Ledare; Underskottet
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Underskottet
Statens budgetunderskott kommer av allt
att döma att hamna någonstans kring 85
miljarder kronor. Tar man hänsyn till sparaodet inom AP-systemet på cirka 15 miljarder blir det ”verkliga” underskottet cirka 70 miljarder. Det utgör 10 procent av
BNP. Det är inte många länder i västvärlden som har ett lika stort underskott.
Vad värre är; detta underskott befinner
sig i tillväxt. Förra årets budgetförslag förutspådde ett underskott av storleksordningen 67 miljarder. Att budgetunderskottet stiger trots de besparingar som genomförts visar på allvaret i situationen.
Vid nuvarande storlek på budgetunderskottet stiget statsskuldräntorna med
cirka lO miljarder per år.
Inkomsterna ligger på en nivå av 160
miljarder. Om inkomsterna stiger med 10
procent ger det cirka 16 miljarder. Tio av
dessa åtgår till de ökade statsskuldräntorna. Återstår för övriga utgifter således
sex miljarder.
Utgifterna, exklusive statsskuldräntor,
ligger på en nivå av omkring 200 miljarder. Om de även stiger med tio procent
skulle det bli 20 miljarder. Men de får
bara stiga med sex miljarder för att budgetunderskottet inte skall stiga. Det behövs
således sparas 14 miljarder varje år for aU budgetunderskallet inte skall öka.
Vad är det då för fel med budgetunderskott? Det stimulerar ju ekonomin har vi
fått lära oss sedan 1930-talet.
Budgetunderskottet leder, via en penningmängdökning, till inflation. Sambandet ser i grova drag ut så här. Om staten
betalar ut 85 miljarder mer till allmänheten än vad allmänheten betalar in i skatter
blir resultatet att allmänheten får 85 miljarder mer i sedlar och banktillgodohavanden. En del av dessa pengar rinner ur
landet via underskottet i bytesbalansen på
cirka 20 miljarder. Allmänhetens penninginnehav minskar också om staten lånar
pengar från allmänheten.
Till allmänheten räknas i detta sammanhang av någon anledning inte bara
vanliga försäkringsbolag utan även APfonden. Den vägen får staten in omkring
12 miljarder. Från den riktiga allmänheten- privatpersoner, företag och föreningar – får staten bara in 5-6 miljarder.
Allmänheten får också mer pengar genom
att bankerna lånar dem mer pengar. De
senaste åren har bankernas utlåning till
allmänheten legat på omkring 15 miljarder. 1981 blev det kanske bara omkring
sex miljarder. Den låga bankutlåningen är
skälet till att penningmängdökningen under 1981 inte blev större än ca 12 procent.
Enligt vår mening övertygande bevi
har visat att en penningmängdökning me
några kvartals eftersläpning leder till c
inflation av samma storlek som ökninge
av penningmängden minus ökningen a
BNP. Om penningmängden stiger med l
procent och produktionen av varor oclt
tjänster samtidigt stiger med två procent
så blir inflationen några månader senare
omkring tio procent.
Om vi av någon anledning skulle kunna
minska vårt bytesbalansunderskott utan
att vi minskar underskottet i statsbudge·
ten leder det till att penningmängden och
därmed, något senare, inflationen stiger.
~ r
lr
å
r
l –
a
·-
1
e
Inflationen är inte någon olycka som
drabbar oss. Inflationen är en direkt följd
av underskottet i statsbudgeten. Det är i
sin tur ett resultat av att politiker, av alla
partier, har lätt att ge medborgarna förmåner, i form av reformer eller skattesäkningar, men finner det svårare och mer
otacksamt att låta medborgarna betala får
detta genom höjda eller nya skatter.
Inflationen kan betraktas som en skatt.
Statens utgifter kan finansieras genom
skatter, genom upplåning – inom eller
utom landet – och genom sedelpressarna.
I den mån statens utgifter finansieras genom sedelpresserna, i praktiken genom
upplåning i bankerna, får medborgarna
betala for de statliga utgifterna genom
höjda priser. Om staten höjer barnbidragen med en miljard och barnfamiljerna
köper barnkläder får dessa pengar måste
ju dessa reala resurser skaffas fram . Det
sker genom att folks reala disponibla inkomster – deras inkomster efter skatt och
prisstegringar – sjunker. Barnens nya
byxor produceras ju inte med sedelpressar
utan i textilfabriker.
skattetrycket bestäms sålunda inte av
skatternas storlek utan av statsutgifternas
storlek. En sk skattehöjning, som enbart
används till att minska statens sedelpressinkomster, innebär således ingen verklig
skattehöjning. Det innebär bara att skattemas fordelning ändras. Inflationsskatten
minskar och de öppet redovisade skatteinkomsterna stiger.
Om man höjer momsen stiger visserligen konsumentprisindex. Men det beror
5
på att detta index räknar med indirekta
skatter. Nettoprisindex är oförändrat.
Statens budgetunderskott har nu nått
en sådan storlek, och ökningstakten är nu
så stor, att det är lätt att ge slaget förlorat
och lugnt luta sig bakåt i sin stol och invänta katastrofen. Så kan man dock inte
göra. Vi måste gripa oss an med att få
budgetläget under kontroll.
Vad göra? Det fårsta man skall göra är
att inse och acceptera att inflationen de
närmaste åren blir hög. Snarare en bra bit
över än något under tio procent. Det kan
vi inte göra något åt. Det andra man skall
göra är att öka inkomsterna snabbare än
utgifterna. Härfår behövs såväl en snabbare ekonomisk tillväxt som en mycket
hård utgiftsprövning. Erfarenheten från
såväl Sverige som England och USA visar
att det inte går att enbart spara sig ur ett
underskott i statsbudgeten.
BNP ligger i dag på cirka 620 miljarder.
Om BNP stiger med tre procent får samhället – dvs alla medborgare – 18 miljarder till. Låt oss säga att hälften av detta
går till stat och kommun. Det gör nio miljarder. Låt oss vidare säga att staten lägger beslag på kommunernas ” extra” inkomstökning. Då får staten dessa nio miljarder.
Det lär finnas beräkningar i regeringskansliet som säger, att det inte spelar så
stor roll får budgetunderskottet hur stor
tillväxten blir. Dessa beräkningar sätter vi
ingen tilltro till. Vägen ur den statsfinansiella krisen måste till stor del gå via en
ökad tillväxt – och besparingar.
Statens budgetunderskott kommer av allt
att döma att hamna någonstans kring 85
miljarder kronor. Tar man hänsyn till sparaodet inom AP-systemet på cirka 15 miljarder blir det ”verkliga” underskottet cirka 70 miljarder. Det utgör 10 procent av
BNP. Det är inte många länder i västvärlden som har ett lika stort underskott.
Vad värre är; detta underskott befinner
sig i tillväxt. Förra årets budgetförslag förutspådde ett underskott av storleksordningen 67 miljarder. Att budgetunderskottet stiger trots de besparingar som genomförts visar på allvaret i situationen.
Vid nuvarande storlek på budgetunderskottet stiget statsskuldräntorna med
cirka lO miljarder per år.
Inkomsterna ligger på en nivå av 160
miljarder. Om inkomsterna stiger med 10
procent ger det cirka 16 miljarder. Tio av
dessa åtgår till de ökade statsskuldräntorna. Återstår för övriga utgifter således
sex miljarder.
Utgifterna, exklusive statsskuldräntor,
ligger på en nivå av omkring 200 miljarder. Om de även stiger med tio procent
skulle det bli 20 miljarder. Men de får
bara stiga med sex miljarder för att budgetunderskottet inte skall stiga. Det behövs
således sparas 14 miljarder varje år for aU budgetunderskallet inte skall öka.
Vad är det då för fel med budgetunderskott? Det stimulerar ju ekonomin har vi
fått lära oss sedan 1930-talet.
Budgetunderskottet leder, via en penningmängdökning, till inflation. Sambandet ser i grova drag ut så här. Om staten
betalar ut 85 miljarder mer till allmänheten än vad allmänheten betalar in i skatter
blir resultatet att allmänheten får 85 miljarder mer i sedlar och banktillgodohavanden. En del av dessa pengar rinner ur
landet via underskottet i bytesbalansen på
cirka 20 miljarder. Allmänhetens penninginnehav minskar också om staten lånar
pengar från allmänheten.
Till allmänheten räknas i detta sammanhang av någon anledning inte bara
vanliga försäkringsbolag utan även APfonden. Den vägen får staten in omkring
12 miljarder. Från den riktiga allmänheten- privatpersoner, företag och föreningar – får staten bara in 5-6 miljarder.
Allmänheten får också mer pengar genom
att bankerna lånar dem mer pengar. De
senaste åren har bankernas utlåning till
allmänheten legat på omkring 15 miljarder. 1981 blev det kanske bara omkring
sex miljarder. Den låga bankutlåningen är
skälet till att penningmängdökningen under 1981 inte blev större än ca 12 procent.
Enligt vår mening övertygande bevi
har visat att en penningmängdökning me
några kvartals eftersläpning leder till c
inflation av samma storlek som ökninge
av penningmängden minus ökningen a
BNP. Om penningmängden stiger med l
procent och produktionen av varor oclt
tjänster samtidigt stiger med två procent
så blir inflationen några månader senare
omkring tio procent.
Om vi av någon anledning skulle kunna
minska vårt bytesbalansunderskott utan
att vi minskar underskottet i statsbudge·
ten leder det till att penningmängden och
därmed, något senare, inflationen stiger.
~ r
lr
å
r
l –
a
·-
1
e
Inflationen är inte någon olycka som
drabbar oss. Inflationen är en direkt följd
av underskottet i statsbudgeten. Det är i
sin tur ett resultat av att politiker, av alla
partier, har lätt att ge medborgarna förmåner, i form av reformer eller skattesäkningar, men finner det svårare och mer
otacksamt att låta medborgarna betala får
detta genom höjda eller nya skatter.
Inflationen kan betraktas som en skatt.
Statens utgifter kan finansieras genom
skatter, genom upplåning – inom eller
utom landet – och genom sedelpressarna.
I den mån statens utgifter finansieras genom sedelpresserna, i praktiken genom
upplåning i bankerna, får medborgarna
betala for de statliga utgifterna genom
höjda priser. Om staten höjer barnbidragen med en miljard och barnfamiljerna
köper barnkläder får dessa pengar måste
ju dessa reala resurser skaffas fram . Det
sker genom att folks reala disponibla inkomster – deras inkomster efter skatt och
prisstegringar – sjunker. Barnens nya
byxor produceras ju inte med sedelpressar
utan i textilfabriker.
skattetrycket bestäms sålunda inte av
skatternas storlek utan av statsutgifternas
storlek. En sk skattehöjning, som enbart
används till att minska statens sedelpressinkomster, innebär således ingen verklig
skattehöjning. Det innebär bara att skattemas fordelning ändras. Inflationsskatten
minskar och de öppet redovisade skatteinkomsterna stiger.
Om man höjer momsen stiger visserligen konsumentprisindex. Men det beror
5
på att detta index räknar med indirekta
skatter. Nettoprisindex är oförändrat.
Statens budgetunderskott har nu nått
en sådan storlek, och ökningstakten är nu
så stor, att det är lätt att ge slaget förlorat
och lugnt luta sig bakåt i sin stol och invänta katastrofen. Så kan man dock inte
göra. Vi måste gripa oss an med att få
budgetläget under kontroll.
Vad göra? Det fårsta man skall göra är
att inse och acceptera att inflationen de
närmaste åren blir hög. Snarare en bra bit
över än något under tio procent. Det kan
vi inte göra något åt. Det andra man skall
göra är att öka inkomsterna snabbare än
utgifterna. Härfår behövs såväl en snabbare ekonomisk tillväxt som en mycket
hård utgiftsprövning. Erfarenheten från
såväl Sverige som England och USA visar
att det inte går att enbart spara sig ur ett
underskott i statsbudgeten.
BNP ligger i dag på cirka 620 miljarder.
Om BNP stiger med tre procent får samhället – dvs alla medborgare – 18 miljarder till. Låt oss säga att hälften av detta
går till stat och kommun. Det gör nio miljarder. Låt oss vidare säga att staten lägger beslag på kommunernas ” extra” inkomstökning. Då får staten dessa nio miljarder.
Det lär finnas beräkningar i regeringskansliet som säger, att det inte spelar så
stor roll får budgetunderskottet hur stor
tillväxten blir. Dessa beräkningar sätter vi
ingen tilltro till. Vägen ur den statsfinansiella krisen måste till stor del gå via en
ökad tillväxt – och besparingar.