Erik Alm; Höger om
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ERIK ALM:
Höger om?
Höger om – Konservatism på villovägar
(Akademilitteratur 1982) är en skrift av sex
yngre folkpartister som granskar moderaterna och högervågen i Sverige. Skriften har
naturligtvis ett polemiskt syfte, men flera av
författarna är tillräckligt politiskt och ekonomiskt kunniga för att boken skall ha ett allmänt intresse. Till en del avslöjar den dock
mer om folkpartisternas sätt att tänka än om
moderaterna.
Skriften består av fem uppsatser. Först
kommer Andres Käärik med ”Kämpande
konservatism – om moderaternas idepolitik”. Efter en expose över konservatismens
historia kommer han till sin kärnpunkt: en
uppdelning av moderaterna i 7 enligt honom
inbördes kämpande grupper. Hans indelning
är dock konstig. Han skiljer på socialkonservativa, kulturkonservativa och traditionalister. En grupp, ” samlarna”, består inbördes
av två helt olika delar, och kännetecknas i
övrigt inte av sina politiska åsikter utan sina
åsikter om den praktiska politiska taktiken.
Han kommer dock fram till den viktiga motsättningen mellan konservativa och ”libertarianer··. Genom att definiera den senare
gruppen snävt får han den förra att överväga.
Samtidigt missar han en viktig indelning av
gruppen moderata.
För att kunna förutsäga moderaternas
ideologiska framtid bör man i stället göra följande indelning:
A) Den social- och kulturkonservativa
gruppen med lång högertradition. Denna
grupp har ofta en överklasstradition och
kombinerar ofta egenintresset med ett starkt
socialt engagement för de sämre ställda.
B) Den liberala gruppen. Detta är innevå-
narna i ” tillväxtens samhälle” traditionellt
borgerliga men inte förrän på senare tid moderata. Denna grupp är intresserad av sina
egna intressefrågor: Att få behålla sin villa
eller bostadsrätt och några pengar av sin inkomst efter skatt, samt att slippa att myndigheterna lägger sig i deras privata angelägenheter.
C) Gruppen konservativa utan överklasstraditioner. ofta från traditionellt socialdemokratiska miljöer. Här gäller konservatismen
familjepolitiken, skolpolitiken, rättsfrågorna
och de privata moralfrågorna. Här finns inte
grupp A:s socialengagement, åtminstone inte
med dem man anser vara mindre skötsamma.
Å andra sidan saknas intresset för höginkomsttagarnas marginalskatteproblem.
Sett på detta sätt, är grupp A stark bland de
moderata medlemmarna och än mer bland de
aktiva, medan grupp B och C dominerar
bland de moderata väljarna. Käärik anser att
det som håller ihop de moderata grupperna
främst är fiendskapen till socialdemokraterna. Han missar då en viktig positiv princip
som moderater; särskilt grupp B och C, kan
hålla ihop om att kämpa för: Kampen för de
skötsammas rätt. Moderaternas politik handlar allt mer om att försvara de skötsammas
intressen gentemot dem som missköter sig.
Då gruppen skötsamma är mycket stor, och
då den alltmer känner att den socialistiska
och mittenpolitiken ej tillvaratar dess intressen, och då alltfler inser att ett starkare stöd
till skötsamheten är nödvändigt för nationens
lyckliga fortlevnad, kan man nog förutspå
moderaterna fortsatta framgångar.
Den andra uppsatsen heter ” Att lita på –
om moderaternas intressepolitik” och är
skriven av Åke Wreden. Tyvärr avslöjar den
mer om folkpartiet än om moderaterna. Han
ser hela politiken i ett mycket kortsiktigt fördelningspolitiskt perspektiv, där alla åtgärder
som minskar de ekonomiska skillnaderna är
bra och alla andra är dåliga. Han nämner inte
med ett ord rättssäkerhetsaspekten på generalklausulen eller när en villaägare över en
natt förlorar 100000 kr på den underbara natten.
Uppsatsen innehåller dock vissa punkter
av intresse. Han visar hur sent det var moderaterna även i handling och ej enbart i ord
övergick till besparingspolitik. Han påvisar
vissa beslut, t ex generalklausulen, där moderaterna varit emot i ord men ej i handling.
Han kunde ha nämnt flera exempel, som bostadsanvisningslagen eller SIA-skolan. stutsatsen blir dock ändå den motsatta mot hans.
I de flesta frågor har moderaterna varit att lita
på. Moderaternas väljare är de som lättast
kan förutse hur deras parti kommer att ställa
sig i en praktisk beslutssituation. De vet vad
deras valsedel innebär.
Håkan Holmberg har skrivit om ”Från
adel till Adelsohn – om högern och histori- 482
en”. Han får fram vissa poänger vad gäller
moderaternas ställning till partiets tidiga historia men han tar i förvånande liten utsträckning fram det som borde vara intressantare:
Partiets lite tveksamma ställning till sin nyare
historia. Få partiledare torde tala så positivt
om moståndarnas tidigare ledare som Bohman har talat om Per Albin och inte förrän
helt nyligen har partiföreträdare vågat säga
offentligt att socialdemokraternas ATP-system är dåligt och att högerns dåvarande linje
var bättre. Om partiets ideologi är så fast och
konsekvent som man säger, borde det ha rätt
inte enbart i dag utan även för tio, tjugo,
trettio eller fyrtio år sedan och det borde
kunna tala om sin historia med större stolthet
än vad som nu sker.
Per Kraulis skriver om ”Hayek och Nozick – moderaternas nya ideologer” . Han
lyckas göra ner Nozick någorlunda, men det
är ganska poänglöst, då tämligen få moderater torde önska hans statslösa utopiska samhälle. Hayek lyckas Kraulis inte komma åt
med några tyngre argument. Det är intressant, eftersom Hayeks blandning av konservatism och liberalism ligger ganska nära de
mer ideologiskt kunniga moderatemas sätt
att tänka. Den intresserade hänvisas till
Hayeks ”The Constitution of Liberty”.
Richard Appelbom och Anders Johnson
skriver till sist om ”Thatcher och Reagan –
förebilder för moderater?” Även denna uppsats är lite uddlös. För den svenska debatten
torde Thatchers politik vara mer aktuell än
Reagans. Thatchers politik kännetecknas av
ett långsiktigt tänkande, och att redan nu
döma ut den är för tidigt, trots Storbritanniens stora arbetslöshetssiffror. Moderatema
torde dock inte efterapa Thatchers politik
okritiskt. De torde tvärtom försöka ta lärdom
av den för att avgöra hur man skall minska
inflationen utan att arbetslösheten stiger så
mycket som i Storbritannien. De måste dock
bestämma sig för en konkret politik och inte
bara göra som artikelförfattarna och konsta·
tera att det inte finns någon utarbetad politik
som samtidigt ger effektivitet, tillväxt och
rättvisa. Den som har ett politiskt ansvar
måste välja den långsiktigt minst dåliga konkreta lösningen på problemen, även om den
lösningen har brister.
Trots moderaternas stora framgångar under senare år har debatten om orsakerna tiO
dem och om det moderata partiets anatomi
och framtid varit liten. Folkpartisternas bok
fyller därför ett visst syfte och kan rekommenderas till läsning av dem som är intresserade av dessa frågor. Någon fullträff är den
dock ej, och vad gäller försöken att göra ner
moderaterna kan den knappast kallas mer än
tavelträff.
ERIK ALM:
Höger om?
Höger om – Konservatism på villovägar
(Akademilitteratur 1982) är en skrift av sex
yngre folkpartister som granskar moderaterna och högervågen i Sverige. Skriften har
naturligtvis ett polemiskt syfte, men flera av
författarna är tillräckligt politiskt och ekonomiskt kunniga för att boken skall ha ett allmänt intresse. Till en del avslöjar den dock
mer om folkpartisternas sätt att tänka än om
moderaterna.
Skriften består av fem uppsatser. Först
kommer Andres Käärik med ”Kämpande
konservatism – om moderaternas idepolitik”. Efter en expose över konservatismens
historia kommer han till sin kärnpunkt: en
uppdelning av moderaterna i 7 enligt honom
inbördes kämpande grupper. Hans indelning
är dock konstig. Han skiljer på socialkonservativa, kulturkonservativa och traditionalister. En grupp, ” samlarna”, består inbördes
av två helt olika delar, och kännetecknas i
övrigt inte av sina politiska åsikter utan sina
åsikter om den praktiska politiska taktiken.
Han kommer dock fram till den viktiga motsättningen mellan konservativa och ”libertarianer··. Genom att definiera den senare
gruppen snävt får han den förra att överväga.
Samtidigt missar han en viktig indelning av
gruppen moderata.
För att kunna förutsäga moderaternas
ideologiska framtid bör man i stället göra följande indelning:
A) Den social- och kulturkonservativa
gruppen med lång högertradition. Denna
grupp har ofta en överklasstradition och
kombinerar ofta egenintresset med ett starkt
socialt engagement för de sämre ställda.
B) Den liberala gruppen. Detta är innevå-
narna i ” tillväxtens samhälle” traditionellt
borgerliga men inte förrän på senare tid moderata. Denna grupp är intresserad av sina
egna intressefrågor: Att få behålla sin villa
eller bostadsrätt och några pengar av sin inkomst efter skatt, samt att slippa att myndigheterna lägger sig i deras privata angelägenheter.
C) Gruppen konservativa utan överklasstraditioner. ofta från traditionellt socialdemokratiska miljöer. Här gäller konservatismen
familjepolitiken, skolpolitiken, rättsfrågorna
och de privata moralfrågorna. Här finns inte
grupp A:s socialengagement, åtminstone inte
med dem man anser vara mindre skötsamma.
Å andra sidan saknas intresset för höginkomsttagarnas marginalskatteproblem.
Sett på detta sätt, är grupp A stark bland de
moderata medlemmarna och än mer bland de
aktiva, medan grupp B och C dominerar
bland de moderata väljarna. Käärik anser att
det som håller ihop de moderata grupperna
främst är fiendskapen till socialdemokraterna. Han missar då en viktig positiv princip
som moderater; särskilt grupp B och C, kan
hålla ihop om att kämpa för: Kampen för de
skötsammas rätt. Moderaternas politik handlar allt mer om att försvara de skötsammas
intressen gentemot dem som missköter sig.
Då gruppen skötsamma är mycket stor, och
då den alltmer känner att den socialistiska
och mittenpolitiken ej tillvaratar dess intressen, och då alltfler inser att ett starkare stöd
till skötsamheten är nödvändigt för nationens
lyckliga fortlevnad, kan man nog förutspå
moderaterna fortsatta framgångar.
Den andra uppsatsen heter ” Att lita på –
om moderaternas intressepolitik” och är
skriven av Åke Wreden. Tyvärr avslöjar den
mer om folkpartiet än om moderaterna. Han
ser hela politiken i ett mycket kortsiktigt fördelningspolitiskt perspektiv, där alla åtgärder
som minskar de ekonomiska skillnaderna är
bra och alla andra är dåliga. Han nämner inte
med ett ord rättssäkerhetsaspekten på generalklausulen eller när en villaägare över en
natt förlorar 100000 kr på den underbara natten.
Uppsatsen innehåller dock vissa punkter
av intresse. Han visar hur sent det var moderaterna även i handling och ej enbart i ord
övergick till besparingspolitik. Han påvisar
vissa beslut, t ex generalklausulen, där moderaterna varit emot i ord men ej i handling.
Han kunde ha nämnt flera exempel, som bostadsanvisningslagen eller SIA-skolan. stutsatsen blir dock ändå den motsatta mot hans.
I de flesta frågor har moderaterna varit att lita
på. Moderaternas väljare är de som lättast
kan förutse hur deras parti kommer att ställa
sig i en praktisk beslutssituation. De vet vad
deras valsedel innebär.
Håkan Holmberg har skrivit om ”Från
adel till Adelsohn – om högern och histori- 482
en”. Han får fram vissa poänger vad gäller
moderaternas ställning till partiets tidiga historia men han tar i förvånande liten utsträckning fram det som borde vara intressantare:
Partiets lite tveksamma ställning till sin nyare
historia. Få partiledare torde tala så positivt
om moståndarnas tidigare ledare som Bohman har talat om Per Albin och inte förrän
helt nyligen har partiföreträdare vågat säga
offentligt att socialdemokraternas ATP-system är dåligt och att högerns dåvarande linje
var bättre. Om partiets ideologi är så fast och
konsekvent som man säger, borde det ha rätt
inte enbart i dag utan även för tio, tjugo,
trettio eller fyrtio år sedan och det borde
kunna tala om sin historia med större stolthet
än vad som nu sker.
Per Kraulis skriver om ”Hayek och Nozick – moderaternas nya ideologer” . Han
lyckas göra ner Nozick någorlunda, men det
är ganska poänglöst, då tämligen få moderater torde önska hans statslösa utopiska samhälle. Hayek lyckas Kraulis inte komma åt
med några tyngre argument. Det är intressant, eftersom Hayeks blandning av konservatism och liberalism ligger ganska nära de
mer ideologiskt kunniga moderatemas sätt
att tänka. Den intresserade hänvisas till
Hayeks ”The Constitution of Liberty”.
Richard Appelbom och Anders Johnson
skriver till sist om ”Thatcher och Reagan –
förebilder för moderater?” Även denna uppsats är lite uddlös. För den svenska debatten
torde Thatchers politik vara mer aktuell än
Reagans. Thatchers politik kännetecknas av
ett långsiktigt tänkande, och att redan nu
döma ut den är för tidigt, trots Storbritanniens stora arbetslöshetssiffror. Moderatema
torde dock inte efterapa Thatchers politik
okritiskt. De torde tvärtom försöka ta lärdom
av den för att avgöra hur man skall minska
inflationen utan att arbetslösheten stiger så
mycket som i Storbritannien. De måste dock
bestämma sig för en konkret politik och inte
bara göra som artikelförfattarna och konsta·
tera att det inte finns någon utarbetad politik
som samtidigt ger effektivitet, tillväxt och
rättvisa. Den som har ett politiskt ansvar
måste välja den långsiktigt minst dåliga konkreta lösningen på problemen, även om den
lösningen har brister.
Trots moderaternas stora framgångar under senare år har debatten om orsakerna tiO
dem och om det moderata partiets anatomi
och framtid varit liten. Folkpartisternas bok
fyller därför ett visst syfte och kan rekommenderas till läsning av dem som är intresserade av dessa frågor. Någon fullträff är den
dock ej, och vad gäller försöken att göra ner
moderaterna kan den knappast kallas mer än
tavelträff.