Anders Åslund; Polens ekonomiska kris

ANDERS ÅSLUND:
Polens ekonomiska kris
Grunden till Polens ekonomiska kris står
attfinna i den politiska kampen, skriver
Dphil Anders Åslund. Motsättningarna
mellanfolket och regimen är så stora att
denna använder alla upptänkliga
metoderför att klamra sig fast vid
makten. Åslund tecknar bilden av den
ekonomiska och politiska utvecklingen
liksom av solidaritets roll i skeendet. En
frontalkollision mellanfolket och
regimen synes svår att undgå.
Polens efterkrigshistoria är historien om
en liten minoritet som satts att styra av
en utländsk makt mot folkflertalets önskan. Oaktat varierande grad av anpassning, har folket bjudit så hårt motstånd,
att den påtvingade regimen nödgats koncentrera sig på att klamra sig fast vid
makten. Alla upptänkliga metoder har
använts i detta syfte, men fyra handlingslinjer bör framhävas:
1 kortsiktigt accepterande av folkets
krav på politisk och ekonomisk liberalisering,
2 ekonomiska förmåner till viktiga grupperingar,
3 söndring mellan folkgrupper och
4 terror.
Många åtgärder har stannat vid löfte
eller hot och ibland helt saknat sanningsgrund.
Folkrepubliken Polen har karaktäriserats av återkommande allvarliga politiska kriser. Landets ekonomi har befunnits vara i något slags kris med korta
avbrott, 1946-1948, 1957-1960 och
1971-1973, dvs när nya regimer just tillträtt och funnit sig tvingade till politisk
och ekonomisk liberalisering. De kommunistiska ledarna önskade emellertid
ett fastare grepp om makten, vilket visade sig ha förödande ekonomiska konsekvenser. Grunden till Polens ekonomiska kriser står att finna i den politiska
kampen.
Materiella förbättringar under Gierek
Gierek-regimen sökte först, 1971-1973,
blidka befolkningen med liberala ansatser i flertalet riktningar. Den ville
dock förhindra all maktdelning och hoppades kunna söva folket med materiella
468
förmåner. Polens främsta ekonomer var
emellertid övertygade om att liberala
ekonomiska reformer var nödvändiga för
långsiktiga ekonomiska förbättringar,
och ekonomiska reformer ansågs leda till
ökad politisk frihet, vilket regimen såg
som ett hot. Edward Gierek trodde sig
ha funnit Columbi ägg i maskinköp på
kredit i Väst. De teknologiska förbättringarna skulle kompensera för politisk
företagsledning.
strategin tycktes lyckas över hövan –
1972- 1975 låg den materiella nettoproduktens årliga tillväxttakt vid 10 procent. Var detta ett ekonomiskt under?
Regimen fröjdades och gjorde vad den
önskade, utan att rädas för ekonomiska
effekter. Dess taktik var, dels att betala
viktiga folkgrupper, dels att söndra mellan socialgrupper, regioner och yrkesgrupper. Genom omorganisationer centraliserades och säkrades den politiska
makten, medan vaga ansatser till ekonomiska reformer slopades. År 1974 inriktades jordbrukspolitiken ånyo på socialisering. Gierek stod på höjden av sin
makt, men de ekonomiska krafterna
svek.
Polens ekonomiska system retarderade till en nästan stalinistisk form med
kronisk överefterfrågan. De statliga företagen hade stärkt sin ställning genom
Giereks omorganisationer. Såsom kravmaskiner lade de under sig allt mer arbetskraft och insatsvaror och sprängde
alla finansiella begränsningar. Företagens premier berodde på produktionens
volym. I övrigt kunde företagen negligera avnämares och planerares önskemål. Löner och utgifter steg mer än produktionen, men endast minimala prisökningar tilläts, då de var politiskt känsliga. Marknadsojämvikten förvärrades
snabbt och väckte öppen oro inom kommunistpartiet mot slutet av 1975. Det
försökte med en chockartad prishöjning
på livsmedel i juni 1976, vilken startade
en masstrejk, varför regimen drog tillbaks prishöjningen nästa dag.
Hela politiken lades om. Regimen gav
uppenbarligen upp hoppet om att hålla
folket lugnt med materiella förbättringar
och började snabbt bygga ut poliskåren.
Den förberedde sig för hårdare polisförtryck. Ekonomiskt ägnade sig regimen
bara åt meningslösa halvmesyrer, ”ekonomiska manövrer”. Gierek hade sett
hur hans båda företrädare fallit, när de
tillåtit kritik mot sin politik och exponerat sin maktbas. Med sin goda politiska
näsa vägrade Gierek att ändra sin vansinniga ekonomiska politik. Så lyckades
han också behålla sitt fasta grepp om
makten i hela fyra år efter att arbetarna
rest sig mot hans regim.
Favorisering av vissa grupper
De ekonomiska förmånerna gavs nu mer
målinriktat. Mest fick den ”röda bourgeoisien”. Regimen ville inte lagstifta
om etablissemangets privilegier, utan de
fick tas illegalt, varför de expanderade
ohejdat tillsammans med en makalös
korruption. Det polska kommunistpartiet har alltid haft svårt att attrahera dugliga medlemmar, även om partiet hade
många intelligenta fanatiker under stalintiden. Vid varje politisk omvälvning
rensades emellertid de mest karaktärsfasta ut eller drog sig desillusionerade
tillbaka. Återstoden var ett parti av korrupta cyniker och inkompetenta maktmänniskor, där intrigen blomstrade. Politisering av allt fler poster, samtidigt
som partidisciplinen luckrades upp och
folk mutades in i partiet, borgade för att
kvaliteten på den regerande klassen föll
ytterligare.
Den andra favoriserade gruppen var
polis- och säkerhetsapparaten, vars
löner höjdes markant omedelbart efter
arbetarresningen ijuni 1976.
En tredje grupp som åtnjöt allt fler
förmåner var faktiskt arbetarna vid de
stora företagen. De styrande var väl
medvetna om att den verkliga faran var
spontana resningar av arbetare vid stora
fabriker. Efter 1976 infördes särskild distribution av kött vid ca 200 företag med
mer än 10000 arbetare. År 1979 fick företag med mer än 5000 arbetare sina premier oavsett om de uppfyllt planen eller
ej. Vid minsta strejk höjdes lönerna och
extra livsmedel delades ut. När Gierek
besökte Warski-varvet i Szczecin i början av 1980 hemlighölls hans ankomst,
men två dagar tidigare hade arbetarnas
löner omotiverat höjts med 5-10 procent, och talonger som berättigade till
köp av bilar, färg-TV-apparater och
tvättmaskiner delades ut.
Den ekonomiska krisen fördjupas
De som inte var av särskild politisk vikt
eftersattes. Polsk familjebudgetstatistik
från slutet av 1970-talet visar drastiskt
stigande klasskillnader. Politiken var
alltför uppenbart machiavellisk och
orättfårdig för att imponera på arbetarna. Dessutom började tillväxttakten
falla snabbt efter 1976. År 1979 föll den
materiella nettoprodukten för första
gången i ” Folkpolen” – med 2,3 pro- 469
cent. Det fanns inte mycket kvar att fördela.
Fram till 1976 hade västliga krediter
bidragit till att förhindra ekonomiska reformer. Efter 1976 bidrog de till att förhindra att ekonomiskt kunnande tillämpades, så att den ekonomiska krisen fördjupades, medan polismakten stärktes.
Nyckelfärdiga västliga fabriker hade
emellertid destabiliserande effekter.
Därigenom kunde polska arbetare erfara, att den polska produktiviteten var
bara någon bråkdel av den i likadana fabriker i Väst. Det var uppenbart att felet
låg i det ekonomiska systemet.
Oredan illustreras bäst med något exempel på beslutsfattande. I början av
1979 stod hela Polen stilla i två veckor
p ga snöoväder. Därefter ringde förste
partisekreteraren i Szczecin till generaldirektören vid det stora kemikombinatet
i Police och beordrade honom att genast
sätta igång full produktion igen. Direktö-
ren försökte förklara, att om man inte
körde igång långsamt, skulle hela
processanläggningen bryta samman.
Partisekreteraren snäste, att med honom
argumenterade man minsann inte och
lade på luren. Direktören insåg att han
skulle bli avskedad, om han inte lydde,
så han beordrade full fart, varpå maskineriet skar ihop med stora kostnader
som följd. Eftersom direktören var formellt ansvarig åtalades han. Tack vare
stora utgifter till en skicklig advokat, frikändes han, medan partisekreteraren på
intet sätt berördes. Efter solidaritets tillkomst avskedades generaldirektören för
korruption, medan förste partisekreteraren i Szczecin befordrades till direktör
vid centralkommitten och betecknats
som liberal av okunniga västjournalister.
470
solidaritets roll
En mäktig folkresning var nära nog
oundviklig. Då de styrande ej tog ansvar
för samhället, kände sig vanligt folk
tvingat att göra det. Folk hade en god ide
om taktik. Det gällde att slå en bräsch i
systemet utan att absorberas av det.
Därför behövde man självständiga institutioner – fackföreningar befanns lämpliga. För att bemöta regimens vanliga
försök att muta arbetarna, lade man till
fler ekonomiska krav vid Gdansk-strejken 1980. Samtidigt som regimen fann
enorma materiella krav acceptabla, slog
solidaritet ett viktigt vapen ur regimens
hand. Arbetarna kunde inte längre mutas, utan regimen var tvungen att förhandla med solidaritet om den önskade
lösa Polens ekonomiska problem, eftersom oerhörd marknadsobalans följde på
löneavtalen. De omöjliga ekonomiska
kraven var sålunda inte baserade på naivitet utan på sofistikerad förhandlingstaktik.
Synbar enighet rådde om att ekonomin
skulle decentraliseras och styras mer av
marknaden. Tvisten var i grunden, att
regimen ville höja priserna först, med
hänvisning till ekonomisk teori, medan
solidaritet ville att de anställda först
skulle ta över förvaltningen av företagen. Av erfarenhet visste solidaritetsledarna, att om de tilläte en prisreform,
kunde marknaden börja fungera och regimen skulle förhala företagssjälvstyrelse i oändlighet.
De moderata solidaritetsledarna visade sig ha rätt i sin misstänksamhet mot
regimen, men de överskattade dess ansvarskänsla. Den var inte intresserad av
någon ekonomisk förbättring, så länge
som solidaritet bestod. Politbyråmedlemmen Andrzej Zabinski höll ett hemligt tal till säkerhetspolisen i Katowice
våren 1981, vilket smugglades ut. Bia
därigenom vet vi att många partiledare
uppskattade om problem drog ut på tiden, så att folket tröttades och splittrades. Då moderata solidaritetsledare
fick råda, ivrigt påhejade av hela
västpressen, var Zabinskis politik tämligen lyckosam.
De första ryktena om ett planerat militärt maktövertagande började i Warszawa redan i december 1980, så solidaritet
gavs knappast någon chans. Det mest
konstruktiva hade varit om solidaritet på
höjden av sin styrka och enighet ställt ett
ultimatum, för att tvinga till sig medansvar för den ekonomiska politiken och
därmed pressat fram en ekonomisk reform. Den bästa chansen var 31 mars
1981, efter Bydgoszcz-incidenten, då
hela Polen var berett på generalstrejk,
men Walesa gav upp. Solidaritet gick så-
lunda aldrig tillräckligt långt.
Fortsatt ekonomisk nedgång
Under 1980 föll den materiella nettoprodukten enligt officiell statistik med 4procent och 1981 med hela 13 procent. Fallet under 1982 torde stanna under lO procent. Detta är ett oerhört ekonomiskt
sammanbrott. Det berodde inte på
strejker, ty enligt officiell statistik strejkade en löntagare utanför jordbruket i
genomsnitt endast 4,0 timmar 1980 och
3,7 timmar 1981. Fria lördagar var nästan lika ovidkommande, då folk normalt
satt sysslolösa på sina arbeten.
Ett verkligt problem var i stället bristen på insatsvaror, elektricitet och transporter. Det var endast delvis orsakat av
att västimporten hastigt reducerats. En
planekonomi lider nämligen av en
”flaskhalsmultiplikator”. Då företag
normalt är avhängiga av en enda leverantör för varje vara, leder varje bortfall till
en rad följdproblem. I vanliga falllockas
företagsdirektörer av premier att olagligen anskaffa insatsvaror, men när maktförhållandena är oklara, vågar få begå
sådana samhällsnyttiga brott.
Tusentals direktörer gjordes till syndabockar för korruption, medan mer skyldiga och lyckosamma politiker gick vidare i karriären. De politiker som brukade driva på företagen ägnade hela sin
tid åt maktkamp i den omflyttningskarusell som satte igång, när den kommunistiska regimen hamnade i obalans. Då
flertalet företag omöjligt kunde nå sina
planmål, och premier endast utbetalades
vid planuppfyllnad, borde en kalkylerande direktör söka underskrida planmå-
let ordentligt för att få ett lättare mål
nästa år. En ekonomisk nedgång som
den polska förefaller därför naturlig för
en planekonomi med hastigt uppkomna
brister på insatsvaror och en ofärdig
maktstruktur.
Militärregimens agerande
Jaruzelskis militärkupp kan ses som ett
bevis på att solidaritet motstod regimens
manipulering, söndring och infiltrering
så pass att regimen fann ett militärt ingripande nödvändigt. För att skapa någon
goodwill, låtsas regimen att kuppen var
nödvändig bl a för att genomföra en ekonomisk reform. Denna centreras kring
tre ”s”, självständighet, självstyrelse
och självfinansiering i företagen, vilket
innebär decentralisering av beslutsfat- 471
tandet och styrning genom marknadskrafter via priser.
En sådan reform förutsätter emellertid
att företagsdirektörer erbjuds sådan frihet och så fritt informationsutbyte, att de
kan och vågar fatta självständiga beslut.
Militärregimen har genom sin blotta existens omintetgjort dessa förutsättningar
och därmed den ekonomiska reformen.
Huvuddelen av produktionen omfattas
nu av s k ”prioriterade program”, dvs
den gamla centralstyrningen fortgår.
Företagsdirektörer strävar ofta efter inkorporering i den centrala planen.
Många är inkompetenta eller illa förberedda för reformen. Bestämmelserna har
i sedvanlig ordning varit inkonsistenta,
ofullständiga och försenade.
Eftersom det polska näringslivet är
höggradigt monopoliserat, finns oftast
bara en inhemsk leverantör. För att få
eftersökta produkter behövs politiska
och militära kontakter, vilka försvagas
om ett företag fungerar självständigt.
Slutligen är det uppenbart, att direktörer
mer än någonsin utses på grundval av
personlig lojalitet. Att distansera sig från
den beskyddande centralmakten vore då
dumdristigt. Det förefaller därför föga
sannolikt att militärregimen lyckas eller
ens vill ge företagen någon form av självständighet. Självstyrelse är givetvis helt
uteslutet, all den stund regeringstrogna
arbetarråd ej kan formas.
Priserna ökar kraftigt
Det som återstår av reformen är självfinansiering, vilken medfört att priserna
höjts, för att balansera marknaden, och
att företagens planmål uttrycks i vinst
och omsättning snarare än i fysiska
472
kvantiteter. Prishöjningarna i böljan av
1982 var enorma. För statligt anställda
steg levnadsomkostnadsindex med 104
procent under första halvåret 1982 ijämförelse med första halvåret 1981, medan
nettolönen steg med 50 procent, dvs
realinkomsten sjönk med 26 procent.
Andra officiella beräkningar visar ännu
värre standardsänkningar. Prishöjningarna och smidigare ransoneringssystem
har minskat köerna för matvaror, men
polackerna har drabbats av svår fattigdom.
De första prisstegringarna var nödvändiga, men priserna har fortsatt att stiga
p g a monopolistisk prissättning. Många
företag når sina planmål genom att höja
priserna och producera mindre. Vidare
har sådan beskattning införts att företagen förlorar på mycket goda resultat.
Ett bevis på att företagsledarna förblir
ointresserade av effektivitet är i och för
sig positivt, nämligen att arbetslöshet ej
uppstått. Vid halvårsskiftet 1982 fanns
det officiellt 20 000 arbetssökande och
280 000 vakanser. I december 1981 avskedades emellertid drygt 300 000 människor – drygt 5 procent av de industrianställda och några tusen vid vaije större
företag. De ålades yrkesförbud, avskrevs som arbetskraft och ett flertal
tycks ha förtidspensionerats. En lista om
30 företag med särskilt dåliga produktionsresultat under första halvåret 1982
innehöll föga förvånande alla solidaritets
främsta fästen. Särskilt hårt drabbades
textilstaden L6dz, och som en följd av
dramatiska produktionsminskningar har
skor och kläder blivit de knappaste bristvarorna trots höga priser.
Regimen har sökt stimulera bönderna
med högre priser. De har emellertid alltid lidit av särskilt svår brist på insatsvaror p ga diskriminering mot den privata sektorn. Och varför skulle bönderna nu producera mer med stor ansträngning, då de inte kan köpa vad de
efterfrågar och det är uppenbart att regimen söker spela ut dem mot stadsbefolkningen? Privat företagsamhet utanför
jordbruket expanderar däremot snabbt,
men är alltför liten för att ha signifikant
verkan.
Officiella polska rapporter innehåller
en enda ljuspunkt, stenkolsutvinning,
men detta har skett till mycket stora
kostnader. Polska kommentatorer talar
därför mot bättre vetande, när de hoppas
att ”bergsmännens anda” skall sprida
sig till andra näringsgrenar, och gruvnä-
ringen är trots allt bara en liten del av
ekonomin.
Framtidsutsikter
Läget i utrikeshandeln är fastlåst: Polen
kan inte betala sina skulder och ingen lär
ge det nämnvärda nya krediter. Polens
officiella skuldbörda i Väst uppgick till
24,5 miljarder dollar vid halvårsskiftet
1982. Om Väst vägrar ”rescheduling” av
räntebetalningar och amorteringar, betalar Polen ingenting. Skulle Väst vara
medgörligt, komme Polen ändå bara att
betala 5-10 procent av räntorna för
1982.
Det vore ekonomiskt vansinne att ge
Polen nya krediter, innan Polens politiska kris lösts. Endast Sovjetunionen
hänger sig däråt, men det är en droppe i
havet, som kostar Sovjetunionen mer än
den gagnar Jaruzelski, ty en så desorganiserad ekonomi som den polska kan
sluka väldiga resurser. Polen har sålunda
tvingats mtmmera sin import. Tvisten
mellan Västeuropa och USA om sanktioner mot Polen framstår som mer principiell än av ekonomisk betydelse.
Vad kommer då att hända med den
polska ekonomin? Produktionen torde
nästan ha nått botten att döma av den
senaste månadsstatistiken, men en stagnation är lika trolig som en måttlig återhämtning, trots att bara halva industrins
kapacitet utnyttjas. Så länge som de politiska problemen inte löses, kan ekonomin näppeligen omorganiseras framgångsrikt, eftersom ett överväldigande
folkflertal vägrar att kollaborera. Jaruzelskis militärråd har varit häpnadsväckande handlingsförlamat, inte minst av
interna intriger, och tycks sakna strategi,
473
men en dugligare ledning skulle inte förändra någonting i folkets ögon.
En frontalkollision mellan folket och
regimen synes svår att undgå och bör
den ens undvikas? Det var ju det reformisterna gjorde 1968 i Tjeckoslovakien,
som nu börjar bli moget för en ny omvälvning, medan ungrarna 1956 enträget
kämpade mot ockupanterna. Därigenom
kunde en nationell kompromiss slutligen
nås i Ungern, vilken lett till det ekonomiskt och politiskt mest liberala samhället i Östeuropa. Polackerna tycks dessvärre ha sitt värsta lidande framför sig,
och det är meningslöst att tala om en
ekonomisk lösning innan en politisk lösning framkämpats.