Thede Palm; Tyskland före Hitler
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDEPALM:
Tyskland före Hitler
För fyra år sedan gav Ragnar Svanström ut
” Kejsaren. En bok om Wilhelm II.” Den fick
mycket god kritik. Den var en vacker, påkostad bok med utmärkta illustrationer och den
var synnerligen välskriven. Stort utrymme
lämnades åt den speciella miljö, i vilken kejsaren framträdde. Svanström hade skrivit
både historia och kulturhistoria av hög klass.
Allt detta beröm kan upprepas, då han i
höst gett ut en fortsättning ”Kejsarens arvtagare. En bok om Weimarrepublikens Tyskland” (Norstedts). Med samma säkra omdö-
me, som utmärkte den förra boken, har författaren valt ut och belyst vad som präglade
det tumultuariska Tyskland under åren från
kejsarens abdikation 1918 till Hitlers maktövertagande 1933. Men det finns en skillnad
mellan de två böckerna, beroende på materialet självt. ”Kejsaren” skrevs kring en huvudperson, Wilhelm Il. Under perioden efter
honom saknas en sådan. Ebert, Stresemann,
Briining och andra träder fram på scenen men
avlägsnas också, utan möjlighet att åter spela
en roll. Till sist läggs alla trådar i den nästan
okände Hitlers hand och en ny tid börjar.
Av de politiska ledarna under republiken
har Svanström tecknat porträtt, som närmast
kan karakteriseras som politiska miniatyrer.
Ibland blir det lilla formatet måhända väl litet: om katastrofen för den tyska valutan
finns inte mycket sagt, eller det bara antyds
att Erzberger blev mördad. Om en annan
mördad statsman, Rathenau, en komplicerad
personlighet, har Svanström skrivit otroligt
skickligt. Hindenburg, som var rikspresident
sedan 1925 och senil redan då han valdes, blir
omnämnd mera i förbigående och med andras
ord, och det skall gärna erkännas att han inte
var någon huvudperson trots sin ställning.
Det har om honom sagts att han svek sin
kejsare. Vad som hände var att han saknade
moraliskt mod att tala om för kejsaren, att
denne borde avgå, och lämnade det obehagliga uppdraget till general Groener. När
Groener sedan blev angripen av sina officerskamrater, tog Hindenburg honom inte i försvar. Där demonstrerades hans svaghet.
Svanström har återgivit och därmed åt historien räddat en episod från Hindenburgs
85-årsdag 1932. Då uppvaktade ”Reichsbund
jiidischer Frontsoldaten” och överlämnade
en bok med namnen på de 12000 tyskajudar,
som dödats under det första världskriget.
Alltför ofta tror man att Hitler införde judehatet i Tyskland. Han stod för förföljelserna,
möjliga därför att Tyskland med honom utvecklades bort från att vara rättsstat och kulturland. Men antisemitismen var, som Svanström framhåller, vida spridd i Tyskland och
blommade högt under mellankrigsåren. Möjligen hade existensen av en kejsare och ett
hov, som i princip stod ovanför det övriga
folket, i sig utgjort ett skydd även för judiska
tyska medborgare, något som en på sju år
vald president inte var. Om detta är riktigt,
skulle äntligen något gott kunna sägas också
om kejsar Wilhelm.
I Svanströms förra bok fanns ett kapitel
som utgjorde en förnämlig översikt av tyskt
kulturliv. Något liknande finns också i årets
bok. Kapitlet om litteraturen och särskilt teatern ger en ytterst läsvärd sammanfattning av
de dominerande kulturella strömningarna i
Tyskland efter första världskriget. Om denna
kultur gällde att den uppstod i en storstadsmiljö; den var en Berlinkultur, om ett sådant
ord finns. Strömningarna inom den var radikala och i samband med Tysklands nederlag
också revolutionära, vilket kanske inte var
något att förvåna sig över. Men de var helt
igenom negativa, och detta är något som
borde understrykas. I Tyskland sysselsatte
sig de som numera kallas kulturarbetare ivrigt och uteslutande med att riva ner. Kanske
var det därför som den återuppbyggnad, som
bar Hitlers och Goebbels märke, blev som
den blev.
THEDEPALM:
Tyskland före Hitler
För fyra år sedan gav Ragnar Svanström ut
” Kejsaren. En bok om Wilhelm II.” Den fick
mycket god kritik. Den var en vacker, påkostad bok med utmärkta illustrationer och den
var synnerligen välskriven. Stort utrymme
lämnades åt den speciella miljö, i vilken kejsaren framträdde. Svanström hade skrivit
både historia och kulturhistoria av hög klass.
Allt detta beröm kan upprepas, då han i
höst gett ut en fortsättning ”Kejsarens arvtagare. En bok om Weimarrepublikens Tyskland” (Norstedts). Med samma säkra omdö-
me, som utmärkte den förra boken, har författaren valt ut och belyst vad som präglade
det tumultuariska Tyskland under åren från
kejsarens abdikation 1918 till Hitlers maktövertagande 1933. Men det finns en skillnad
mellan de två böckerna, beroende på materialet självt. ”Kejsaren” skrevs kring en huvudperson, Wilhelm Il. Under perioden efter
honom saknas en sådan. Ebert, Stresemann,
Briining och andra träder fram på scenen men
avlägsnas också, utan möjlighet att åter spela
en roll. Till sist läggs alla trådar i den nästan
okände Hitlers hand och en ny tid börjar.
Av de politiska ledarna under republiken
har Svanström tecknat porträtt, som närmast
kan karakteriseras som politiska miniatyrer.
Ibland blir det lilla formatet måhända väl litet: om katastrofen för den tyska valutan
finns inte mycket sagt, eller det bara antyds
att Erzberger blev mördad. Om en annan
mördad statsman, Rathenau, en komplicerad
personlighet, har Svanström skrivit otroligt
skickligt. Hindenburg, som var rikspresident
sedan 1925 och senil redan då han valdes, blir
omnämnd mera i förbigående och med andras
ord, och det skall gärna erkännas att han inte
var någon huvudperson trots sin ställning.
Det har om honom sagts att han svek sin
kejsare. Vad som hände var att han saknade
moraliskt mod att tala om för kejsaren, att
denne borde avgå, och lämnade det obehagliga uppdraget till general Groener. När
Groener sedan blev angripen av sina officerskamrater, tog Hindenburg honom inte i försvar. Där demonstrerades hans svaghet.
Svanström har återgivit och därmed åt historien räddat en episod från Hindenburgs
85-årsdag 1932. Då uppvaktade ”Reichsbund
jiidischer Frontsoldaten” och överlämnade
en bok med namnen på de 12000 tyskajudar,
som dödats under det första världskriget.
Alltför ofta tror man att Hitler införde judehatet i Tyskland. Han stod för förföljelserna,
möjliga därför att Tyskland med honom utvecklades bort från att vara rättsstat och kulturland. Men antisemitismen var, som Svanström framhåller, vida spridd i Tyskland och
blommade högt under mellankrigsåren. Möjligen hade existensen av en kejsare och ett
hov, som i princip stod ovanför det övriga
folket, i sig utgjort ett skydd även för judiska
tyska medborgare, något som en på sju år
vald president inte var. Om detta är riktigt,
skulle äntligen något gott kunna sägas också
om kejsar Wilhelm.
I Svanströms förra bok fanns ett kapitel
som utgjorde en förnämlig översikt av tyskt
kulturliv. Något liknande finns också i årets
bok. Kapitlet om litteraturen och särskilt teatern ger en ytterst läsvärd sammanfattning av
de dominerande kulturella strömningarna i
Tyskland efter första världskriget. Om denna
kultur gällde att den uppstod i en storstadsmiljö; den var en Berlinkultur, om ett sådant
ord finns. Strömningarna inom den var radikala och i samband med Tysklands nederlag
också revolutionära, vilket kanske inte var
något att förvåna sig över. Men de var helt
igenom negativa, och detta är något som
borde understrykas. I Tyskland sysselsatte
sig de som numera kallas kulturarbetare ivrigt och uteslutande med att riva ner. Kanske
var det därför som den återuppbyggnad, som
bar Hitlers och Goebbels märke, blev som
den blev.