Kurt Holmgren; Juristrollen
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
har trängts tillbaka på många
konstaterar
Kurt Holmgren. Förr var
statssekreterarejurister och det
om inflytelserika jurister i
ochförvaltning. Juristernas
är dockfortfarande ganska
i kanslihuset och inom
ledande skikt.
Förra höstens Nordiska juristmöte gav
professor Stig Strömholm tillfälle att utveckla sina synpunkter på juristernas
roll i dagens samhälle. Hans tes, att juristerna alltid står makten nära, har i viss
mån kritiserats i en ledare i DN – där
varnade man för att juristrollen kunde
utvidgas ”utöver de gränser som är naturliga i ett demokratiskt rättssamhälle”.
Hur är nu läget rent faktiskt, som det
uppfattas av en praktiker, vilken ett par
gånger haft anledning skärskåda saken?
Till en bötjan får det medges, att juristerna inte hos den allmänna opinionen
har någon särskilt stark ställning – vi
måste medge, att vi sällan lyckats producera något anslående i den stora publikens ögon. Det är obestridligt, att vårt
yrke inte har samma aura som utmärker
männen i vitt (för att inte tala om deras
ekonomiska standard!). Det är ont om
pris, som är avsedda att stimulera insatser eller fortsatt arbete inom juridikens
fält – sådana som finns i rik måtto för
medicinare, fysiker, kemister. Fastän en
kritisk vetenskapsman ansett vårt tankesystem behäftat med en hel del magi, är
det alldeles klart, att våra prestanda saknar vatje spår av den magiska tjusning,
som omger t ex atomteknikernas insatser
eller annat avancerat ingenjörsarbete.
Att humanisterna har ett bättre grepp
över opinionen än juristerna, är tydligt
för vatje TV-tittare – detta gäller inte
bara litteratur- och konsthistoriker och
andra humanister med relativt lättillgängliga forskningsområden utan också
representanter för humaniora i vidsträckt mening som filosofer, arkeologer
och kulturgeografer. Våra stora mäns
storhet är i allmänhet insedd och erkänd
av få utanför vår egen krets; detta gäller
134
nästan i lika mån på det nationella som
det internationella planet. Vilka juristnamn från de sista l00 åren kan i någon
mån tävla med sådana humanister som
historikern Trevelyan, filosofen Bergson
och litteraturhistorikern Brandes?
Det kan heller inte förnekas, att juristerna relativt sett trängts tillbaka på
många olika arbetsområden, statliga så-
väl som enskilda. De konsultativa statsråden – tidigare nästan alltidjurister och
mycket inflytelserika regeringsledamö-
ter (märk Linner, Unden, Bergquist,
Kling) – har upphört att finnas till (utom
i undantagsfall). Själva rättsväsendet är
visserligen alltjämt nästan helt dominerat av jurister, men för förvaltningens del
kan det inte bestridas, att politiker, ekonomer och socialt utbildade i väsentlig
mån tagit över också de högre posterna.
I tidningsdebatten och i övriga massmedia är jurister sparsamt företrädda; jag
kan för ögonblicket bara påminna mig
Gustaf Petren, Stig Strömholm och Anna
Christensen (professor i Lund) samt
TCO-juristen Stig Gustafsson som mera
frekventa debattörer. Längesen förfluten
är den tid, då Sveriges Radio flitigt anlitade en man med regeringsrådet Carl
Kuylenstiernas (född 1889, alltjämt i livet) livliga framställningskonst. I Riksdagen har antaletjurister gått ner- Gösta Bohman och Olof Palme har dock jur
kand. I det kommunala livet torde det
vara något bättre – kommunfullmäktiges ordförande i huvudstaden t ex är
juristen Rutger Palme – men ändå är
juristandelen ringa. Litet bättre är det
inom näringsorganisationerna, där juristerna rätt ofta anlitas på chefsposterna,
men på företagens högsta tjänster är de
inte många; det har gått 25 år
gon i ett debattinlägg kunde slå
15-20 procent av bolagen på ·
lista hade f d domstolsjurister som
ställande direktörer.
Departementen
Innebär nu detta att Strömholms
juristerna som en makten särskilt
stående kategori är felaktig (i
för Sveriges del)? Såvitt jag kan
tesen dock fog för sig. Faktiskt
tinflytandet, fastän mindre än ·
mindre eklatant, alltjämt ganska
både i kanslihuset och inom
kens ledande skikt. För
del har visserligen tendensen till
rekrytering föranlett. att bland
reterarna blott några få är jurister
av endast två domstolsjurister
för 25 år sedan – men här är att
ra, att statssekreterarfunktionen
karaktär; vederbörande är nu
sorts förtäckt vice minister eller
chefsassistent – utan de
administrativ souschef, vilka
hade ännu på 50-talet. I stället
departement den administrativa
funktionen övergått till andra
ningshavare, antingen Pv'”Pn•t •nn..
eller funktionärer med titeln
mentsråd e d; dessa damer och
har ofta det avgörande i”~'”’~ ”’””
allt, särskilt inom den del av
mentets frågekomplex, där de
tiska elementen är svaga eller
(och hit hör, till skillnad från
tror, det stora flertalet av de
tydelsefulla ärendena). 1981 års
lender upplyser, att av
nen (statssekreterare,
,rättschefer, departementsråd och
enhetschefer) ungefär 50 procent
är jurister; ungefär hälften av
domstolsjurister – med bibehållefattnirJg i hovrätt eller kammarrätt.
är f ö en i alla departe- (både på tjänster och som utredeller utredningssekreterare)
anlitad kategori – enligt samma
(frånsett UD) omkring 200
-”'”’”a”” cirka l 300. För ämbetsdel kan konstateras, att av över
rPirti\r•>r och likställda 25 är
, därav hälften f d domstolsjuris- (och departementstjänstemän).
är numera i det vä-
politikernas sluttjänster. En f d
’st finns dock – herr Gullnäs
-och ett par andrajurister (HörPllsscm!).
angår domstolsjuristerna i deparbetraktar utomstående ofta
dessa, i regel på längre tid
ett par årtionden) från domsto- ~~~~~·”””’J” förmågor; man menar, att
av sådana människor tyder på
tning av det värde, som rättskan ha. l själva verket är det
i allmänhet engageras ej
speciellt bevaka juridiska synutan därför att hovrättsfolket
135
är de egenskaper som förskaffat domstolsjuristerna deras goda ställning i hög
administrativ tjänst, inte speciellt deras
juridiska bakgrund.
Utomlands är det, såvitt jag vet, bara
Frankrike som ger liknande exempel på
domstolarnas roll som reservkader för
den högre förvaltningen: här är det folket
från Conseil d’Etat (den franska regeringsrätten) och la Cour des Camptes (en
sorts räkenskapsdomstol) som anlitas
centralt; det har varit fallet under hela
1900-talet, från Paincare till Leon Blum,
från de Gaulle till Mitterand.
Riksdagen
Ett samhälleligt gebit finns det emellertid, där juristerna trängts tillbaka; det är
som förut antytts riksdagen. Här finns
numera en del organisationsjurister och
åtskilliga heltidspolitiker med jur kand
men mycket få domare – inte fler än
Carl Lidbom, Inger Lindquist och Hå-
kan Winberg? – och alls inga universitetsjurister eller advokater: det var länge
sedan de juridiska fakulteterna i kamrarna hade företrädare som Trygger och
Unden och advokatståndet kunde
uppvisa namn som Karl Staaff och Eliel
Löfgren, herrarna Gezelius i Falun (far
och son), Ingrid Gärde-Widemar mfl.
Det är en brist i vårt parlamentariska liv,
att advokaterna i allmänhet och speciellt
affärsjuristerna icke satsar några kapaciteter på det politiska arbetet. Det ter sig
också besynnerligt i betraktande av att
både i storstaternas parlament – England, Frankrike, Tyskland – och i våra
grannländer, särskilt Danmark, advokaterna utgör ett betydande inslag och spelar stor aktiv roll. Förmodligen är det
136
riksdagsarbetets utvidgning att omfatta
hösten, som föranlett att även allmänintresserade advokater ej vill taga riksdagsuppdrag. Samma förhållande ligger
väl fö bakom den ringa tillgången i riksdagen på större näringsidkare (andra än
jordbrukare) samt läkare.
Till sist: Ligger det någon fara i den
relativt starka ställning, som juristerna
förmått bibehålla i vårt samhällsliv och
särskilt i allmän tjänst – trots statsverksamhetens utvidgning till nya områden
(tekniska, ekonomiska och sociala) med
ringa anknytning till juridiken? Bakom
en sådan fråga ligger väl en undran, om
ej den juridiska bakgrunden skulle göra
vederbörande för intresserade av formell
korrekthet – om man så vill byråkratisk
omständlighet – på bekostnad av materiella synpunkter, det må gälla affärsverksamhet, socialhjälp eller ingenjörsarbete (alltefter det sakområde det gäller). Helt obegriplig är ej denna undran,
lämpligen illustrerad av ett påpekande
att vårt offentliga byggnadsväsen
ras av en jurist med huvudsaklig
erfarenhet av undervisningsan
Kopparbergs län, ett av våra
präglade industrilän, som lands
har en domstolsjurist med tidigare
göring mest i justttlectc!paLrte:rne:ntel
riksrevisionsverket dirigeras av
nan domstolsjurist, vars tnr·”’”””…t
sats bl a gällt grundlagsreforrnen.
är, att det mesta hänger på
des duglighet (samt vilja att –
ket lägre lönenivå – stanna i
– inte på den juridiska ·
är också realistiskt att påpeka,
regeringen utnämner jurister till
da chefstjänster på utomrättsliga
en orsak kan vara, att staten
svårighet att locka till sig de
nomema och teknikerna – dessa
självklart till näringslivet – och
bra att ha allmändugliga jurister
till.
G
konstaterar
Kurt Holmgren. Förr var
statssekreterarejurister och det
om inflytelserika jurister i
ochförvaltning. Juristernas
är dockfortfarande ganska
i kanslihuset och inom
ledande skikt.
Förra höstens Nordiska juristmöte gav
professor Stig Strömholm tillfälle att utveckla sina synpunkter på juristernas
roll i dagens samhälle. Hans tes, att juristerna alltid står makten nära, har i viss
mån kritiserats i en ledare i DN – där
varnade man för att juristrollen kunde
utvidgas ”utöver de gränser som är naturliga i ett demokratiskt rättssamhälle”.
Hur är nu läget rent faktiskt, som det
uppfattas av en praktiker, vilken ett par
gånger haft anledning skärskåda saken?
Till en bötjan får det medges, att juristerna inte hos den allmänna opinionen
har någon särskilt stark ställning – vi
måste medge, att vi sällan lyckats producera något anslående i den stora publikens ögon. Det är obestridligt, att vårt
yrke inte har samma aura som utmärker
männen i vitt (för att inte tala om deras
ekonomiska standard!). Det är ont om
pris, som är avsedda att stimulera insatser eller fortsatt arbete inom juridikens
fält – sådana som finns i rik måtto för
medicinare, fysiker, kemister. Fastän en
kritisk vetenskapsman ansett vårt tankesystem behäftat med en hel del magi, är
det alldeles klart, att våra prestanda saknar vatje spår av den magiska tjusning,
som omger t ex atomteknikernas insatser
eller annat avancerat ingenjörsarbete.
Att humanisterna har ett bättre grepp
över opinionen än juristerna, är tydligt
för vatje TV-tittare – detta gäller inte
bara litteratur- och konsthistoriker och
andra humanister med relativt lättillgängliga forskningsområden utan också
representanter för humaniora i vidsträckt mening som filosofer, arkeologer
och kulturgeografer. Våra stora mäns
storhet är i allmänhet insedd och erkänd
av få utanför vår egen krets; detta gäller
134
nästan i lika mån på det nationella som
det internationella planet. Vilka juristnamn från de sista l00 åren kan i någon
mån tävla med sådana humanister som
historikern Trevelyan, filosofen Bergson
och litteraturhistorikern Brandes?
Det kan heller inte förnekas, att juristerna relativt sett trängts tillbaka på
många olika arbetsområden, statliga så-
väl som enskilda. De konsultativa statsråden – tidigare nästan alltidjurister och
mycket inflytelserika regeringsledamö-
ter (märk Linner, Unden, Bergquist,
Kling) – har upphört att finnas till (utom
i undantagsfall). Själva rättsväsendet är
visserligen alltjämt nästan helt dominerat av jurister, men för förvaltningens del
kan det inte bestridas, att politiker, ekonomer och socialt utbildade i väsentlig
mån tagit över också de högre posterna.
I tidningsdebatten och i övriga massmedia är jurister sparsamt företrädda; jag
kan för ögonblicket bara påminna mig
Gustaf Petren, Stig Strömholm och Anna
Christensen (professor i Lund) samt
TCO-juristen Stig Gustafsson som mera
frekventa debattörer. Längesen förfluten
är den tid, då Sveriges Radio flitigt anlitade en man med regeringsrådet Carl
Kuylenstiernas (född 1889, alltjämt i livet) livliga framställningskonst. I Riksdagen har antaletjurister gått ner- Gösta Bohman och Olof Palme har dock jur
kand. I det kommunala livet torde det
vara något bättre – kommunfullmäktiges ordförande i huvudstaden t ex är
juristen Rutger Palme – men ändå är
juristandelen ringa. Litet bättre är det
inom näringsorganisationerna, där juristerna rätt ofta anlitas på chefsposterna,
men på företagens högsta tjänster är de
inte många; det har gått 25 år
gon i ett debattinlägg kunde slå
15-20 procent av bolagen på ·
lista hade f d domstolsjurister som
ställande direktörer.
Departementen
Innebär nu detta att Strömholms
juristerna som en makten särskilt
stående kategori är felaktig (i
för Sveriges del)? Såvitt jag kan
tesen dock fog för sig. Faktiskt
tinflytandet, fastän mindre än ·
mindre eklatant, alltjämt ganska
både i kanslihuset och inom
kens ledande skikt. För
del har visserligen tendensen till
rekrytering föranlett. att bland
reterarna blott några få är jurister
av endast två domstolsjurister
för 25 år sedan – men här är att
ra, att statssekreterarfunktionen
karaktär; vederbörande är nu
sorts förtäckt vice minister eller
chefsassistent – utan de
administrativ souschef, vilka
hade ännu på 50-talet. I stället
departement den administrativa
funktionen övergått till andra
ningshavare, antingen Pv'”Pn•t •nn..
eller funktionärer med titeln
mentsråd e d; dessa damer och
har ofta det avgörande i”~'”’~ ”’””
allt, särskilt inom den del av
mentets frågekomplex, där de
tiska elementen är svaga eller
(och hit hör, till skillnad från
tror, det stora flertalet av de
tydelsefulla ärendena). 1981 års
lender upplyser, att av
nen (statssekreterare,
,rättschefer, departementsråd och
enhetschefer) ungefär 50 procent
är jurister; ungefär hälften av
domstolsjurister – med bibehållefattnirJg i hovrätt eller kammarrätt.
är f ö en i alla departe- (både på tjänster och som utredeller utredningssekreterare)
anlitad kategori – enligt samma
(frånsett UD) omkring 200
-”'”’”a”” cirka l 300. För ämbetsdel kan konstateras, att av över
rPirti\r•>r och likställda 25 är
, därav hälften f d domstolsjuris- (och departementstjänstemän).
är numera i det vä-
politikernas sluttjänster. En f d
’st finns dock – herr Gullnäs
-och ett par andrajurister (HörPllsscm!).
angår domstolsjuristerna i deparbetraktar utomstående ofta
dessa, i regel på längre tid
ett par årtionden) från domsto- ~~~~~·”””’J” förmågor; man menar, att
av sådana människor tyder på
tning av det värde, som rättskan ha. l själva verket är det
i allmänhet engageras ej
speciellt bevaka juridiska synutan därför att hovrättsfolket
135
är de egenskaper som förskaffat domstolsjuristerna deras goda ställning i hög
administrativ tjänst, inte speciellt deras
juridiska bakgrund.
Utomlands är det, såvitt jag vet, bara
Frankrike som ger liknande exempel på
domstolarnas roll som reservkader för
den högre förvaltningen: här är det folket
från Conseil d’Etat (den franska regeringsrätten) och la Cour des Camptes (en
sorts räkenskapsdomstol) som anlitas
centralt; det har varit fallet under hela
1900-talet, från Paincare till Leon Blum,
från de Gaulle till Mitterand.
Riksdagen
Ett samhälleligt gebit finns det emellertid, där juristerna trängts tillbaka; det är
som förut antytts riksdagen. Här finns
numera en del organisationsjurister och
åtskilliga heltidspolitiker med jur kand
men mycket få domare – inte fler än
Carl Lidbom, Inger Lindquist och Hå-
kan Winberg? – och alls inga universitetsjurister eller advokater: det var länge
sedan de juridiska fakulteterna i kamrarna hade företrädare som Trygger och
Unden och advokatståndet kunde
uppvisa namn som Karl Staaff och Eliel
Löfgren, herrarna Gezelius i Falun (far
och son), Ingrid Gärde-Widemar mfl.
Det är en brist i vårt parlamentariska liv,
att advokaterna i allmänhet och speciellt
affärsjuristerna icke satsar några kapaciteter på det politiska arbetet. Det ter sig
också besynnerligt i betraktande av att
både i storstaternas parlament – England, Frankrike, Tyskland – och i våra
grannländer, särskilt Danmark, advokaterna utgör ett betydande inslag och spelar stor aktiv roll. Förmodligen är det
136
riksdagsarbetets utvidgning att omfatta
hösten, som föranlett att även allmänintresserade advokater ej vill taga riksdagsuppdrag. Samma förhållande ligger
väl fö bakom den ringa tillgången i riksdagen på större näringsidkare (andra än
jordbrukare) samt läkare.
Till sist: Ligger det någon fara i den
relativt starka ställning, som juristerna
förmått bibehålla i vårt samhällsliv och
särskilt i allmän tjänst – trots statsverksamhetens utvidgning till nya områden
(tekniska, ekonomiska och sociala) med
ringa anknytning till juridiken? Bakom
en sådan fråga ligger väl en undran, om
ej den juridiska bakgrunden skulle göra
vederbörande för intresserade av formell
korrekthet – om man så vill byråkratisk
omständlighet – på bekostnad av materiella synpunkter, det må gälla affärsverksamhet, socialhjälp eller ingenjörsarbete (alltefter det sakområde det gäller). Helt obegriplig är ej denna undran,
lämpligen illustrerad av ett påpekande
att vårt offentliga byggnadsväsen
ras av en jurist med huvudsaklig
erfarenhet av undervisningsan
Kopparbergs län, ett av våra
präglade industrilän, som lands
har en domstolsjurist med tidigare
göring mest i justttlectc!paLrte:rne:ntel
riksrevisionsverket dirigeras av
nan domstolsjurist, vars tnr·”’”””…t
sats bl a gällt grundlagsreforrnen.
är, att det mesta hänger på
des duglighet (samt vilja att –
ket lägre lönenivå – stanna i
– inte på den juridiska ·
är också realistiskt att påpeka,
regeringen utnämner jurister till
da chefstjänster på utomrättsliga
en orsak kan vara, att staten
svårighet att locka till sig de
nomema och teknikerna – dessa
självklart till näringslivet – och
bra att ha allmändugliga jurister
till.
G