Bengt Johansson; Rätten till god sjukvård
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Rätten till god sjukvård
Inom sjukvården har det alltid varit naturligt
alt visa hänsyn mot den sjuke. Misstag och
avarter kan dock alltid förekomma, varför
det är väl motiverat att politiker genom lagar
vienar om den sjukes rätt att bli väl omhändertagen. Detta är naturligtvis särskilt angeIiget i det svenska sjukvårdssystemet som
pllktiskt taget är av monopolkaraktär och
där patienten har nästan obefintlig möjlighet
liiJ fritt val. Därför bör lagstiftaren vara särskilt angelägen att utan reservationer bevaka
den sjukes situation.
Den lag som reglerar dessa ansvarsförhålnden är lagen om tillsyn över hälso- och
Jukvårdspersonal mfl (SFS 1980: Il). Den
agen har som syfte att skydda enskild patints vård. Däri sägs bl a att sjukvårdspersoal skalllägga sig vinn om att ge patient sakunnig och omsorgsfull vård och visa patienen omtanke och respekt. Brister personalen i
etta avseende kan en av regeringen utsedd
ämnd utdela disciplinpåföljd.
Det borde vara naturligt att man i detta
ammanhang ej tar hänsyn till exempelvis
ackliga mål. De korporativistiska strömninga i samhället är dock så kraftiga att en
atients vård och trygghet enligt denna lag
ock kan få stå tillbaka i arbetsmarknadskonikt.
Man blir nämligen överraskad när man
··ser vidare i lagen och finner att nämnda
ård- och omsorgsregler i praktiken sätts ur
pel om fackföreningen vidtagit stridsåtgärd.
lagen står nämligen: ” Disciplinpåföljd får
te åläggas en arbetstagare därför att han
eltagit i strejk eller någon därmed jämförlig
tridsåtgärd”.
Med denna mening har riksdagen åsidosatt
rincipen om den sjukes rätt att alltid få god
jukvård. I stället blir det lagligt att patient
ex skall kunna vanvårdas på kronikersjukus, operation skall utan sakligt skäl få uppkjutas eller osakkunnig vård ges om facklig
tridsåtgärd pågår.
Hur kan ett sådant lagförslag ha hamnat på
ch passerat riksdagens bord?
373
Vid försök att utreda denna fråga framkommer att man vid förarbetena tilllagen inte
beaktat konsekvensen och innebörden av det
korporativistiska inslaget i lagen. Man har
slentrianmässigt överfört den bestämmelse i
lagen om offentlig anställning (SFS
1976:600), som fritar tjänsteman från ansvar
vid deltagande i strejk. Att man reservationslöst överfört denna princip till sjukvården
måste tolkas så att man inom departement
och riksdag handlat rutinmässigt slarvigt i
stället för att beakta tillsynslagens syfte.
Det måste vara högst anmärkningsvärt att i
denna lag tillåta fackföreningar att gripa in i
och bryta ett ansvarsförhållande som regleras
med personlig legitimation från Socialstyrelsen (läkare, sjuksköterska och sjukgymnast).
Detta personliga ansvar inför den legitimerade myndigheten skall självklart ej få brytas av
hänsyn till fackförenings mål eller åtgärd.
Utöver ingreppet i relationer mellan myndighet och legitimerad person innebär tilllämpningen av lagen att man överfört ansvarsprincipen vid offentlig anställning till att
även omfatta den lilla privat drivna sjukvård
som finns. Det hade lagstiftaren om offentlig
anställning ej tänkt sig!
Politikernas iver att stifta nya lagar kan
möjligen imponera när det gäller kvantitet,
men ej alltid kvalitet. Det konstitutionella
medlet att höja kvaliteten är att hänvisa förslag tilllagrådet för granskning. Av olika skäl
förbigår man av och till denna instans – så
även i fallet med denna tillsynslag.
Den diskuterade lagen kan kanske anses
vara av ringa vikt, men som ett exempel på
hur korporativistiska strömningar breder ut
sig är den värd uppmärksamhet. Det kan inte
vara i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning att våra riksdagsmän i en för
medborgaren kritisk situation överlåter till
intresseorganisationer att bestämma över vår
vård när vi som patienter befinner oss i nöd
och behov av mänsklig omvårdnad och hjälp.
Bengt Johansson
Inom sjukvården har det alltid varit naturligt
alt visa hänsyn mot den sjuke. Misstag och
avarter kan dock alltid förekomma, varför
det är väl motiverat att politiker genom lagar
vienar om den sjukes rätt att bli väl omhändertagen. Detta är naturligtvis särskilt angeIiget i det svenska sjukvårdssystemet som
pllktiskt taget är av monopolkaraktär och
där patienten har nästan obefintlig möjlighet
liiJ fritt val. Därför bör lagstiftaren vara särskilt angelägen att utan reservationer bevaka
den sjukes situation.
Den lag som reglerar dessa ansvarsförhålnden är lagen om tillsyn över hälso- och
Jukvårdspersonal mfl (SFS 1980: Il). Den
agen har som syfte att skydda enskild patints vård. Däri sägs bl a att sjukvårdspersoal skalllägga sig vinn om att ge patient sakunnig och omsorgsfull vård och visa patienen omtanke och respekt. Brister personalen i
etta avseende kan en av regeringen utsedd
ämnd utdela disciplinpåföljd.
Det borde vara naturligt att man i detta
ammanhang ej tar hänsyn till exempelvis
ackliga mål. De korporativistiska strömninga i samhället är dock så kraftiga att en
atients vård och trygghet enligt denna lag
ock kan få stå tillbaka i arbetsmarknadskonikt.
Man blir nämligen överraskad när man
··ser vidare i lagen och finner att nämnda
ård- och omsorgsregler i praktiken sätts ur
pel om fackföreningen vidtagit stridsåtgärd.
lagen står nämligen: ” Disciplinpåföljd får
te åläggas en arbetstagare därför att han
eltagit i strejk eller någon därmed jämförlig
tridsåtgärd”.
Med denna mening har riksdagen åsidosatt
rincipen om den sjukes rätt att alltid få god
jukvård. I stället blir det lagligt att patient
ex skall kunna vanvårdas på kronikersjukus, operation skall utan sakligt skäl få uppkjutas eller osakkunnig vård ges om facklig
tridsåtgärd pågår.
Hur kan ett sådant lagförslag ha hamnat på
ch passerat riksdagens bord?
373
Vid försök att utreda denna fråga framkommer att man vid förarbetena tilllagen inte
beaktat konsekvensen och innebörden av det
korporativistiska inslaget i lagen. Man har
slentrianmässigt överfört den bestämmelse i
lagen om offentlig anställning (SFS
1976:600), som fritar tjänsteman från ansvar
vid deltagande i strejk. Att man reservationslöst överfört denna princip till sjukvården
måste tolkas så att man inom departement
och riksdag handlat rutinmässigt slarvigt i
stället för att beakta tillsynslagens syfte.
Det måste vara högst anmärkningsvärt att i
denna lag tillåta fackföreningar att gripa in i
och bryta ett ansvarsförhållande som regleras
med personlig legitimation från Socialstyrelsen (läkare, sjuksköterska och sjukgymnast).
Detta personliga ansvar inför den legitimerade myndigheten skall självklart ej få brytas av
hänsyn till fackförenings mål eller åtgärd.
Utöver ingreppet i relationer mellan myndighet och legitimerad person innebär tilllämpningen av lagen att man överfört ansvarsprincipen vid offentlig anställning till att
även omfatta den lilla privat drivna sjukvård
som finns. Det hade lagstiftaren om offentlig
anställning ej tänkt sig!
Politikernas iver att stifta nya lagar kan
möjligen imponera när det gäller kvantitet,
men ej alltid kvalitet. Det konstitutionella
medlet att höja kvaliteten är att hänvisa förslag tilllagrådet för granskning. Av olika skäl
förbigår man av och till denna instans – så
även i fallet med denna tillsynslag.
Den diskuterade lagen kan kanske anses
vara av ringa vikt, men som ett exempel på
hur korporativistiska strömningar breder ut
sig är den värd uppmärksamhet. Det kan inte
vara i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning att våra riksdagsmän i en för
medborgaren kritisk situation överlåter till
intresseorganisationer att bestämma över vår
vård när vi som patienter befinner oss i nöd
och behov av mänsklig omvårdnad och hjälp.
Bengt Johansson