Mats Svegfors; Demokratin och krisrecepten
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
okratin och krisrecepten
problemen har inte skapats av
utan snarare i den politiska
.,mnrm11PTJ Recept mot den ekonomiska
då knappast attfinna i att göra
mera oberoende av
Den radikala omprövning som är
forutsätter att krafter som hittills
nu ges utrymme. Detta
snarare ökad öppenhet än den
som allt oftare krävs. Detta
kraven på samlingsregering som
inforande av löntagaifonder.
Mats Svegfors, redaktörfår
Tidskrift, i denna artikel.
På våren 1980 presenterade regeringen –
Fälldin 2 – den reviderade finansplanen
och kompletteringspropositionen. Samtidigt förelades också riksdagen den s k
långtidsbudgeten. I denna angavs att statens budgetunderskott för budgetåret
1981/82 förväntades uppgå till 64,8 miljarder kronor. Ett drygt halvår senare – vid
årsskiftet 80/81 – angavs att underskottet
för 81/82 budgererats till 67,6 miljarder kronor – dvs 2,9 miljarder kronor mer än i
långtidsbudgeten. I den kompletteringsproposition som framlades några månader
senare hade underskottet räknats upp till
74,9 miljarder kronor – denna gång en ökning med 7,3 miljarder kronor. I den budgetproposition som nyligen förelagts riksdagen beräknas budgetunderskottet för innevarande budgetår uppgå till 78,2 miljm·der kronor – en ökning som denna gång
uppgår till 3,3 miljarder kronor.
Budgetunderskottet för innevarande
budgetår har på mindre än två år räknats
upp från 64,8 miljarder kronor till 78,2
miljarder kronor- dvs med 13,4 miljarder
kronor. Fortfarande återstår två ”uppräkningstillfållen”. Först skall regeringen
göra en ny beräkning i den kompletteringsproposition som läggs fram i vår.
Därefter skall ”bokslut” göras när budgetåret vällöpt till ända. En inte alltför djärv
gissning är att budgetunderskottet vid dessa båda tillfållen kommer att räknas upp
ytterligare.
Såväl de ny’>S redovisade siffrornas absoluta storlek som den förändring som bedömningarna genomgått visar på en samhällsekonomi som inte fungerar såsom po- 96
litikcrna fårväntar sig och som tycks vara
mycket svår att styra. Denna vilsenhet i
tillvaron gäller – om än kanske i olika
utsträckning – samtliga de politiska partierna.
Måhända ligger det i det politiska spelets natur att den vilsenhet som borde vara
omöjlig att fårneka likväl förnekas. Dc olika particrna framträder alltjämt med betydande säkerhet och ger sken av att det
ekonomiska skeendet är under kontroll –
eller åtminstone skulle vara under kontroll
om bara rätt parti kom till makten respektive !Inge stöd i riksdagen får sin politik.
För stort politikerförtroende
Till fåljd av det stora politikerfårtroende
(!) som finns i landet godtar väljarna politikernas underförstådda budskap och väntar att allt skall rätta till sig. Dc flesta
väljare föreställer sig att det ändå måste
finnas såväl kunskap om den ekonomiska
krisen som recept mot den hos politikerna.
Möjligtvis tror väljarna att politiker och
partier av politiska skäl inte vill klämma
fram med vare sig analys eller recept. Det
fårutsätts ju vara politiskt obekvämt eller
rent av politiskt ” omöjligt” att vidta dc
nödvändiga åtgärder som situationen krä-
ver. Men bakom allt måste väl politikerna
ändå ha kunskapen och recepten. Det är
bara det att man inte fort fram dem ännu.
Men så är det inte. Politikerna är precis
lika vilsna som deras praktiska politik och
politiska förkunnelse utvisar. Det recept
som inte forts fram till väljarna finns inte.
Väljarna kan lugnt utgå från att ju säkrare
en politiker ger intryck av att vara ju ·
re grund har han får sin säkerhet. Sn
ekonomiska situation är så komplic
och svårbedömbar att säkerhet en
utvisar okunskap eller också direkt u
att missleda.
I en situation av vilsenhet
tion där vedertagen analys och veder
recept inte längre räcker till – är en
kal omprövning på sin plats. Skall r
dan omprövning ge ett lyckosamt res
kräver den att intellektuella resurser
biliscras i en ärlig ansträngning att ifi
sätta får att finna nya svar. Redan
gångspunkten ligger att dc nya rcc
inte kan se likadana ut som dc gamla.
Varfår är nu dessa fårhållandc1iJ
männa påpekanden angelägna att
Jo, under senare tid har allt oftare d.
sioncn om hur den ekonomiska krisen
lösas tagit sin utgångspunkt i ett
motsättning mellan å ena sidan den
tiska beslutsapparaten och å andra
det svenska folket. I olika samma
och från olika håll har hävdats att
opinionen i olika avseenden skulle
liggöra en nödvändig politik. Det
alltså fårdigga en motsättning mcll
mokratin och dc recept som kräv tii
återvinna ekonomisk balans.
En politisk kartell
Mest uttalat har denna tes utvcck
den folkpartistiske statsvetaren och
dagsmannen Daniel Tarschys i en a
Dagens Nyheter i början av året. T
beskriver olika ”systemegenskapcr”
medger och medfår regimskifDessa systemegenskaper sätter får
gränser får regeringens politik. Därkulle enligt Tarschys krävas att fårskapades får ”en regering
brett underlag och rejä! livslängd”.
utgår implicit ifrån att orsalandets ekonomiska problem ligger
– inte hos den politiska
ten. Tarschys fårordar ett
en kartellöverenskommelse melpolitiska partierna. Oberoende av
..nnen lägger sin röst i riksdagsskall regeringen sitta kvar. Förslaget
utgångspunkt – får att ge det en
tolkning – i den idealistiska fårcatt demokratin fungerar rent
ässigt. Majoritetsbesluten i riksforutsätts direkt återspegla majorii folkopinionen. Därmed fårutsätter
riksdagsbeslut – som är nödvänfor att den ekonomiska krisen skall
– att man endera byter folk eller
folkets möjligheter att byta regeDct är med fårlov sagt en blåögd
Det är sannerligen inte på
tvingande krav från folkapisom den offentliga sektorn har
över alla breddar. I själva verket är
att den politiska maktapparaten i
– partiapparater, organimyndigheter m fl – har generckrav på utbyggnad av den
sektorn. Väljarna har aldrig
denna utbyggnad. De har i bästa fall
tolererat den. Om inte politiker
kulörer likt efterhängsna damm- 97
sugarfårsäljare sålt sin politik – som enbart angivits ha plussidor – hade vi inte
haft de~ offentliga sektor och det budgetunderskott som vi har idag.
När Tarschys föreslår en samlingsregering mellan de fyra stora particrna innebär
det att den politiska beslutsapparat som
har genererat våra problem ges ett än starkare skydd mot påverkan utifrån. Det
borde säga sig självt att detta inte är ägnat
att ändra på den inriktning av besluten
som just denna politiska beslutsapparat
har givit. Denna insikt vinner man emellertid forst när man inser att dc politiska
partierna och den offentliga reformapparaten i stort inte sitter inne med några
”hemliga” recept får hur krisen skall lösas.
Breda lösningar om skatten
Vad som nu har sagts om fårslagen till en
samlingsregering har också relevans får
den nyligen ingångna skattekompromissen
mellan socialdemokraterna och mittenpartierna. Det viktiga har sagts vara j ust att
det finns ett brett stöd i riksdagen får uppgörelsen. Men tänk tanken att denna
”Haga-uppgörelse” i skattefrågan lider av
motsvarande brister som tidigare politiska
beslut med bred fårankring i mitten. Tänk
tanken att skatteöverenskommelsen är i
sak dålig och snarare medverkar till att
ytterligare förvärra de ekonomiska problemen än att avhjälpa dem. Ligger det då
något värde i att stödet får skatteöverenskommelsen är så brett att det krävs mycket omvälvande fårändringar i väljarmönstret får att den skall ändras. Breda
98
lösningar i enskilda sakfrågor lider av
samma svaghet som den mer generellt breda lösning som en samlingsregering utgör.
Det blir i praktiken mycket svårt att ändra
på fattade beslut. Under forutsättning att
de brister som finns i redan fattade beslut
mera är avhängiga av brister i det politiska etablissemanget än av brister hos det
svenska folket så bidrar inte olika typer av
breda lösningar till den radikala omprövning som de ekonomiska problemen uppenbart kräver. De breda lösningarna blir
då i stället ett sätt att neutralisera den
enda faktor som faktiskt skulle kunna
tvinga fram en radikal omprövning –
nämligen väljarnas demokratiska möjlighet att ändra riksdagsmajoritet och därmed byta ut regeringen.
Nödvändiga löntagarfonder
I ytterligare ett sammanhang vädras den
foregivna konflikten mellan en nödvändig
politik och folkopinionen. I diskussionen
kring löntagarfonder hävdas från LO och
socialdemokratiskt håll att löntagarfonderna utgör den erforderliga syntesen mellan å ena sidan kravet på en höjd vinstnivå
och å andra sidan vad som är fordelningspolitiskt acceptabelt for löntagarna.
Landets löntagare forutsätts inte godta
de fordelningspolitiska resultat som uppstår om vinsterna ökar på det sätt som är
nödvändigt. Följaktligen skall löntagarfonder inforas som tar bort den vinstökning som är nödvändig. Först därigenom
kan det göras möjligt for denna vinstökning att uppstå!?!
Det är med mycket stor sannolikhet Iikadant med hänsynen till fördelnings
tiska opinioner som med hänsynen
andra opinioner. Problemet är inte
nioncrna utan de opinionsbildare som
der hänvisning till opinionerna hä\·d
något visst är nödvändigt. Löntaga
dcrna behövs inte därfor att människ
säger nej till vinstökningen och de ro
ningspolitiska resultat denna ger. ·
garfonderna ”behövs” i stället därfi’
LO och SAP ställer ett ultimativt kra
att dessa genomfors. Däri ligger n”
digheten. När den organiserade ar
rörelsen därfor säger att landet inte
mer att tillåtas att återhäm.ta sig e
miskt utan löntagarfonder, så är det
sen – inte mänpiskorna – som ställe
tet.
U nder hänvisning till de ekono
problemen kommer allehanda poli
krav att framställas som nödvändiga
der dc närmaste åren om den ekona
krisen skall avvärjas. Det finns all
ning att se med stor misstänksamhet
politiker som genom sådana ”nödY.
hetsrccept” uppträder med säkra S\’
komplicerade frågor. I nte minst lin
anledning att hysa denna misstänks
när dc recept som ställs ut inneb”
forslagsställaren eller den del av det s
ka etablissemanget som han represen
skall forstärka sin maktställning i ett
annat avseende. Påståenden om att
maktforstärkning är ett uttryck for ul
tiva krav från folkopinionen eller \’
hetcn kan tas med en betydande nypa
Här i Sverige – som i alla andra län
kommer krav på mindre demokra
marknadsekonomi anges vara oefom landets problem skall kunna
kring löntagarfonder
skall fårena de tunga kraven från
i svensk politik som framställs
får att lösa landets proskulle den samlade bilden se ut enligt
En bred samling i mitten skall
att bilda regering som sedan sitter
99
kvar tämligen oberoende av valutslagen i
de närmaste valen. Denna breda samling
genomfår tillsammans ”någon form av
löntagarfonder” – får att citera en fp-proposition får några år sedan. Får man förmoda att detta varken är ett ultimativt
krav från verkligheten eller väljarna. Personligen tror jag att väljarnas krav ser annorlunda ut. Jag tror att väljarna ligger
bra mycket närmare verkligheten än det
politiska etablissemang som format svensk
politik från slutet av sextiotalet.
problemen har inte skapats av
utan snarare i den politiska
.,mnrm11PTJ Recept mot den ekonomiska
då knappast attfinna i att göra
mera oberoende av
Den radikala omprövning som är
forutsätter att krafter som hittills
nu ges utrymme. Detta
snarare ökad öppenhet än den
som allt oftare krävs. Detta
kraven på samlingsregering som
inforande av löntagaifonder.
Mats Svegfors, redaktörfår
Tidskrift, i denna artikel.
På våren 1980 presenterade regeringen –
Fälldin 2 – den reviderade finansplanen
och kompletteringspropositionen. Samtidigt förelades också riksdagen den s k
långtidsbudgeten. I denna angavs att statens budgetunderskott för budgetåret
1981/82 förväntades uppgå till 64,8 miljarder kronor. Ett drygt halvår senare – vid
årsskiftet 80/81 – angavs att underskottet
för 81/82 budgererats till 67,6 miljarder kronor – dvs 2,9 miljarder kronor mer än i
långtidsbudgeten. I den kompletteringsproposition som framlades några månader
senare hade underskottet räknats upp till
74,9 miljarder kronor – denna gång en ökning med 7,3 miljarder kronor. I den budgetproposition som nyligen förelagts riksdagen beräknas budgetunderskottet för innevarande budgetår uppgå till 78,2 miljm·der kronor – en ökning som denna gång
uppgår till 3,3 miljarder kronor.
Budgetunderskottet för innevarande
budgetår har på mindre än två år räknats
upp från 64,8 miljarder kronor till 78,2
miljarder kronor- dvs med 13,4 miljarder
kronor. Fortfarande återstår två ”uppräkningstillfållen”. Först skall regeringen
göra en ny beräkning i den kompletteringsproposition som läggs fram i vår.
Därefter skall ”bokslut” göras när budgetåret vällöpt till ända. En inte alltför djärv
gissning är att budgetunderskottet vid dessa båda tillfållen kommer att räknas upp
ytterligare.
Såväl de ny’>S redovisade siffrornas absoluta storlek som den förändring som bedömningarna genomgått visar på en samhällsekonomi som inte fungerar såsom po- 96
litikcrna fårväntar sig och som tycks vara
mycket svår att styra. Denna vilsenhet i
tillvaron gäller – om än kanske i olika
utsträckning – samtliga de politiska partierna.
Måhända ligger det i det politiska spelets natur att den vilsenhet som borde vara
omöjlig att fårneka likväl förnekas. Dc olika particrna framträder alltjämt med betydande säkerhet och ger sken av att det
ekonomiska skeendet är under kontroll –
eller åtminstone skulle vara under kontroll
om bara rätt parti kom till makten respektive !Inge stöd i riksdagen får sin politik.
För stort politikerförtroende
Till fåljd av det stora politikerfårtroende
(!) som finns i landet godtar väljarna politikernas underförstådda budskap och väntar att allt skall rätta till sig. Dc flesta
väljare föreställer sig att det ändå måste
finnas såväl kunskap om den ekonomiska
krisen som recept mot den hos politikerna.
Möjligtvis tror väljarna att politiker och
partier av politiska skäl inte vill klämma
fram med vare sig analys eller recept. Det
fårutsätts ju vara politiskt obekvämt eller
rent av politiskt ” omöjligt” att vidta dc
nödvändiga åtgärder som situationen krä-
ver. Men bakom allt måste väl politikerna
ändå ha kunskapen och recepten. Det är
bara det att man inte fort fram dem ännu.
Men så är det inte. Politikerna är precis
lika vilsna som deras praktiska politik och
politiska förkunnelse utvisar. Det recept
som inte forts fram till väljarna finns inte.
Väljarna kan lugnt utgå från att ju säkrare
en politiker ger intryck av att vara ju ·
re grund har han får sin säkerhet. Sn
ekonomiska situation är så komplic
och svårbedömbar att säkerhet en
utvisar okunskap eller också direkt u
att missleda.
I en situation av vilsenhet
tion där vedertagen analys och veder
recept inte längre räcker till – är en
kal omprövning på sin plats. Skall r
dan omprövning ge ett lyckosamt res
kräver den att intellektuella resurser
biliscras i en ärlig ansträngning att ifi
sätta får att finna nya svar. Redan
gångspunkten ligger att dc nya rcc
inte kan se likadana ut som dc gamla.
Varfår är nu dessa fårhållandc1iJ
männa påpekanden angelägna att
Jo, under senare tid har allt oftare d.
sioncn om hur den ekonomiska krisen
lösas tagit sin utgångspunkt i ett
motsättning mellan å ena sidan den
tiska beslutsapparaten och å andra
det svenska folket. I olika samma
och från olika håll har hävdats att
opinionen i olika avseenden skulle
liggöra en nödvändig politik. Det
alltså fårdigga en motsättning mcll
mokratin och dc recept som kräv tii
återvinna ekonomisk balans.
En politisk kartell
Mest uttalat har denna tes utvcck
den folkpartistiske statsvetaren och
dagsmannen Daniel Tarschys i en a
Dagens Nyheter i början av året. T
beskriver olika ”systemegenskapcr”
medger och medfår regimskifDessa systemegenskaper sätter får
gränser får regeringens politik. Därkulle enligt Tarschys krävas att fårskapades får ”en regering
brett underlag och rejä! livslängd”.
utgår implicit ifrån att orsalandets ekonomiska problem ligger
– inte hos den politiska
ten. Tarschys fårordar ett
en kartellöverenskommelse melpolitiska partierna. Oberoende av
..nnen lägger sin röst i riksdagsskall regeringen sitta kvar. Förslaget
utgångspunkt – får att ge det en
tolkning – i den idealistiska fårcatt demokratin fungerar rent
ässigt. Majoritetsbesluten i riksforutsätts direkt återspegla majorii folkopinionen. Därmed fårutsätter
riksdagsbeslut – som är nödvänfor att den ekonomiska krisen skall
– att man endera byter folk eller
folkets möjligheter att byta regeDct är med fårlov sagt en blåögd
Det är sannerligen inte på
tvingande krav från folkapisom den offentliga sektorn har
över alla breddar. I själva verket är
att den politiska maktapparaten i
– partiapparater, organimyndigheter m fl – har generckrav på utbyggnad av den
sektorn. Väljarna har aldrig
denna utbyggnad. De har i bästa fall
tolererat den. Om inte politiker
kulörer likt efterhängsna damm- 97
sugarfårsäljare sålt sin politik – som enbart angivits ha plussidor – hade vi inte
haft de~ offentliga sektor och det budgetunderskott som vi har idag.
När Tarschys föreslår en samlingsregering mellan de fyra stora particrna innebär
det att den politiska beslutsapparat som
har genererat våra problem ges ett än starkare skydd mot påverkan utifrån. Det
borde säga sig självt att detta inte är ägnat
att ändra på den inriktning av besluten
som just denna politiska beslutsapparat
har givit. Denna insikt vinner man emellertid forst när man inser att dc politiska
partierna och den offentliga reformapparaten i stort inte sitter inne med några
”hemliga” recept får hur krisen skall lösas.
Breda lösningar om skatten
Vad som nu har sagts om fårslagen till en
samlingsregering har också relevans får
den nyligen ingångna skattekompromissen
mellan socialdemokraterna och mittenpartierna. Det viktiga har sagts vara j ust att
det finns ett brett stöd i riksdagen får uppgörelsen. Men tänk tanken att denna
”Haga-uppgörelse” i skattefrågan lider av
motsvarande brister som tidigare politiska
beslut med bred fårankring i mitten. Tänk
tanken att skatteöverenskommelsen är i
sak dålig och snarare medverkar till att
ytterligare förvärra de ekonomiska problemen än att avhjälpa dem. Ligger det då
något värde i att stödet får skatteöverenskommelsen är så brett att det krävs mycket omvälvande fårändringar i väljarmönstret får att den skall ändras. Breda
98
lösningar i enskilda sakfrågor lider av
samma svaghet som den mer generellt breda lösning som en samlingsregering utgör.
Det blir i praktiken mycket svårt att ändra
på fattade beslut. Under forutsättning att
de brister som finns i redan fattade beslut
mera är avhängiga av brister i det politiska etablissemanget än av brister hos det
svenska folket så bidrar inte olika typer av
breda lösningar till den radikala omprövning som de ekonomiska problemen uppenbart kräver. De breda lösningarna blir
då i stället ett sätt att neutralisera den
enda faktor som faktiskt skulle kunna
tvinga fram en radikal omprövning –
nämligen väljarnas demokratiska möjlighet att ändra riksdagsmajoritet och därmed byta ut regeringen.
Nödvändiga löntagarfonder
I ytterligare ett sammanhang vädras den
foregivna konflikten mellan en nödvändig
politik och folkopinionen. I diskussionen
kring löntagarfonder hävdas från LO och
socialdemokratiskt håll att löntagarfonderna utgör den erforderliga syntesen mellan å ena sidan kravet på en höjd vinstnivå
och å andra sidan vad som är fordelningspolitiskt acceptabelt for löntagarna.
Landets löntagare forutsätts inte godta
de fordelningspolitiska resultat som uppstår om vinsterna ökar på det sätt som är
nödvändigt. Följaktligen skall löntagarfonder inforas som tar bort den vinstökning som är nödvändig. Först därigenom
kan det göras möjligt for denna vinstökning att uppstå!?!
Det är med mycket stor sannolikhet Iikadant med hänsynen till fördelnings
tiska opinioner som med hänsynen
andra opinioner. Problemet är inte
nioncrna utan de opinionsbildare som
der hänvisning till opinionerna hä\·d
något visst är nödvändigt. Löntaga
dcrna behövs inte därfor att människ
säger nej till vinstökningen och de ro
ningspolitiska resultat denna ger. ·
garfonderna ”behövs” i stället därfi’
LO och SAP ställer ett ultimativt kra
att dessa genomfors. Däri ligger n”
digheten. När den organiserade ar
rörelsen därfor säger att landet inte
mer att tillåtas att återhäm.ta sig e
miskt utan löntagarfonder, så är det
sen – inte mänpiskorna – som ställe
tet.
U nder hänvisning till de ekono
problemen kommer allehanda poli
krav att framställas som nödvändiga
der dc närmaste åren om den ekona
krisen skall avvärjas. Det finns all
ning att se med stor misstänksamhet
politiker som genom sådana ”nödY.
hetsrccept” uppträder med säkra S\’
komplicerade frågor. I nte minst lin
anledning att hysa denna misstänks
när dc recept som ställs ut inneb”
forslagsställaren eller den del av det s
ka etablissemanget som han represen
skall forstärka sin maktställning i ett
annat avseende. Påståenden om att
maktforstärkning är ett uttryck for ul
tiva krav från folkopinionen eller \’
hetcn kan tas med en betydande nypa
Här i Sverige – som i alla andra län
kommer krav på mindre demokra
marknadsekonomi anges vara oefom landets problem skall kunna
kring löntagarfonder
skall fårena de tunga kraven från
i svensk politik som framställs
får att lösa landets proskulle den samlade bilden se ut enligt
En bred samling i mitten skall
att bilda regering som sedan sitter
99
kvar tämligen oberoende av valutslagen i
de närmaste valen. Denna breda samling
genomfår tillsammans ”någon form av
löntagarfonder” – får att citera en fp-proposition får några år sedan. Får man förmoda att detta varken är ett ultimativt
krav från verkligheten eller väljarna. Personligen tror jag att väljarnas krav ser annorlunda ut. Jag tror att väljarna ligger
bra mycket närmare verkligheten än det
politiska etablissemang som format svensk
politik från slutet av sextiotalet.