Erik Anners; Demokratin och rättsstaten
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
kratin och rättsstaten
i rättshistoria, Erik Anners,
den socialdemokratiska
hårt och i synnerhet
att införa solidariskt
..v .••ru nvllr mellan makar
inomfamiljen. Kollektivt
skatteansvar,
”’”n”<”””r med godtycket i
och skatteuttag till – och över
111111·mr>Pn.~ gräns är oförenliga
rättsstat och undergräver
demokratin.
”Det kan övervägas att införa solidariskt betalningsansvar mellan makar alternativt inom familjen för skatter och
avgifter.”
(Socialdemokraten Harald Fälth i Svenska Dagbladets ”Brännpunkt” 15/12
1981.)
Upphovsmannen till detta horribla förslag är inte vem som helst på socialdemokratisk sida. Harald Fälth är utredningssekreterare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen, och han tillhörde
den ”expertgrupp” som utarbetade det
aktuella skatteförslaget.
Efter ett eventuellt (högst eventuellt,
må vi hoppas) socialdemokratiskt maktövertagande i höst tillhör han den krets
av politiker, som kan antagas göra en
snabb karriär och få stort inflytande.
Han är en av de tyvärr ganska många
radikala socialister inom den svenska socialdemokratin som i sin åskådning närmast påminner om Tony Benns meningsfränder inom Labours vänsterflygel. Ur
det uttalande av Fälth, som citerats
ovan, blåser en kall fläkt från Östeuropa.
Det är inte svårt att föreställa sig vad den
andans barn kan hitta på om de skulle få i
sina händer den samlade politiska och
ekonomiska makt, som skulle följa med
systemet med fackföreningsfonderna.
Ty Fälths förslag innefattar inte bara
solidariskt familjeansvar för skatt utan
även kollektiv bestraffning av familjen
som helhet vid skattebrott. ”Avgifterna” vid tex vårdslös deklaration är
bara en hövligare beteckning på vad som
tidigare med sitt rätta namn kallades
böter. Egentligen är ”avgifterna” ekonomiska straff. Man kan då fråga sig hur
långt Fälth vill gå i denna socialistiska
bestraffningsprincip, där familjen i sin
130
helhet skall fungera som gisslan gentemot statsmakten. skatterättsligt och socialrättsligt behandlas numera ogifta
samboende i en mångfald hänseenden på
samma sätt. Skall de också föras in under det solidariska betalnings- och avgiftsansvaret?
Är det hopplöst att erinra Fälth och
hans meningsfränder om några rader i
det diktverk, Fänrik Ståls sägner, som
nyligen av österifrån inspirerade krafter
parodierats i form av en s k musical. I
”Landshövdingen” säger den svenska
ämbetsmannen till den ryske generalen:
”Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd;
er härskare har lovat vörda den,
den vädjar till hans stöd.
I den, sen sekler ren, det stadgat stått:
att, bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen böter ej för hustruns brott,
ej hustrun för sin mans.”
Att detta är principer, som måste hållas heliga i en demokratisk rättsstat –
vad brottet sedan än gäller – tycks Fälth
inte förstå. När han inte kan se någon
möjlighet att med vanliga skatterättsliga
regler driva igenom den extrema ekonomiska utjämning, som fortfarande är socialdemokratins huvudsyfte i skattepolitiken, skriker han på polis och straff
”utan förbarmande” .
Generalklausulen
Man förstår då hans förtrytelse över att
den nu gällande generalklausulen redan
har ”visat sig oanvändbar”. Det är nämligen så illa att ”i samtliga de ärenden om
förhandsbesked som riksskatteverket
hittills har prövat har man förklarat att
klausulen inte varit tillämplig” .
Nu kan man- med någon .,r..””’””’-
objektivitet – också tolka detta
klausulen egentligen varit
länge man vill hålla sig inom ·
ram. Kanske förhåller det sig så
terst få skattebetalare manipulerar
rättsliga skenkonstruktioner, och
sådana konstruktioner någon
vänds sker det i regel i s
straffbara förfaranden dvs ””’”·•nv•..
dena kommer i bakgrunden.
För att hjälpa Fälth på traven i
bekymmer över den oanvändbara
ralklausulen ges här ett förslag
socialistisk generalklausul: ”Vade
handling ägnad att ge den
lägre skatt än vad ..· ’o””u’·”””””
ser skäligt skall förklaras ogiltig”.
Därmed skulle medborgarna ·
baka till den undersåtliga nivå, där
och 1700-talens s k politi(
höll dem. Parallellen med modem
listisk skatterätt och
1600-talets envåldsstat blir än
man erinrar sig att enligt lvv,,-,a,.,,.,
terättsliga åskådning skulle
den endast få behålla så mycket
dens avkastning att det räckte
torftig försötjning för honom ocb
familj.
Vi kanske kommer tillbaka dit
För några år sedan framfördes
cialdemokratiskt håll den
grundprincipen för skatterätten
vara att all inkomst egentligen
det allmänna och att vad den
ge fick behålla rätteligen var ett
vande från det allmänna om ·
personliga utgifter. Eftersom
mokraterna proklamerat att de
taga oss ur den nuvarande krisen
höjda skatter är det inte otroligt
socialistiska principskattepolitikens områden.
straff- och skatteanmed godtycket i
och skatteuttag till (och över)
gräns är oförenliga med
och undergräver därmed deFolkstyret måste bygga på
frivilliga och spontana logentemot det allmänna. Med
som huvudprincip kan demokrafungera. Då förvandlas medborundersåte – och reagerar däratt socialdemokraterna
en gång starka och levande
för demokratins ideal och förutinte har förstått hur illa den
rättsstaten och därmed den
demokratins förmåga att fongegenom deras skattepolitik.
än märkligare att mellanpartierna
l svek den sedan länge gemenborgerliga synen på skattepolitikapitulerade för de socialdemokraven – och detta sedan man
enats inom den dåvaän att riskera att en riktig
revs upp av socialdemokraterna
eventuell valseger för dem. Men
just sådant som väljarna med valringande i öronen och ”fribrev”
i händerna betraktar
13 1
som politisk feghet och trolöshet. Respekten för demokratin förutsätter respekt för politikerna – något som mellanpartierna redan fått demonstrerat i
SIFO-mätningarna och torde få känna av
på allvar i valresultatet i höst.
Orsaken till den djupa indignationen
mot mellanpartierna är helt enkelt att ett
så uppenbart svek av vallöften, som givits i så kategorisk form, kränker rättssä-
kerheten. Ty denna är intet annat än
möjligheten att planera och handla på
säker grundval av rättsregler, som man
kan lita på kommer att gälla. Utan denna
säkra grundval blir människorna rådvilla
och känner sig hjälplösa.
Beskattningen av villor
Budgetministern Rolf Wirten försäkrade
visserligen förra våren att ”bara de”
som hade avdragsräntor på sina villor på
nivån 60 000:- kronor och däröver skulle drabbas av skattehöjningar. Längre
sträckte sig alltså inte fribrevet – fast
det stod det ingenting om i dess text.
Dessutom var det ju relativt få som kunde beröras – några 10000-tal personer,
talades det om från regeringshåll. Därom
vet vi emellertid ingenting förrän ”reformen” är klar i alla sina detaljer och finansieringsfrågan löst. Och även om de
diskriminerades antal skulle stanna vid
40 000-50 000 gör det inte trolösheten
mot väljarna mindre. Wirtens försvar på
den punkten påminner snarast om historien om inbrottstjuven, som bad domaren, när straffet skulle bestämmas, att
tänka på hur litet han stulit, när han kunde ha tagit så mycket mera.
Inte heller är försvaret, att det rör sig
om människor som utnyttjat avdragsrät- 132
ten på ett sätt, som egentligen innebär ett
missbruk, hållbart. Rättsregler är gällande rätt, och även noll-taxeraren håller sig
inom ramen för rättsordningen, när han
utnyttjar avdragsrätten. Att denna rätt
ibland haft orimligt fördelaktiga konsekvenser är inte hans utan statsmakternas
fel. De har inte velat eller kunnat vara
tillräckligt förutseende och handlingskraftiga beträffande skatteprogressivitetens och inflationens samlade effekt.
I debatten kring avdragsreglerna har
också antytts från regeringens (och givetvis från socialdemokraternas sida) att
de som skaffat sig så stora villaränteavdrag som 50 000-60 000 kronor och däröver verkligen får skylla sig själva, när
de tagit på sig så höga utgifter. Om de
inte kan misstänkliggöras för dålig moral, så har de åtminstone visat dåligt omdöme.
Därmed är man inne på frågan vilka
som hamnar i den halverade avdragsrättens rävsax. Industridirektörer och storgodsägare? Näppeligen! Har de kapital
och kan betala räntorna med s k notariatlån drabbas de inte alls. Det typiska fallet är snarare de båda högskoleutbildade
makarna, som till varje pris måst skaffa
sig en bostad i en region, där de båda
kunnat få arbete som någorlunda motsvarar deras specialutbildning, dvs oftast
i våra storstadsområden. Men lägenheter
finns inte att få – har man inget att byta
med måste man köpa villa. Sedan början
av 1970-talet har villorna stigit våldsamt i
pris, och räntorna har blivit oerhört betungande. De båda makar vi här
på har måst bestämma sig:
dyr villa i en storstadsförort och
jobb eller billigare bostad på en
ort och sämre jobb. Eftersom de
som sagt, hade högskoleutbildni
därmed behovet att flytta och
till de rätta arbetsuppgifterna. De
under senare år kunnat taga med
eventuell realisationsvinst på en
en ny villa allt efter som de
sina yrken och flyttat inom
gionen. Men nu sitter de där med
på, säg 40000-6000
väntar med andan i halsen på hur
skatteproposition skall se ut i
hur den skall finansieras (blir det
högre oljeskatt?) liksom, på
hur räntan skall utvecklas, hur
tionen blir etc. På detta hänger
ekonomiska existens. Skall de
att förr eller senare sälja villan
ruinerande förlust, kanske flytta
gionen och söka sämre jobb
nanstans?
En sak vet de. Till skillnad
får de ingen skattesänkning! De
rentav tycker att de inte har ·
bli behandlade på det sättet. De
så ha rätt att tycka att i en ·
inte politiken bedrivas så att
derliga och hårt arbetande
skall tillfogas psykiska lidanden i
på att konsekvenserna av ”en
natt” så småningom skall taga
definitiva rättsregler, som man
nera efter.
K
i rättshistoria, Erik Anners,
den socialdemokratiska
hårt och i synnerhet
att införa solidariskt
..v .••ru nvllr mellan makar
inomfamiljen. Kollektivt
skatteansvar,
”’”n”<”””r med godtycket i
och skatteuttag till – och över
111111·mr>Pn.~ gräns är oförenliga
rättsstat och undergräver
demokratin.
”Det kan övervägas att införa solidariskt betalningsansvar mellan makar alternativt inom familjen för skatter och
avgifter.”
(Socialdemokraten Harald Fälth i Svenska Dagbladets ”Brännpunkt” 15/12
1981.)
Upphovsmannen till detta horribla förslag är inte vem som helst på socialdemokratisk sida. Harald Fälth är utredningssekreterare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen, och han tillhörde
den ”expertgrupp” som utarbetade det
aktuella skatteförslaget.
Efter ett eventuellt (högst eventuellt,
må vi hoppas) socialdemokratiskt maktövertagande i höst tillhör han den krets
av politiker, som kan antagas göra en
snabb karriär och få stort inflytande.
Han är en av de tyvärr ganska många
radikala socialister inom den svenska socialdemokratin som i sin åskådning närmast påminner om Tony Benns meningsfränder inom Labours vänsterflygel. Ur
det uttalande av Fälth, som citerats
ovan, blåser en kall fläkt från Östeuropa.
Det är inte svårt att föreställa sig vad den
andans barn kan hitta på om de skulle få i
sina händer den samlade politiska och
ekonomiska makt, som skulle följa med
systemet med fackföreningsfonderna.
Ty Fälths förslag innefattar inte bara
solidariskt familjeansvar för skatt utan
även kollektiv bestraffning av familjen
som helhet vid skattebrott. ”Avgifterna” vid tex vårdslös deklaration är
bara en hövligare beteckning på vad som
tidigare med sitt rätta namn kallades
böter. Egentligen är ”avgifterna” ekonomiska straff. Man kan då fråga sig hur
långt Fälth vill gå i denna socialistiska
bestraffningsprincip, där familjen i sin
130
helhet skall fungera som gisslan gentemot statsmakten. skatterättsligt och socialrättsligt behandlas numera ogifta
samboende i en mångfald hänseenden på
samma sätt. Skall de också föras in under det solidariska betalnings- och avgiftsansvaret?
Är det hopplöst att erinra Fälth och
hans meningsfränder om några rader i
det diktverk, Fänrik Ståls sägner, som
nyligen av österifrån inspirerade krafter
parodierats i form av en s k musical. I
”Landshövdingen” säger den svenska
ämbetsmannen till den ryske generalen:
”Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd;
er härskare har lovat vörda den,
den vädjar till hans stöd.
I den, sen sekler ren, det stadgat stått:
att, bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen böter ej för hustruns brott,
ej hustrun för sin mans.”
Att detta är principer, som måste hållas heliga i en demokratisk rättsstat –
vad brottet sedan än gäller – tycks Fälth
inte förstå. När han inte kan se någon
möjlighet att med vanliga skatterättsliga
regler driva igenom den extrema ekonomiska utjämning, som fortfarande är socialdemokratins huvudsyfte i skattepolitiken, skriker han på polis och straff
”utan förbarmande” .
Generalklausulen
Man förstår då hans förtrytelse över att
den nu gällande generalklausulen redan
har ”visat sig oanvändbar”. Det är nämligen så illa att ”i samtliga de ärenden om
förhandsbesked som riksskatteverket
hittills har prövat har man förklarat att
klausulen inte varit tillämplig” .
Nu kan man- med någon .,r..””’””’-
objektivitet – också tolka detta
klausulen egentligen varit
länge man vill hålla sig inom ·
ram. Kanske förhåller det sig så
terst få skattebetalare manipulerar
rättsliga skenkonstruktioner, och
sådana konstruktioner någon
vänds sker det i regel i s
straffbara förfaranden dvs ””’”·•nv•..
dena kommer i bakgrunden.
För att hjälpa Fälth på traven i
bekymmer över den oanvändbara
ralklausulen ges här ett förslag
socialistisk generalklausul: ”Vade
handling ägnad att ge den
lägre skatt än vad ..· ’o””u’·”””””
ser skäligt skall förklaras ogiltig”.
Därmed skulle medborgarna ·
baka till den undersåtliga nivå, där
och 1700-talens s k politi(
höll dem. Parallellen med modem
listisk skatterätt och
1600-talets envåldsstat blir än
man erinrar sig att enligt lvv,,-,a,.,,.,
terättsliga åskådning skulle
den endast få behålla så mycket
dens avkastning att det räckte
torftig försötjning för honom ocb
familj.
Vi kanske kommer tillbaka dit
För några år sedan framfördes
cialdemokratiskt håll den
grundprincipen för skatterätten
vara att all inkomst egentligen
det allmänna och att vad den
ge fick behålla rätteligen var ett
vande från det allmänna om ·
personliga utgifter. Eftersom
mokraterna proklamerat att de
taga oss ur den nuvarande krisen
höjda skatter är det inte otroligt
socialistiska principskattepolitikens områden.
straff- och skatteanmed godtycket i
och skatteuttag till (och över)
gräns är oförenliga med
och undergräver därmed deFolkstyret måste bygga på
frivilliga och spontana logentemot det allmänna. Med
som huvudprincip kan demokrafungera. Då förvandlas medborundersåte – och reagerar däratt socialdemokraterna
en gång starka och levande
för demokratins ideal och förutinte har förstått hur illa den
rättsstaten och därmed den
demokratins förmåga att fongegenom deras skattepolitik.
än märkligare att mellanpartierna
l svek den sedan länge gemenborgerliga synen på skattepolitikapitulerade för de socialdemokraven – och detta sedan man
enats inom den dåvaän att riskera att en riktig
revs upp av socialdemokraterna
eventuell valseger för dem. Men
just sådant som väljarna med valringande i öronen och ”fribrev”
i händerna betraktar
13 1
som politisk feghet och trolöshet. Respekten för demokratin förutsätter respekt för politikerna – något som mellanpartierna redan fått demonstrerat i
SIFO-mätningarna och torde få känna av
på allvar i valresultatet i höst.
Orsaken till den djupa indignationen
mot mellanpartierna är helt enkelt att ett
så uppenbart svek av vallöften, som givits i så kategorisk form, kränker rättssä-
kerheten. Ty denna är intet annat än
möjligheten att planera och handla på
säker grundval av rättsregler, som man
kan lita på kommer att gälla. Utan denna
säkra grundval blir människorna rådvilla
och känner sig hjälplösa.
Beskattningen av villor
Budgetministern Rolf Wirten försäkrade
visserligen förra våren att ”bara de”
som hade avdragsräntor på sina villor på
nivån 60 000:- kronor och däröver skulle drabbas av skattehöjningar. Längre
sträckte sig alltså inte fribrevet – fast
det stod det ingenting om i dess text.
Dessutom var det ju relativt få som kunde beröras – några 10000-tal personer,
talades det om från regeringshåll. Därom
vet vi emellertid ingenting förrän ”reformen” är klar i alla sina detaljer och finansieringsfrågan löst. Och även om de
diskriminerades antal skulle stanna vid
40 000-50 000 gör det inte trolösheten
mot väljarna mindre. Wirtens försvar på
den punkten påminner snarast om historien om inbrottstjuven, som bad domaren, när straffet skulle bestämmas, att
tänka på hur litet han stulit, när han kunde ha tagit så mycket mera.
Inte heller är försvaret, att det rör sig
om människor som utnyttjat avdragsrät- 132
ten på ett sätt, som egentligen innebär ett
missbruk, hållbart. Rättsregler är gällande rätt, och även noll-taxeraren håller sig
inom ramen för rättsordningen, när han
utnyttjar avdragsrätten. Att denna rätt
ibland haft orimligt fördelaktiga konsekvenser är inte hans utan statsmakternas
fel. De har inte velat eller kunnat vara
tillräckligt förutseende och handlingskraftiga beträffande skatteprogressivitetens och inflationens samlade effekt.
I debatten kring avdragsreglerna har
också antytts från regeringens (och givetvis från socialdemokraternas sida) att
de som skaffat sig så stora villaränteavdrag som 50 000-60 000 kronor och däröver verkligen får skylla sig själva, när
de tagit på sig så höga utgifter. Om de
inte kan misstänkliggöras för dålig moral, så har de åtminstone visat dåligt omdöme.
Därmed är man inne på frågan vilka
som hamnar i den halverade avdragsrättens rävsax. Industridirektörer och storgodsägare? Näppeligen! Har de kapital
och kan betala räntorna med s k notariatlån drabbas de inte alls. Det typiska fallet är snarare de båda högskoleutbildade
makarna, som till varje pris måst skaffa
sig en bostad i en region, där de båda
kunnat få arbete som någorlunda motsvarar deras specialutbildning, dvs oftast
i våra storstadsområden. Men lägenheter
finns inte att få – har man inget att byta
med måste man köpa villa. Sedan början
av 1970-talet har villorna stigit våldsamt i
pris, och räntorna har blivit oerhört betungande. De båda makar vi här
på har måst bestämma sig:
dyr villa i en storstadsförort och
jobb eller billigare bostad på en
ort och sämre jobb. Eftersom de
som sagt, hade högskoleutbildni
därmed behovet att flytta och
till de rätta arbetsuppgifterna. De
under senare år kunnat taga med
eventuell realisationsvinst på en
en ny villa allt efter som de
sina yrken och flyttat inom
gionen. Men nu sitter de där med
på, säg 40000-6000
väntar med andan i halsen på hur
skatteproposition skall se ut i
hur den skall finansieras (blir det
högre oljeskatt?) liksom, på
hur räntan skall utvecklas, hur
tionen blir etc. På detta hänger
ekonomiska existens. Skall de
att förr eller senare sälja villan
ruinerande förlust, kanske flytta
gionen och söka sämre jobb
nanstans?
En sak vet de. Till skillnad
får de ingen skattesänkning! De
rentav tycker att de inte har ·
bli behandlade på det sättet. De
så ha rätt att tycka att i en ·
inte politiken bedrivas så att
derliga och hårt arbetande
skall tillfogas psykiska lidanden i
på att konsekvenserna av ”en
natt” så småningom skall taga
definitiva rättsregler, som man
nera efter.
K