Arvid Fredborg; En marknadsekonomins veteran
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARVID FREDBORG:
En marknadsekonomins veteran
Under en tid när ännu keynesianismen var
mer eller mindre allenarådande och dess apologeter för det mesta inskränkte sig till att
lägga ut lärofaderns teser, fanns i Sverige en
man, som hade det moraliska modet att stå
for åsikten, att marknaden är överlägsen alla
dirigistiska system. Länge betraktades han
som en bisarr särling, som man kunde ignorera, även om en del av hans argument i osedvanlig grad irriterade keynesianerna. Hans
namn är Sven Rydenfelt, emeriterad universitetslektor i nationalekonomi vid Lunds universitet.
Men tiderna ändras som bekant och vi med
dem. Ute i världen hade redan under 1940-
talet röster höjts, som allt skarpare kritiserade vad man kunde kalla för neo-keynesianismen, dvs inte blott den avlidne lord
Keynes’ ideer utan också den tolkning av
dessa, som läJjungar till honom producerat
under efterkrigstiden (och som säkerligen
skulle ha kommit mästaren att vända sig i sin
grav). Det var den liberala nationalekonomins nestor, professor Ludwig von Mieses,
det var Hayek, Roepke, Rustow och
Schmölders samt unga professorer vid Chicagos universitet, däribland en man vid namn
Milton Friedman. De dirigistiska politikernas
tilltagande svårighet gav kritikerna alltmer
vind i seglen. Det lade grunden till neo-liberalismens starka frammarsch under 1960-,
1970- och 1980-talet.
Men låt oss återgå till Sverige. Även där
började man mer och mer inse, att man
överskattat statens förmåga att styra den
ekonomiska utvecklingen genom underbalansering av de offentliga budgeterna och
”transfereringar” i avsikt att öka efterfrågan.
Dr Rydenfelt blev efterhand inte längre en
ropandes röst i öknen. Han kom i stället att
mer eller mindre representera ”huvudströmmen” av ekonomiskt tänkande för att översätta ett amerikanskt uttryck. Marknadsekonomin gjorde till och med erövringar bland
nationalekonomer, som hittills eller alltjämt
räknats till socialdemokratin.
Det senaste utslaget av dr Rydenfelts flitiga
penna är en studie i socialismens kris i tolv
totaliära stater med tyngdvikt på dessas totala misslyckande på jordbrukets område.
Biinder – mat – socialism (Liber förlag) inledes med några synpunkter på företagarmiljö och kris. Men dess tyngdpunkt är betraktelsen av utvecklingen i tolv socialistiska
stater. Den är i och för sig väl känd men
förtjänar att ständigt läsas på nytt. Ryssland
tom 1913 en av världens kornbodar, har som
bekant ständigt tvingats att importera gigantiska mängder av spannmål. Dr Rydenfelt på-
pekar att under de tretton åren 1970-82 ej
mindre än sju var missväxtår, och att den
sammanlagda importen av säd till Sovjetunionen under denna tid överstigit 300 miljoner
ton. Men en granskning av siffrorna visar,
menar författaren, att ingen som helst import
skulle ha behövts. ”Inte ens ett exceptionellt
stort svinn till följd av slarv och bristfälliga
transport- och lagringsmöjligheter kan förklara dessa siffror. För att undgå kritik – för att
inte tala om repressalier oc.h straff – frestas
tydligen många av jordbrukets ledare rapportera skördevolymer som är bättre än verklighetens. Av allt att döma innehåller ryska
skörderapporter en hel del luft”. Detta är
säkerligen en riktig tolkning. Men större delen av förklaringen torde ha varit ett gigantiskt svinn. Det är ett välkänt faktum att lagringen i Sovjetunionen lämnar mycket övrigt
att önska. Miljoner ton förfares genom
olämpliga utrymmen, brist på ventilation, råttor etc. Härtill kommer stölder ur statliga
förråd . Det förefaller, som inte ens den militära lagringen av reservförråd skulle vara tillfredsställande.
Men den ryska jordbrukskrisen beror som
bekant framför allt på grundläggande fel i systemet, med andra ord dess kollektivisering av
jordbruket. Resultatet är att 23 % av Sovjetunionens arbetskraft sysselsätts i jordbruket
för att producera två tredjedelar av landets
livsmedelsbehov, medan i Sverige och USA
3 l/2% av den totala arbetskraften producerar överskott! Dessbättre för makthavarna
i Moskva har de själva dock tvingats medge
en viss enskild verksamhet, de s k ”private
plots”. Författaren påpekar att dessa ännu
1980 svarade för 27 % av den totala livsmedelsproduktionen. Enligt den några år tidigare publicerade statistiken levererade de enskilda jordbruken 31 % av allt kött och fläsk,
samma siffra för mjölk, 39% av alla ägg, 34 %
av alla grönsaker och ej mindre är 59 % av all
j
484
såld potatis.
Att jordbrukskrisen är Sovjetunionens
Akilles-häl är ställt utom allt tvivel. Hur
länge skall det dröja, innan makthavarna nödgas erkänna att socialism och jordbruk inte
går ihop? Författaren citerar med rätta det
dåvarande statsrådet Per Edvin Sköld, som
1953 sade: ”staten är icke lämplig som jordbrukare. Jordbruk är en utomordentligt
svårskött näring”. Till detta skulle man
snabbt vilja tillägga, attjordbruket inte är den
enda svårskötta näringen utan att staten
överhuvudtaget principiellt är olämplig som
företagare .
Men jordbrukskrisen är om möjligt ännu
värre i det största satellitlandet – Polen.
Framställningen följs här av en kort exkurs
om mat och priser i ett marknadssystem, som
borde införlivas med undervisningsmaterielen i svenska skolor.
Rydenfelt går också igenom utvecklingen i
en rad andra länder med socialiserad ekonomi. Han slutar med Tanzania och Kuba. Det
förstnämnda landet, som numera mottager
mera pengar i svenskt bistånd än något annat
land, har den tvivelaktiga äran av att ha Afrikas sämsta förvaltning. Rydenfelt citerar någELISABET HOLM:
Att vara förvaltningschef.
Av titeln på professorns vid Nordiska Hälsovårdshögskolan i Göteborg, Edgar Borgenhammars, senaste bok – Leda lagom . Om
ledarskap i kommuner och landsting (Liber
förlag) skulle man kunna förledas tro att den
handlar om det politiska ledarskapet i kommuner och landsting. Så är dock inte fallet.
Boken handlar om att vara förvaltningschef i
kommunal tjänst. De problemställningar som
därmed tas upp blir inte mindre intressanta
därav.
Vad är då ledarskap? Edgar Borgenhammar ger svaret: ” Det är att svara för att uppgiften klaras av, med organisation och kommunikation. med planering och uppföljning.
ra ord av den socialdemokratiske nationalekonomen Carl Hamilton: ”De offentliga organ som i Tanzania och andra länder har monopol på prissättning och handel med jordbruksvaror har vuxit ut till stora, extremt
ineffektiva och därmed kostsamma byråkratier som i praktiken parasiterar på landsbygdsbefolkningen. Sverige har här ett stort ansvar
eftersom vi inte bara bejakat den proklamerade politiken utan även hyllat den som framåtsyftande”. Mycket skulle vara att tillägga om
detta. Ur svensk synvinkel skulle det räcka
med att konstatera att sällan har så mycket
pengar förslösats till ingen nytta.
Dr Rydenfelts bok stimulerar måhända tiD
gensägelse på en eller annan punkt. Man saknar till exempel tillräckligt med hänvisningar
till att agrarpolitiken också i de icke-socialistiska staterna är tyngd av restriktioner och
konkurrensbegränsningar. Dispositionen är
också något orolig. Ett eller annat av de talrika citaten från ekonomiska klassiker hade
kunnat strykas. Men det är bagateller jämfört
med den omständigheten, att författaren fån
fram ett viktigt budskap, som bör notera av
alla i en kritisk tid.
med val av medel och metoder och med engagemang av medarbetare.” Enkelt? Ack, nej.
blindskären är förvisso många.
I en tid då resurserna krymper, då diskussionen om den offentliga sektorns effektivitet
eller brist på effektivitet pågår för fullt är den
som svarar för ledningen i en utsatt position,
men samtidigt också den som med skicklighet
och omdöme skall kunna gjuta olja på vå-
gorna.
Ledarskap har att göra med syn ätt och
människouppfattning, menar Borgenhammar. Ledarskapet kan utvecklas men det krä-
ver insikt om att egennytta och oegennytta är
genuina mänskliga egenskaper och viktiga
En marknadsekonomins veteran
Under en tid när ännu keynesianismen var
mer eller mindre allenarådande och dess apologeter för det mesta inskränkte sig till att
lägga ut lärofaderns teser, fanns i Sverige en
man, som hade det moraliska modet att stå
for åsikten, att marknaden är överlägsen alla
dirigistiska system. Länge betraktades han
som en bisarr särling, som man kunde ignorera, även om en del av hans argument i osedvanlig grad irriterade keynesianerna. Hans
namn är Sven Rydenfelt, emeriterad universitetslektor i nationalekonomi vid Lunds universitet.
Men tiderna ändras som bekant och vi med
dem. Ute i världen hade redan under 1940-
talet röster höjts, som allt skarpare kritiserade vad man kunde kalla för neo-keynesianismen, dvs inte blott den avlidne lord
Keynes’ ideer utan också den tolkning av
dessa, som läJjungar till honom producerat
under efterkrigstiden (och som säkerligen
skulle ha kommit mästaren att vända sig i sin
grav). Det var den liberala nationalekonomins nestor, professor Ludwig von Mieses,
det var Hayek, Roepke, Rustow och
Schmölders samt unga professorer vid Chicagos universitet, däribland en man vid namn
Milton Friedman. De dirigistiska politikernas
tilltagande svårighet gav kritikerna alltmer
vind i seglen. Det lade grunden till neo-liberalismens starka frammarsch under 1960-,
1970- och 1980-talet.
Men låt oss återgå till Sverige. Även där
började man mer och mer inse, att man
överskattat statens förmåga att styra den
ekonomiska utvecklingen genom underbalansering av de offentliga budgeterna och
”transfereringar” i avsikt att öka efterfrågan.
Dr Rydenfelt blev efterhand inte längre en
ropandes röst i öknen. Han kom i stället att
mer eller mindre representera ”huvudströmmen” av ekonomiskt tänkande för att översätta ett amerikanskt uttryck. Marknadsekonomin gjorde till och med erövringar bland
nationalekonomer, som hittills eller alltjämt
räknats till socialdemokratin.
Det senaste utslaget av dr Rydenfelts flitiga
penna är en studie i socialismens kris i tolv
totaliära stater med tyngdvikt på dessas totala misslyckande på jordbrukets område.
Biinder – mat – socialism (Liber förlag) inledes med några synpunkter på företagarmiljö och kris. Men dess tyngdpunkt är betraktelsen av utvecklingen i tolv socialistiska
stater. Den är i och för sig väl känd men
förtjänar att ständigt läsas på nytt. Ryssland
tom 1913 en av världens kornbodar, har som
bekant ständigt tvingats att importera gigantiska mängder av spannmål. Dr Rydenfelt på-
pekar att under de tretton åren 1970-82 ej
mindre än sju var missväxtår, och att den
sammanlagda importen av säd till Sovjetunionen under denna tid överstigit 300 miljoner
ton. Men en granskning av siffrorna visar,
menar författaren, att ingen som helst import
skulle ha behövts. ”Inte ens ett exceptionellt
stort svinn till följd av slarv och bristfälliga
transport- och lagringsmöjligheter kan förklara dessa siffror. För att undgå kritik – för att
inte tala om repressalier oc.h straff – frestas
tydligen många av jordbrukets ledare rapportera skördevolymer som är bättre än verklighetens. Av allt att döma innehåller ryska
skörderapporter en hel del luft”. Detta är
säkerligen en riktig tolkning. Men större delen av förklaringen torde ha varit ett gigantiskt svinn. Det är ett välkänt faktum att lagringen i Sovjetunionen lämnar mycket övrigt
att önska. Miljoner ton förfares genom
olämpliga utrymmen, brist på ventilation, råttor etc. Härtill kommer stölder ur statliga
förråd . Det förefaller, som inte ens den militära lagringen av reservförråd skulle vara tillfredsställande.
Men den ryska jordbrukskrisen beror som
bekant framför allt på grundläggande fel i systemet, med andra ord dess kollektivisering av
jordbruket. Resultatet är att 23 % av Sovjetunionens arbetskraft sysselsätts i jordbruket
för att producera två tredjedelar av landets
livsmedelsbehov, medan i Sverige och USA
3 l/2% av den totala arbetskraften producerar överskott! Dessbättre för makthavarna
i Moskva har de själva dock tvingats medge
en viss enskild verksamhet, de s k ”private
plots”. Författaren påpekar att dessa ännu
1980 svarade för 27 % av den totala livsmedelsproduktionen. Enligt den några år tidigare publicerade statistiken levererade de enskilda jordbruken 31 % av allt kött och fläsk,
samma siffra för mjölk, 39% av alla ägg, 34 %
av alla grönsaker och ej mindre är 59 % av all
j
484
såld potatis.
Att jordbrukskrisen är Sovjetunionens
Akilles-häl är ställt utom allt tvivel. Hur
länge skall det dröja, innan makthavarna nödgas erkänna att socialism och jordbruk inte
går ihop? Författaren citerar med rätta det
dåvarande statsrådet Per Edvin Sköld, som
1953 sade: ”staten är icke lämplig som jordbrukare. Jordbruk är en utomordentligt
svårskött näring”. Till detta skulle man
snabbt vilja tillägga, attjordbruket inte är den
enda svårskötta näringen utan att staten
överhuvudtaget principiellt är olämplig som
företagare .
Men jordbrukskrisen är om möjligt ännu
värre i det största satellitlandet – Polen.
Framställningen följs här av en kort exkurs
om mat och priser i ett marknadssystem, som
borde införlivas med undervisningsmaterielen i svenska skolor.
Rydenfelt går också igenom utvecklingen i
en rad andra länder med socialiserad ekonomi. Han slutar med Tanzania och Kuba. Det
förstnämnda landet, som numera mottager
mera pengar i svenskt bistånd än något annat
land, har den tvivelaktiga äran av att ha Afrikas sämsta förvaltning. Rydenfelt citerar någELISABET HOLM:
Att vara förvaltningschef.
Av titeln på professorns vid Nordiska Hälsovårdshögskolan i Göteborg, Edgar Borgenhammars, senaste bok – Leda lagom . Om
ledarskap i kommuner och landsting (Liber
förlag) skulle man kunna förledas tro att den
handlar om det politiska ledarskapet i kommuner och landsting. Så är dock inte fallet.
Boken handlar om att vara förvaltningschef i
kommunal tjänst. De problemställningar som
därmed tas upp blir inte mindre intressanta
därav.
Vad är då ledarskap? Edgar Borgenhammar ger svaret: ” Det är att svara för att uppgiften klaras av, med organisation och kommunikation. med planering och uppföljning.
ra ord av den socialdemokratiske nationalekonomen Carl Hamilton: ”De offentliga organ som i Tanzania och andra länder har monopol på prissättning och handel med jordbruksvaror har vuxit ut till stora, extremt
ineffektiva och därmed kostsamma byråkratier som i praktiken parasiterar på landsbygdsbefolkningen. Sverige har här ett stort ansvar
eftersom vi inte bara bejakat den proklamerade politiken utan även hyllat den som framåtsyftande”. Mycket skulle vara att tillägga om
detta. Ur svensk synvinkel skulle det räcka
med att konstatera att sällan har så mycket
pengar förslösats till ingen nytta.
Dr Rydenfelts bok stimulerar måhända tiD
gensägelse på en eller annan punkt. Man saknar till exempel tillräckligt med hänvisningar
till att agrarpolitiken också i de icke-socialistiska staterna är tyngd av restriktioner och
konkurrensbegränsningar. Dispositionen är
också något orolig. Ett eller annat av de talrika citaten från ekonomiska klassiker hade
kunnat strykas. Men det är bagateller jämfört
med den omständigheten, att författaren fån
fram ett viktigt budskap, som bör notera av
alla i en kritisk tid.
med val av medel och metoder och med engagemang av medarbetare.” Enkelt? Ack, nej.
blindskären är förvisso många.
I en tid då resurserna krymper, då diskussionen om den offentliga sektorns effektivitet
eller brist på effektivitet pågår för fullt är den
som svarar för ledningen i en utsatt position,
men samtidigt också den som med skicklighet
och omdöme skall kunna gjuta olja på vå-
gorna.
Ledarskap har att göra med syn ätt och
människouppfattning, menar Borgenhammar. Ledarskapet kan utvecklas men det krä-
ver insikt om att egennytta och oegennytta är
genuina mänskliga egenskaper och viktiga