Ledare; Regeringsfrågan

Regeringsfrågan
Allt efter som olika opinionsmätningar
uppvisar en större balans mellan de båda
politiska blocken, tilltar diskussionen om
regeringsbildningen efter en tänkt borgerlig valseger i höstens riksdagsval. Det är
bra om denna diskussion förs nu. Frågan
är central för ställningstagandet från de
enskilda valmännens sida i höst. Den måste alltså förr eller senare diskuteras. Samtidigt bör denna typ av frågor med starka
inslag av partitaktik i både god och dålig
mening klaras ut innan den egentliga valdebatten och valrörelsen inleds. Valrörelsen bör inte domineras av partitaktiska
diskussioner. Väljarna leds då bort från
det ställningstagande mellan olika politiska alternativ för hur landet skall skötas,
som valhandlingen ändå skall vara utslag
av.
Bildandet av en trepartiregering förutsätter att samtliga de inblandade partierna sätter samverkansmålet före enskilda ställningstaganden i olika sakfrågor. Så
snart ett eller flera av samverkande partier
sätter enskilda ställningstaganden före
samverkan hotas rent definitionsmässigt
denna samverkan. Om inte detta helt fundamentala förhållande framstår klart,
finns det anledning att erinra om valet
1976, den därpå följande regeringsbildningen och vad som sedan hände.
De tre borgerliga partierna gick gemensamt till val på bildandet av en trepartiregering. Partierna själva fäste inte något
frågetecken vid detta mål. Samtidigt
gjorde Centerpartiet helt förbindande utfästelser i kärnkraftsfrågan. Folkpartiet
och Moderata samlingspartiet intog en
från Centerpartiet skild ståndpunkt 11 ~
var – för att uttrycka sig milt – inte s L
skilt angelägna att peka på en eventl ~
sprängpunkt för trepartisamverkan. L o
väl visade det sig senare att sprängpw n
ten fanns. Därmed visade det sig också,
ett eller flera av de borgerliga partie
inte satte trepartisamverkan före alla
olika sakpolitiska krav som man stod fi u
Självfallet går det att diskutera om s
s·
Ii
a
bara var Centerpartiet som gav högre
oritet åt ett bestämt ställningstagani
sak eller om detta också gjordes a1
båda andra partierna. Så mycket står d g
klart att det räcker om ett parti ger sak1 ~
tiken företräde före trepartisamverkan
att denna skall falla. Så snart ett p
binder sig i en viss sakfråga kommer s<
andra partierna att befinna sig under [
rekt utpressning vilket – alldeles aber~ p
de av hur den konkreta sakfrågan ser u d
måste vara helt oacceptabelt som gn d
för fortsatt samregerande. o
är tre partier samverkar och gem a
samt prioriterar samverkan före enskiW d
ter i olika sakfrågor innebär detta att
tierna utifrån ståndpunkterna A, Bod F
diskuterar sig fram till den gemensam
ståndpunkten D. När ett parti sätter
enskild sakfråga före samverkan inm
detta att det partiet ställer ett ultima
krav i förhållande till de andra partie~
Dessa skall då acceptera ståndpunktet
I annat fall spräcks regeringen. Helt
penbart är samverkanssituationen och
timatumsituationen artskilda. Vilja
samverkan har ersatts med utpressni~
U nder de senaste två mandatperiode
~ik?-
nk·
att
rna
de
det
pn·
le 1
de
ock
olifiir
aru
de
dien·
t –
tnd
ma
en
)år
:il”(
na.
A
lp·
ultill
59
det inträffat två gånger att det ställts skatteöverenskommelsen med socialdemo· ·a krav i samverkan mellan dc tre
Båda gångerna- oktober 1978
1981 – sprack samverkan också
partierna.
\’alrörelsc, som bygger på en utfåsom trepartisamverkan efter en evenborgerlig majoritet i väljarkåren, fåratt samtliga tre borgerliga partier
”Det viktigaste for oss är en gemenatt vara beredda att diskutera
dc olika frågor som väcks får att nå en
linje i denna trepartisamvcrsnart ett parti låter denna prioritebrytas av ett visst ställningstagande i
har sanwerkansmålet brutits igenom.
diskussion som därefter fårs om treblir enbart partitaktik i
mening. Diskussionen rör då endast
klassiska frågan hur man i väljarnas
skall fårsöka fordela skuldbördan får
brutits. Den har inget med
befinner oss i den situationen att
och Centerpartiet har låtit
kraterna bli viktigare än samverkan mellan dc tre partierna. Därmed är regeringsfrågan öppen i höstens val. Det är inte
utpressningsoffret som bär skulden till detta. Moderata samlingspartiet bör naturligtvis alltfort hävda, att man är beredd att
kompromissa om sakpolitiken i syfte att nå
en trepartisamverkan – självfallet som
hittills med den politiska och sakliga tyngden hos respektive partis olika ställningstaganden som utgångspunkt. Inte minst
talar politikens och verklighetens realiteter
får en sådan samverkansstratcgi. Men om
dc båda andra borgerliga particrna inte
intar motsvarande position, har det borgerliga blocket brutits sönder, vilket är
djupt beklagligt. Det innebär nämligen,
att det politiska skeendet fjärmar sig från
ekonomiska och idcmässiga realiteter.
Men det är inget som moderaterna kan
göra något åt. Möjligtvis kan väljarna i
höst ge en fingervisning om att mittenpartierna valde fel i ett mycket viktigt vägskäl.
Och i bästa fall återuppstår då trepartisamverkan.