Stefan Håkansson; Att försvara friheten
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HÅKANSSON:
kärnvapenbestyckade u-båten
för några månader sedan ut ur
skärgård eskorterad av svenska
. I u-båtens kölvatten följde
intresse för försvars- och säkerhetsden svenska allmänheten. Den av
före jul utgivna boken ”Att för- ” med undertiteln ”lO unga
åsikter om svensk säkerhetssåledes upp frågor som är bränav undertiteln består boken
uppsatser skrivna av olika
är inte någon politisk proär snarare att betrakta
för den livskraftiga debatt
inom·de moderata leden.
behandlat ämnet ur ett flertal
och naturligtvis går åsiknågra punkter. Emellertid råder
vad gäller de grundläggande frå-
Samtliga författare uttrycker
vårt lands traditionella neutralisamtidigt som de slår fast att den
ett starkt försvar. Något som Svehar råd till trots det kärva
läget. Vidare råder det stor
om att det största hotet mot världskommer från Östeuropas diktaturinte från det demokratiska Västeunister Torsten Gustafsson
rätt när han konstaterade
hör hemma även om tidpunk- :un:••~r”””’ var illa vald.
intressantaste och mest akde problemkomplex som diskuteras
är frågan om en kärnvapenfri zon i
Både Carl Bildt och Björn Körlof
utrymme åt detta. Carl Bildt
som en 50-talslösning på 80- och
problem. Under 50-talet var det
läget så att USA kunde nå Sovjetmed kärnvapen från Västeuropa meinte kunde nå USA med sina
(Detta förhållande utgjorde inom
upprinnelsen till Kubakrisen.)
premisser var Sovjetunionen
synnerligen intresserat av att förfram diverse kärnvapenfria zoner i
Men i takt med att de interkontinenutvecklades i räckvidd och
precision avtog ryssarnas intresse.
Ett kärnvapenfritt Nordeuropa- inklusive
delar av Sovjetunionen – skulle endast innebära att NATO avstår från att i krig stationera kärnvapen i Danmark och Norge under
det att ledarna i Kreml fortfarande kan nå
Skandinavien med kärnvapen placerade öster
om Ural. Den tekniska utvecklingen har med
andra ord kört över frasmakarna.
Carl Bildt tar vidare upp en annan del av
problemet. Ett avtal om ett kärnvapenfritt
Norden måste förhandlas fram i samförstånd
mellan supermakterna samtidigt som dessa
då på ganska goda grunder kan komma att
kräva någon form av motprestation från de
nordiska ländernas sida. Vi riskerar därmed
att komma i en beroendeställning gentemot
supermakterna och därmed avhända oss möjligheten att föra en självständig säkerhetspolitik. Därmed försämras snarare än förbättras läget för Skandinaviens del.
Även Björn Körlof skriver i sin uppsats om
den tilltänkta kärnvapenfria zonen. Liksom
Carl Bildt konstaterar han att Sovjetunionen
under alla omständigheter kan nå ett kärnvapenfritt Norden med kärnvapen från baser
öster om Ural. Dessutom har Sovjet endast
förklarat sig villigt att ge en s k negativ garanti. Det vill säga att om NATO avstår från att
placera kärnladdningar i Danmark och Norge
så förbinder sig ryssarna att inte sätta in redan befintliga kärnvapen mot Skandinavien.
Sovjetunionen har till yttermera visso förbehållit sig rätten att säga upp avtalet om någon
av de avtalsslutande parterna gör sig skyldig
till aggression. Om tex Norge i egenskap av
NATO- medlem deltar i ett konventionellt
krig mot Sovjet så kan ryssarna stämpla detta
som aggression och sätta in kärnvapen. Sannolikt kommer Norge då inte att känna sig
bundet av något avtal utan kan tillåta NATO
att stationera kärnvapen på norsk mark. Cirkeln är därmed sluten.
Man kan således på goda grunder avvisa
förslaget om en kärnvapenfri zon i Norden.
Fredsrörelsen, VPK, Maj-Britt Theorin och
andra vänstersympatisörer må gärna fortsätta
att högljutt förkunna motsatsen ty redan
Shakespeare kunde konstatera: ” Djupt flöde
bullrar ej som grunda sund”.
kärnvapenbestyckade u-båten
för några månader sedan ut ur
skärgård eskorterad av svenska
. I u-båtens kölvatten följde
intresse för försvars- och säkerhetsden svenska allmänheten. Den av
före jul utgivna boken ”Att för- ” med undertiteln ”lO unga
åsikter om svensk säkerhetssåledes upp frågor som är bränav undertiteln består boken
uppsatser skrivna av olika
är inte någon politisk proär snarare att betrakta
för den livskraftiga debatt
inom·de moderata leden.
behandlat ämnet ur ett flertal
och naturligtvis går åsiknågra punkter. Emellertid råder
vad gäller de grundläggande frå-
Samtliga författare uttrycker
vårt lands traditionella neutralisamtidigt som de slår fast att den
ett starkt försvar. Något som Svehar råd till trots det kärva
läget. Vidare råder det stor
om att det största hotet mot världskommer från Östeuropas diktaturinte från det demokratiska Västeunister Torsten Gustafsson
rätt när han konstaterade
hör hemma även om tidpunk- :un:••~r”””’ var illa vald.
intressantaste och mest akde problemkomplex som diskuteras
är frågan om en kärnvapenfri zon i
Både Carl Bildt och Björn Körlof
utrymme åt detta. Carl Bildt
som en 50-talslösning på 80- och
problem. Under 50-talet var det
läget så att USA kunde nå Sovjetmed kärnvapen från Västeuropa meinte kunde nå USA med sina
(Detta förhållande utgjorde inom
upprinnelsen till Kubakrisen.)
premisser var Sovjetunionen
synnerligen intresserat av att förfram diverse kärnvapenfria zoner i
Men i takt med att de interkontinenutvecklades i räckvidd och
precision avtog ryssarnas intresse.
Ett kärnvapenfritt Nordeuropa- inklusive
delar av Sovjetunionen – skulle endast innebära att NATO avstår från att i krig stationera kärnvapen i Danmark och Norge under
det att ledarna i Kreml fortfarande kan nå
Skandinavien med kärnvapen placerade öster
om Ural. Den tekniska utvecklingen har med
andra ord kört över frasmakarna.
Carl Bildt tar vidare upp en annan del av
problemet. Ett avtal om ett kärnvapenfritt
Norden måste förhandlas fram i samförstånd
mellan supermakterna samtidigt som dessa
då på ganska goda grunder kan komma att
kräva någon form av motprestation från de
nordiska ländernas sida. Vi riskerar därmed
att komma i en beroendeställning gentemot
supermakterna och därmed avhända oss möjligheten att föra en självständig säkerhetspolitik. Därmed försämras snarare än förbättras läget för Skandinaviens del.
Även Björn Körlof skriver i sin uppsats om
den tilltänkta kärnvapenfria zonen. Liksom
Carl Bildt konstaterar han att Sovjetunionen
under alla omständigheter kan nå ett kärnvapenfritt Norden med kärnvapen från baser
öster om Ural. Dessutom har Sovjet endast
förklarat sig villigt att ge en s k negativ garanti. Det vill säga att om NATO avstår från att
placera kärnladdningar i Danmark och Norge
så förbinder sig ryssarna att inte sätta in redan befintliga kärnvapen mot Skandinavien.
Sovjetunionen har till yttermera visso förbehållit sig rätten att säga upp avtalet om någon
av de avtalsslutande parterna gör sig skyldig
till aggression. Om tex Norge i egenskap av
NATO- medlem deltar i ett konventionellt
krig mot Sovjet så kan ryssarna stämpla detta
som aggression och sätta in kärnvapen. Sannolikt kommer Norge då inte att känna sig
bundet av något avtal utan kan tillåta NATO
att stationera kärnvapen på norsk mark. Cirkeln är därmed sluten.
Man kan således på goda grunder avvisa
förslaget om en kärnvapenfri zon i Norden.
Fredsrörelsen, VPK, Maj-Britt Theorin och
andra vänstersympatisörer må gärna fortsätta
att högljutt förkunna motsatsen ty redan
Shakespeare kunde konstatera: ” Djupt flöde
bullrar ej som grunda sund”.