Claes-Henric Siven; Sven Grassman – en udda röst

HENRIC SIVEN:
Grassman – en udda röst
har under 70-talet allt mer
attframstå som en akademisk ekodet övriga skrået avvikande
skriver professorn i nationalekonomi
· Siven. Grassman hävdar bl a
llksl~an1ten presenterat grovt felaktiga
om betalningsbalansen och utHan anser vidare att den ekopolitiken tillföljd av missvisande
varit alltfår kontrakliv under större
70-talet. Siven bemöter här Grasspåståenden.
Svensk debatt är ofta präglad av en uttalad ensidighet. Det gäller inte endast
ämnesval utan också åsikter. Delvis är detta en återspegling av den värdegemenskap
och den gemensamma referensram som i
stor utsträckning fortfarande finns kvar.
Men också andra, välkända och alls inte
positiva forhållanden ligger bakom den
konformism som utmärker så mycket av
svensk samhälls- och kulturdebatt. Just
därfor är de udda och avvikande rösterna
välkomna. De behöver inte ha ”rätt”, men
själva det faktum att de finns är av stor
betydelse for vårt öppna samhälle.
Sven Grassman har under 70-talet allt
mer kommit att framstå som en akademisk
ekonom med från det övriga skrået avvikande åsikter. Under det tidiga 70-talet
kritiserade han den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik från helt
andra utgångspunkter än de övriga fristå-
ende fackekonomernas. Under 70-talets
senare hälft kom i stället den borgerliga
ekonomiska politiken i skjutfältet. Men
framför allt var han kritisk mot den ekonomiska statistiken och därmed den verklighetsbeskrivning som politiken baserades
på.
Nu har Grassman sammanfattat sin kritik och sin syn på de händelser som denna
kritik ledde fram till i boken Det tysta
riket, Ordfronts förlag, Stockholm 1981.
Boken består dels av en beskrivning på 60
sidor av hur Grassman upplevt sin situation, dels av omtryck av publicerade (och i
något/några fall) opublicerade artiklar.
42
Riksbankens statistik
Bokens budskap kan sammanfattas på följande sätt. Riksbanken har under hela 70-
talet systematiskt presenterat grovt felaktiga uppgifter om betalningsbalans och utlandsskuld. Även nationalräkenskaperna
har varit felaktiga, framfor allt vad avser
näringslivets samlade driftsöverskott. Den
missvisande ekonomiska statistiken har
använts som argument for en åtstramningspolitik som- enligt Grassman- varit det viktigaste skälet till att den svenska
ekonomins tillväxt under 70-talet blivit betydligt lägre än järnforbara industriländers.
Grassman har dels angripit statistiken,
dels den politik som denna har baserats
på. Vad statistiken angår har han fått rätt.
Riksbankens betalningsbalansstatistik har
radikalt förbättrats. Även nationalräkenskaperna har reviderats i rätt riktning.
Men detta har inte lett till något erkännande av Grassman. Statistiken har visserligen reviderats, men slutsatserna om
den förda ekonomiska politikens berättigande har inte påverkats. I stället for att
bli hyllad påstår sig Grassman ha blivit
förföljd. Att Riksbanken och politikerna
skulle ge honom rätt var kanske inte att
vänta. Men inte ens de akademiska ekonomerna gav honom, menar Grassman, det
erkännande han var berättigad till. Bakgrunden skulle ha varit att de i stor utsträckning till sin försörjning var beroende
av anslag och stipendier från näringsliv
och förvaltning. I stället kom då Grassman att utmanövreras från sitt arbete vid
Institutet for internationell ekonomi och
har forvisats till ett kyffe på Statens ve• 1
rinärmedicinska anstalt. Med ett dån slq g
porten igen bakom den utestängde diSI f<’
denten. g
Detta är ett mycket kortfattat forsök i
återge Grassmans version av ett komp n
cerat händelseförlopp. Jag skall nu koD
mentera Grassmans insatser vad gäll h
den ekonomiska statistiken, hans syn d
de samhälls~konomiska sambanden 01 h
recept for den ekonomiska politiken sam 11
slutligen, de händelser av mer personl s
natur som han skildrar i boken. s
Det är ingen tvekan om att Grassnu d
gjort en betydelsefull insats på betalnin~ :a
balansstatistikens område. Han har ’”
detta område också fått ett faktiskt erk~ n
nande på så sätt att statistiken lagts o n
efter de principer som han och SCB fij
fram. Vad gäller nationalräkenskapen tn
är läget mer osäkert. Också i detta falitu lb
Grassman varit starkt kritisk, och statist 1s:
ken har börjat utarbetas efter nya pril b
ciper. Framfor allt har uppgifterna a p
sparandets utveckling under 70-talet m p
derats. Men for nationalräkenskaperru II
del var det inte lika klart som for RiksbaJ d
kens betalningsbalansstatistik att de tid d
gare principerna var felaktiga.
o
f<
Den ekonomiska politiken h
Vad gäller den ekonomiska politiken mt p
nar Grassman att den under större dele d
av 70-talet varit alltför kontraktiv, vilkl n
motiverats med en missvisande statistd s
Jag vill i motsats till Grassman hävda a s
de reviderade siffrorna över betalningsbl t•
…
irt
rJa
ar
tinm
’l·
lS
1-
1-
n
~t
rt
lutlandsskuld inte utgör något avargument mot den politik som
betalningsbalansen varit mer
än man tidigare trott innebär
”””’4u,… att man borde ha fort en
politik.
ekonomiska problem i form av
och arbetslöshet som drabbat
sitt ursprung i utlandet.
kom Bretton-Woodssamt fårändringarna i världshanoch den svenska ekonomins
dåligt utvecklade anpassningsfåratt producera den ogynnsamma eko- -ka utveckling som vi kunnat bevittGrassman menar nu att en systematiskt
• expansiv politik under 70-talet skulle
alett tilllägre arbetslöshet och inflation,
•tidigt som bytesbalansen skulle ha fårllittrats. Han bygger detta på tanken att
Jlllduktiviteten är starkt beroende av ka- )IICltetsutnyttiande och sysselsättning.
Dm låga efterfrågan får fåretagens prodlåter under stora delar av 70-talet ledde
dirför till högre produktionskostnader eftasom kapacitetsutnyttjandet var dåligt
och töretagen hade får många anställda i
irbållande till sin produktionsvolym. En
llögre efterfrågan och produktion skulle
J1ft1Sa ner fåretagens styckkostnader och
dirmed möjliggöra både högre sysselsätt- .-g och lägre priser. Även om efterfråge- 18Dluiansen kom från hemmamarknaden
lblleden fårbättra betalningsbalansen eflellom fåretagens lägre produktionskost- 43
nader i samband med produktionsökningen skulle göra dem mer konkurrenskraftiga på utlandsmarknaderna och gentemot
importen. Grassman underbygger resonemanget med en figur som visar att produktiviteten stiger i konjunkturuppgångar och
faller i konjunkturnedgångar.
Det är ett välkänt faktum att fåretagen
inte omedelbart minskar arbetsstyrkan i
samband med konjunkturnedgångar.
Även om man inte har möjlighet att fullt
utnyttja produktionskapaciteten behåller
man så gott det går de anställda. Detta
beror givetvis inte enbart på ” ansvarskänsla” och andra motiv av mer oegennyttig karaktär. Det ligger ju också i fåretagens intresse att värna det långsiktigt uppbyggda kunskapskapital som de anställda
representerar. När högkonjunkturen sedan kommer är det dessutom inte säkert
att man snabbt kan rekrytera nytt duktigt
folk som ersättning får dem som tidigare
lämnat företaget.
Det ligger därfår en kärna av sanning i
Grassmans argument, men han tolkar det
negativa sambandet mellan produktion
och genomsnittiiga produktionskostnader
på ett felaktigt sätt. Om efterfrågan får
fåretagens produkter inte endast temporärt utan permanent ligger på en högre
nivå kan man inte längre säkert räkna med
den produktionsstegring som hör samman
med själva övergången från lågkonjunktur
till högkonjunktur. Den högre efterfrågan
kan också väntas leda till en snabbare lö-
nestegring och därmed högre inflationstakt.
En viktig lucka i Grassmans stabilise- 44
ringspolitiska argumentering är att han
ingenstans nämner problemet med inflationsförväntningarnas effekt på inflation
och sysselsättning. En mer expansiv finans- och penningpolitik skulle ha medfört
en högre pris- och lönestegringstakt och
därmed också på sikt högre inflationsförväntningar vilket i sig leder till att phillipskurvan förskjuts utåt, med både högre inflation och arbetslöshet som följd. Nationalekonomernas kunskap om inflationens
verkningar och de långsiktiga konsekvenserna (via inflationsförväntningarna) av
en alltför expansiv ekonomisk politik är
idag betydligt större än den var för säg tio
år sedan. Vi har på detta område gjort
betydande vetenskapliga landvinningar.
Skulle man enbart döma utifrån den argumentering som Grassman för fram i sin
bok har intet av denna nya kunskap nått
honom. Han har fastnat i en vulgärversion
av det tidiga 60-talets tanke om att inflationsimpulserna antingen kommer från efterfrågesidan eller från kostnadssidan.
Den slutsats som Grassman drar (men
som man inte ens skulle ha dragit på 60-
talet) är, att eftersom 707 talets inflation
främst hänger samman med kostnadsimpulser, så är det meningslöst att försöka
motverka den genom att hålla tillbaka efterfrågan.
Om Grassmans argumentering kring inflationsproblemen är svag så är hans tankar om en expansiv ekonomisk politiks exportfrämjande verkningar helt verklighetsfrämmande. Grassman menar, som jag
påpekade ovan, att en ökning av den inhemska efterfrågan också stöder exporten
eftersom fötetagen får möjlighet att prO( b
cera längre serier. Han bortser emelle~ k
från att den ökade efterfrågan på hemn i1
marknaden inte endast påverkar export k
retagen utan också företag som huvudSI
ligen levererar till hemmamarknaden. D
ökade efterfrågan på arbetskraft leder {
högre löneglidning och därmed hiij
kostnader också för exportföretagen och J
importkonkurrerande företagen, viU v
tenderar att höja importen och minska
porten. Den ökade efterfrågan inom lanl t
gör det också mindre lönande för företa8 r
att hårt engagera sig i ansträngningou
att öka försäljningen på ofta motvilliga
landsmarknader. Dessutom kommer d ’
ökade efterfrågan inom landet att din l
öka importen. ~
Ett av Grassmans huvudargument ~
att inhemsk expansion inte har någon~ ”
ciellt ogynnsam effekt på bytesbalan v
jämfört med en exportledd expansion <
att exporten har ett så stort importin s
håll. Att exporten har ett stort importin l
håll är riktigt. Men detta beror på att l
inhemska underleverantörerna p ga
stora kostnader jämfört med de utländ
under 70-talet successivt har slagits <
Den politik som syftar till jämvikt i be l
ningarna med utlandet måste alltså, i r
het med vården av penningvärdet, få
långsiktig inriktning. l
Den utformning av den ekonomiska l
litiken som Grassman argumenterar 1
har naturligtvis stora möjligheter att vi1 1
en bred genklang. Vem skulle inte öru 1
att det på en gång var möjligt att sän
inflation och arbetslöshet samtidigt S4 (
bJtesbalansen förbättrades? Med alla mållillaflikter bortblåsta skulle tillvaron vara
idealisk får våra politiker. Vägen in i lycbasland skulle ligga rak och säker.
raaman och Institutet lår
illernationell ekonomi
.fil kommer så till Grassmans bild av
takligheten och de händelser som ledde
Ii,och följde av, att han lämnade Institulliir internationell ekonomi. Efter att ha
ltt Grassmans bok ·står det utom varje
&live! klart att han uppfattar händelseutdngen på följande sätt. Besatt av en
”protestantisk pliktmoral” har de borgerlp, men också i viss mån de socialdemobatiska, politikerna fort en politik som
lkt ut på att vi skulle svälta oss ut ur
Wien. Detta har också legat i näringsliintresse. Den förda politiken har haft
litstarkt stöd av ekonomkåren (också de
-.ialdemokratiska ekonomerna), som ge- – anslag och stipendier i praktiken vaJitköpt av näringslivet.
Grassman målar alltså upp dem som
il* har samma åsikter som han själv sqm
~!’~ingen drivna av en irrationell drift (polilier, representanter får riksbanken, ”nä-
Jjlplivet”) eller som i hög grad cyniskt
iiiriktade på egen vinning (nationalekonollla’lla). Det har uppenbarligen inte slagit
IlaDom att den förda politiken kan fårklaIIUV att man utgått från en annan bild av
de samhällsekonomiska sambanden än
den han själv har.
Det jag finner svårast att fårstå är hur
Grusman har kunnat komma på tanken
45
att ekonomkåren skulle vara köpt. Grassman borde vara väl medveten om att
forskningsanslag och stipendier endast utdelas på vetenskapliga grunder och att de
som i praktiken bestämmer om utdelningen är fristående ekonomer (professorer).
Men det finns en annan aspekt som gör
Grassmans tanke än mer orimlig. De akademiska ekonomerna har ju inte valt sittarbete får att i främsta rum nå höga inkomster. Flertalet skulle antagligen få en
betydande inkomstökning om de gick ut i
näringslivet eller förvaltningen. Det är i
stället den intellektuella friheten (som bl a
innefattar fårmånen att utan bindningar
kunna framfåra sin åsikt) som varit avgö-
rande får yrkesvalet.
I boken framställer Grassman sin situation som ett jagat villebråds. Jag har så
gott det låtit sig göra undersökt saken och
kommit fram till följande. Grassman har,
om något, varit otillbörligt gynnad. Från
1979 uppbar han professors lön, som dessutom var indexuppräknad. Och detta utan
att ens vara docentkompetent! I motsats
till professorerna hade han heller ingen
undervisnings- eller administrativ skyldighet. Hösten 1980 lämnade Grassman på
eget bevåg Institutet får internationell
ekonomi. Han ställde om sin post hem. På
indirekt väg kom det så småningom fram
att han hade flyttat sin arbetsplats till Utrikespolitiska institutet. I stället får att
ställa Grassman inför valet att antingen
återvända till sin arbetsplats eller lämna
sin tänst – vilket hade varit det naturliga
– gjordes nu stora ansträngningar från
universitetets sida att tillmötesgå Grass- 46
mans önskemål. Han erbjöds bl a ett med
sitt forra rum likvärdigt rum på annat
plan i samma hus som han tidigare arbetat
i, eller två rum på Statens veterinärmedicinska anstalt. Grassman valde det senare
alternativet.
Två frågor inställer sig. Varfor lämnade
Grassman på detta sätt Institutet forinternationell ekonomi och varfor gjordes så
utomordentligt långtgående forsök att tillmötesgå hans önskemål? Som utomstående kan jag givetvis inte ge något säkert
svar på dessa frågor. Men fOljande tankar
inställer sig. Att Grassman utan att meddela någon plötsligt bröt upp från sin arbetsplats kan ha att göra med att han utsattes for en forödmjukande behandling
från chefens och de övriga anställdas sida.
Jag kan emellertid inte finna några indicier for detta. En annan sak är naturligtvis
hur Grassman har uppfattat de diskussioner om hans egna ideer som måste ha
forekommit på Institutet. Kanske har
Grassman inte kunnat bära att en majoritet haft en annan uppfattning om de samhällsekonomiska sambanden än han själv.
Vad så angår ansträngningarna att tillmötesgå Grassmans önskemål kan fOljande tanke framställas. En person
Grassman, som under lång tid fort en
vis mycket framgångsrik kamp mot ”
blissemanget” har i själva verket en
ket stark position. Minsta misstanke
att han på grund av sin kritik blivit d’
behandlad vore !orödande for ”mak
varna”. Grassmans ställning är där
själva verket mycket starkare än om
aldrig hade framfort sin kritik mot b
ningsbalansstatistiken och den ekono
ka politiken. J ag vill inte tro att Grass
har utnyttiat detta forhållande for
vinning. Men jag vill inte heller tro
Grassman är olycklig nog att faktiskt
sig forfoljd.
Sven Grassman har under många år
rit en uppmärksammad och originell
nomisk debattör. Vi behöver männ’
som han, som med kraft for fram
åsikter. Först i en öppen sakdiskussion
argumenten prövas på allvar och mi
rättas till. Debattörerna med udda ås’
skall respekteras, deras inlägg be
med ärlig sakargumentering. Men
vore de glädjande om också Grass
kunde respektera andra ekonomers ·
gritet.
]
J
I
c
n
fc
n
n
t
s
s
u
k
n
t
a
t
k
k
r
ä
t
t
(
ö
n
a
I
r
k
c
L
ä
g
}
(