Matti Häggström; Om fackets väg
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
fackets väg
För en tid sedan yttrade LO: s andre ord·
förande Rune Molin:
”Antifackliga krafter i vårt samhälle
har gått till samlad attack mot LO och
dess organisationer. Bilden man ger är
att närmast allt ont som drabbat vårt
land har sin rot i den fackliga verksamheten, och att regeringen är expeditions·
ministär för LO. Vad man syftar till är
att misstänkliggöra det inflytande som
löntagarna genom sina organisationer
vill utöva på utvecklingen inom arbetsliv
och samhälle.”
Orden vittnar om hur LO-ledningen i
dag uppfattar kritik. Den känner sig för·
fördelad, orättvist påhoppad, utsatt för
illvilja och förtal av slemma borgare, mil·
jonärer och kapitalister.
Bakgrunden till kritiken är en annan.
nämligen omsorg om en väl fungerande
fackföreningsrörelse. Många frågar i dag
med oro vart den är på väg.
Vilka interiörer blottades inte på 1970-
talet i Transportarbetareförbundet och
Sjöfolksförbundet! Mygel och oegentlig·
heter väckte pinsam uppmärksamhet.
inte minst som hanteringen försiggick i
organisationer som sagt sig kämpa för
solidaritet, och som också vunnit re·
spekt för att de medverkat till relativt
goda förhållanden på arbetsmarknaden.
Ett betänkligt steg togs när Bekläd·
nadsarbetareförbundet 1981 tog ut sina
40 000 medlemmar i en politisk generalstrejk mot den borgerliga regeringen.
Dåvarande LO-chefen Gunnar Nilsson
tog inte avstånd från kontliktmetoden.
som inte hör hemma i ett land som vårt.
LO framhärdar fortfarande i att kol·
lektivansluta fackföreningsmedlemmar
till socialdemokraterna. De i sin tur tvår
sina händer och hänvisar till beslut inom
LO. Ändå vet alla – bl a med stöd av
försöksverksamhet i Kalmar län – att en
stark medlemsopinion är motståndare till
kollektivanslutning till ett politiskt parti.
Elettan i Stockholm – med 5300 medlemmar – publicerade i juni i år i sin
tidning Medlemskontakten namnen på
178 elektriker, därför att de inte tillhörde
facket. Förbundets ordförande stödde
aktionen. Om påtryckningarna ”trots
allt misslyckas kan medlemmarna vägra
att arbeta ihop med skubbarna”, hette
det i Medlemskontakten.
När en medlem i Fabriksarbetareförbundet ville utträda ur facket ”på grund
av ändrad livssyn och politisk uppfattning”, avslogs han ansökan med motiveringen att skälen var för ”diffusa”. Förbundskassörens kommentar var att
”fackföreningsrörelsen bygger på demokratiska beslut. Man kan inte springa ut
och in hur som helst.”
En livsmedelsarbetare i Stockholm
agiterade mot löntagarfonderna. Följden
blev att fackklubben vid ett extra styrelsemöte krävde att han skulle avgå som
suppleant i klubbstyrelsen och som
skyddsombud på arbetsplatsen. Tolerans mot oliktänkande- icke!
Och hur agerade facket när även ett
antal företagare ville utnyttja den självklara demokratiska rättigheten att de- 499
monstrera mot löntagarfonderna i Stockholm den 4 oktober? Jo, Stockholms
LO-sektion påstod att företagarnas aktion var ett utomparlamentariskt hot mot
samhället.
Och vad hände sedan demonstrationen genomförts och blivit en makalös
succe? Jo, bl a att ett antal fackförbund i
Kalmar län proklamerade bojkott mot ett
hotell på en ort i området därför att dess
innehavare engagerat sig mot löntagarfonder. Redan beställda kurser och konferenser avbokades.
För att inte tala om arbetsutskottet i
Elettan i Stockholm, som åter utmärkte
sig, den här gången genom att uppmana
de anslutna att bojkotta företaget Eldans
produkter. Det leds nämligen av Gunnar
Randholm, ordförande i 4 oktoberkommitten som arrangerade antifonddemonstrationen. Det skall påpekas att Elektrikerförbundets ledning tog avstånd från
aktionen som därigenom inte kom till
stånd. Det kan likväl inte dölja vilka
strömningar som finns på en del håll.
Att kritisera sådana avarter av facklig
verksamhet är inte att vara ”antifacklig”
eller att misstänkliggöra löntagarnas vilja
att påverka sina egna angelägenheter.
Det är att värna om en rörelse som
egentligen är alldelses för bra för att behöva förfalla.
Matti Häggström
För en tid sedan yttrade LO: s andre ord·
förande Rune Molin:
”Antifackliga krafter i vårt samhälle
har gått till samlad attack mot LO och
dess organisationer. Bilden man ger är
att närmast allt ont som drabbat vårt
land har sin rot i den fackliga verksamheten, och att regeringen är expeditions·
ministär för LO. Vad man syftar till är
att misstänkliggöra det inflytande som
löntagarna genom sina organisationer
vill utöva på utvecklingen inom arbetsliv
och samhälle.”
Orden vittnar om hur LO-ledningen i
dag uppfattar kritik. Den känner sig för·
fördelad, orättvist påhoppad, utsatt för
illvilja och förtal av slemma borgare, mil·
jonärer och kapitalister.
Bakgrunden till kritiken är en annan.
nämligen omsorg om en väl fungerande
fackföreningsrörelse. Många frågar i dag
med oro vart den är på väg.
Vilka interiörer blottades inte på 1970-
talet i Transportarbetareförbundet och
Sjöfolksförbundet! Mygel och oegentlig·
heter väckte pinsam uppmärksamhet.
inte minst som hanteringen försiggick i
organisationer som sagt sig kämpa för
solidaritet, och som också vunnit re·
spekt för att de medverkat till relativt
goda förhållanden på arbetsmarknaden.
Ett betänkligt steg togs när Bekläd·
nadsarbetareförbundet 1981 tog ut sina
40 000 medlemmar i en politisk generalstrejk mot den borgerliga regeringen.
Dåvarande LO-chefen Gunnar Nilsson
tog inte avstånd från kontliktmetoden.
som inte hör hemma i ett land som vårt.
LO framhärdar fortfarande i att kol·
lektivansluta fackföreningsmedlemmar
till socialdemokraterna. De i sin tur tvår
sina händer och hänvisar till beslut inom
LO. Ändå vet alla – bl a med stöd av
försöksverksamhet i Kalmar län – att en
stark medlemsopinion är motståndare till
kollektivanslutning till ett politiskt parti.
Elettan i Stockholm – med 5300 medlemmar – publicerade i juni i år i sin
tidning Medlemskontakten namnen på
178 elektriker, därför att de inte tillhörde
facket. Förbundets ordförande stödde
aktionen. Om påtryckningarna ”trots
allt misslyckas kan medlemmarna vägra
att arbeta ihop med skubbarna”, hette
det i Medlemskontakten.
När en medlem i Fabriksarbetareförbundet ville utträda ur facket ”på grund
av ändrad livssyn och politisk uppfattning”, avslogs han ansökan med motiveringen att skälen var för ”diffusa”. Förbundskassörens kommentar var att
”fackföreningsrörelsen bygger på demokratiska beslut. Man kan inte springa ut
och in hur som helst.”
En livsmedelsarbetare i Stockholm
agiterade mot löntagarfonderna. Följden
blev att fackklubben vid ett extra styrelsemöte krävde att han skulle avgå som
suppleant i klubbstyrelsen och som
skyddsombud på arbetsplatsen. Tolerans mot oliktänkande- icke!
Och hur agerade facket när även ett
antal företagare ville utnyttja den självklara demokratiska rättigheten att de- 499
monstrera mot löntagarfonderna i Stockholm den 4 oktober? Jo, Stockholms
LO-sektion påstod att företagarnas aktion var ett utomparlamentariskt hot mot
samhället.
Och vad hände sedan demonstrationen genomförts och blivit en makalös
succe? Jo, bl a att ett antal fackförbund i
Kalmar län proklamerade bojkott mot ett
hotell på en ort i området därför att dess
innehavare engagerat sig mot löntagarfonder. Redan beställda kurser och konferenser avbokades.
För att inte tala om arbetsutskottet i
Elettan i Stockholm, som åter utmärkte
sig, den här gången genom att uppmana
de anslutna att bojkotta företaget Eldans
produkter. Det leds nämligen av Gunnar
Randholm, ordförande i 4 oktoberkommitten som arrangerade antifonddemonstrationen. Det skall påpekas att Elektrikerförbundets ledning tog avstånd från
aktionen som därigenom inte kom till
stånd. Det kan likväl inte dölja vilka
strömningar som finns på en del håll.
Att kritisera sådana avarter av facklig
verksamhet är inte att vara ”antifacklig”
eller att misstänkliggöra löntagarnas vilja
att påverka sina egna angelägenheter.
Det är att värna om en rörelse som
egentligen är alldelses för bra för att behöva förfalla.
Matti Häggström