Sven Fagerberg; Pygmalion II

SVEN FAGERBERG:
Pygmalion II
Jenny var på ett lysande humör. När hon
drog av sig blusen sprakade det av gnistor, och när hon krupit ner i sin säng,
släckt lampan och böJjat tänka på den
gångna dagen blänkte det ännu mera.
Jenny hade fått en ide, en upplivande,
berusande ide. I hennes grupp för dockteater, där hon äntligen fick röra sig och
söka efter möjligheter, skulle var och en
skriva en pjäs att framföra och diskutera.
Meningen var ingalunda att göra dem till
författare, men skrivandet skulle öka
deras insikt om dramats skelett och känselspröt, skärpa deras blick från åskå-
darplats och måhända få dem att se med
ett vänligare öga på andras misslyckanden.
På morgonen hade hon som vanligt
sett en bild av Egon Mander i tidningen.
Det hade funnits en tid då Eros eller
någon annan kärlekskrank gud hade haft
sin boning i Egon Mander, men besöket
hade inte varat länge. Hennes egen förälskelse hade försvunnit lika snabbt, den
hade gått över i ett förakt och en leda
som så småningom drivit henne på flykt.
Men när hon denna morgon betraktat bilden av Egon hade det inte funnits ett
spår av ringaktning i hennes blick. Hon
hade blivit neutral, och det kändes befriande skönt.
Vilka barnungar var inte dessa marxister, dessa män som inte kunde frigöra sig
från 1800-talets romantik. Mander hade
sin politiska slughet, sin talang för det
demagogiska tonfallet, men i övrigt var
han outvecklad. Vad hon egentligen
tröttnat på var hans liv av händelser,
som visade sig vara skräp, som gjorde
henne själv till skräp.
Pygmalion II! Hennes ide var ännu så
länge bara ett namn, men den lyste som
en liteti sol och hade krafter som skulle
dra till sig allt behövligt material. Shaw
hade tagit en blomsterflicka ur rännstenen och gjort henne till mer än hertiginna vad språk, tankar och seder beträffade, men när han väl skapat sin fulländade kvinna, som kunde känna av egen
förmåga, visste han inte vad han skulle
göra med henne. George Bernard Shaw
hade i panik flytt hem till sin mamma och
druckit en kopp te.
Jenny skulle ta en man ur den manliga
rännstenen, en verkställande direktör
kanske, och lyfta honom upp ur fåfängan
och lönsamheten. Hon skulle lära honom
flyga – som Superman! – och hon skulle
veta vad hon skulle göra med honom när
han var färdig.
Åh dessa män som satt isolerade i sina
direktionsrum, laboratorier och skrivkammare, som gömde sig i sina samlingar av frimärken, aktier, guldjetonger eller andra små symboler. De såg med kyliga, räknande ögon, de byggde abstrakta
system och fyllde tomma rutor i sina album. Hon reste sig med hela sin varelse
mot den manliga tanken att observation
och ökat medvetande var livets mening.
Nej, nu var det dags att gå den andra
vägen, att ge medvetandet liv, att göra
observatören delaktig i det som hände
utan att för den skull sticka ut hans ögon.
Pygmalion Il, att ge medvetandet liv, att
hugga tag i den torra lerklump som var
mannen, blöta honom till formbarhet och
arbeta med smala, starka händer. Mannen hade inte utvecklats sedan grottornas tid.
Det måste gå! Hon skulle upptäcka sin
pjäs medan hon skrev. Utspekulerade
puzzlen, som hos Ibsen, låg inte för henne, hon hörde röster i sitt hjärta. Det föll
484
en skugga av död över en för medveten
avsikt, över en för tydlig symbolik. Inte
ett korsord utan en dikt.
Viveka hade kommit med Ulfs blommor. Det var inte bråttom med Ulf. Visst
var det skönt att förälska sig, att svepas
med av Helenas blod och vara den mest
åtråvärda kvinnan på jorden, men en cirkusföreställning var kärleken ändå, med
bara sågspånet kvar när lamporna slocknat.
Och vem var denne Ulf? En läsande
man, fylld av fragment från den väldiga
ström av information som flöt förbi; det
var svårt att veta vad som kom från honom själv, hur han blivit den person han
råkade vara.
Vad hade Ulf med sig till i morgon?
Han hade rest kors och tvärs, varit överallt och ingenstans. Han var lika trött på
politikens trånga värld som hon själv,
lika trött på slaveriet under TV och andra media. Det sades att svensk TV och
radio var reklamfria, men ingalunda, i
stället en ihärdig propaganda för statssocialism.
Stackars Egon, hans poseringsdrift
var så stark att han helt kommit i TV:s
våld. Ulf sade sig uppleva att den kultur i
vilken han försökte spela en roll var
misslyckad, alltmer förgrovad. Det tyckte hon själv; i Sverige härskade dumhetens demokrati, man saknade kunskaper, analyseringsförmåga och nöjde sig
med trosvissa utlåtanden. Vad det var
viktigt att hon studerade, att hon ansträngde sitt förstånd. Ulf, en skeptisk,
en smula ironisk man, talade med en röst
hon tyckte om, gestikulerade med händer hon ville vidröra.
Vem vet, kanske Ulf. På morgonen
hade hon betraktat sig i spegeln, hon var
inte vacker, munnen för bred, näsan för
lång. Viveka hade sagt att hennes näsa
var begåvad, spirituell, Viveka hade talat om hennes kattlikt mjuka ryggrad och
den erotiska magnetismen i des böjning.
Viveka, så stolt i sin tanke, så skyddslös
i sin vänskap.
Hon kände sig dåsig. De senaste åren
hade hon brukat se bilder innan hon
somnade, hon drömde till hälften vaken.
Drömmen kunde vara en källa till förnyelse som fanns kvar. I drömmen förvandlades allt det hon upplevt på dagen.
Hon hade klättrat upp i ett träd och sågat
ner en tung gren, den föll knakande. På
natten gick hon uppför en vindlande
kyrktornstrappa och mötte en dolsk liten
man med ett gevär, på nerväg. På dagen
hade hon följt med Egon till en simtävling, i drömmen såg hon två ålderdomliga lokomotiv, som körde ikapp på parallella spår.
Hon visste inte om drömmens bilder
ville säga henne något, men hennes
känsla sade ja: bilderna var ett utslag av
något okänt, de hade en gåtfull glans av
verklighet. Hon bemödade sig att se, att
minnas vad som visades fram. Nu, bakom slutna ögonlock, såg hon en buxbomshäck, hårt tuktad genom klippning.
och innanför den finkornigt grus. Hon
visste att det var en grav fast hon bara
såg hälften, hon visste att det var Jenny
Manders grav.
Hon ruskade sig vaken, hon måste gripa fatt i en annan Jenny. Buxbomshäcken, låg, stel och geometrisk, var det
begränsade livet med Mander, och kroppen under gruset var den del av henne
själv hon flytt ifrån. Det måste finnas en
annan Jenny, som hade en uppgift ovan
jord, i solen.
Hon kröp ihop och drog täcket tätare
omkring sig. På nytt klarvaken tänkte
hon på sina nya skor. Hon var van att gå
i lågklackade, bekväma skor, men när
hon lämnat Egon hade hon köpt nya och
frivola, efter sista modet, som råkade
var extra högklackat. Det fanns något
lågt hon måste lämna bakom sig. Superman flyger, hans kvinna trippar på höga
klackar.
Jenny travade allt bättre i sina nya
skor. Lisen, en arbetslös skådespelerska
i dockteatergruppen, hade talat om kvinnans steg in i älskad famn. En kvinna
möter sin man och tar de steg som behövs för att ge honom en kram. Det var
märkvärdigt hur talande de där stegen
kunde göras, hade Lisen sagt: snabba,
långsamt njutningsfulla, i tvekande förväntan, med oemotståndlig kraft. En
kvinna kunde uttrycka hela sin kärlek
genom sättet att ta två steg.
Var dockteatern en alltför begränsad
form, hänvisad till ord och röstens musik? Hon tvekade, dockor kunde inte
dansa. Det hon ville göra måste ha djup,
det måste komma under materialismens
yta.
Hon såg huset där hon bodde, undangömd. Det var ett hus från seklets början, ett gårdshus med små och mörka
rum, låga i tak. Fint folk hade bott i
gathuset tvärs över bakgården, i stora
rum, nära människorna och klappret från
hästhovar. Ljus strömmade in genom
fönster så höga att de måste delas med
en horisontell ribba. Höga burspråk sköt
ut från vad som en gång varit eleganta
salonger, tänkte hon. Den nuvarande
ägaren hade stilenligt försökt att kämpa
emot kvarterets förslumning: den grå
rappningen verkade ny och fönsterblec- 485
ken hade målats i en diskret, olivgrön
ton.
På bakgårdens spruckna asfalt stod
Jennys cykel bredvid soptunnor och en
piskställning. En flicka i blommig hätta
hade kommit ut ur gårdshuset med sin
dockvagn.
En tunnel, unken och dyster, ledde
genom gathuset ut till trottoaren. ” Hej,”
sade Jenny till flickan med dockvagnen.
”Hej,” sa flickan och pekade mot tunneln. ”Sitter fullingarna kvar?”
Jenny tog några steg och tittade efter.
”Nej, det gör de inte.”
”Bra va,” sa flickan och satte fart.
Generationer av glada stadsbarn hade
lekt här och sprungit för livet genom den
hemska tunneln. Vad spelade det yttre
för roll, det fanns ingen anledning att
ömka dem. Piskställningen var vacker,
med tydliga spår av snickarens hand.
Och efter regn hängde vattumannens
droppar som pärlor längs den slitna
stången.
En timma senare, på väg hem över
bakgården, hade hon fått sin ide: Pygmalion II, att uppfinna en man. All den tvekan och ängslan hon känt under sina ensamma veckor hade blåst bort. Någon
hade lyft en taktpinne för att spela. Tystnaden före de första tonerna var ljus av
förväntan.
Ett gotiskt slott! Gårdshuset tornade
upp sig, högt och smalt. Väninnor läste
gotiska romaner om ädlajungfrur, grymma herrar och svårmodiga trubadurer.
De fann en gammeJdags romantik sannare än social realism, närmare det som
ville bli till. En slätstruken samhällsanpassning räckte inte åt någon. Det gamla
gårdshuset reste sig som ett gotiskt slott,
bebott av rucklare och helgon.
”l
——~~————–………….
486
Slottets vindbrygga var bara en stentröskel framför en dubbeldörr med grå-
daskiga glasrutor. Morgonljus silade
sparsamt in i en låg korridor med dörrar
till vänster och höger. En rostig rattkälke
hade glömts kvar, en pappersbal stod på
kant.
Var rattkälken en gåva till Pygmalion
II från väldiga makter? En rattkälke kunde vara bra att ha en vinternatt. Thomas
Baxter stod det på en namnskylt. Nu när
hon skulle skriva en pjäs måste hon gripa
tag i allt. Kanske var denne Baxter ett
intressantare fall än en verkställande direktör, slätkammad, effektiv och halvblind. Och i pappersbalen kunde man
gröpa ur ett gömställe för sig själv, för
vem som helst. I pappersbalen var allt
möjligt. Bara språket var komplett.
Joyce hade dyrkat språket som en gud,
med all rätt. Språket, den oändliga mäktigheten av möjligheter, orörd och jungfrulig, rotad i allt som sagts och tänkts,
är gud. Valje formulering i ord är mänsklig, en begränsning, en reduktion. Och
just i detta, att valje replik hon skrev
måste vara ofullkomlig, säg hon sin förlåtelse och en brygga till andra människor. Den som trädde fram visade sina
brister, sitt behov av de andra.
Superman! Hon rätade ut sig på rygg,
sträckte vristerna och vickade med tårna
mot lakanet. Mannen av stål hade skapats av två sjuttonåriga pojkar, han var
lika ung som de, en drömd hjälte mera
boy-scout än någon annan. Ändå hade
filmen om Superman blivit en ftlm för
kvinnor, den sägs och diskuterades av
kvinnor. Hon hade varit på den tillsammans med Viveka, de hade fyllts med ett
sådant övermått av energi att de gett sig
ut på en lång och nattlig promenad. Att
flyga genom luften omsluten av Superman var en mjuk och snäll bild av ett
famntag, en upplevelse av mannen som
beskyddare. Men så enkelt som ett återtåg var det inte. Tvärtom, det fanns en
antydan om något nytt hos Superman,
något som äntligen var en utmaning för
den moderna kvinnan: den unge Chopin.
söndagsbarnet Musset.
Hon rullade runt och strök håret ur
ögonen, bort över axeln. Fanns det en
enda minnesvärd man i den moderna litteraturen utom Stephen Dedalus? l
gångna tider några stycken, Odysseus,
Hamlet. Och nu? Stephen Dedalus, en
revolutionär som ville sjunga in ett
konstnärligt århundrade. Hur kapitalt
hade han inte misslyckats. Det som kom
var en förtappad generation, kollektivets
rotlösa söner. En blick mot en tom plåtburk i strandkanten, redan till hälften
dold av sand. Det heroiska språket hade
utfört sina storverk förgäves.
Och kvinnor? Lelia hade fångat hennes intresse, kanske också hon som
skrev boken om Lelia, Aurore Dudevant
med författarnamnet George Sand, eftersom hennes svärmor baronessan inte
kunde bära tanken att se sitt namn förödmjukat på en kommersiell produkt.
George-Lelia, den första och ännu så
länge sista moderna kvinnan. I sin fantasi höll Jenny en revolver i handen, siktade noga och sköt en cigarr ur mannens
mun. Nu kom det nya kvinnor, tvåhänta
och modiga.
Gathuset och gårdshuset, detta strävsamma par, var en bild också av dagens
Sverige. De gamla klasserna, herrar och
tjänstefolk, hade inte försvunnit. Industrimän och bankirer, advokater och lä-
kare var fortfarande samhällets främsta,
men de stod under attack från de nya
herrarna: makthavare från fackliga och
politiska organisationer, som Egon,
massmediafolk och undervisare, den nya
tidens show business.
Gårdshuset stod oförändrat kvar, arbetare och lägre tjänstemän, föraktade
av de nya herrarna, kollektivanslutna
och exploaterade. Men både gamla och
nya herrar var mogna för en överraskning: de hade inte sett det gotiska slottet.
Till vad skulle drömmen förvandla de
båda husen? Hon tänkte på en svensk
flagga, gul och blå. Den gamla tidens
ideer hade blivit flaggor. En man som
Egon tänkte aldrig sakligt, analyserade
aldrig. Han visade i stället sin flagga, han
uppfattade ingenting av motståndamas
argument utom färgen på deras flagga.
487
Sömnen kom på nytt. Hon slöt ögonen
och såg än en gång sanden innanför buxbomshäcken. Sanden blev en grusväg av
den lantliga sorten, men alldeles rak.
Hon gick den framåt och höll någon i
handen, någon som inte var synlig; en
kvinna trodde hon men visste inte vem.
Ett stycke längre fram kom en tjädertupp ut ur skogen. Vingama hängde,
stjärten stod som en solfjäder, strupen
svällde. Han böljade knäppa, klucka och
sisa.
Jenny stannade, hon höll hårt tillbaka
sin följeslagare för att inte störa. En tamhöna spatserade förbi, likgiltig för spelet,
och Jenny tänkte innan hon somnade: Så
synd att det inte finns någon av hans
egen sort, som lyssnar.
Vi har alla skuld i att vintern kommer.