är
möjligt. En miniroipensionär med tillgångar på 150 000 kr och en ränta på
12000 kr får t o m mer än 3000 kr mindre
att leva på än om han inte sparat något
alls. Detta beror på de skärpningar som
kapitalinnehav för med sig, både vad gäller skatten och rätten till bostadsbidrag.
361
Samhällsföretag och morötterna
Låt mig som ett tredje exempel på fällor
ta den verksamhet med ” skyddade verkstäder” som byggts upp runt om i landet.
Denna Samhällsföretags verksamhet är
utomordentligt kostsam, genom att betydligt mer än hela lönekostnaden måste
täckas med statsbidrag. Samtidigt finns
långa köer av på olika sätt handikappade
som i dessa verkstäder skulle kunna få
arbetsträning, sysselsättning och kamratskap. Målet med verksamheten är
också att slussa ut så många som möjligt
av dem, som beretts plats, till jobb på
den öppna arbetsmarknaden.
I praktiken är avgången mer än blygsam. Till detta bidrar att lönen på de
skyddade verkstäderna ofta är högre än
vad den öppna marknaden kan erbjuda.
Steget ut från Samhällsföretag försvåras
också av Åmanlagarnas regler för den
öppna arbetsmarknaden om ”sist in först
ut”. Hårdare arbetstakt, samma eller
t o m lägre lön och sämre anställningsskydd är knappast den morot som behövs för att fler skall våga ta steget ut
från den skyddade verksamheten. Systemet låser effektivt in sig självt, till nackdel för såväl de köande som för dem vars
arbetsförmåga och livsförhållanden skulle kunna utvecklas ytterligare genom den
öppna arbetsmarknaden.
Inga incitament
Många fler grupper skulle kunna nämnas, som tex åtskilliga underhållsskyldiga som genom bestämmelser om förbehållsbelopp garanteras en viss, ingalunda
guldkantad standard, men där inkomstökningar omedelbart försvinner i form
av ökade underhållskostnader.
362
Det är naturligtvis djupt allvarligt att
allt fler grupper och allt fler enskilda
människor inte kan förbättra sin situation av egen kraft. Självfallet motverkar
det i grunden den vilja att satsa på produktiv verksamhet som vårt land behö-
ver. Det är också djupt beklagligt för
både samhället och den enskilde att så
många pensionärer, fulla av arbetslust
och med stort yrkeskunnande, i stället
skall behöva ”sysselsättas” med mer eller mindre konstlad verksamhet.
Hån mot rättvisekraven
Inte minst allvarligt är att fållorna ofta är
”just fattigdomsfållor, som slår igen effektivast för dem som har störst behov av
en standardökning, i första hand flerbarnsfamiljerna. Familjepolitiken har i
den missriktade jämlikhetens namn allt
mer blivit en politik för de välbärgade,
för föräldrar med få barn, god utbildning,
välbetalda och intressanta yrken, medan
LO-grupperna med ofta obekväm arbets- ·
tid, som gör det svårt att utnyttja den
kommunala barnomsorgen, samt framförallt flerbarnsfamiljerna dragit det kortaste strået. Viljan att styra familjerna
har varit – och är – betydligt starkare
än viljan att tillgodose ens minimala
krav på rättvisa och valfrihet.
Men också för akademikerfamiljerna
innebär den förda familjepolitiken en farlig fälla. Det går kanske bra att förena
förvärvsarbete med kommunal barnomsorg, så länge de endast har ett, möjligen
två barn. Skulle de få ett handikappat
barn med särskilda omsorgsbehov eller
vilja ha ytterligare barn slår fållan lätt
igen. Alternativ barnomsorg, bättre anpassad till bl a de större familjernas behov, blir orimligt dyr för föräldrarna –
även om den i verkligheten skulle kosll
långt mindre än den kommunala. Oii
väljer föräldrarna att själva ta hand 011
barnen under de år dessa kräver mesl
vård, fostran, omsorg ramlar standardel
ned långt under det normala. Det är inte
att förvåna sig över att akademikerfamiJ.
jerna allt oftare tvingas nöja sig med endast ett barn.
Vilka åtgärder krävs?
Vad krävs då för att komma till rätta med
alla dessa fållor?
Den solidariska lönepolitiken har Il’
nom sina konsekvenser blivit djupt od
darisk mot de unga som ofta ter sig se.
den dyraste arbetskraft som finns att tl
gå eller mot branscher, orter eller j
som annars skulle ha kunnat fortleva.
Den spär därigenom inte bara på arbetJ.
lösheten utan också på köerna till SaJIIo
hällsföretag och försvårar utslussnq
därifrån. Just i solidaritetens m1111
brådskar ett radikalt omtänkande.
För pensionärernas vidkommande
torde den enda långsiktigt hållbara lötningen vara att successivt ersätta dage11
system med pensioner som räknas upp
till en sådan nivå att skatt i vanlig ordning kan betalas och behovet av bostad$.
bidrag försvinner. Jämförelser mellaniJt.
korostnivån som aktivt yrkesverksam
och som pensionär skulle då också 1111-
derlättas. Inte ens minimipensionäre1111
har på långt när den låga standard SOI
själva folkpensionsbeloppet kan ge vid
handen. I själva verket har många toa
högre standard som pensionärer än dest
förinnan.
För barnfamiljernas del kommer nlgon lösning inte att nås om inte skattesystemet angrips. Trots vackert tal om
skatt-efter-förmåga beskattas familjerna
iverkligheten hårdare ju fler barn de får.
Detta beror på att vårt förment ”jämlika” skattesystem tar upp till 30-40
procent mer i skatt på en och samma
hushållsinkomst, ju ojämnare den är fördelad mellan makarna. Samtidigt blir
denna inkomstfördelning markant snedare – och skatten följaktligen högre –
ju fler barn familjen får.
Proportionell skatt
Progressiviteten i skattesystemet borde
dälför ha spelat ut sin roll. skadeverkningarna har blivit allt mer uppenbara,
samtidigt som dess inkomstomfördelande effekt är minst sagt slumpmässig.
Genom att ingen som helst hänsyn tas
till hur många som skall leva på familjeinkomsten, endast till hur många som
Uänar in den, har skattesystemet måst
tombineras med behovsprövade bostadsbidrag, behovsprövade existensminimiavdrag och behovsprövade socialbi- 363
drag av sådan omfattning att de, som
tidigare visats, effektivt förhindrar standardökning hos dem som har störst behov av en sådan.
Endast genom ett skattesystem, som
också tar hänsyn till hur många som
skall leva på inkomsten – i första hand
genom avdrag för oundgängliga kostnader för barnen – kan rundgången i systemet angripas och inlåsningseffekterna
minska. Motståndet mot ett sådant system skulle sannolikt avta om skatten
gjordes mer proportionell. Skatten på en
och samma familjeinkomst skulle då inte
heller påverkas så starkt som nu av inkomstfördelningen inom familjen.
Det kan ha sitt intresse att påpeka att
en helt proportionell skatt, statiskt sett,
inte skulle bli högre än 40 procent med
ett grundavdrag på 6000 kr, bevarat
hemmamakeavdrag, barnavdrag på
10000 kr per barn samt avdragsrätt för
nödvändiga barntillsynskostnader. Genom sina positiva följdverkningar för
hela samhällsekonomin torde skatten i
själva verket kunna bli ännu lägre än så.
Förekomsten av fattigdomsfällor torde
samtidigt radikalt nedbringas.
Farliga fällor
Det är lätt att hamna i en Poverty trap –
en fattigdomsfälla – speciellt för
flerbarnsfamiljer, konstaterar Ingegerd
Troedsson, riksdagens förste vice
talman, och ger skrämmande exempel
på barnfamiljers och pensionärers ofta
hopplösa ekonomiska situation. Hur
man än gör är det omöjligt att förbättra
ekonomin. Ett radikalt omtänkande är
nödvändigt både i fråga om den
solidariska lönepolitiken,
pensionssystemet och beskattningen om
förekomsten av fattigdomsfällor skall
kunna minskas.
I England pågår en inteQsiv debatt kring
det som benämns Poverty Traps, fattigdomsfållor, som de som fastnar i – på
grund av t ex arbetslöshet eller socialhjälpsbehov – många gånger har svårt
att ta sig ur. Hur de än bär sig åt, kan de
inte förbättra sin situation. Problemet är
sannolikt ännu större i Sverige, där så-
dana fållor förekommer på de mest
skilda områden.
Familjepolitiken – en skandal
Det utan jämförelse säkraste sättet att i
Sverige hamna i en sådan fattigdomsfålla
är att skaffa sig de barn vårt land säger
sig behöva. Inkomster långt över det
normala krävs för att familjer med mer
än ett barn skall kunna nå ens den låga
standard som existensminimum innebär.
Det utan jämförelse största familjepoo
litiska stödet – daghemssubventionerna
– kan främst utnyttjas av de små familjerna. För dem som måste ordna sin
barntillsyn privat kan förvärvsarbete for
båda föräldrarna t o m förvärra ekonomin, främst beroende på att barntillsynskostnader betraktas som privata levnadskostnader och inte är avdragsgilla.
Många gånger spelar det inte heller nå-
gon roll om en fyrabarnsfamilj har Oeller
150000 kr i förvärvsinkomst, för en fembarnsfamilj om de har O eller kanske
200000 kr. standarden förblir lika låg,
långt under den normala. Detta beror pl
att skatt, bortfallande bostadsbidrag, existensminimiavdrag eller socialbidrag i
praktiken lägger beslag på hela inkomst·
ökningen. Ju fler barn det finns i familr
jen, desto bredare är dessa skikt medi
praktiken JOO procent i marginalskatt.
Pappersskilsmässor och skenskriv·
ningar på dubbla adresser ter sig många
gånger som enda sättet för dessa familjer
att ta sig ur fattigdomsfällan. Flerbarnsfamiljernas situation i dagens VälfärdsSverige är varken mer eller mindre än en
skandal.
Likriktade pensionärer
Även många andra grupper har svårt att
forbättra sin standard. När det gäller
pensionärerna står diskussionens vågor
höga om ATP-systemets hållfasthet i tiden. Ändå är standardskillnaden mellan
miniroipensionärerna – de som endast
bar folkpension och pensionstillskott –
och ATP-pensionärerna ofta försvinnande liten. En ensamstående miniroipensionär med bostadstillägg för en månadshyra på l 500 kr har t ex 45 000 kr om året
att leva på. Skulle han i stället utöver
folkpensionen ha en ATP-pension på
40000 kr ökar behållningen, men endast
till knappt 49000 kr. Mer än 90 procent
av ATP-pensionen försvinner i form av
uteblivna pensionstillskott, skatt och
minskade bostadsbidrag.
Skulle vår pensionär i stället ha vissa
förvärvsinkomster blir behållningen lika
blygsam.
Bättre blir det knappast för dem som
under aktiva år lagt undan för en bekymmersfri ålderdom, såvida de inte förbrukar kapitalet, något som inte alltid är
möjligt. En miniroipensionär med tillgångar på 150 000 kr och en ränta på
12000 kr får t o m mer än 3000 kr mindre
att leva på än om han inte sparat något
alls. Detta beror på de skärpningar som
kapitalinnehav för med sig, både vad gäller skatten och rätten till bostadsbidrag.
361
Samhällsföretag och morötterna
Låt mig som ett tredje exempel på fällor
ta den verksamhet med ” skyddade verkstäder” som byggts upp runt om i landet.
Denna Samhällsföretags verksamhet är
utomordentligt kostsam, genom att betydligt mer än hela lönekostnaden måste
täckas med statsbidrag. Samtidigt finns
långa köer av på olika sätt handikappade
som i dessa verkstäder skulle kunna få
arbetsträning, sysselsättning och kamratskap. Målet med verksamheten är
också att slussa ut så många som möjligt
av dem, som beretts plats, till jobb på
den öppna arbetsmarknaden.
I praktiken är avgången mer än blygsam. Till detta bidrar att lönen på de
skyddade verkstäderna ofta är högre än
vad den öppna marknaden kan erbjuda.
Steget ut från Samhällsföretag försvåras
också av Åmanlagarnas regler för den
öppna arbetsmarknaden om ”sist in först
ut”. Hårdare arbetstakt, samma eller
t o m lägre lön och sämre anställningsskydd är knappast den morot som behövs för att fler skall våga ta steget ut
från den skyddade verksamheten. Systemet låser effektivt in sig självt, till nackdel för såväl de köande som för dem vars
arbetsförmåga och livsförhållanden skulle kunna utvecklas ytterligare genom den
öppna arbetsmarknaden.
Inga incitament
Många fler grupper skulle kunna nämnas, som tex åtskilliga underhållsskyldiga som genom bestämmelser om förbehållsbelopp garanteras en viss, ingalunda
guldkantad standard, men där inkomstökningar omedelbart försvinner i form
av ökade underhållskostnader.
362
Det är naturligtvis djupt allvarligt att
allt fler grupper och allt fler enskilda
människor inte kan förbättra sin situation av egen kraft. Självfallet motverkar
det i grunden den vilja att satsa på produktiv verksamhet som vårt land behö-
ver. Det är också djupt beklagligt för
både samhället och den enskilde att så
många pensionärer, fulla av arbetslust
och med stort yrkeskunnande, i stället
skall behöva ”sysselsättas” med mer eller mindre konstlad verksamhet.
Hån mot rättvisekraven
Inte minst allvarligt är att fållorna ofta är
”just fattigdomsfållor, som slår igen effektivast för dem som har störst behov av
en standardökning, i första hand flerbarnsfamiljerna. Familjepolitiken har i
den missriktade jämlikhetens namn allt
mer blivit en politik för de välbärgade,
för föräldrar med få barn, god utbildning,
välbetalda och intressanta yrken, medan
LO-grupperna med ofta obekväm arbets- ·
tid, som gör det svårt att utnyttja den
kommunala barnomsorgen, samt framförallt flerbarnsfamiljerna dragit det kortaste strået. Viljan att styra familjerna
har varit – och är – betydligt starkare
än viljan att tillgodose ens minimala
krav på rättvisa och valfrihet.
Men också för akademikerfamiljerna
innebär den förda familjepolitiken en farlig fälla. Det går kanske bra att förena
förvärvsarbete med kommunal barnomsorg, så länge de endast har ett, möjligen
två barn. Skulle de få ett handikappat
barn med särskilda omsorgsbehov eller
vilja ha ytterligare barn slår fållan lätt
igen. Alternativ barnomsorg, bättre anpassad till bl a de större familjernas behov, blir orimligt dyr för föräldrarna –
även om den i verkligheten skulle kosll
långt mindre än den kommunala. Oii
väljer föräldrarna att själva ta hand 011
barnen under de år dessa kräver mesl
vård, fostran, omsorg ramlar standardel
ned långt under det normala. Det är inte
att förvåna sig över att akademikerfamiJ.
jerna allt oftare tvingas nöja sig med endast ett barn.
Vilka åtgärder krävs?
Vad krävs då för att komma till rätta med
alla dessa fållor?
Den solidariska lönepolitiken har Il’
nom sina konsekvenser blivit djupt od
darisk mot de unga som ofta ter sig se.
den dyraste arbetskraft som finns att tl
gå eller mot branscher, orter eller j
som annars skulle ha kunnat fortleva.
Den spär därigenom inte bara på arbetJ.
lösheten utan också på köerna till SaJIIo
hällsföretag och försvårar utslussnq
därifrån. Just i solidaritetens m1111
brådskar ett radikalt omtänkande.
För pensionärernas vidkommande
torde den enda långsiktigt hållbara lötningen vara att successivt ersätta dage11
system med pensioner som räknas upp
till en sådan nivå att skatt i vanlig ordning kan betalas och behovet av bostad$.
bidrag försvinner. Jämförelser mellaniJt.
korostnivån som aktivt yrkesverksam
och som pensionär skulle då också 1111-
derlättas. Inte ens minimipensionäre1111
har på långt när den låga standard SOI
själva folkpensionsbeloppet kan ge vid
handen. I själva verket har många toa
högre standard som pensionärer än dest
förinnan.
För barnfamiljernas del kommer nlgon lösning inte att nås om inte skattesystemet angrips. Trots vackert tal om
skatt-efter-förmåga beskattas familjerna
iverkligheten hårdare ju fler barn de får.
Detta beror på att vårt förment ”jämlika” skattesystem tar upp till 30-40
procent mer i skatt på en och samma
hushållsinkomst, ju ojämnare den är fördelad mellan makarna. Samtidigt blir
denna inkomstfördelning markant snedare – och skatten följaktligen högre –
ju fler barn familjen får.
Proportionell skatt
Progressiviteten i skattesystemet borde
dälför ha spelat ut sin roll. skadeverkningarna har blivit allt mer uppenbara,
samtidigt som dess inkomstomfördelande effekt är minst sagt slumpmässig.
Genom att ingen som helst hänsyn tas
till hur många som skall leva på familjeinkomsten, endast till hur många som
Uänar in den, har skattesystemet måst
tombineras med behovsprövade bostadsbidrag, behovsprövade existensminimiavdrag och behovsprövade socialbi- 363
drag av sådan omfattning att de, som
tidigare visats, effektivt förhindrar standardökning hos dem som har störst behov av en sådan.
Endast genom ett skattesystem, som
också tar hänsyn till hur många som
skall leva på inkomsten – i första hand
genom avdrag för oundgängliga kostnader för barnen – kan rundgången i systemet angripas och inlåsningseffekterna
minska. Motståndet mot ett sådant system skulle sannolikt avta om skatten
gjordes mer proportionell. Skatten på en
och samma familjeinkomst skulle då inte
heller påverkas så starkt som nu av inkomstfördelningen inom familjen.
Det kan ha sitt intresse att påpeka att
en helt proportionell skatt, statiskt sett,
inte skulle bli högre än 40 procent med
ett grundavdrag på 6000 kr, bevarat
hemmamakeavdrag, barnavdrag på
10000 kr per barn samt avdragsrätt för
nödvändiga barntillsynskostnader. Genom sina positiva följdverkningar för
hela samhällsekonomin torde skatten i
själva verket kunna bli ännu lägre än så.
Förekomsten av fattigdomsfällor torde
samtidigt radikalt nedbringas.