Eskil Block; Borgerlig kultursyn
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ESKIL BLOCK:
Borgerlig kultursyn
Den debatt om kulturens villkor som
inleddes av Leif Carlsson i våras
fortsätter här med ett inlägg av tekn lic
Eskil Block. Det totala kulturfältet måste
ses som en enhet och olika satsningar
vägas mot varandra. Låt Operans
föreställningar visas i TV så att priset
per åskådare radikalt reduceras. Men
grundproblemet är skolan och
utbildningen. Det är sannerligen hög tid
att de storståtliga ord – som frihet ,
kvalitet och nyskapande – på vilka
folkpartiets kulturpolitik baseras också
kommer till användning när det gäller
att ifrågasätta dagens skolväsen.
Efter 60-talets och det tidiga 70-talets
vänsterextremism, avvikarkull och sterila estetiserande är tiden kommen att formulera en borgerlig kultursyn. Den debatt som Svensk Tidskrift rivit igång får
inte stanna vid stöd åt konsten eller beröm åt liberala politiker; den måste inkludera kulturens materiella bas och hårdare trycka på behovet av kompetens,
skicklighet och kringsyn i samhället som
helhet, med tonvikt på utbildning och
offentligägda massmedia.
Borgerlig kultursyn får inte stanna vid
en uppsummering av de tre befintliga
borgerliga partiernas traditionella ståndpunkter, än mindre vid deras kompromisser på skol- och kulturpolitikens fält
främst under 60- och 70-talen. Vi måste
övervinna en allmän rädsla att passera
grindar framåt eller bakåt i ”utvecklingen”, ett räddhågat fasthållande vid det
bestående och beprövade. Men heller
inte hamna i en anarkistisk förälskelse i
mångfärgad ”konstnärlighet”, avvikande originalitetsjäkt. Stig Strömholm
visar en mer konstruktiv väg när han (i
Svensk Tidskrift nr 7/83) utgår från ordets grundbetydelse ”odling” – att bryta ny mark men också hävda inmutad,
att prisa individuella prestationer men
också glädjas åt frivillig gemenskap. Att
– som Ströholm själv gjort i sitt författarskap – förena vetenskap och konst,
teknisk skicklighet och inkännande i
andra människors situation.
Det centrala problemet i borgerlig kulturpolitik har Strömholm också berört då
han nämner hur ” kulturpolitik” missbrukats i diktaturerna (att inte tala om
katolska kyrkan längre tillbaka); kulturen får aldrig bli ”ett kitt i ett smidigare
löpande samhällsmaskineri”. Jag tror
•l
472
man med fördel kan gå längre: hänvisa
till att borgerligheten, inte bara i sin kultursyn utan i hela sin samhällssyn, var en
revolt mot feodal dirigism till förmån för
kompetens oavsett bördsrätt, för insikt
och vidsyn – i tävlan på en marknad.
Skall staten ge stöd?
Problemet för en borgerlig kultursyn är i
själva verket hur man, mot en sådan bakgrund , kan försvara statsingripanden.
När Leif Carlsson gör detta (i Svensk
Tidskrift nr 1/83), använder han inte borgerliga argument utan feodala; hänvisar
inte till utbredda behov utan till privata
preferanser: ”jag föredrar mångfald
framför likriktning, skönhet framför torftighet och jag har inte de ringaste samvetskval för att nyttja politiska medel för
att åstadkomma . . . bättre … alternativ.
Är det inte detta politiken handlar om?”
Hur mycket jag än uppskattar Leif
Carlsson i andra sammanhang, är detta
en ytterligt svag motivering. Lika svagt
är hans försvar för Operan: om en verksamhet, som inte är direkt samhälsnyttig, och som knappast fortlever som nyskapande konstart, måste subventioneras med 500 kr per biljett medan ungdomen frivilligt reser till Göteborg och betalar hotellrum och järnväg därtill för att
höra annan musik, då är det ärligare att
hävda att Operan i själva verket är en
resurs för statsbesök och bör finansieras
via UD:s budget. Men Carlsson har rätt i
att flera andra verksamheter (bl a vissa
forskningsfält, exklusiva museer osv, att
inte tala om dagspressen) också uppbär
betydande understöd som eventuellt inte
skulle tåla en folkomröstning. Det är därför viktigt även för oss icke opera-fantaster att klargöra varför vi tycker att vissa
kulturformer faktiskt bör stödas, trots
att de inte skulle klara sig på en marknad.
Universitetskanslern framförde i SvD
nyligen ett annat argument, i hans fall tiU
försvar för mer exklusiv grundforskning
– att den behövs för att vi skall kunna
kommunicera med andra kulturnationer.
Kulturen är alltså inte ett kitt för att hålla
samman Sverige enbart, utan för att hål·
la ihop de västerländska samhällena.
Men inom forsknings- och industripolitik
talar man mer och mer om behovet av att
prioritera vissa sektorer på bekostnad av
andra, och medan man inom försvaret
håller på att det inte duger att sänka beredskapen för djupt (eftersom det tar tid
att rusta upp) krävs även där vissa rationellt motiverade avgränsningar.
Borde det inte vara möjligt att se det
totala kulturfältet som en enhet, och
inom detta väga olika satsningar mot
varandra? Är det nödvändigt att hålla
Operan uppe, varför då inte låta Operans
anställda fullgöra en del av sin tjänst på
TV för att nå en större publik – eller
televisera samtliga Operaföreställningar,
så att priset per åskådare radikalt reduceras.
Måste vi satsa på just operamusik fråu
Europa – eller skapa en nationell sångscen med bredare repertoir, både tidsmässigt och etnografiskt? Inom ramen
för en borgerlig ideologi räcker det inte
att peka på att vissa skickliga yrkesut·
övare behöver kläder och mat – det gäJ.
ler också att visa varför det de gör är värt
ett stöd, utöver det de själva kan skaffa
sig, ute på marknaden.
Ja, varför bör man alls stöda somliga
kulturforner men inte andra? Leif Carlsson söker ta sig ur den diskussionen med
argument som uppriktigt sagt verkar en
smula tarvliga. Ritt Bjerregård må privat
vara en korrumperad politiker, liksom
Mogens Glistrup otvivelaktigt är det.
Men när dessa båda har ifrågasatt vissa
former av stöd till sådan kultur som
marknaden inte efterfrågar behöver de
inte för den skull ha fel i sak.
Tanken att en tonsättare, diktare eller
skulptör som inte förmår sälja sina produkter ovillkorligen måste ha statspension är inte självklar. De behöver inte
svälta – antingen kan de ha ett arbete
vid sidan av, eller söka uppdrag hos en
beställare. ”Både Shakespeare och Mozart arbetade under valoriseringstvång;
deras konst blev inte sämre för det”.
Vissa konstnärer har kommit att få en
speciell relation till ett företag eller en
kommun, och ur detta har fötts speciella
kvaliteter. Avgörande är att stöd kräver
selektion – alla kan ju inte få stipendier
– och att utdela mer än tidsbegränsade
stipendier, baserade på konkreta prestationer, innebär att instifta privilegier som
från borgerlig utgångspunkt (i motsats
till feodal) är svåra att motivera.
Olika aspekter på kulturpolitiken
För en renodlad borgare ligger det nära
till hands att säga: ”Den välgjorda hantverks- eller industriprodukten, den geniala romanen, den lysande filmen eller det
välkomponerade musikstycket kan ju
säljas, kanske t o m internationellt, och
behöver inget stöd; det usla är inte värt
sådant.”
För en socialist är det Hitt att motivera
kulturpolitiken – han misstror ju marknaden, ser den som en utslagningstävlan,
där bara den starke gynnas, och hans
uppgift är att slå vakt om den svage, det
473
svaga; kulturen är för honom något kollektivt, inte individuellt.
För en nationellt eller feodalt inriktad
person har kulturpolitiken en annan uppgift: en renhållande. Mycket av det nya
är för honom uselt, trots att eller just för
att det efterfrågas; kulturen är ett kitt
som håller samman nationer och samfund, och som därför inte bör spädas ut
med främmande materia.
Anarkisten är av princip emot organisationer; hans motivering skulle vara att
marknaden slätar ut, gynnar det genomsnittliga, minskar mångfalden – filmen
kan tänkas vara ett bra exempel. men
borgaren ville ju bli fri från statskyrkor
och konventikelplakat, präststyrd opinionsbildning och statsdirigerade massmedia, eliminera skråväsen och yrkesförbud. Hur kan han då driva ”kulturpolitik,?
Motiv för samhällets stöd
Jag vill dock inte mena att man ens från
renodlat borgerlig utgångspunkt behöver
avvisa kultursatsningar från samhällets
sida; på kommunal basis har de snarast
uppstått i städer, i borgerlig miljö. Men
de beslut som tas statligt, med ringa folkligt deltagande, måste motiveras t ex så:
l. Då marknaden är lika viktig konfliktlösare som valurnan för en borgerligt
tänkande person, är särskilda insatser
motiverade då den satts ur spel, genom
monopolism eller av kostnadsskäl
(Carlssons operaexempel). I Sverige fö-
religger t ex på flera håll lokala tidningsmonopol och dessutom nationellt i bokdistributionens grossistled och i pressbyrårörelsen. Men det är inte självklart
att insatserna behöver bestå i pekuniärt
stöd – ett alternativ kan vara att lagstift- .’
474
ningsvägen eller genom lättnader på
kostnadssidan underlätta nyetablering.
2. Då det föreligger ett intresse för en
viss kulturform som inte kunnat manifestera sig på marknaden (t ex för monumentalarkitektur) är det rimligt att denna
konstform stöds – genom offentliga beställningar. Man kan också hjälpa till att
organisera ett intresse ·som föreligger,
via bildningsrörelser eller gruppbildningar lokalt.
3. På ett område måste man räkna med
att samhället har det dominerande inflytandet – utbildningens. Här måste man
stöda också små grupper.
Men om man nu gör dessa insatser
med vissa ideologiska målsättningar –
t ex frihet, mångfald och kvalitet – då är
det nödvändigt att kritiskt granska det
som görs idag, hur besluten fattas, pengarna används, satsningarna styrs. Och
det gäller inte enbart det snäva konstnärliga området, utan framför allt etermedia, forskning och utbildning där de
verkligt stora satsningarna görs. Man
finner då ofta att det inte alls är så att en
medveten politik har förts, eller att satsningarna följts upp. Det vanliga är tvärtom att satsningar på avgränsade fält
drivs fram av små påtryckargrupper eller
starka personligheter (Olof Rydbeck i
musikradion, Harry Schein då det gäller
filmen, Stellan Arvidsson och Alva Myrdal då det gäller de pedagogiska experimenten i skolan) och att under tång tid
därefter varken pressen eller politikerna
vågar peta på det som åstadkommits.
Inom forskningen och de konstarter
(främst filmen) som har en internationell
vädjobana, kommer korrektiv in utifrån,
men på etermedias område och då det
gäller utvärderingen av vårt skolsystem
är det särskilt illa beställt; föräldrar ocb
lärare har föga att säga till om.
l äldre tider, under ett mer eller mind·
re feodalt system, var kulturpolitiken lik·
som all annan politik en politik/örlandet
och folket, inte av folket. Marknaden
och valurnan hade till syfte att rätta till
detta. Men i våra dagar tas många pol~
tiska beslut på hög nivå, i en liten grupp;
där sätter man sig galant över vad menig·
man vill ha. Det finns situationer där det·
ta är nödvändigt – man kan ju inte tillsätta kirurgprofessorer efter partimeriter
eller tillfråga städgummor hur elementar·
partikelfysik bäst bör bedrivas. Ändå är
det tydligt att när en liten elit sluter s~
mot insyn och vägrar ompröva beslut,
krävs ett korrektiv.
För egen del tror jag att en framkom!~
väg kan vara decentralisering, både av
utbud och beslut. Teatern har genom an
öka antalet scener och genom gästspel i
landsorten och på senare tid via TV nått
ständigt ökande antal åskådare utan an
ge upp nyskapandeL Bildkonsten och
särskilt skulpturen har nått ut i kommuner och företag. Forskningen har 1
ökande omfattning accepterat att popularisering måste till för att motivera anslagen för ökande grupper. T o m TV har
gått med på en viss decentralisering –
medan dess personalpolitik ännu ropar
mot himlen! Men hur är det med skolan?
Frihet och mångfald i utbildningen
Vi har idag ett system där ett fåtal specialskolor, därunder Adolf Fredriks musikskola, kämpar för sina liv. Medan invandrarna åtnjuter hemspråksundervisning till ofta höga konstnarler per eleväven i fall där de inte är svenska medbor·
gare – kan en svensk inte kräva att Il
specialundervisning om man har bibelspråk eller datakunnande till hemspråk.
Våra universitet har intagningsbestämmelser som tycks vara avsedda att dölja
arbetslösheten snarare än att ge de mest
begåvade en god start i livet, och politikernas vägran att ge våra professorer
lättnad i sammanträdena eller internationellt gångbara löner driver alltfler av
dem i landsflykt.
475
Om nu decentralisering visat sig så
värdefull i den övriga kulturpolitiken,
varför inte pröva den på skolans områ-
de? Giv kommunerna ökad frihet att forma sina skolor, universitetens upptagningsområden möjlighet att forma högskolorna efter sina lokala politiska majoriteter. Satsa på mångfald, frihet och
kvalitet också där – släpp barnen fria ur
deras andliga Prokrustesbädd! Då kan
Sverige på nytt bli en kulturnation.
Borgerlig kultursyn
Den debatt om kulturens villkor som
inleddes av Leif Carlsson i våras
fortsätter här med ett inlägg av tekn lic
Eskil Block. Det totala kulturfältet måste
ses som en enhet och olika satsningar
vägas mot varandra. Låt Operans
föreställningar visas i TV så att priset
per åskådare radikalt reduceras. Men
grundproblemet är skolan och
utbildningen. Det är sannerligen hög tid
att de storståtliga ord – som frihet ,
kvalitet och nyskapande – på vilka
folkpartiets kulturpolitik baseras också
kommer till användning när det gäller
att ifrågasätta dagens skolväsen.
Efter 60-talets och det tidiga 70-talets
vänsterextremism, avvikarkull och sterila estetiserande är tiden kommen att formulera en borgerlig kultursyn. Den debatt som Svensk Tidskrift rivit igång får
inte stanna vid stöd åt konsten eller beröm åt liberala politiker; den måste inkludera kulturens materiella bas och hårdare trycka på behovet av kompetens,
skicklighet och kringsyn i samhället som
helhet, med tonvikt på utbildning och
offentligägda massmedia.
Borgerlig kultursyn får inte stanna vid
en uppsummering av de tre befintliga
borgerliga partiernas traditionella ståndpunkter, än mindre vid deras kompromisser på skol- och kulturpolitikens fält
främst under 60- och 70-talen. Vi måste
övervinna en allmän rädsla att passera
grindar framåt eller bakåt i ”utvecklingen”, ett räddhågat fasthållande vid det
bestående och beprövade. Men heller
inte hamna i en anarkistisk förälskelse i
mångfärgad ”konstnärlighet”, avvikande originalitetsjäkt. Stig Strömholm
visar en mer konstruktiv väg när han (i
Svensk Tidskrift nr 7/83) utgår från ordets grundbetydelse ”odling” – att bryta ny mark men också hävda inmutad,
att prisa individuella prestationer men
också glädjas åt frivillig gemenskap. Att
– som Ströholm själv gjort i sitt författarskap – förena vetenskap och konst,
teknisk skicklighet och inkännande i
andra människors situation.
Det centrala problemet i borgerlig kulturpolitik har Strömholm också berört då
han nämner hur ” kulturpolitik” missbrukats i diktaturerna (att inte tala om
katolska kyrkan längre tillbaka); kulturen får aldrig bli ”ett kitt i ett smidigare
löpande samhällsmaskineri”. Jag tror
•l
472
man med fördel kan gå längre: hänvisa
till att borgerligheten, inte bara i sin kultursyn utan i hela sin samhällssyn, var en
revolt mot feodal dirigism till förmån för
kompetens oavsett bördsrätt, för insikt
och vidsyn – i tävlan på en marknad.
Skall staten ge stöd?
Problemet för en borgerlig kultursyn är i
själva verket hur man, mot en sådan bakgrund , kan försvara statsingripanden.
När Leif Carlsson gör detta (i Svensk
Tidskrift nr 1/83), använder han inte borgerliga argument utan feodala; hänvisar
inte till utbredda behov utan till privata
preferanser: ”jag föredrar mångfald
framför likriktning, skönhet framför torftighet och jag har inte de ringaste samvetskval för att nyttja politiska medel för
att åstadkomma . . . bättre … alternativ.
Är det inte detta politiken handlar om?”
Hur mycket jag än uppskattar Leif
Carlsson i andra sammanhang, är detta
en ytterligt svag motivering. Lika svagt
är hans försvar för Operan: om en verksamhet, som inte är direkt samhälsnyttig, och som knappast fortlever som nyskapande konstart, måste subventioneras med 500 kr per biljett medan ungdomen frivilligt reser till Göteborg och betalar hotellrum och järnväg därtill för att
höra annan musik, då är det ärligare att
hävda att Operan i själva verket är en
resurs för statsbesök och bör finansieras
via UD:s budget. Men Carlsson har rätt i
att flera andra verksamheter (bl a vissa
forskningsfält, exklusiva museer osv, att
inte tala om dagspressen) också uppbär
betydande understöd som eventuellt inte
skulle tåla en folkomröstning. Det är därför viktigt även för oss icke opera-fantaster att klargöra varför vi tycker att vissa
kulturformer faktiskt bör stödas, trots
att de inte skulle klara sig på en marknad.
Universitetskanslern framförde i SvD
nyligen ett annat argument, i hans fall tiU
försvar för mer exklusiv grundforskning
– att den behövs för att vi skall kunna
kommunicera med andra kulturnationer.
Kulturen är alltså inte ett kitt för att hålla
samman Sverige enbart, utan för att hål·
la ihop de västerländska samhällena.
Men inom forsknings- och industripolitik
talar man mer och mer om behovet av att
prioritera vissa sektorer på bekostnad av
andra, och medan man inom försvaret
håller på att det inte duger att sänka beredskapen för djupt (eftersom det tar tid
att rusta upp) krävs även där vissa rationellt motiverade avgränsningar.
Borde det inte vara möjligt att se det
totala kulturfältet som en enhet, och
inom detta väga olika satsningar mot
varandra? Är det nödvändigt att hålla
Operan uppe, varför då inte låta Operans
anställda fullgöra en del av sin tjänst på
TV för att nå en större publik – eller
televisera samtliga Operaföreställningar,
så att priset per åskådare radikalt reduceras.
Måste vi satsa på just operamusik fråu
Europa – eller skapa en nationell sångscen med bredare repertoir, både tidsmässigt och etnografiskt? Inom ramen
för en borgerlig ideologi räcker det inte
att peka på att vissa skickliga yrkesut·
övare behöver kläder och mat – det gäJ.
ler också att visa varför det de gör är värt
ett stöd, utöver det de själva kan skaffa
sig, ute på marknaden.
Ja, varför bör man alls stöda somliga
kulturforner men inte andra? Leif Carlsson söker ta sig ur den diskussionen med
argument som uppriktigt sagt verkar en
smula tarvliga. Ritt Bjerregård må privat
vara en korrumperad politiker, liksom
Mogens Glistrup otvivelaktigt är det.
Men när dessa båda har ifrågasatt vissa
former av stöd till sådan kultur som
marknaden inte efterfrågar behöver de
inte för den skull ha fel i sak.
Tanken att en tonsättare, diktare eller
skulptör som inte förmår sälja sina produkter ovillkorligen måste ha statspension är inte självklar. De behöver inte
svälta – antingen kan de ha ett arbete
vid sidan av, eller söka uppdrag hos en
beställare. ”Både Shakespeare och Mozart arbetade under valoriseringstvång;
deras konst blev inte sämre för det”.
Vissa konstnärer har kommit att få en
speciell relation till ett företag eller en
kommun, och ur detta har fötts speciella
kvaliteter. Avgörande är att stöd kräver
selektion – alla kan ju inte få stipendier
– och att utdela mer än tidsbegränsade
stipendier, baserade på konkreta prestationer, innebär att instifta privilegier som
från borgerlig utgångspunkt (i motsats
till feodal) är svåra att motivera.
Olika aspekter på kulturpolitiken
För en renodlad borgare ligger det nära
till hands att säga: ”Den välgjorda hantverks- eller industriprodukten, den geniala romanen, den lysande filmen eller det
välkomponerade musikstycket kan ju
säljas, kanske t o m internationellt, och
behöver inget stöd; det usla är inte värt
sådant.”
För en socialist är det Hitt att motivera
kulturpolitiken – han misstror ju marknaden, ser den som en utslagningstävlan,
där bara den starke gynnas, och hans
uppgift är att slå vakt om den svage, det
473
svaga; kulturen är för honom något kollektivt, inte individuellt.
För en nationellt eller feodalt inriktad
person har kulturpolitiken en annan uppgift: en renhållande. Mycket av det nya
är för honom uselt, trots att eller just för
att det efterfrågas; kulturen är ett kitt
som håller samman nationer och samfund, och som därför inte bör spädas ut
med främmande materia.
Anarkisten är av princip emot organisationer; hans motivering skulle vara att
marknaden slätar ut, gynnar det genomsnittliga, minskar mångfalden – filmen
kan tänkas vara ett bra exempel. men
borgaren ville ju bli fri från statskyrkor
och konventikelplakat, präststyrd opinionsbildning och statsdirigerade massmedia, eliminera skråväsen och yrkesförbud. Hur kan han då driva ”kulturpolitik,?
Motiv för samhällets stöd
Jag vill dock inte mena att man ens från
renodlat borgerlig utgångspunkt behöver
avvisa kultursatsningar från samhällets
sida; på kommunal basis har de snarast
uppstått i städer, i borgerlig miljö. Men
de beslut som tas statligt, med ringa folkligt deltagande, måste motiveras t ex så:
l. Då marknaden är lika viktig konfliktlösare som valurnan för en borgerligt
tänkande person, är särskilda insatser
motiverade då den satts ur spel, genom
monopolism eller av kostnadsskäl
(Carlssons operaexempel). I Sverige fö-
religger t ex på flera håll lokala tidningsmonopol och dessutom nationellt i bokdistributionens grossistled och i pressbyrårörelsen. Men det är inte självklart
att insatserna behöver bestå i pekuniärt
stöd – ett alternativ kan vara att lagstift- .’
474
ningsvägen eller genom lättnader på
kostnadssidan underlätta nyetablering.
2. Då det föreligger ett intresse för en
viss kulturform som inte kunnat manifestera sig på marknaden (t ex för monumentalarkitektur) är det rimligt att denna
konstform stöds – genom offentliga beställningar. Man kan också hjälpa till att
organisera ett intresse ·som föreligger,
via bildningsrörelser eller gruppbildningar lokalt.
3. På ett område måste man räkna med
att samhället har det dominerande inflytandet – utbildningens. Här måste man
stöda också små grupper.
Men om man nu gör dessa insatser
med vissa ideologiska målsättningar –
t ex frihet, mångfald och kvalitet – då är
det nödvändigt att kritiskt granska det
som görs idag, hur besluten fattas, pengarna används, satsningarna styrs. Och
det gäller inte enbart det snäva konstnärliga området, utan framför allt etermedia, forskning och utbildning där de
verkligt stora satsningarna görs. Man
finner då ofta att det inte alls är så att en
medveten politik har förts, eller att satsningarna följts upp. Det vanliga är tvärtom att satsningar på avgränsade fält
drivs fram av små påtryckargrupper eller
starka personligheter (Olof Rydbeck i
musikradion, Harry Schein då det gäller
filmen, Stellan Arvidsson och Alva Myrdal då det gäller de pedagogiska experimenten i skolan) och att under tång tid
därefter varken pressen eller politikerna
vågar peta på det som åstadkommits.
Inom forskningen och de konstarter
(främst filmen) som har en internationell
vädjobana, kommer korrektiv in utifrån,
men på etermedias område och då det
gäller utvärderingen av vårt skolsystem
är det särskilt illa beställt; föräldrar ocb
lärare har föga att säga till om.
l äldre tider, under ett mer eller mind·
re feodalt system, var kulturpolitiken lik·
som all annan politik en politik/örlandet
och folket, inte av folket. Marknaden
och valurnan hade till syfte att rätta till
detta. Men i våra dagar tas många pol~
tiska beslut på hög nivå, i en liten grupp;
där sätter man sig galant över vad menig·
man vill ha. Det finns situationer där det·
ta är nödvändigt – man kan ju inte tillsätta kirurgprofessorer efter partimeriter
eller tillfråga städgummor hur elementar·
partikelfysik bäst bör bedrivas. Ändå är
det tydligt att när en liten elit sluter s~
mot insyn och vägrar ompröva beslut,
krävs ett korrektiv.
För egen del tror jag att en framkom!~
väg kan vara decentralisering, både av
utbud och beslut. Teatern har genom an
öka antalet scener och genom gästspel i
landsorten och på senare tid via TV nått
ständigt ökande antal åskådare utan an
ge upp nyskapandeL Bildkonsten och
särskilt skulpturen har nått ut i kommuner och företag. Forskningen har 1
ökande omfattning accepterat att popularisering måste till för att motivera anslagen för ökande grupper. T o m TV har
gått med på en viss decentralisering –
medan dess personalpolitik ännu ropar
mot himlen! Men hur är det med skolan?
Frihet och mångfald i utbildningen
Vi har idag ett system där ett fåtal specialskolor, därunder Adolf Fredriks musikskola, kämpar för sina liv. Medan invandrarna åtnjuter hemspråksundervisning till ofta höga konstnarler per eleväven i fall där de inte är svenska medbor·
gare – kan en svensk inte kräva att Il
specialundervisning om man har bibelspråk eller datakunnande till hemspråk.
Våra universitet har intagningsbestämmelser som tycks vara avsedda att dölja
arbetslösheten snarare än att ge de mest
begåvade en god start i livet, och politikernas vägran att ge våra professorer
lättnad i sammanträdena eller internationellt gångbara löner driver alltfler av
dem i landsflykt.
475
Om nu decentralisering visat sig så
värdefull i den övriga kulturpolitiken,
varför inte pröva den på skolans områ-
de? Giv kommunerna ökad frihet att forma sina skolor, universitetens upptagningsområden möjlighet att forma högskolorna efter sina lokala politiska majoriteter. Satsa på mångfald, frihet och
kvalitet också där – släpp barnen fria ur
deras andliga Prokrustesbädd! Då kan
Sverige på nytt bli en kulturnation.