Rolf Englund; Socialdemokratins inre sammanbrott
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROLF ENGLUND:
Socialdemokratins inre sammanbrott
Socialdemokratin genomgår en
ideologisk kris. Anders Isaksson, Lars
Engqvist och andra har inifrån kritiserat
partiet. Socialdemokraterna sägs sakna
visioner om morgondagens samhälle.
Moderaterna och näringslivet sägs var.a
80-talets vinnare. Civilekonom Rolf
Englund, chefför Utredningsbyrån för
Samhällsfrågor, tidigare sekreterare på
moderaternas kansli och ledarskribent
på Nya Wermlands-Tidningen,
analyserar debatten och hävdar att
socialismen bygger på villfarelsen att
det råder en grundläggande motsättning
mellan arbete och kapital.
Anders Isaksson skrev i somras en uppmärksammad artikel (Tiden nr 4/1983)
med rubriken ”SAP inför 80-talet: Ett
parti utan inre kompass”.
Han skrev om det socialdemokratiska
partiet att ” idag finns ingen underliggande framtidstro, ingen självklar marschriktning som skänker styrka och tillförsikt . . . På arbetarrörelsens arkiv berättar man, att allt fler kvinnoklubbar, arbetarekommuner och ungdomsklubbar
söker sig dit för att kopiera gamla fanor
och standar: historien blir således en
tröstnapp, man förgyller dagen genom
att återuppliva gårdagens symboler i
stället för att skapa nya och egna”.
Motsvarande möter man när man läser
arbetarrörelsens olika tidningar och tidskrifter. Där behandlas i nummer efter
nummer den gamla onda tiden i artiklar,
reportage och noveller. Det mesta handlar om gårdagen. Nästan ingenting om
framtiden.
Anders Isaksson väjde inte ens för att
ställa följande hädiska fråga: ”Att Sverige efter cirka 45 procents nedskrivning
av kronvärdet och ett löneläge som i
många branscher ligger väsentligt lägre
än i viktiga konkurrentländer inte får
bättre fart på produktionen, tyder på att
problemet ligger hos oss själva mer äni
omvärlden. Kan det möjligen vara så att
den organisation och de institutioner och
värderingar som präglar socialdemokratins samhällsbygge någonstans på vägen
blivit bromsande, snarare främjar stagnation än ekonomisk tillväxt?”
Om moderaterna skrev Anders Isaksson att där nu finns en dynamik som
socialdemokratin faktiskt bör avundas
dem, ty den bärs just av övertygelsen att
partiet marscherar i takt med utvecklingen. Målet är också lagom luddigt för att
kännas eggande: friheten.
Lars Engqvist
Iett samtal i Expressen (den lO oktober)
har Lars Engqvist, f d ordförande i SSU
och nu chefredaktör för det socialdemokratiska partiorganet Arbetet, lagt ny
ved på brasan.
l intervjun hävdade han bl a:
om löntagarfonderna:
– Debatten om löntagarfonderna tangerar faktiskt en rad problem och frågor
som oroar människor över hela den politiska och sociala skalan. Som oroar mig
som demokratisk socialist, eftersom jag
inte har några svar att ge. Det verkar
som om högern i dag ställer frågor som
vänstern inte kan besvara.
– Den verkligt viktiga frågan är: varför finns inget organiserat försvar för
fonderna? Att drygt 70 000 människor
demonstrerar mot är intressant, men betydligt intressantare är det faktum att så
ytterst få verkar beredda att demonstreraför fonderna.
– Många människor vill … medv.erka
till en reell förändring av maktstrukturen
i samhället, och ändå stöder de inte fondförslaget. Varför?
– (Fond-)förslaget hängs upp på organisationer som själva brottas med uppenbara inre demokratiska problem. Det
nya med fondförslaget var att fackföreningen skulle få inflytande över industrin. Men under 70-talet har det visat sig
att de fackliga organisationerna inte har
den hälsa som förslaget förutsätter att de
har.
– Då glömmer socialdemokratin den
ursprungliga iden med det demokratiska
517
inflytandet, men behåller själva grundtanken med fackets ökade makt. Detta
är socialdemokratins dilemma. (Kursiverat här).
om visionerna:
– Ett av socialdemokratins viktigaste
problem i dag är att man helt saknar lö-
dig utopi, man saknar helt enkelt ideer
om hur det framtida sven ka samhället
skall se ut.
– I dag för socialdemokratin en krispolitik som på intet sätt kan kopplas till
en mer övergripande och långsiktig vision.
om att 80-talet tillhör högern och marknadsekonomin:
– Jag tror att 80-talet tillhör högern. Den
enda livskraftiga utopi som i dag formuleras är den som handlar om marknadsekonomins möjligheter.
– Paradoxalt nog framstår marknadsekonomin som ett lockande oprövat alternativ, medan den socialdemokratiska
modellen förefaller tömd på utvecklingsmöjligheter. Finns det i dag någon utopi
bärs den upp av högern.
– Jag tror också att många ungdomar i
kampen för marknadsekonomin ser en
garanti för materiellt välstånd , för jobb
och framtida inkomster.
om privatisering:
Socialdemokratin måste våga möta hö-
gerns krav på privatisering av sjukvård,
barnomsorg och annat med andra former
av kollektiva lösningar och inte bara föra
fram det offentliga som svar på högerns
attacker.
om det starka samhället:
Socialdemokraterna har förväxlat mål
och medel. Det starka samhället är idag
förvandlat till mål.
– For-tfarande styrs socialdemokratin
l
518
av sin tilltro till institutionslösningar.
Kanske måste socialdemokratin tillägna
sig en mer liberal syn på staten och de
enskilda? Bristen på allvarlig självprövning är idag ett hinder.
om facket:
– För att vara riktigt kättersk kan jag
säga att det vore bra med flera konflikter
mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Då skulle en nödvändig
gräns mellan det politiska partiet och de
fackliga organisationerna bli klarare.
– Och det skulle tydligare framgå att
socialdemokratin visserligen har sociala
och klassmässiga intressen som är gemensamma med fackföreningsrörelsens,
men att den inte är fackföreningsrörelsens politiska spegelbild.
– Det får aldrig vara så att det är på
LO-kongressen som den socialdemokratiska politiken skall slås fast.
Stockholms-Tidningen
Stockholms-Tidningen, som redan med
stor kraft och begåvning har kritiserat
det förslag tilllöntagarfonder som antogs
på de senaste SAP- och LO-kongresserna (se även intervju i SvT 5-6/1983
med ST:s ledarskribent Anne-Marie
Lindgren), har seriöst tagit upp Lars
Engqvists djupgående kritik av så gott
som hela basen för den socialdemokratiska politiken (17/10).
– Engqvist har både rätt och fel,
skriver Stockholms-Tidningen.
– Lösningarna finns alltjämt i den socialdemokratiska ideologin – om än inte
i dagens socialdemokratiska politik.
– En del av det gamla behöver omprövas, en del av det nya är trevande och
ofull bordat.
ST och det starka samhället
Stockholms-Tidningen bar uppenbarligen aldrig hört talas om eller tänkt sä
mycket på att man, både i tanken och i
praktiken, kan skilja på, å ena sidan produktionen av en vara eller tjänst och å
andra sidan betalningen för den. Man
kan således ha privata skolor som finansieras med offentliga medel genom att
elevernas föräldrar får en skolcheck som
gäller i valfri skola.
Ett mer näraliggande exempel är givetvis att man inför ett vårdnadsbidrag.
motsvarande kostnaden för en dagisplats, och låter barnens föräldrar själva
avgöra om de vill ha sitt barn på dagis
eller ej och i så fall på vilket dagis.
På motsvarande sätt kan man göra
inom sjukvården. Vad är landstingsskatten om inte en obligatorisk sjukvårdsförsäkring? (Om man nu bortser från subventioner som till lokaltrafiken.)
Man kunde tänka sig att man som
medborgare fick välja om man ville betala till landstinget eller till Skandia eller
till Folksam och få respektive organs
sjukvård vid behov.
Alternativet till offentlig vård ärju faktiskt privat försäkringsmässigt betald
vård – inte att ligga och dö på gatan.
Detta har inte Stockholm-Tidningen
förstått. Tidningen skriver: ”Sjukvård
eller utbildning kan inte tillhandahållas
genom ”människors fria samverkan” –
för det gör mottagaren beroende av andras vilja eller ovilja att ställa upp med det
nödvändiga jobbet.”
Gäller inte detsamma matproduktionen? Varför produceras inte all mat
här i landet, med samma motivering, av
det offentliga?
Stockholms-Tidningen vill införa ”ett
visst mått av konkurrens inom den offentliga sektorn genom att t ex låta människor själva välja sjukhus/vårdcentral.”
Tidningen vill också ha ”ökat inflytande för brukarna över de samhällstjänster
de utnyttjar”. Bra! Men hur ordna det
utan att göra det på marknaden? Där står
socialdemokratin fortfarande tomhänt.
Ungefär lika tomhänta som vi på vår
kant är när det gäller former för att få
den av oss önskade förändringen till
stånd.
ST och facket
Stockholms-Tidningen hänvisar till tidigare ledare i ämnet i vilka tidningen skrivit att man måste göra skillnad mellan de
fackliga krav, som hade samband med
”den socialistiska grundkonflikten”,
den mellan arbete och kapital – och de
fackliga krav som egentligen inte riktas
mot kapitalet, utan snarare uttrycker
producentintressen gentemot konsumentintressen.
Finns det någon motsättning?
Frågan är (om det tillåts att ta upp en så
stor fråga så här parentetiskt) om det i
verkligheten faktiskt finns någon motsättning mellan arbete och kapital.
Om så vore skulle givetvis det bästa
för löntagarna vara att löneandelen vore
100 procent och vinstandelen noll (om vi
bortser från förslitning).
Men om vinsterna vore noll så skulle
det inte bli några investeringar och därmed inte heller någon höjd produktion
eller några höjda reallöner. Det vore inte
bra för löntagarna. Det inser var och en.
Frågan blir alltså vilken som är den
519
optimala framstegs/investerings/takten
(vinsterna påverkar också incitamenten
– utan incitament, inga framsteg).
Jag är övertygad om att våra nationalekonomer redan har gjort ett antal, för
lekmannen och riksdagsmannen och ledarskribenten, helt obegripliga ekvationssystem som visar att detta är förhållandet.
Jag antar att man kan räkna ut något
optimum för lönsamhet och löneandel
om man vet befolkningens ålderssammansättning (och preferenser i övrigt vilket man inte gör med någon större säkerhet).
Det intressanta är inte att man kan
tvista om var detta exakta optimum befinner sig. Om mina ovan gjorda antaganden är riktiga, vilket jag har anledning att tro, är det intressanta att det då
inte råder någon objektiv kontlikt mellan
arbete och kapital.
stutsatsen av det är i sin tur att socialismen bygger på en villfarelse.
Denna villfarelse är tillgänglig för analys. Vaije begåvad person, som AnneMarie Lindgren, Per-Olof Edin eller
Kjell-Olof Feldt, måste innerst inne redan ha insett detta eller känner redan
idag på sig att de kommer att inse detta.
stutsats
Socialdemokraternas praktiska politik
har kört fast och misslyckats. Allt färre
tror att socialdemokraterna har svaren
på framtidens frågor. Orsaken till detta
är att stora och fundamentala delar av
partiets ideologiska bas helt enkelt har
visat sig vara felaktig.
Socialdemokraterna har en lång och
plågsam process framför sig.
ll
Socialdemokratins inre sammanbrott
Socialdemokratin genomgår en
ideologisk kris. Anders Isaksson, Lars
Engqvist och andra har inifrån kritiserat
partiet. Socialdemokraterna sägs sakna
visioner om morgondagens samhälle.
Moderaterna och näringslivet sägs var.a
80-talets vinnare. Civilekonom Rolf
Englund, chefför Utredningsbyrån för
Samhällsfrågor, tidigare sekreterare på
moderaternas kansli och ledarskribent
på Nya Wermlands-Tidningen,
analyserar debatten och hävdar att
socialismen bygger på villfarelsen att
det råder en grundläggande motsättning
mellan arbete och kapital.
Anders Isaksson skrev i somras en uppmärksammad artikel (Tiden nr 4/1983)
med rubriken ”SAP inför 80-talet: Ett
parti utan inre kompass”.
Han skrev om det socialdemokratiska
partiet att ” idag finns ingen underliggande framtidstro, ingen självklar marschriktning som skänker styrka och tillförsikt . . . På arbetarrörelsens arkiv berättar man, att allt fler kvinnoklubbar, arbetarekommuner och ungdomsklubbar
söker sig dit för att kopiera gamla fanor
och standar: historien blir således en
tröstnapp, man förgyller dagen genom
att återuppliva gårdagens symboler i
stället för att skapa nya och egna”.
Motsvarande möter man när man läser
arbetarrörelsens olika tidningar och tidskrifter. Där behandlas i nummer efter
nummer den gamla onda tiden i artiklar,
reportage och noveller. Det mesta handlar om gårdagen. Nästan ingenting om
framtiden.
Anders Isaksson väjde inte ens för att
ställa följande hädiska fråga: ”Att Sverige efter cirka 45 procents nedskrivning
av kronvärdet och ett löneläge som i
många branscher ligger väsentligt lägre
än i viktiga konkurrentländer inte får
bättre fart på produktionen, tyder på att
problemet ligger hos oss själva mer äni
omvärlden. Kan det möjligen vara så att
den organisation och de institutioner och
värderingar som präglar socialdemokratins samhällsbygge någonstans på vägen
blivit bromsande, snarare främjar stagnation än ekonomisk tillväxt?”
Om moderaterna skrev Anders Isaksson att där nu finns en dynamik som
socialdemokratin faktiskt bör avundas
dem, ty den bärs just av övertygelsen att
partiet marscherar i takt med utvecklingen. Målet är också lagom luddigt för att
kännas eggande: friheten.
Lars Engqvist
Iett samtal i Expressen (den lO oktober)
har Lars Engqvist, f d ordförande i SSU
och nu chefredaktör för det socialdemokratiska partiorganet Arbetet, lagt ny
ved på brasan.
l intervjun hävdade han bl a:
om löntagarfonderna:
– Debatten om löntagarfonderna tangerar faktiskt en rad problem och frågor
som oroar människor över hela den politiska och sociala skalan. Som oroar mig
som demokratisk socialist, eftersom jag
inte har några svar att ge. Det verkar
som om högern i dag ställer frågor som
vänstern inte kan besvara.
– Den verkligt viktiga frågan är: varför finns inget organiserat försvar för
fonderna? Att drygt 70 000 människor
demonstrerar mot är intressant, men betydligt intressantare är det faktum att så
ytterst få verkar beredda att demonstreraför fonderna.
– Många människor vill … medv.erka
till en reell förändring av maktstrukturen
i samhället, och ändå stöder de inte fondförslaget. Varför?
– (Fond-)förslaget hängs upp på organisationer som själva brottas med uppenbara inre demokratiska problem. Det
nya med fondförslaget var att fackföreningen skulle få inflytande över industrin. Men under 70-talet har det visat sig
att de fackliga organisationerna inte har
den hälsa som förslaget förutsätter att de
har.
– Då glömmer socialdemokratin den
ursprungliga iden med det demokratiska
517
inflytandet, men behåller själva grundtanken med fackets ökade makt. Detta
är socialdemokratins dilemma. (Kursiverat här).
om visionerna:
– Ett av socialdemokratins viktigaste
problem i dag är att man helt saknar lö-
dig utopi, man saknar helt enkelt ideer
om hur det framtida sven ka samhället
skall se ut.
– I dag för socialdemokratin en krispolitik som på intet sätt kan kopplas till
en mer övergripande och långsiktig vision.
om att 80-talet tillhör högern och marknadsekonomin:
– Jag tror att 80-talet tillhör högern. Den
enda livskraftiga utopi som i dag formuleras är den som handlar om marknadsekonomins möjligheter.
– Paradoxalt nog framstår marknadsekonomin som ett lockande oprövat alternativ, medan den socialdemokratiska
modellen förefaller tömd på utvecklingsmöjligheter. Finns det i dag någon utopi
bärs den upp av högern.
– Jag tror också att många ungdomar i
kampen för marknadsekonomin ser en
garanti för materiellt välstånd , för jobb
och framtida inkomster.
om privatisering:
Socialdemokratin måste våga möta hö-
gerns krav på privatisering av sjukvård,
barnomsorg och annat med andra former
av kollektiva lösningar och inte bara föra
fram det offentliga som svar på högerns
attacker.
om det starka samhället:
Socialdemokraterna har förväxlat mål
och medel. Det starka samhället är idag
förvandlat till mål.
– For-tfarande styrs socialdemokratin
l
518
av sin tilltro till institutionslösningar.
Kanske måste socialdemokratin tillägna
sig en mer liberal syn på staten och de
enskilda? Bristen på allvarlig självprövning är idag ett hinder.
om facket:
– För att vara riktigt kättersk kan jag
säga att det vore bra med flera konflikter
mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Då skulle en nödvändig
gräns mellan det politiska partiet och de
fackliga organisationerna bli klarare.
– Och det skulle tydligare framgå att
socialdemokratin visserligen har sociala
och klassmässiga intressen som är gemensamma med fackföreningsrörelsens,
men att den inte är fackföreningsrörelsens politiska spegelbild.
– Det får aldrig vara så att det är på
LO-kongressen som den socialdemokratiska politiken skall slås fast.
Stockholms-Tidningen
Stockholms-Tidningen, som redan med
stor kraft och begåvning har kritiserat
det förslag tilllöntagarfonder som antogs
på de senaste SAP- och LO-kongresserna (se även intervju i SvT 5-6/1983
med ST:s ledarskribent Anne-Marie
Lindgren), har seriöst tagit upp Lars
Engqvists djupgående kritik av så gott
som hela basen för den socialdemokratiska politiken (17/10).
– Engqvist har både rätt och fel,
skriver Stockholms-Tidningen.
– Lösningarna finns alltjämt i den socialdemokratiska ideologin – om än inte
i dagens socialdemokratiska politik.
– En del av det gamla behöver omprövas, en del av det nya är trevande och
ofull bordat.
ST och det starka samhället
Stockholms-Tidningen bar uppenbarligen aldrig hört talas om eller tänkt sä
mycket på att man, både i tanken och i
praktiken, kan skilja på, å ena sidan produktionen av en vara eller tjänst och å
andra sidan betalningen för den. Man
kan således ha privata skolor som finansieras med offentliga medel genom att
elevernas föräldrar får en skolcheck som
gäller i valfri skola.
Ett mer näraliggande exempel är givetvis att man inför ett vårdnadsbidrag.
motsvarande kostnaden för en dagisplats, och låter barnens föräldrar själva
avgöra om de vill ha sitt barn på dagis
eller ej och i så fall på vilket dagis.
På motsvarande sätt kan man göra
inom sjukvården. Vad är landstingsskatten om inte en obligatorisk sjukvårdsförsäkring? (Om man nu bortser från subventioner som till lokaltrafiken.)
Man kunde tänka sig att man som
medborgare fick välja om man ville betala till landstinget eller till Skandia eller
till Folksam och få respektive organs
sjukvård vid behov.
Alternativet till offentlig vård ärju faktiskt privat försäkringsmässigt betald
vård – inte att ligga och dö på gatan.
Detta har inte Stockholm-Tidningen
förstått. Tidningen skriver: ”Sjukvård
eller utbildning kan inte tillhandahållas
genom ”människors fria samverkan” –
för det gör mottagaren beroende av andras vilja eller ovilja att ställa upp med det
nödvändiga jobbet.”
Gäller inte detsamma matproduktionen? Varför produceras inte all mat
här i landet, med samma motivering, av
det offentliga?
Stockholms-Tidningen vill införa ”ett
visst mått av konkurrens inom den offentliga sektorn genom att t ex låta människor själva välja sjukhus/vårdcentral.”
Tidningen vill också ha ”ökat inflytande för brukarna över de samhällstjänster
de utnyttjar”. Bra! Men hur ordna det
utan att göra det på marknaden? Där står
socialdemokratin fortfarande tomhänt.
Ungefär lika tomhänta som vi på vår
kant är när det gäller former för att få
den av oss önskade förändringen till
stånd.
ST och facket
Stockholms-Tidningen hänvisar till tidigare ledare i ämnet i vilka tidningen skrivit att man måste göra skillnad mellan de
fackliga krav, som hade samband med
”den socialistiska grundkonflikten”,
den mellan arbete och kapital – och de
fackliga krav som egentligen inte riktas
mot kapitalet, utan snarare uttrycker
producentintressen gentemot konsumentintressen.
Finns det någon motsättning?
Frågan är (om det tillåts att ta upp en så
stor fråga så här parentetiskt) om det i
verkligheten faktiskt finns någon motsättning mellan arbete och kapital.
Om så vore skulle givetvis det bästa
för löntagarna vara att löneandelen vore
100 procent och vinstandelen noll (om vi
bortser från förslitning).
Men om vinsterna vore noll så skulle
det inte bli några investeringar och därmed inte heller någon höjd produktion
eller några höjda reallöner. Det vore inte
bra för löntagarna. Det inser var och en.
Frågan blir alltså vilken som är den
519
optimala framstegs/investerings/takten
(vinsterna påverkar också incitamenten
– utan incitament, inga framsteg).
Jag är övertygad om att våra nationalekonomer redan har gjort ett antal, för
lekmannen och riksdagsmannen och ledarskribenten, helt obegripliga ekvationssystem som visar att detta är förhållandet.
Jag antar att man kan räkna ut något
optimum för lönsamhet och löneandel
om man vet befolkningens ålderssammansättning (och preferenser i övrigt vilket man inte gör med någon större säkerhet).
Det intressanta är inte att man kan
tvista om var detta exakta optimum befinner sig. Om mina ovan gjorda antaganden är riktiga, vilket jag har anledning att tro, är det intressanta att det då
inte råder någon objektiv kontlikt mellan
arbete och kapital.
stutsatsen av det är i sin tur att socialismen bygger på en villfarelse.
Denna villfarelse är tillgänglig för analys. Vaije begåvad person, som AnneMarie Lindgren, Per-Olof Edin eller
Kjell-Olof Feldt, måste innerst inne redan ha insett detta eller känner redan
idag på sig att de kommer att inse detta.
stutsats
Socialdemokraternas praktiska politik
har kört fast och misslyckats. Allt färre
tror att socialdemokraterna har svaren
på framtidens frågor. Orsaken till detta
är att stora och fundamentala delar av
partiets ideologiska bas helt enkelt har
visat sig vara felaktig.
Socialdemokraterna har en lång och
plågsam process framför sig.
ll