Hurt Holmgren; Parlamentarism och regering
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
KURT HOLMGREN:
Parlamentarism och regering
Flertalet politiskt intresserade även på bättre
kunskapsnivå har säkert ganska vaga ideer
om vad parlamentarism är; det rådande styrelsesättet i Sverige, med mycket vindkast
och strömväxlingar, inte särskilt lyckat men
det bästa som för närvarande kan erhållas.
Det skadar då inte att få ämnet sakligt beskrivet och analyserat, mot bakgrunden inte bara
av aktuella maktväxlingar utan också av vad i
vår nya grundlag stadgas om saken. Ett arbete av denna karaktär har nyligen publicerats
av en författare med goda förutsättningar
både teoretiskt och praktiskt, nämligen professor Olle Nyman i Uppsala, ursprungligen
statsvetare, aktiv politiker, nu professor i offentlig rätt. Boken heter ”Parlamentariskt regeringssätt”, utkommen i serien Bonnierfakta och innefattande lättlästa översikter av
parlamentarismens begrepp jämte dess historiska utveckling i Sverige och en kommentar
till hithörande grundlagsregler.
Mycket givande är kapitlet om den historiska utvecklingen, kallat ”Parlamentarismen
blir sedvanerätt” och praktiskt innefattande
en översikt över svensk politisk histora från
1809 till dags dato – med särskild hänsyn till
stegringen av riksdagsinflytandet på regeringsrekryteringen. Man erinras här bla om
Oskar II:s sega kamp för monarkens bestämmanderätt i fråga om statsrådskretsens utseende. Intressant är notisen, att regeringsskiftet sommaren 1905 (kungaministären Ramstedt ersätts vid unionsbrottet av koalitionsministären Christian Lundeberg) innebar
byte på samtliga statsrådsposter, något som
dittills varit mycket ovanligt. Både relistisk
och rättvisande är Nymans sammanfattning
av konflikten Gustaf V-staaffregeringen
1914. Nyman konstaterar att konungens underhandlingar med ministärens motståndare
stod i strid med både parlamentarismens och
den konstitutionella monarkins principer,
men att å andra sidan Gustaf V:s ståndpunkt i
försvarsfrågan var ”mera realistisk” än
Staaffs. Den som möjligen ondgör sig över de
många ministärskiftena 1976-82 kan ha nytta
av att hos Nyman se, att det var lika iUa
under tiden 1920-32 efter parlamentarismens
genombrott; då hann man med åtminstone
åtta olika ministärer.
Inom huvudavsnittet (Parlamentarismen
grundlagsreglerad) ägnas helt naturligt åtskiJ.
liga sidor åt statschefens ställning. Här kunde
författaren kanske ha vågat sig på en gissnU.
om orsakerna till den starka uttunningen av
monarkens funktioner, tex i den form att
statschefens bortkoppling från statsmaskineriet bör ses mot bakgrunden av de radikala
elementens rädsla för en upprepning av håJI.
delserna 1914 och någon gång på 1920-talet
(då högerkrafter ett par gånger släpptes fram
till statsministerposten utan att vara enligt
parlamentarismens regler speciellt indikeflo
de. Nyman uttalar här, att ” det i och med dea
reducerade ställningen för monarken- statJo
chefen inte heller längre finns någon platt·
form för denne att agera som en politisk reservresurs och stabilitetsfaktor i kritiska Iigen”. Detta må vara sant rent formellt, IIICI
ingenting hindrar ändå att en populär och vijestark konung kan visa sig som en v~
resurs i kritiska lägen.
Ett mycket värdefullt avsnitt av NymaJII
bok gäller ”Regeringens organisation och arbetsformer” (även om tillkomsten av Pain»
regeringen 1982 gjort en del av bokens detalj.
uppgifter om departementsindelningen m11
föråldrade). Här ges bl a viktiga kommentarer
till 7 kap Regeringsformen (Regeringsarbetet)
och 12 kap (Kontrollmakten). I detta sammanhang diskuteras regeringsbeslutens koJ.
lektiva karaktär och erinras, att Sverige~
har s k ministerstyrelse. Vad Nyman i sammanhanget yttrar har nog fog för sig, men det
kan dock påpekas, att även om vi inte har
formell ministerstyrelse, departementschefea
dock har en så stark reell maktställning, att
ministerstyrelsen faktiskt blir en realitet.
Värdefulla påpekanden görs om det svenska kommitteväsendet, inte minst om de par·
lamentariska kommitteerna med deras möj.
tigheter att låta även oppositionspartierna
orientera sig i stora sakkomplex. Till Nymans
redogörelse kunde man kanske foga en fråga,
hur det kommit sig att kommitteväsendet i
vårt land fått en så väldig omfattning – btivit
långt större än i någon järnförlig stat. Jag år
benägen att sätta förhållandet i sammanh;q
med det faktum, att de på olika områden spe.
cialsakkunniga ämbetsverken ofta är för sml
och utan tillräckliga personkrafter för utredning – vid sidan av det vanliga arbetet -av
divserse nya och svåra saker inom deras gebit. Man blir i detta läge tvungen att anförtro
erforderliga utredningar åt kommitteer med
från olika håll sammanplockade krafter. Nyman kunde möjligen också ha påpekat, att
kommitteerna, i synnerhet de parlamentariska, har den olägenheten att arbetet går
långsamt. Det är svårt att driva olika politiker
och specialister att bestämma sig, att få ihop
dem till sammanträdesdagar som passar alla.
En del av det s k Lidbomenet får betraktas
som en nyttig reaktion mot kommitteväsendets långsamhet och vidlyftighet: t ex Lidboms benägenhet att låta enstaka sakkunniga
cUer små expertgrupper inom departementen
på några månader utreda saker som för en ·
kommitte skulle ha tagit flera år.
Politiseringen av departementspersonalen
berörs helt kort. Det sägs, att tre kategorier
bland de inom regeringskansliet verksamma
– förutom statsråd – bedöms numera ha
klart politiska funktioner: statssekreterare,
informationssekreterare och vissa sakkunniga (därmed avses de s k politiska sakkun- 375
niga). Här kunde möjligen ha tillagts, att man
även vid tillsättningen av andra poster (departementsråd mfl på senare tid gärna utsett
folk som man funnit rättrogna (eller politiskt
belöningsförtjänta). Man kan fråga sig, om
inte dessa förhållanden kommer att driva
duktigt folk, som inte tror sig ha den rätta
politiska fårgen, att avstå från karriär i regeringskansliet och i stället gå i enskild tjänst.
En praktisk fördel med Nymans bok är de
många bilagorna med nyttiga personuppgifter
och dokument. Här finns bl a en lista över
statsrådets sammansättning 1876-1974, som
kan bli bra att ha till hands för personhistoriskt intresserade. Listans olika delar illustrerar inte minst ämbetsmannaelementets tillbakaträngande. I Louis de Geers andra regering
1876-80 var alla utom tre ministrar ämbetsmän eller officerare: i Fälldins regering
1981-82 fanns blott två ämbetsmän (C A Petri och Karin Ahrland), i den sittande Palme
regeringen också blott ett par stycken (bl a
Ove Rainer).
KURT HOLMGREN:
Parlamentarism och regering
Flertalet politiskt intresserade även på bättre
kunskapsnivå har säkert ganska vaga ideer
om vad parlamentarism är; det rådande styrelsesättet i Sverige, med mycket vindkast
och strömväxlingar, inte särskilt lyckat men
det bästa som för närvarande kan erhållas.
Det skadar då inte att få ämnet sakligt beskrivet och analyserat, mot bakgrunden inte bara
av aktuella maktväxlingar utan också av vad i
vår nya grundlag stadgas om saken. Ett arbete av denna karaktär har nyligen publicerats
av en författare med goda förutsättningar
både teoretiskt och praktiskt, nämligen professor Olle Nyman i Uppsala, ursprungligen
statsvetare, aktiv politiker, nu professor i offentlig rätt. Boken heter ”Parlamentariskt regeringssätt”, utkommen i serien Bonnierfakta och innefattande lättlästa översikter av
parlamentarismens begrepp jämte dess historiska utveckling i Sverige och en kommentar
till hithörande grundlagsregler.
Mycket givande är kapitlet om den historiska utvecklingen, kallat ”Parlamentarismen
blir sedvanerätt” och praktiskt innefattande
en översikt över svensk politisk histora från
1809 till dags dato – med särskild hänsyn till
stegringen av riksdagsinflytandet på regeringsrekryteringen. Man erinras här bla om
Oskar II:s sega kamp för monarkens bestämmanderätt i fråga om statsrådskretsens utseende. Intressant är notisen, att regeringsskiftet sommaren 1905 (kungaministären Ramstedt ersätts vid unionsbrottet av koalitionsministären Christian Lundeberg) innebar
byte på samtliga statsrådsposter, något som
dittills varit mycket ovanligt. Både relistisk
och rättvisande är Nymans sammanfattning
av konflikten Gustaf V-staaffregeringen
1914. Nyman konstaterar att konungens underhandlingar med ministärens motståndare
stod i strid med både parlamentarismens och
den konstitutionella monarkins principer,
men att å andra sidan Gustaf V:s ståndpunkt i
försvarsfrågan var ”mera realistisk” än
Staaffs. Den som möjligen ondgör sig över de
många ministärskiftena 1976-82 kan ha nytta
av att hos Nyman se, att det var lika iUa
under tiden 1920-32 efter parlamentarismens
genombrott; då hann man med åtminstone
åtta olika ministärer.
Inom huvudavsnittet (Parlamentarismen
grundlagsreglerad) ägnas helt naturligt åtskiJ.
liga sidor åt statschefens ställning. Här kunde
författaren kanske ha vågat sig på en gissnU.
om orsakerna till den starka uttunningen av
monarkens funktioner, tex i den form att
statschefens bortkoppling från statsmaskineriet bör ses mot bakgrunden av de radikala
elementens rädsla för en upprepning av håJI.
delserna 1914 och någon gång på 1920-talet
(då högerkrafter ett par gånger släpptes fram
till statsministerposten utan att vara enligt
parlamentarismens regler speciellt indikeflo
de. Nyman uttalar här, att ” det i och med dea
reducerade ställningen för monarken- statJo
chefen inte heller längre finns någon platt·
form för denne att agera som en politisk reservresurs och stabilitetsfaktor i kritiska Iigen”. Detta må vara sant rent formellt, IIICI
ingenting hindrar ändå att en populär och vijestark konung kan visa sig som en v~
resurs i kritiska lägen.
Ett mycket värdefullt avsnitt av NymaJII
bok gäller ”Regeringens organisation och arbetsformer” (även om tillkomsten av Pain»
regeringen 1982 gjort en del av bokens detalj.
uppgifter om departementsindelningen m11
föråldrade). Här ges bl a viktiga kommentarer
till 7 kap Regeringsformen (Regeringsarbetet)
och 12 kap (Kontrollmakten). I detta sammanhang diskuteras regeringsbeslutens koJ.
lektiva karaktär och erinras, att Sverige~
har s k ministerstyrelse. Vad Nyman i sammanhanget yttrar har nog fog för sig, men det
kan dock påpekas, att även om vi inte har
formell ministerstyrelse, departementschefea
dock har en så stark reell maktställning, att
ministerstyrelsen faktiskt blir en realitet.
Värdefulla påpekanden görs om det svenska kommitteväsendet, inte minst om de par·
lamentariska kommitteerna med deras möj.
tigheter att låta även oppositionspartierna
orientera sig i stora sakkomplex. Till Nymans
redogörelse kunde man kanske foga en fråga,
hur det kommit sig att kommitteväsendet i
vårt land fått en så väldig omfattning – btivit
långt större än i någon järnförlig stat. Jag år
benägen att sätta förhållandet i sammanh;q
med det faktum, att de på olika områden spe.
cialsakkunniga ämbetsverken ofta är för sml
och utan tillräckliga personkrafter för utredning – vid sidan av det vanliga arbetet -av
divserse nya och svåra saker inom deras gebit. Man blir i detta läge tvungen att anförtro
erforderliga utredningar åt kommitteer med
från olika håll sammanplockade krafter. Nyman kunde möjligen också ha påpekat, att
kommitteerna, i synnerhet de parlamentariska, har den olägenheten att arbetet går
långsamt. Det är svårt att driva olika politiker
och specialister att bestämma sig, att få ihop
dem till sammanträdesdagar som passar alla.
En del av det s k Lidbomenet får betraktas
som en nyttig reaktion mot kommitteväsendets långsamhet och vidlyftighet: t ex Lidboms benägenhet att låta enstaka sakkunniga
cUer små expertgrupper inom departementen
på några månader utreda saker som för en ·
kommitte skulle ha tagit flera år.
Politiseringen av departementspersonalen
berörs helt kort. Det sägs, att tre kategorier
bland de inom regeringskansliet verksamma
– förutom statsråd – bedöms numera ha
klart politiska funktioner: statssekreterare,
informationssekreterare och vissa sakkunniga (därmed avses de s k politiska sakkun- 375
niga). Här kunde möjligen ha tillagts, att man
även vid tillsättningen av andra poster (departementsråd mfl på senare tid gärna utsett
folk som man funnit rättrogna (eller politiskt
belöningsförtjänta). Man kan fråga sig, om
inte dessa förhållanden kommer att driva
duktigt folk, som inte tror sig ha den rätta
politiska fårgen, att avstå från karriär i regeringskansliet och i stället gå i enskild tjänst.
En praktisk fördel med Nymans bok är de
många bilagorna med nyttiga personuppgifter
och dokument. Här finns bl a en lista över
statsrådets sammansättning 1876-1974, som
kan bli bra att ha till hands för personhistoriskt intresserade. Listans olika delar illustrerar inte minst ämbetsmannaelementets tillbakaträngande. I Louis de Geers andra regering
1876-80 var alla utom tre ministrar ämbetsmän eller officerare: i Fälldins regering
1981-82 fanns blott två ämbetsmän (C A Petri och Karin Ahrland), i den sittande Palme
regeringen också blott ett par stycken (bl a
Ove Rainer).