Olof Ehrenkrona; Varför trepartiregering

OLOF EHRENKRONA:
Varför trepartiregering?
Trepartialternativets styrka är inte
ambitionen hos respektive partiledningar.
Denfinns på vissa håll men inte på andra.
Nej den ligger i att den ekonomiska
verkligheten tvingarfram en politik som
socialdemokraterna saknar viljan attfåra och
mittenpartierna inte har styrkan att ensamma
genomdriva. Det skriver Olof Ehrenkrona,
sekreterare i Moderata Samlingspartiet.
I en artikel i Dagens Nyheter ställer
riksdagsmannen Daniel Tarschys fr’
vilken regering som skall fåra Sverig
krisen. Frågan är belysande får folk
tiets ställning i svensk politik. Det är
vilka åtgärder som måste till får att ’
ställa den ekonomiska balansen
intresserar folkpartisterna, utan vilken
geringskonstellation som skall uppt
på arenan.
Det skall inte fårnekas att Tarschys
ga kan vara relevant men endast u
fårutsättning att regeringsfrågan d’
teras med utgångspunkt i vilken
som Sverige behöver. Inte heller h”
emellertid den folkpartistiska argum
tionen särskilt klargörande. Det tak
resonemanget är avslöjande.
För något år sedan var den högsta
domen inom folkpartiet att Sverige s
ha så smalt baserade regeringar som
ligt. Det var ett arv från C G Ek
dagar. Endast en fp-regering kundeten 1978 – säkra den nödvändiga
relsefriheten mellan de fastlåsta do
kerna på ytterkanterna. Nu represen
en samlingsregering höjden av klo·
Det är bara genom en sådan som sa
ståndslösningar kan åstadkommas.
Den som söker en minsta geme
nämnare mellan dessa till synes ofore
ståndpunkter torde finna den i det fak
att i bägge fallen folkpartisterna fon··
sig att folkpartiet återfinns i regcri
Intressepolitik skulle det kallas om
gällde centerpartiet. Kanske kan
folkpartiets fall tala om intressepoli
med individuell anknytning.
i regeringsfrågan är självnödvändig inför varje val. Välrätt att få ta ställning till alterna- . Men ett taktiskt lurpassyftar till att dölja reella mettningar istället för att öppet
dc sakpolitiska alternativen är att
väljarna deras beslutsunderlag.
consensus i samhället i
tör tvärtom. Svikna vallöften som i
ing degraderats till olyck·ngar är ingen bra grogrund
.,.m”””’uu. De föder bara missnöje.
fårstärks av att politik~rna mafår att säkra sina egna maktposi- ..nh,prn,,nrle av väljarnas utslag.
r är tankeväckande
nd av de senaste årens debatt
moderater och folkpartister om
som främst slår vakt om de liberala
i svensk politik. Det visar hur förlätt det är för ledande folkpar- ~~””’”’~””’.!~et känns så intensivt att de
struntar i det förflutna och rycker
tanken svär mot den
demokratisynen. Själva syftet med
samlingsregering är ju att motverka
pluralism som är kärnan i liberalernas
4emokratiuppfattning. En fri och öppen
debatt och konkurrens på den politiska
artDan kan ställa till besvär i vissa natio- 69
nella krislägen då det gäller att uppträda
enigt utåt. Men att använda samlingsregeringar för att lösa interna konflikter är
snarast bisarrt. Dessa skall j u lösas genom
en fri konstruktiv debatt som syftar till
ömsesidiga hänsynstaganden. Mångfalden
i sig skapar förutsättningar för en rimlig
avvägning mellan olika individuella och
kollektiva intressen.
Konflikten mellan en liberal samhällsuppfattning och förordet för en samlingsregering blir än mer uppenbar med tanke
på vad det liberala intellektuella förhållningssättet måste få för konsekvenser för
det politiska arbetet. För en liberal är det
självklart att värdera ett argument eller en
åsikt ined utgångspunkt från en förnuftsmässig prövning av tillgängliga fakta –
inte mot bakgrund av vem som företräder
åsikten eller framför argumentet. Guilt by
association och tron att majoriteten alltid
har rätt är båda lika oförenliga med den
intellektualism som utgör en av grundstenarna i den västerländska demokratin.
Av detta följer att en samlingsregering i sig
inte ger några garantier för en förnuftig
politik. En samlingsregering är bra om
den för en bra politik. Men den är en
katastrof om den för en dålig politik eftersom det enda som är säkert är att den får
igenom sina förslag.
Politisk liturgi
Tankarna om en samlingsregering representerar dock inte något helt nytt i folkpartiet. De är tvärtom en logisk följd av det
liturgiska betraktelsesätt som partiet på
senare år tillägnat sig. skatteuppgörelsen
70
är ett gott exempel på detta. Det faktum
att man får tillåtelse att uppträda tillsammans med socialdemokraterna och kan karakterisera uppgörelsen som ett utslag av
brett samförstånd har ansetts motivera ett
utplånande av folkpartiets identitet i sakfrågan. Över en natt beslöt sig partiet för
att acceptera en skattepolitik som det bekämpat i tio år. Att vara överens är det
viktiga. Vad man är överens om är mindre
betydelsefullt. Begreppet breda lösningar
blir något av en besvärjelse.
Samma liturgiska betraktelsesätt slår
igenom i analysen av motståndaren – socialdemokraterna. Att dessa muntligen erkänner marginalskatterna som ett problem utmålas som en stor seger. Att partiet i sak kräver betydligt högre marginalskatter än de som folkpartiet bekämpat
under hela 1970-talet tycks inte spela nå-
gon roll.
skatteuppgörelsen var en stor sakpolitisk framgång för Olof Palme. I den godtar
centern och folkpartiet ett höjt totalt skattetryck, att inflationen automatiskt får
höja skatterna och skärpa marginalskatterna, den socialdemokratiska fördelningspolitiken från 1970-talet och en modell för
inkomstpolitik som ger socialdemokraterna och LO mer eller mindre vetorätt.
Det är inte konstigt att det blev så. Socialdemokraterna gick in i förhandlingarna
med utgångspunkten att vinna i sak. Annars fick det vara. Mittenpartiernas utgångspunkt var att komma överens. Det
socialdemokratiska priset var högt för att
ta en uppgörelse. Mittenpolitiken gick på
realisation. Det viktiga var ju att vara
överens. Socialdemokraternas sakpoliå g
vinster gav, som så ofta förr, också en ,.
tisk utdelning som knappast skämde 1 P
görelsen från deras utgångspunkter. k
deraterna, som mera såg till saken ä1 Il
formen, tvingades avgå. le
H
Mittenpolitik??? q
skattediskussionerna visade på en fw a~
mental skillnad mellan socialdernota sa
och moderater å ena sidan och center
folkpartister å den andra. Socialdemc
ter och moderater kompromissar mec
gångspunkt från den egna övertygd
Väljarnas mandat i sakfrågorna utgö
viktig inspirationskälla och en vikt~
striktion för deras uppträdande i regc
och riksdag. Mittenpartierna däremo
gå
ke
av
tis
da
– sedan kärnkraftsfrågan avvecklat
själva mittenpositionen som det vål
liga. Regimskiftet var en historisk nöd
dighet sade folkpartisterna 1976 och & m;
höll detta som ett försvar för att mani de
verkade med moderaterna. Det VaJ ra
medveten nedtoning av de sakliga n mi
ven. Nu efter 6 års samverkan med m
raterna blir det övergripande målet g1
sluta en överenskommelse med socia an
mokraterna. De taktiska dispositiolll så•
sätts i första rummet. De sakpolitiska lär
ven kommer i andra hand. so1
niJ
kr:
ra
Mittenpartierna är inte oärliga i po
meningen att de medvetet sätter 51 po
före saken. De tror sig vinna i sak, me~
sätt på vilket de driver sin politik gÖl att
de saknar styrkan i det avgörande moa isa!
tet – beslutstillfållet. Så t ex har vilja! mi
inte stöta sig med socialdemokran mr
gort Birgit Friggebo till en av de passiasie bostadsministrar Sverige haft. Folkpuristiska krav på bostadspolitiken har
lllmekvent fått vika om de kommit i konllt med krav från socialdemokraterna ellttdem närstående intresseorganisationer.
Hon har ibland tvingats att vidta åtgärder
1111 stött socialdemokraterna. Men den
abiva viljan att fora en liberal politik har
liknats.
Mittenpolitiken definieras inte med utpagspunkt från vad de två partierna tyc•. Definitionen utgår ifrån vad socialdeårater och moderater tycker. Detta
åmgick av Ola Ullstens inlägg i höstens
IIIIutande riksdagsdebatt. Symptomahiktärockså att en ledande mittenfåreträ-
._ på ett sammanträde i en statlig utred- -.g begärde att få ta del av socialdemobalernas och moderaternas särskilda yttlllden just med hänvisning till att han
miste veta var mittenlinjen fanns. Socialdmtokraten i utredningen lär ha begärt att
lldetta till protokollet som ett uttryck for
lllltenpolitikens innersta mening.
Det säger sig självt att en politisk stratep som bygger på att den ena eller den
aadra samverkan är ett självändamål är
såväl sakligt som intellektuellt ohållbar i
längden. Lika självklart är att ett parti
somlåter andras positioner bestämma sin
politik förlorar sin roll som en självständig
politisk kraft.
Moderata Samlingspartiet var på väg
att göra misstaget att sätta formen forc
saken 1976, men räddades av den ekonomiska krisen som gjorde en kursomläggning ofrånkomlig. Verkligheten tvingade
helt enkelt fram en hygglig politik.
Tre år tidigare, när trepartisamverkan
sågs som ett självändamål är det inte sä-
kert att moderaterna hade klarat av att
bevara sin trovärdighet. Maktskiftet varju
så efterlängtat och att moderaterna var
rädda får att isoleras är ingen hemlighet.
För ett parti som befunnit sig så länge i
opposition som nästan ett halvsekel är det
heller inte så konstigt om det framstår som
viktigare att erövra regeringsmakten än
att göra något fornuftigt med den.
(m) accepterar inte (s)-skatteuppgörelsen
Numera är situationen ganska annorlunda. Moderaterna har en inställning till regeringsansvaret ·som ligger nära socialdemokraternas traditionella syn. Att inneha
regeringsansvaret är viktigt, men att fulifolja det är ännu viktigare. I 1982 års val
väljer svenska folket den regering som dc
forväntar sig definitivt skall få Sverige på
rätt väg. ästa riksdag och regering får
svenska folkets entydiga uppdrag att lösa
krisen och inte bara prata om den. Häri
ligger foljaktligen klara bergänsningar for
politiken som det möjligas konst. Det går
inte att sluta uppgörelser i regeringsfrågan
som är kontraproduktiva från samhällsekonomiska utgångspunkter. Det får därfor anses helt uteslutet att moderaterna
accepterar skatteuppgörelsen så länge den
har en utformning som direkt negativt på-
verkar möjlighetena att sanera ekonomin.
Hur går då detta ihop med moderaternas upprepade ställningstaganden for en
IiIl
Il~
72
trepartiregering? Om detta bör sägas följande:
En majoritetsregering är ett viktigt mål för
att inte säga en förutsättning för att den
nödvändiga politiken skall kunna drivas
med kraft och konsekvens. En minoritetsregering kommer, oberoende av dess ambitioner, att få ocrhört svårt att fullfölja en
politik som kan återställa balansen i Sveriges ekonomi. Men skall det vara någon ide
med en majoritetsregering måste den
självfallet ha ett program som håller för
den ekonomiska verkligheten. Socialdemokraterna har en ekonomisk politik som ligger vid sidan av det mesta som är förnuftigt. Ökat budgetunderskott, växande offentlig sektor, och höjda skatter är deras
lösning på en ekonomi som är i kris just
därför att budgetunderskottet är för stort,
den offentliga sektorn för stor och skattctrycket alldeles för högt. Att socialdemokraterna tillåts dominera svensk politik
kan mot den bakgrunden knappast vara
förenligt med Sveriges ekonomiska intressen.
l den situationen är självklart trepartialternativet att föredra. Under 6 år har
en i stort sett gemensam grundsyn formats
i de ekonomisk-politiska frågorna. Om de
tre particrna på strikt sakliga grunder värderade den politik som måste till är det
ingen tvekan om att det skulle gå att skapa
enighet kring ett slagkraftigt trepartialternativ. Problemet är att moderaterna och
mitten ännu så länge har skilda åsikter om
betydelsen av skatteuppgörelsens konsekvenser i förhållande till de taktiska vinsterna av att vara överens med socialdcmokratcrna. Det medges gärna att det är
för Moderata Samlingspartiet att sätta
ken före taktiken. Det är ju inte mod
tcrna som behöver gå till Canossa
skatteuppgörelsen med socialdcmokr
na spricker. Ändå kvarstår att mitten
dcrar samarbetet åt vänster högre än
samarbete med Moderata Samling p
så länge man inte är beredd att fora
kussioner i sakfrågan med utgångspu
vilken skattepolitik som bäst är ägnad
stimulera ekonomisk tillväxt och åters
balans i den svenska ekonomin. tie
m
Mittens problem pri
Det är således mittenpartierna och mi
Moderata Samlingspartiet som har nn
svåra valet framför sig om det skull
borgerlig majoritet. Det spelar ingen
hur många ledarskribenter och mittc
tistcr som hävdar att det är på mode
na det hänger om det blir en ny trcpa
gering. Verkligheten ser annorlunda
Moderaterna kan kompromissa ino
men för ett program som skapar fåru
ningar för att den ekonomiska bal
återställs. Men partiet har självfallet
intresse av att medverka i en regering
för en politik som ytterligare fors
Sveriges ekonomi. En trepartiregering
för en socialdemokratisk politik kan
ha något annat syfte än att utestänga
aldemokraterna från att föra den. O
är en orimlig hållning.
Exakt samma argument är tillä
på varje borgerlig minoritetsregcrin~.
centern och folkpartiet binda sig fo
politik som har moderaternas stöd ·
en trepartiregering. Vill de fåra en
som bygger på breda lösningar
socialdemokratiska fårslag är det
än rimligt att moderaterna intar
hållning till denna som till en sociregering. Den fålls därfår
är i den situationen som mittenparhar att välja. Valet att samverka
moderaterna fårutsätter inte några
avsteg från den politik som
medverkat till under trepartiregeDct vore inte sakligt motiverat.
ställer den ekonomiska verkligandra krav på kraften och målmedi politiken.
samverkan med socialdemokraterna
dock en radikal kursomläggi \’ä~entliga hänseenden. Varje fårcom möjligheterna får en sådan
måste bygga på antingen att
nb·~t•>rna är beredda att accepsom de idag på nästan
punkter motsätter sig, eller att
fårslag är mer ägnade
Sveriges problem än dagens rege- ’k. Att socialdemokraterna skulle
av att samverka med centern
förefaller mindre sannolikt.
av tillsammans med elförutsätta ett erkännande från
a\’ att allt man medverkat till under
73
de gångna åren varit fel. Eftersom detta
inte stämmer i sak torde en sådan helomvändning skapa ett antal trovärdighetsproblem.
Blockpolitiken en realitet
Vårriksdagen kommer med all sannolikhet
att innebära att blockpolitiken markeras
ytterligare. skatteuppgörelsen kan inte
dölja de fundamentala motsättningar som
finns mellan socialdemokraternas oförmåga att hantera de ekonomiska balansproblemen och den strategi som trepartiregeringarna dragit upp och som mittenregeringen fårsöker – om än alltfår kraftlöst
– att fullfölja. Det är dock inte uteslutet
att detta inte räcker för att säkra ett trepartisamarbete efter valet. Det vore i så
fall djupt beklagligt.
En trepartiregering representerar den
enda möjligheten att förena handlingskraft
med ett förnuftigt politiskt innehåll. Trepartialternativets styrka är idag inte ambitionerna hos respektive partiledningar.
Den finns på vissa håll men inte på andra.
Nej, den ligger i att den ekonomiska verkligheten tvingar fram en politik som socialdemokraterna saknar viljan att föra och
mittenpartieran inte har styrkan att ensamma genomdriva. När Olof Palme således talar om att strävan är att isolera moderaterna glömmer han bort att detta ekonomiska och politiska fårhållande ger moderaterna en nyckelroll vare sig de är i
eller utanför en regering. Det går inte att
skrämmas med moderat politik om huvudproblemet är att Sverige behöver mer moderat politik.