Olle Nyman; Liberalism och jämställdhetsarbete
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OLLE NYMAN:
Liberalism och jämställdhetsarbete
Ärfolkpartiet en pålitlig väktare av
liberala ideer? Frågan ställs av
professorn i offentlig rätt vid Uppsala
Universitet , Olle Nyman. Det kan
ifrågasättas om den politik partiet fört
på senare år bär en liberal prägel. Det
gäller sådana ämnesområden som
arbetsrätten, barnomsorgen, familjeoch bostadspolitiken. Jfråga om en av
partiets främsta profilfrågor –
jämställdhetsarbetet – råder det en viss
motsättning mellan liberal ideologi och
den konkreta politiken, konstaterar
författaren.
I en intervju någon tid före partiledarvalet gjorde Bengt Westerberg det föga
upphetsande uttalandet att folkpartiets
budskap behöver torgföras skickligt (DN
1983-09-21). Vilken partiledare känner
inte behov av att partiets budskap får en
tillfredsställande presentation? I torgfö-
ringen av folkpartiets budskap brukar
ingå ett framhävande av den liberala idegrunden för partiets politik. Folkpartiet
är angeläget att åtminstone verbalt slå
vakt om sin liberala identitet. Den som
vill se liberala värderingar som riktmärken för samhällsverksamheten bör stödja det parti, som av tradition räknas som
det liberala. Den som vill verka för liberala lösningar av samhällsfrågorna bör
också ha sitt hemvist i det liberala partiet. Så är argumentationen.
Den fråga som då ofelbart inställer sig
är om folkpartiet verkligen är en pålitlig
väktare av liberala ideer. Tvivel har insmugit sig härvidlag. Orsaken är att söka
i partiets egen politik. Otvivelaktigt är
det så att nuets och den nära gårdagens
gärningar betyder mer både än insatser i
det förgångna och aktuella proklamationer om ambitioner och anspråk. Att
kalla sig liberal är inte nödvändigtvis detsamma som att vara liberal. Skicklighet i
marknadsföringen förmår inte allt. Det
måste finnas en trovärdighetsgrund att
bygga på.
I folkpartiets självprövning efter det
senaste valnederlaget har stor uppmärksamhet ägnats åt att man borde ta klarare
ställning för marknadsekonomin och
resa ett mer bestämt motstånd mot kollektivistiska och socialistiska framstötar
inom samhällsekonomi och näringspolitik. Utomstående bedömare har pekat
även på andra områden, där den liberala
450
prägeln över folkpartiets politik kunnat
ifrågasättas. Det gäller sådana ämneskomplex som arbetsrätten, barnomsorg
och familjepolitik samt bostadspolitik.
l den nämnda intervjun fick Westerberg ritualenligt också en fråga om jämställdhetspolitiken. Svaret på den punkten föreföll kanske något neddämpande.
Det mesta sades vara gjort. Det är i så
fall något nya tongångar. Denna fråga
har eljest varit den allra främsta av folkpartiets profilfrågor under de senaste
åren. Folkpartiet har varitjämställdhetspartiet framför andra och de politiska insatserna i syfte att uppnå jämställdhet
mellan kvinnor och män har alltid av partiets företrädare nämnts som typexempel
på liberal politik. Frågan är dock om det
inte även på detta område finns en viss
motsättning mellan liberal ideologi och
folkpartiets aktuella och konkreta politik.
Utan tvekan är det i god samklang
med liberal ideologi att motarbeta könsdiskriminering i utbildning och arbetsliv.
Individens utveckling, yrkesval och möjligheter på arbetsmarknad och i samhällsgemenskapen överhuvud taget skall
inte hindras eller styras av vare sig öppen eller dold diskriminering av något
slag. Men det svenska jämställdhetsarbetet med folkpartiet som pådrivande
kraft har inte stannat vid detta. Det bärs
upp av två grundsatser: l) Det är inte
tillräckligt att formella hinder för jämställdhet avlägsnas; förändringar måste
drivas fram genom särskilda åtgärder. 2)
Det ligger ett värde i förändringen som
sådan oavsett dess lämplighet mera allmänt sett; okonventionella studie- och
yrkesval premieras.
Redan i regeringsformen görs ställningstaganden som borde vara tveksamma från liberal synpunkt. l sitt jämställdhetsnit har man hamnat i en konstruktion som faktiskt legaliserar könsdiskriminering. RF 2: 16 slår fast: ”Lag
eller annan föreskrift får ej innebära att
någon medborgare missgynnas på grund
av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i
strävanden att åstadkomma jämställdhet
mellan män och kvinnor eller avser värnplikt . eller motsvarande tjänsteplikt.”
Om könsdiskriminering av lagstiftaren
eller annan normgivare kallas för jämställdhet, är den alltså tillåten enligt
grundlagen. Det är en inställning som är
avlägsen från liberalismens rättsstatsideal.
Jämställdhetslagstiftningen
Jämställdhetslagen, lag om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet utfärdad i december 1979, är i särskild grad
folkpartiets verk. När ministären Ullsten
inte fick fullt gehör för sitt förslag utan
lagen togs bara till hälften av riksdagen
på våren 1979 (genom att ett antal centerpartister gick på samma linje som socialdemokraterna), såg folkpartiet till att
saken togs upp på nytt av den andra trepartiregeringen Fälldin, som kom till efter valet i september 1979, och trots tvekan – eller rättare motstånd – från vissa
moderater och centerledamöter trumfades förslaget igenom med partidisc~
plinens hjälp. Någon röstmaximering har
jämställdhetsfrågan inte medfört för
folkpartiet, men däremot kan man tala
om intlytandemaximering, då partiet mol
en faktisk majoritet i riksdagen 1979
lyckades få igenom jämställdhetslagen 1
utbyggd form.
Jämställdhetslagen innehåller i denna
utökade version inte endast stadganden
om förbud mot könsdiskriminering utan
också en andra avdelning, som rubriceras ”aktiva åtgärder för jämställdhet” . l
denna del åläggs arbetsgivare att vidta
åtgärder för att ”främja en jämn fördelning mellan kvinnor och män i skilda
typer av arbete och inom olika kategorier av arbetstagare”. I ett annat stadgande sägs att när det på en arbetsplats
inte råder i huvudsak jämn fördelning
mellan kvinnor och män i en viss typ av
arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare, skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få
ökande av det underrepresenterade
könet och söka se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar. I
den av regeringen beslutade jämställdhet förordningen avseende statligt anställda – den nu gällande är signerad av
folkpartistatsråd – förs motsvarande numeriska resonemang om underrepresentation etc när det gäller uppdrag av olika
slag som myndigheter lämnar eller föreslår.
Regeringsformens målsättningsstadganden att ” den offentliga makten skall
utövas med respekt för alla människors
lika värde” och att ”det allmänna skall
tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter” är väl förenliga med liberala principer. De är liberala principer. Men dessa grundsatser, lika rättigheter, är inte
detsamma som det ideal, vilket jämställdhetslagstiftningen proklamerar:
lika antal kvinnor och män på alla verksamhetsområden. Den liberala principen
”lika möjligheter” står mot en princip av
annat märke , ”lika många”. Jämställdhetsfilosofin har då lämnat liberalismens
sfår och blivit aritmetisk schablon och en
451
dogm som bygger på ett annat värderingssystem än liberalismens.
Det kan hävdas att organ som har till
uppgift att vara en demokratisk representation, som riksdagen och fullmäktige
i kommunerna, har större förutsättningar
att vara en fullödig representation för befolkningen om de har en jämn fördelning
av manliga och kvinnliga ledamöter.
Från denna synpunkt är en fördelning
50-50 ingen orimlig målsättning för partierna i deras nomineringspolitik. Men
inom arbetslivet är det inte fråga om en
representation (även om det i lagen talas
om ”underrepresenterat” kön). Det kan
dock hävdas att vissa verksamheter har
en sådan karaktär att en någorlunda
jämn könsfördelning är till fördel för
verksamheten. I det – numera upphävda
– jämställdhetscirkulär som den socialdemokratiska regeringen utfärdade en
månad före regeringsskiftet 1976 pekades på hur en jämnare könsfördelning
kan ge ökade möjligheter ”att ta till vara
kvinnors och mäns olika erfarenheter
från samhälle och arbetsliv”. Att anta en
” lika antals-princip” som en generell
målsättning för hela arbetslivet är dock
att slå fast en egendomligt schematisk,
långtgående och på många områden
medvetet orealistisk norm. Att den med
sådan lätthet anammats – av både liberaler och icke-liberaler – är förvånande.
På kollisionskurs med liberalismen
Aktiva åtgärder för jämställdhet aktualiserar även sådana företeelser som kvotering och s k positiv diskriminering. Därmed kommer man definitivt på kollisionskurs med liberal ideologi. De värden denna framhäver är individens fria
utveckling och möjlighet att med ut- 452
gångspunkt från personliga förutsättningar finna sin plats i arbets- och samhällsliv. Inte bara demokrati utan även
rättvisa och respekt för individen oavsett
kön eller annan grupptillhörighet torde
vara honnörsord i en sådan åskådning.
Den enskilde skall ha möjlighet att göra
sig gällande på grundval av individuella
förutsättningar och bedömas efter sakliga och objektiva grunder. Tvångsregleringar av typen kvotering och ”positiv
diskriminering” borde vara främmande
för anhängare av en liberal grundåskådning.
Ett annat förhållande som borde vara
en tankeställare inte minst för dem som
bekänner sig till liberal ideologi är den
omfattande offentliga indoktrineringsapparat som följt i jämställdhetslagstiftningens spår, i skolor och genom otaliga
jämställdhetskommitteer och jämställdhetshandläggare och jämställdhetsombud på skilda områden av offentlig verksamhet. Det är en grundläggande princip
för demokratiska statsskick – sålunda
omfattad även av liberalismen – att staten av hänsyn till åsiktsbildningens frihet
skall visa återhållsamhet ifråga om att
med sina maktresurser försöka påtrycka
medborgarna vissa åsikter. Undantag
från denna objektivitetsprincip görs för
själva grunden för den demokratiska
ordningen: pri~ciperna om alla männ~
skors lika värde och den enskilda männ~
skans frihet. Till dessa undantag avseende demokratins grundläggande värderingar kan också fogas satsen i regeringsformens målsättningsstadganden om lika
rättigheter för män och kvinnor. Men
den aktivitet som här kallats indoktrinering .går långt utöver innehållet i denna
sats och är ingalunda heller begränsad
till information om jämställdhetslagen
regler. Här finns en gränsdragningsfråga
som borde intressera liberaler. Vad krä·
ver respekten för fri åsiktsbildning och
vad kan tolereras ifråga om genom det
allmänna organiserat opinionstryck för
förverkligande av grundsatsen om jämställdhet mellan könen?
Inte ens den mest omreklamerade av
folkpartiets banerfrågor visar sig van
oproblematisk från ideologisk synpunkt.
Att försöka komma förbi problemen ge.
nom att frankt förklara att det endast är
fråga om att stärka respekten för individen eftersom man strävar att befria kvinnor och män från de traditionella könsrollernas tryck är nog att vägra att se
frågans rätta dimensioner.
Liberalism och jämställdhetsarbete
Ärfolkpartiet en pålitlig väktare av
liberala ideer? Frågan ställs av
professorn i offentlig rätt vid Uppsala
Universitet , Olle Nyman. Det kan
ifrågasättas om den politik partiet fört
på senare år bär en liberal prägel. Det
gäller sådana ämnesområden som
arbetsrätten, barnomsorgen, familjeoch bostadspolitiken. Jfråga om en av
partiets främsta profilfrågor –
jämställdhetsarbetet – råder det en viss
motsättning mellan liberal ideologi och
den konkreta politiken, konstaterar
författaren.
I en intervju någon tid före partiledarvalet gjorde Bengt Westerberg det föga
upphetsande uttalandet att folkpartiets
budskap behöver torgföras skickligt (DN
1983-09-21). Vilken partiledare känner
inte behov av att partiets budskap får en
tillfredsställande presentation? I torgfö-
ringen av folkpartiets budskap brukar
ingå ett framhävande av den liberala idegrunden för partiets politik. Folkpartiet
är angeläget att åtminstone verbalt slå
vakt om sin liberala identitet. Den som
vill se liberala värderingar som riktmärken för samhällsverksamheten bör stödja det parti, som av tradition räknas som
det liberala. Den som vill verka för liberala lösningar av samhällsfrågorna bör
också ha sitt hemvist i det liberala partiet. Så är argumentationen.
Den fråga som då ofelbart inställer sig
är om folkpartiet verkligen är en pålitlig
väktare av liberala ideer. Tvivel har insmugit sig härvidlag. Orsaken är att söka
i partiets egen politik. Otvivelaktigt är
det så att nuets och den nära gårdagens
gärningar betyder mer både än insatser i
det förgångna och aktuella proklamationer om ambitioner och anspråk. Att
kalla sig liberal är inte nödvändigtvis detsamma som att vara liberal. Skicklighet i
marknadsföringen förmår inte allt. Det
måste finnas en trovärdighetsgrund att
bygga på.
I folkpartiets självprövning efter det
senaste valnederlaget har stor uppmärksamhet ägnats åt att man borde ta klarare
ställning för marknadsekonomin och
resa ett mer bestämt motstånd mot kollektivistiska och socialistiska framstötar
inom samhällsekonomi och näringspolitik. Utomstående bedömare har pekat
även på andra områden, där den liberala
450
prägeln över folkpartiets politik kunnat
ifrågasättas. Det gäller sådana ämneskomplex som arbetsrätten, barnomsorg
och familjepolitik samt bostadspolitik.
l den nämnda intervjun fick Westerberg ritualenligt också en fråga om jämställdhetspolitiken. Svaret på den punkten föreföll kanske något neddämpande.
Det mesta sades vara gjort. Det är i så
fall något nya tongångar. Denna fråga
har eljest varit den allra främsta av folkpartiets profilfrågor under de senaste
åren. Folkpartiet har varitjämställdhetspartiet framför andra och de politiska insatserna i syfte att uppnå jämställdhet
mellan kvinnor och män har alltid av partiets företrädare nämnts som typexempel
på liberal politik. Frågan är dock om det
inte även på detta område finns en viss
motsättning mellan liberal ideologi och
folkpartiets aktuella och konkreta politik.
Utan tvekan är det i god samklang
med liberal ideologi att motarbeta könsdiskriminering i utbildning och arbetsliv.
Individens utveckling, yrkesval och möjligheter på arbetsmarknad och i samhällsgemenskapen överhuvud taget skall
inte hindras eller styras av vare sig öppen eller dold diskriminering av något
slag. Men det svenska jämställdhetsarbetet med folkpartiet som pådrivande
kraft har inte stannat vid detta. Det bärs
upp av två grundsatser: l) Det är inte
tillräckligt att formella hinder för jämställdhet avlägsnas; förändringar måste
drivas fram genom särskilda åtgärder. 2)
Det ligger ett värde i förändringen som
sådan oavsett dess lämplighet mera allmänt sett; okonventionella studie- och
yrkesval premieras.
Redan i regeringsformen görs ställningstaganden som borde vara tveksamma från liberal synpunkt. l sitt jämställdhetsnit har man hamnat i en konstruktion som faktiskt legaliserar könsdiskriminering. RF 2: 16 slår fast: ”Lag
eller annan föreskrift får ej innebära att
någon medborgare missgynnas på grund
av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i
strävanden att åstadkomma jämställdhet
mellan män och kvinnor eller avser värnplikt . eller motsvarande tjänsteplikt.”
Om könsdiskriminering av lagstiftaren
eller annan normgivare kallas för jämställdhet, är den alltså tillåten enligt
grundlagen. Det är en inställning som är
avlägsen från liberalismens rättsstatsideal.
Jämställdhetslagstiftningen
Jämställdhetslagen, lag om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet utfärdad i december 1979, är i särskild grad
folkpartiets verk. När ministären Ullsten
inte fick fullt gehör för sitt förslag utan
lagen togs bara till hälften av riksdagen
på våren 1979 (genom att ett antal centerpartister gick på samma linje som socialdemokraterna), såg folkpartiet till att
saken togs upp på nytt av den andra trepartiregeringen Fälldin, som kom till efter valet i september 1979, och trots tvekan – eller rättare motstånd – från vissa
moderater och centerledamöter trumfades förslaget igenom med partidisc~
plinens hjälp. Någon röstmaximering har
jämställdhetsfrågan inte medfört för
folkpartiet, men däremot kan man tala
om intlytandemaximering, då partiet mol
en faktisk majoritet i riksdagen 1979
lyckades få igenom jämställdhetslagen 1
utbyggd form.
Jämställdhetslagen innehåller i denna
utökade version inte endast stadganden
om förbud mot könsdiskriminering utan
också en andra avdelning, som rubriceras ”aktiva åtgärder för jämställdhet” . l
denna del åläggs arbetsgivare att vidta
åtgärder för att ”främja en jämn fördelning mellan kvinnor och män i skilda
typer av arbete och inom olika kategorier av arbetstagare”. I ett annat stadgande sägs att när det på en arbetsplats
inte råder i huvudsak jämn fördelning
mellan kvinnor och män i en viss typ av
arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare, skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få
ökande av det underrepresenterade
könet och söka se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar. I
den av regeringen beslutade jämställdhet förordningen avseende statligt anställda – den nu gällande är signerad av
folkpartistatsråd – förs motsvarande numeriska resonemang om underrepresentation etc när det gäller uppdrag av olika
slag som myndigheter lämnar eller föreslår.
Regeringsformens målsättningsstadganden att ” den offentliga makten skall
utövas med respekt för alla människors
lika värde” och att ”det allmänna skall
tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter” är väl förenliga med liberala principer. De är liberala principer. Men dessa grundsatser, lika rättigheter, är inte
detsamma som det ideal, vilket jämställdhetslagstiftningen proklamerar:
lika antal kvinnor och män på alla verksamhetsområden. Den liberala principen
”lika möjligheter” står mot en princip av
annat märke , ”lika många”. Jämställdhetsfilosofin har då lämnat liberalismens
sfår och blivit aritmetisk schablon och en
451
dogm som bygger på ett annat värderingssystem än liberalismens.
Det kan hävdas att organ som har till
uppgift att vara en demokratisk representation, som riksdagen och fullmäktige
i kommunerna, har större förutsättningar
att vara en fullödig representation för befolkningen om de har en jämn fördelning
av manliga och kvinnliga ledamöter.
Från denna synpunkt är en fördelning
50-50 ingen orimlig målsättning för partierna i deras nomineringspolitik. Men
inom arbetslivet är det inte fråga om en
representation (även om det i lagen talas
om ”underrepresenterat” kön). Det kan
dock hävdas att vissa verksamheter har
en sådan karaktär att en någorlunda
jämn könsfördelning är till fördel för
verksamheten. I det – numera upphävda
– jämställdhetscirkulär som den socialdemokratiska regeringen utfärdade en
månad före regeringsskiftet 1976 pekades på hur en jämnare könsfördelning
kan ge ökade möjligheter ”att ta till vara
kvinnors och mäns olika erfarenheter
från samhälle och arbetsliv”. Att anta en
” lika antals-princip” som en generell
målsättning för hela arbetslivet är dock
att slå fast en egendomligt schematisk,
långtgående och på många områden
medvetet orealistisk norm. Att den med
sådan lätthet anammats – av både liberaler och icke-liberaler – är förvånande.
På kollisionskurs med liberalismen
Aktiva åtgärder för jämställdhet aktualiserar även sådana företeelser som kvotering och s k positiv diskriminering. Därmed kommer man definitivt på kollisionskurs med liberal ideologi. De värden denna framhäver är individens fria
utveckling och möjlighet att med ut- 452
gångspunkt från personliga förutsättningar finna sin plats i arbets- och samhällsliv. Inte bara demokrati utan även
rättvisa och respekt för individen oavsett
kön eller annan grupptillhörighet torde
vara honnörsord i en sådan åskådning.
Den enskilde skall ha möjlighet att göra
sig gällande på grundval av individuella
förutsättningar och bedömas efter sakliga och objektiva grunder. Tvångsregleringar av typen kvotering och ”positiv
diskriminering” borde vara främmande
för anhängare av en liberal grundåskådning.
Ett annat förhållande som borde vara
en tankeställare inte minst för dem som
bekänner sig till liberal ideologi är den
omfattande offentliga indoktrineringsapparat som följt i jämställdhetslagstiftningens spår, i skolor och genom otaliga
jämställdhetskommitteer och jämställdhetshandläggare och jämställdhetsombud på skilda områden av offentlig verksamhet. Det är en grundläggande princip
för demokratiska statsskick – sålunda
omfattad även av liberalismen – att staten av hänsyn till åsiktsbildningens frihet
skall visa återhållsamhet ifråga om att
med sina maktresurser försöka påtrycka
medborgarna vissa åsikter. Undantag
från denna objektivitetsprincip görs för
själva grunden för den demokratiska
ordningen: pri~ciperna om alla männ~
skors lika värde och den enskilda männ~
skans frihet. Till dessa undantag avseende demokratins grundläggande värderingar kan också fogas satsen i regeringsformens målsättningsstadganden om lika
rättigheter för män och kvinnor. Men
den aktivitet som här kallats indoktrinering .går långt utöver innehållet i denna
sats och är ingalunda heller begränsad
till information om jämställdhetslagen
regler. Här finns en gränsdragningsfråga
som borde intressera liberaler. Vad krä·
ver respekten för fri åsiktsbildning och
vad kan tolereras ifråga om genom det
allmänna organiserat opinionstryck för
förverkligande av grundsatsen om jämställdhet mellan könen?
Inte ens den mest omreklamerade av
folkpartiets banerfrågor visar sig van
oproblematisk från ideologisk synpunkt.
Att försöka komma förbi problemen ge.
nom att frankt förklara att det endast är
fråga om att stärka respekten för individen eftersom man strävar att befria kvinnor och män från de traditionella könsrollernas tryck är nog att vägra att se
frågans rätta dimensioner.