Matti Häggström; Om diverse förbud

diverse förbud
Förbudsraseriet grasserar bland landets
politiker. Inget problem är så stort eller
så litet att det inte kan ”lösas” med hjälp
av förbud. Det är också en omtyckt metod för vissa politiker att placera sig
själva på en piedestal – vi är kloka, vi
vet bättre än den vanliga människan vad
som är lämpligast för honom!
Och svensken är ett tåligt släkte. Han
finner sig relativt stillatigande i att tufsas
till, ja halvt om halvt kvävas av förordningar och byråkrati. Mestadels sväljer
han förtreten över att bli omyndigförklarad och över att tvingas ändra på sina
egna vanor för att vissa andra inte kan
sköta sig.
Alkoholpolitiken är förbudsanhängarnas Schlaraffenland. De förbjuder trallande glatt mellanöl, alkoholreklam, lördagsöppna systembutiker, tillverkning
av maskrosvin och mycket annat. Och
nya framstötar görs i en aldrig sinande
ström – förbudstörsten synes växa medan man dricker. Aktuellt nu är bl a att
stoppa försäljning av snabbvinsatser.
Förbudsanhängarna menar säkert väl.
Med all rätt är de bekymrade över alkoholskadornas utbredning, särskilt bland
ungdomen. Det kan dock vara motiverat
att ifrågasätta om syftet, att reducera alkoholmissbruket, uppnås med ständigt
flera regler och förordningar som begränsar den enskildes handlingsfrihet.
Tyvärr utmålas ofta de som tvivlar på
förbudens välsignelsebringande effekter
som likgiltiga för alkoholens faror. Det
är en felsyn och ett effektivt sätt att blockera ett konstruktivt meningsutbyte.
De ovan nämnda förbuden har väl
väckt störst uppmärksamhet. Men det
finns många fler som mera sällan diskuteras. Några exempel skall här ges.
442
Vissa servicebutiker som främst säljer
livsmedel har öppet till kl 21 på kvällen.
Men de tillåts bara saluföra pilsner till kl
20, därefter är det förbjudet. Följaktligen
tvingas affärsinnehavaren varje kväll
täcka över eller bära ut burkarna och
flaskorna med pilsner.
En butik i en kommun fick sälja
pilsner, men tillståndet drogs in. Minst
50 procent av intäkterna måste nämligen
komma från livsmedel, och nu hade innehavaren börjat tjäna mer på andra
varor. Han tillråddes av myndigheterna
att sluta sälja lotter, vara ombud för
Tipstjänst m m, för då kunde andelen intäkter från matvarorna åter överstiga 50
procent. Och då skulle alltså pilsnertillstånd på nytt beviljas.
Restaurangpriserna på alkoholhaltiga
drycker måste sättas enligt ett noggrant
utformat system. En krögare som vill
sänka priset på vin tvingas då även göra
det på starksprit, starköl, folköl, lättöl
och läsk. På motsvarande sätt förhåller
det sig vid prishöjningar.
En salladsrestaurang i en kommun
ville servera starköl och vin till maten.
Men si, det gick inte för sig. Utbudet av
maträtter måste nämligen i så fall vara
varierat. Det hjälpte inte att restauratören påpekade att han kunde erbjuda
inte mindre än 50 salladsrätter – maträttsutbudet befanns likafullt vara otillräckligt skiftande.
En restaurang i en kommun hade fullständiga rättigheter och önskade under
sommarmånaderna få servera dryckerna
även i trädgården. Det förbjöds därfor
att den omgivande häcken bedömdes
vara så låg att förbipasserande människor kunde titta in och se när glasea
tömdes.
På systembutikerna är det förbjudet
att sälja starköl i förpackningar om sex
flaskor, s k sexförpackningar. Skälet är
att man fruktar att den som tänker köpa
fyra eller fem buteljer då inhandlar seL
Hur man tror att den som vill köpa sja
eller åtta flaskor skulle reagera förmäler
inte historien.
Finns det någon rim och reson i s’-
dana här bestämmelser. Resulterar de
nyktrare människor och mindre alkoholskador? Är det inte i stället fara värt all
de komprometterar även i och för si
motiverade förbud? Kan de inte dra eu
löjets skimmer över hela alkohoi!Je.
kämpningen?
Den store franske diplomaten Talleyrand yttrade en gång att krig är en all~
les för allvarlig sak för att läggas i häoderna på militärerna. Kanske är det si
att nykterhetspolitiken är en alldeles t7r
allvarlig sak för att läggas i händerna Ji
nykteristerna?
Matti Häggström