Ledare; Kraftmätningen

Kraftmätningen
Moderaternas programarbete kommer
lämpligt i tiden. Det kan visserligen vara
svårt för ett parti att i brytningstider enas
om nya politiska handlingslinjer, men
det måste också vara en stimulerande
uppgift för ett parti på frammarsch. Moderata Samlingspartiet har också tillräckligt mycket erfarenhet av regeringsarbetet för att veta vilka krav som måste
ställas på politiken under kommande år
och de begränsningar som finns av institutionell och psykologisk karaktär för att
uppnå önskvärda resultat. Samtidigt är
moderaterna i överraskande liten utsträckning hämmade av dessa erfarenheter. I regeringsställning bevarades och
utvecklades en hälsosam oppositionslusta. Samhällskritiken fördjupades i
stället för att förkvävas. Tvärtemot det
som skett inom socialdemokratin.
Betydligt mindre uppmärksammade
än moderaternas programarbete har de
förberedelser blivit som nu görs i Ingvar
Carlssons kansli för att inför nästa års
partikongress ge det socialdemokratiska
partiet en ny plattform. Det är ·symptomatiskt att de två ledande partierna anpassar nu sina program till den dramatiska förändring av de politiska förutsättningarna som den ekonomiska krisen innebär. Valet 1985 blir en kraftmätning
som sannolikt avgör inriktningen av
svensk politik under resten av detta århundrade.
Moderaternas utgångsläge inför denna
kraftmätning är utan tvivel bättre än socialdemokraternas. Efter en unik serie
framgångsval och en spännande ideutveckling har moderaterna etablerat sig
inte bara som det ledande ickesocialistiska alternativet utan också på allvar
tagit upp striden med socialdemokraterna om vem det är som har störst förutsättningar att med erforderlig kompetens
föra Sverige ur krisen. Det är från en
offensiv position som moderaterna bedriver sitt programarbete. Den ekonomiska utvecklingen talar entydigt till fördel för moderata lösningar också på andra områden än inom den ekonomiska politiken. Moderaternas betoning av sitt liberala idearv har gett deras sympatisörer
något att hoppas på i kontrast med den
stelbenta kollektivismens trista, av förbud och påbud präglade, samhälle.
Parallellt med detta har moderaterna
lyft fram en rad sakfrågor där inspirationen kunnat hämtas i den konservativa
traditionen. Moderata Samlingspartiet är
sedan länge ensamma om att försvara
bildningsidealet i skolan. starkare än
andra betonar moderaterna utbildningsoch forskningsväsendets viktigaste uppgift – att förmedla kunskaper och erövra
nya insikter. Rättstryggheten har länge
varit en av partiets paradfrågor som på
senare år getts en ny dimension när medborgarnas rättssäkerhet gentemot det offentliga tilldragit sig moderaternas särskilda intresse.
l det nya programförslaget återfinns
också en moderniserad variant av socialkonservatism. Den liberala idetraditionens starka försvar för pluralism växer
samman med konservatismens betoning
av familjen och det enskilda ansvarsta·
gandets betydelse för medborgarnas
trygghet. Förekomsten av många skyddsnät anser moderaterna vara mer ändamålsenlig än en aldrig så sofistikerad social och politisk ingenjörskonst med uppgift att skapa ett enda offentligt skyddsnät.
Den fusion som Moderata Samlings·
partiet fullföljt under 1970-talet mellan
västerlandets två mest tongivande ideströmningar utgör en nödvändig förutsättning för att det skall vara möjligt att
överta socialdemokratins problemformuleringsprivilegium. Politiskt har moderaterna genom att flytta fram sina positioner och få mellanpartierna att i vä-
sentliga stycken acceptera moderata utgångspunkter lyckats skapa något av ett
tvåpartisystem, därtill givetvis hjälpt av
införandet av enkammarriksdagen. Men
aldrig så förmånliga institutionella förutsättningar hade varit otillräckliga om inte
något av de borgerliga partierna hade
förmått förena det bästa, och för Sveriges nuvarande situation mest relevanta, i
liberala och konservativa ideer.
Motståndarna inom det socialistiska
lägret är med viss rätt skakade över den
vitalisering av hela borgerligheten som
moderaterna lyckats åstadkomma. Efter
sex minst sagt svåra år i regering borde
de borgerliga partiernas moral vara i botten. Istället är det socialdemokraterna
som tvingas åse hur partimoralen fräts
sönder, medan moderater med glatt mod
gripit sig an uppgiften att formulera en
politik där de negativa erfarenheterna
från tiden efter 1976 blir en källa till in- 491
spiration istället för till missmod.
Debatten i Expressen om vem som
ställer 1980-talets frågor och i Svenska
Dagbladet är belysande för vänsterns dilemma. I Expressen ger vänstern upp
sina anspråk på att formulera de rätta
problemen. l SvD vädjar ett antal vänsterdebattörer till en gamla tiders kollektivism då med konservativa förtecken
men med likartade anspråk på individens
underkastelse under gruppen som vänstern ställt under 1970-talet. Det är också
ett intressant tidens tecken att socialister
inte längre vågar motivera sina konkreta
förslag med de egna ideerna och den
egna samhällsanalysen utan t o m upphöjt Arvid Lindman och Adam Smith!
till förespråkare för vänsterns ståndpunkter.
Denna diskussion bör Moderata Samlingspartiet med tillförsikt överlåta åt
vänstern. En med konservativa ideal
synnerligen välutrustad finlandssvensk
professor brukade kritisera en del släktingar för att de ”alltför gärna klättrade i
sina egna stamträd”. Det gäller också för
politiker. Partier skiljer sig från sekter
såtillvida att medan de senare slåss om
arvet kämpar de förra om framtiden.